Real Steel - En film om robotboxning med ett hjärta av guld

Varje gång jag sätter igång och ska recensera en film så är det rimligaste första steget jag tar att klura ut exakt vad det är som gör att filmen i fråga är bra eller dålig. Det finns människor som är helt otroliga på konsten att sätta fingret på en films storheter eller tillkortakommanden. Real Steel är ett bevis på att jag inte är en av dem ännu.

Real Steel utspelar sig i en nära framtid där den största åskådarsporten som finns är robotboxning. Hugh Jackman spelar en boxningspromotor och föredetta boxare som försöker klara sig inom sporten genom att köpa billiga robotar och coacha dem genom matcher för att tjäna snabba pengar. Saker blir mer komplicerade för honom när han får veta att hans son som han aldrig träffar har förlorat sin mamma och ska bo med honom under en tid. Det visar sig att sonen också är väldigt förtjust i robotboxning så de hittar en gammal utdaterad sparringrobot som heter Atom som är gjord för att ta emot en massa stryk, men inte nödvändigtvis dela ut så mycket. När de börjar tävla med den så visar det sig att Atom kan klara sig bättre i ringen än väntat i rätt händer. Så för att sammanfatta så är det alla sportfilmer, och i synnerhet boxningsfilmer som någonsin gjorts komprimerad till en enda 2-timmarsfilm. Det låter som ett skämt när man förklarar det och när jag såg en trailer för härligheten för länge sedan så trodde jag att den som bäst kunde bli en rolig hyllning till den sortens film med glimten i ögat. Knappast något att ta på allvar.
Ack så fel jag hade.

Hugh Jackman och hans robotkompis

Det finns egentligen ingen speciell anledning varför Real Steel skulle funka så bra som den faktiskt gör. Den har en löjlig premiss, den gör inget märkvärdigt som man lägger märke till direkt och den regisseras dessutom av killen som gjorde Night at the Museum 1& 2. Men likt förbaskat så fungerar varenda scen helt perfekt. Det är lätt att påstå att det är Hugh Jackman som lyfter det hela då han brukar vara bra i det mesta han är med i, men jag har svårt att tänka mig att det är så enkelt. Det kan till och med vara ungen som spelar Jackmans son som lyfter hela projektet. Killen är kanske lite väl lillgammal bitvis men till skillnad från barnskådespelare i de flesta fall så är han en av de bättre bitarna i filmen och hans samspel med Jackman känns på det stora hela väldigt trovärdigt eller åtmistone engagerande. Det kan också vara musiken i filmen som lägger till den där extra gnistan. På något plan känns den tjäna filmen bättre än musik brukar i den här sortens spektakel, men det brukar oftast mest vara glasyren som lägger till det där lilla extra och kan knappast förklara varför en hel film landar.

Den håller sig i mångt och mycket borta från de värsta klyschorna i genren det tar inte lång tid innan man sitter och hejar på Atom. När man ser trailern får man lätt intrycket att robotdesignen påminner om Transformersfilmerna där det många gånger kunde vara svårt att skilja robotarna ifrån varandra, men robotarna i Real Steel har väldigt distinkta utseenden och det är aldrig någon förvirring gällande vad som händer på skärmen. Actionscenerna är också väldigt väl sammansatta. Insatserna och målen är alltid tydliga och man bryr sig om karaktärerna och hur det ska gå för dem.

Atom gillar att robot-boxas

Vid första anblicken såg den ut som ett billigt försök att sälja robotleksaker till barn inför julklappssäsongen 2011, men i all sin enkelhet briljerar Real Steel och den känns som ett bra sätt att börja filmåret 2012.
Missa den inte.

Betyg: 8/10