12-åriga Adam: O jävlar vilken fantastisk upplevelse det där var! Såg du när han flög rakt igenom ett berg? Såg du när han slogs mot Zod?? Fan vad coolt det var när den där killen kastade ett godståg på Superman! PEW! PEW! SWOOOSH!!
Vuxna Adam: Svär inte så hemskt! Det avslöjar bara ett bristande ordförråd och är det klär inte en 12-åring. Det får dig bara att låta som en idiot. Angående filmen, jo visst var det en ordentlig viscerell tripp, det kan jag inte säga emot. Men med det sagt så hade jag också några problem med Man of Steel.
12-åriga Adam: Bristande ordförråd? Mitt ordförråd är minst lika bra som ditt, och dessutom vet du lika väl som jag att en välplacerad svordom kan vara mer effektiv än hundra ord med fyra eller fem stavelser. Kliv av dina höga hästar min vän. Men tillbaka till filmen. Hur kan du ha mage säga något dåligt om den? Den gjorde ju allt snudd på perfekt! Alla roller var välspelade, actionscenerna var helt vansinniga och såg du inte hur snyggt filmad den var? En stor och högljudd blockbusterfilm behöver inte lägga ner så mycket jobb på sitt foto, men den gjorde det ändå! För din skull! Din otacksamme tråkmåns.
Den hunkigaste Stålman vi nånsin sett.
Vuxna Adam: Jo, det kan jag ju förstås inte argumentera emot. Den var en fröjd att se på och i stort sett varje scen landade precis där den ville och behövde landa, men när du tar ett litet steg tillbaka och tittar på den som en helhet, känner du inte att det är något som saknas? Känner du inte att den liksom inte riktigt satt ihop helt?
12-åriga Adam: Jag vet inte vad du pratar om. Den satt väl ihop alldeles utmärkt! De elaka ville ta över jorden och Supes skulle försöka stoppa dem. Det kan väl inte bli mycket klarare än så?
...
Hmm...Sen var det ju i och för sig nåt om att Stålmannen hade med sig en massa krypton-DNA också. Och så fick vi ju förstås se några snuttar ur hur han växte upp som Clark Kent. Och så blev han kär i Lois Lane nånstans där i mitten. Sen tror jag att han lärde sig nån sorts läxa om sig själv från sin pappa också, var det inte så?
Vuxna Adam: Så var det. Jag är bara inte helt säker på att allt satt ihop på ett sätt som gjorde rättvisa till nån av de enskilda bitarna. Det är väldigt svårt att sätta fingret på exakt vari min invändning ligger, men det är definitivt något som ligger där och skaver.
12-åriga Adam: Det är väl möjligt att du har rätt antar jag, men du kan ju inte hålla på sådär.
Vuxna Adam: Hur då?
Inte lika awesome som det ser ut. Men Stålmannen fattar ändå ingenting.
Vuxna Adam: Jag förstår verkligen vad du menar, men om jag ska presentera en någorlunda ärlig recension så måste jag ju peka på det faktum att filmen inte var den snudd på perfekta actionfilmen jag hade hoppats på. Jag kände till exempel aldrig egentligen att det fanns någon anledning för kärlekshistorien mellan Clark och Lois. Den var liksom bara inklämd där för det helt enkelt ska vara så i en film om Stålmannen. Ingen Stålman utan Lois. Och vad var det som gjorde att Clark ens kunde mäta sig med professionella soldater som avlats fram och tränats hela sina liv bara för att döda, och som dessutom hade samma krafter som han själv? Om de ändå hade gjort något av det. Försökt driva hem en tematisk poäng. Då hade det kanske kunnat vara en del av historien som berättades, vem vet? Som det är så ligger alla bitarna mest i en röra och verkar inte säga något.
12-åriga Adam: Jag tror att du går alldeles för långt i hur du ser på stora, dumma sommarfilmer. Njut bara av hur det smäller och ha kul med det hela! Du kommer att leva längre då!
Vuxna Adam: Okej, om vi säger såhär då. Vi har båda redan hyllat Man of Steel för dess visuella panache, men kan du komma på ett enda ögonblick som etsade sig fast på samma sätt som till exempel "I'm always angry"-scenen eller "Avengers assemble"-kameraåkningen från den överlägset bästa sommarfilmen på många år - The Avengers? Ett ikoniskt ögonblick som du kommer att ta med dig flera veckor, månader eller år framöver?
12-åriga Adam: ...Hmm... Nej, inte såhär på rak arm. Men det var många scener som var ohyggligt snyggt filmade och...
Vuxna Adam: Men det är ju lite det som är min poäng. Ögonblick för ögonblick så kan en storslagen superhjältefilm knappast bli mycket bättre än Man of Steel. Den är ett tekniskt storverk, men efter man lämnar biografen så är man inte fylld av samma glädje som när man sett till exempel The Avengers eller ens förra årets Spider-Man-reboot. Kanske är det just det jag vänder mig lite emot. Det finns ingen känsla av glädje att hugga tag i. Allt är så hemskt mörkt och allvarligt hela tiden att det är svårt att helt koppla in sig i filmen till hundra procent.
12-åriga Adam: Men vad du inte verkar ta hänsyn till är att den glädje som saknas i dialog och story återfinner man istället i actionscenerna. Det ser ut som att de bara filmat en hyperaktiv 6-åring som leker med sina actionfigurer och sedan photoshoppat bort 6-åringen. Varje bildruta är hyperkinetisk och tar mer glädje i våldet och förstörelsen än jag sett i en film på många år.
Vuxna Adam: Hmm, det har du ju faktiskt rätt i nu när jag tänker lite på saken. Men är det verkligen Stålmannens stil? Han är väl den superhjälte som ska ta minst glädje i förstörelsen som han orsakar?
12-åriga Adam: Sluta gnälla nu. Ingen av oss förstår karaktären Superman/Clark Kent särskilt bra. Det har vi aldrig gjort.
Vuxna Adam: Nej, min bredaste förståelse av karaktären är väl egentligen att han är moraliskt perfekt och i stort sett kan bänkpressa en planet. Men jag gnäller inte, jag gillade ju också filmen! Jag säger bara att den inte är så perfekt som du tycks tro.
12-åriga Adam: Agree to disagree...
...
Men jag såg en grej som jag tyckte var väldigt roligt mot slutet av filmen!
Vuxna Adam: Jaså?
12-åriga Adam: När Lois säger "You know they say it's only down hill after the first kiss" svarar Stålmannen "That's only when you're kissing a human".
Vuxna Adam: Ja justja. Lite cheesy och lite poänglöst, men okej.
12-åriga Adam: Det var min första reaktion också. Min andra reaktion var "Blä! Lois hånglar med en alien". Min tredje reaktion var "Vänta nu. Clark Kent växte upp på en bondgård..."
Vuxna Adam: Vad har det med nånting att gö--... åh...
...
Betyg: 7,5/10
Sen måste jag avsluta med att säga att jag vet att jag sa för länge, länge sedan att det skulle komma en ny liten storm av mini-recensioner om en vecka. Detta var nu typ två månader sedan. Men jag kan förklara. Typ.
Jag hade, och har fortfarande recensionerna redan halvskrivna, men har drabbats av total opepp varje gång jag satt mig ner för att skriva färdigt dem. Jag vet inte riktigt vad det betyder. De är alla intressanta filmer på ett eller annat vis, och åtminstone ett par av dem har verkligen något att erbjuda filmälskarna ibland er, så de borde vara rätt kul att skriva om, men jag har bara inte hittat skrivglädjen med dem. Förhoppningsvis har den här lilla recensionen fått igång skrivpeppen igen, så jag hoppas på att lägga ut mer inom kort.
Stay tuned.
