8 anledningar varför du borde börja se One Piece

Okej, den här gången blir det något lite annorlunda. För stunden tänker jag lägga alla försök att leverera seriös kritik åt sidan och bara ge mig hän åt att vara den fanboy som jag faktiskt är. Dags att prata om One Piece!

Året var 2007 och jag var på en resa i Japan. Resan var en av de roligaste saker jag gjort i hela mitt liv och jag hann vara med om en hel del som jag sällan kommer att glömma. En av dessa saker var att jag såg mitt första avsnitt av den enormt populära animeserien One Piece. Min yngre bror som var med på resan hade redan sett upp emot 300 avsnitt av den och rekommenderade den varmt. Dock så hade jag sett bilder från serien och tyckte inte alls om stilen. Det såg alldeles för barnsligt och svamligt ut för att jag någonsin skulle orka offra någon tid på att komma in i den. Speciellt eftersom jag mest föredrog min anime lite seriösare (och gärna ordentligt blodig). Jag tror att Hell Girl, Death Note och Elfen Lied var favoriter kring den tidpunkten.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag fick se det första avsnittet, men det var i alla fall under en av våra sessioner i ett av de många internetcaféer som ligger spridda runt hela Tokyo. Även om det känns som att man säljer de där ställena lite kort när man kallar dem "internetcaféer" på samma sätt som man skulle sälja Disneyworld kort om man kallade det "en välutrustad rastplats".

Ett bås i ett Japanskt "internetcafé"

Redan det första avsnittet hade en påtaglig energi som var svår att inte gilla. Allt gjordes med en sådan medryckande entusiasm att man direkt började undra vad som skulle komma härnäst. 5 år och 430 avsnitt senare håller One Piece fortfarande mitt intresse. För en tid sedan återupptäckte jag serien och har börjat titta nästan lika flitigt som jag gjorde förut och det är förstås detta som inspirerade mig att skriva det här inlägget. Det är föga mer än ventilering, men med lite tur kanske nån får för sig att kolla upp vad det egentligen är jag svamlar om och det skulle räcka för mig.

Så! 8 anledningar varför du borde börja se One Piece! Nu kör vi!


1. Intromusiken
Det fantastiska börjar redan här. De första minuterna av det första avsnittet sätter tonen för...okej, jag ska inte säga hela serien, men åtminstone stora delar av den. Faktum är att serien som helhet kan skifta ton och stämning totalt inom loppet av några sekunder på ett sätt som jag sällan sett inom västerländska medium. Men oavsett om man gillar tecknarstilen, karaktärerna eller något annat så torde det vara klart för alla och envar att musiken är catchig som tusan!

De första minuterna av det första avsnittet...

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte bäddade in Crazy Rainbow Star också. Även denna otroligt catchig och passande till hela seriens ton. Lyssna och njut.

Länge leve random engelska fraser i japanska låtar!

2. Handlingen
För drygt 20 år sedan avrättades piratkungen Gold Roger av världsregeringen. Innan han dog berättade han för världen att han gömt alla sina rikedomar på ett speciellt ställe på Grand Line, det väldigt svåråtkomliga havstbältet som spänner runt hela planeten, och att vem som än tror sig uppgiften mäktig får försöka segla dit och ta skatten och därmed bli den nya piratkungen. Således börjar den stora pirateran under vilken folk och fän flockas mot Grand Line för att prova lyckan. Huvudpersonen Monkey D. Luffy är en av de hoppfulla som ger sig ut på havet på jakt efter skatten. Så börjar det hela och så fortsätter det. Allt runt omkring är i stort sett bara avvägar och distraktioner från detta större mål.
En skatt.
En pojke med en dröm.
Kan knappast bli enklare. Knappast heller mycket bättre.
Luffy reser genom Grand Line tillsammans med sin besättning och plockar nån gång vart 100:e avsnitt upp en ny kamrat som ansluter sig till dem. De stannar på olika öar efter vägen och råkar ut för alla möjliga sorters äventyr.

Straw Hat Pirates

3. Röstskådespelet
Animering i västvärlden och animering i japan verkar vara två helt väsenskilda saker. Oftast när man läser på rollistan i animerade filmer och serier från västvärlden så ser man hyfsat berömda skådespelare som tas in mest för att filmen ska få igenkänningsvärde från publiken och att filmen på så vis ska sälja bättre. Oftast gör skådisarna ett rätt bra jobb, men tenderar oftast försöka vara mått- och smakfulla i sina prestationer.

Röstskådespeleriet i animes, och mer specifikt i One Piece, är på en helt annan nivå.

Karaktärsrösterna är alltid vilt varierade och färgstarka. Detta är förstås viktigt och gör sitt till, men vad som får den japanska stilen att stå ut är med vilken otrolig inlevelse man levererar varje replik. Jag medger att för ens egna öron kan det ibland då och då låta som att karaktärerna blir extremt melodramatiska över småsaker, men det är priset man helt enkelt får betala för de gånger när den extra kryddan av desperation i deras röster kan göra en bra scen till en fantastisk scen. Varenda karaktär ger allt. Hela tiden. Det är uppfriskande när man jämför det med vissa animerade filmer där amerikanska storskådisar i princip bara står och läser replikerna rakt av.

Allt är inte bara rosor och solsken

4. Djävulsfrukterna (eller Demonfrukterna beroende på hur man väljer att översätta)
I One Piece-universat finns en hel massa olika djävulsfrukter som vardera ger en, för den frukten specifik, förmåga till vem än som äter den för resten av dennes liv. Vi får träffa folk med förmågan att förvandla sig till sand, till stål, till is, till eld, elektricitet, ljus, mörker, rök, olika djur, folk med förmågan att ändra sin egen vikt, folk med förmågan att stjäla skuggor, folk vars hela kropp är ett enda stort fort (man måste se det för att tro det), folk som kan öppna dörrar i allt de rör vid osv osv osv. Jag skulle verkligen kunna hålla på fram till kvällen. Poängen är att på grund av hur världen är realiserad så saknar djävulsfrukterna totalt begränsningar. Om man kan föreställa sig det så kan de genomföra det i One Piece. Problemet för användarna av djävulsfrukterna är att om man väl ätit en så kan man aldrig mer simma i vatten, utan man sjunker som en sten. Ett problem förstås om man är pirat och ska segla runt på haven större delen av tiden. Luffy själv har ätit Gomu Gomu-frukten som gjorde att han kan sträcka på sin kropp som gummi. Något han gör god och varierad användning av.

En glad prick av gummi

Hela detta galleri av helt galna krafter och förmågor används också med otrolig fantasirikhet. Actionscenerna är en fröjd att se på och trots att de är tecknade på förhållandevis låg budget så hör många av dem till de bästa actionscener jag sett. Det är svårt att avgöra om det är hur scenerna är ritade och ljudsatta som gör att de alltid känns väldigt fartfyllda och intressanta eller om det är det faktum att 50 avsnitt (dvs sammanlagt runt 16 timmar) av serien kan ha byggt upp till ett klimax då hjältarna äntligen konfronteras med sina motståndare. Så lång uppbyggnad kan, om det görs rätt, ge en otrolig dramatisk tyngd till vilken scen som helst. Action eller inte.


5. Skurkarna
Ingen action utan skurkar! Skurkarna i One Piece tenderar vara oerhört onda och nästan löjligt mäktiga. En av dem tror faktiskt på allvar att han är en gud eftersom han aldrig träffat någon stark nog att så mycket som böja ett hår på hans huvud. I en såhär extrem och hyperstiliserad värld är det nästan nödvändigt att skurkarna är oerhört mäktiga, inte minst om de ska kunna lyckas ställa till problem för Luffy och hans kamrater. Men jag känner inte till någon serie eller film som lyckas så väl med att etablera styggingarna som i stort sett oövervinnerliga. Nästan varje gång det blir klart vem eller vad som kommer att vara den slutliga antagonisten i en ny minihistoria så tänker man för sig själv "skämtar de? Vad tusan ska stackars Luffy kunna sätta emot honom? Hur ska de ta sig ur det här?". En väldigt bra utgångspunkt för en historia som ofta behandlar temat att komma förbi motgångar från olika vinklar.

Luffy har det svårt igen

6. Luffy
Och det här är nog den viktigaste anledningen. Luffy kan mycket väl vara min absoluta favoritkaraktär inom inte bara anime utan all fiktion. Det kan ibland verka som att han är två olika karaktärer. Ena stunden är han omåttligt vänlig och naiv, nästan till en punkt då han känns rent ut sagt korkad. Nästa stund är han den mest klartänkta personen man kan tänka sig och alla upptåg och pajasfasoner känns väldigt långt borta. Jag tror inte att detta är för att han är slarvigt skriven, eller ens för att författarna bara känner för att använda honom olika i olika situationer. Författarna av One Piece vet precis vem Luffy är och har inte ändrat det ett dugg genom alla de över 400 avsnitt som jag sett. Han är helt enkelt en genomgod människa som inte har något minsta tvivel över vem han är, vad han vill och vad som är moraliskt rätt. Han går in i varje situation med barnslig fascination och med utgångspunkten att alla han träffar delar hans syn på världen.

Världens bästa karaktär? Vem vet? Vita tänder har han i alla fall

Men missförstå inte detta som att han är perfekt på samma sätt som Stålmannen är perfekt, det vill säga så moraliskt rätt och riktig att han nästan blir tråkig. Luffy har inga problem med att stjäla mat, vara oartig, fatta dumma beslut, styras av impulser och ställa till med allmän oreda. Men grejen är att allt detta bara hör till och kompletterar karaktären. Han skiljer utan någon inre debatt på små fel och stora fel. Han skiljer på respekt där social etikett kräver den och respekt där den är förtjänad. Han skiljer på rimliga regler och godtyckliga regler. Om kejsaren är naken så är Luffy den första som skulle ställa sig upp och skratta (eller kanske till och med själv ta av sig kläderna om han tyckte att det såg ut att vara roligt).

Det här placerar honom förstås ofta i problem. Om han ser någon behandla någon illa så kommer han aldrig att stå bredvid och titta på bara för att han själv skulle hamna i skottlinjen om han handlade. Han skulle alltid handla. Oavsett hur strategiskt korkat det må vara. Han handlar också alltid med förtroende på sig själv. Både sin egen styrka och på att han står på fast mark moraliskt.

Han tillbringar mycket tid med huvudet i molnen, men det gör bara att de få gånger han faktiskt blir arg och fokuserar känns väldigt allvarliga. Man har en känsla att om man gjort Luffy arg så har man verkligen gjort något fruktansvärt fel och borde sätta sig i skamvrån och tänka över det hela innan man kommer ut och leker igen.

Jag kan heller inte avsluta den här paragrafen utan att nämna att rösten till Luffy är perfekt för karaktären och att hans röstskådespelare alltid gör ett bra jobb. Hon kan vara så mycket som 30-40% av varför karaktären fungerar så förbannat bra.

Luffy lägger in andra växeln i Gear Second

7. Total kreativ frihet
Från bilderna kan säkert ni som inte är bekanta med One Piece utröna att tecknarstilen som används tillåter i stort sett vad som helst. Det finns ingenting som man inte kan göra i One Piece-världen. Att få skriva och rita (animen är baserad på en serietidning) för One Piece måste vara ett Mekka för alla kreativa själar som vill testa hur många hästkrafter deras fantasi egentligen har. Det finns säkerligen många serier som måste kasta bort idéer och karaktärsskisser för att de är för absurda eller inte skulle passa in i universat de byggt. Detta kan omöjligen vara fallet med One Piece då nästan varje karaktär ser ut att komma från sin egen galax. Jag har rört vid den här punkten lite lätt under de tidigare punkterna, men eftersom det är en så stor del av charmen av serien så tyckte jag att den förtjänade sitt egna stycke.

"Hej, jag är ett fem meter långt kraftpaket med en bibel under armen och en björnmössa.

Välkommen till One Piece"

8. Luffy vs Lucci
För mig nådde One Piece sin absoluta topp när Luffy ställdes inför den ofattbart kraftfulle Lucci. Lucci är ledaren för organisationen CP9 och använder sig av en kampsportsteknik som låter honom göra alla möjliga olika saker och som kan orsaka otroliga mängder skada på vilken levande varelse som helst. Han har dessutom ätit en djävulsfrukt som gör att han kan förvandla sig till någon sorts hybrid mellan människa och leopard.

En riktig stygging helt enkelt.

...åh, och han har alltid en duva med slips på axeln

För att göra en lång historia kort så måste Luffy ta sig förbi Lucci för att kunna rädda hans besättningsmedlem Robin som håller på att föras bort av en bunt elakingar. Inte en unik situation i fiktionens historia, men mig veteligen aldrig lika väl genomförd.

Luffy blir till en början i stort sett bortviftad som en fluga och en efter en av hans attacker misslyckas. Deras slagsmål spelas ut över ett tiotal avsnitt och man känner hur Luffys desperation bara växer. Lucci är själva förkroppsligandet av de svårigheter som Luffy kommer att vara tvungen ta sig förbi för att kunna fortsätta sin resa. Det hela förvandlas till en destillation av hela serien. Hur långt är Luffy beredd att pressa sig själv för att lyckas med sitt slutliga mål? Vilken är egentligen hans gräns? Har han en gräns? Helt enkelt: är målet Luffy satt upp för sig själv för högt?

Luffy vs Lucci

Det är inte lätt att förklara hur effektivt mötet är utan att ha sett allt som leder upp till det, men för mig har serien aldrig blivit bättre än så. Jag rekommenderar vem som helst att se One Piece, men jag tänker ändå länka till åtminstone del 1 av Luffy vs. Lucci (vill man se resten får man klicka vidare) så att man inte går miste om spektaklet även om man inte känner sig redo att lägga ner runt 100 timmar på hela serien.

Det är trots allt rätt mycket kul action oavsett hur mycket eller lite investerad man är i karaktärerna.

Avslutningsvis
Det finns en hel del saker man måste vänja sig vid när man börjar titta på anime. Den låga budgeten som avsnitten sätts ihop på gör att dialogen ser rätt så märklig ut till en början då ofta bara munnen rör sig och sällan på ett sätt som ens liknar vad karaktären säger. Humor i animes tenderar vara väldigt hit-and-miss, och det låter till en början väldigt märkligt när karaktärerna envisas med att ropa ut namnet på attacken de är på väg att göra. Allt detta är saker som jag knappt tänker på längre.

One Piece är inte perfekt. Det kan till exempel upplevas som att den ibland är lite väl barnslig och det finns som sagt tillfällen där det kan kännas som att karaktärer blir lite väl melodramatiska över småsaker. För mig är ingen av dessa saker deal breakers. Barnsligheten kan vara uppfriskande i kontrast mot den ständigt cyniska och självmedvetna tonen i nya västerländska serier och melodramat ser jag som jag tidigare nämnde bara som priset man får betala för hur mycket röstskådespelarna lever sig in i rollerna.

Fan i blicken

Som helhet är detta alltså en av mina favoritserier, och troligen den som jag lagt mest tid på att se. Jag skulle säkert inte ha skrivit detta om det inte var fallet. Förhoppningsvis har jag väckt åtminstone ett spår av intresse hos någon som läser detta, och om det är fallet så är det definitivt värt det. Antagligen hade jag dock skrivit allt detta även om jag vetat redan från början att så icke skulle bli fallet.

Det har varit intressant och gett mig själv lite mer insikt i varför jag uppskattar serien så mycket.

Nästa gång tror jag att det blir en hel bunt filmrecensioner i miniformat.