Varför Boken Ibland Är Bättre Än Filmen - eller - Hur Jag Slutade Oroa Mig och Lärde Mig Älska Carl Sagan

Efter en liten titt på mitt senaste inlägg kände jag att det fanns en hel del att säga om böcker som jag tagit mig igenom, men som inte riktigt fick plats eller passade in under förra inlägget. Det ska jag göra bot på här.

Kanske är det bara min fantasi, men känns det inte lite som att mängden originella idéer börjat sina lite i populärkulturen under de senaste 20 åren? Jag tror att vi i den aktivt tv- och datorspelande delen av befolkningen kan se det tydligast. Exempel: Snabbt, nämn en titel på ett riktigt bra spel som släppts de senaste åren som inte har en siffra bakom sig! Det är svårare än man kan tro. Eller åtminstone kanske svårare än det borde vara i ett medium med så mycket uppbunden kreativ talang i form av designers osv. Nu är nog frågan om kreativitet inom tv-spel (och i viss mån även film) iofs lite mer komplicerad än så; när man börjar bygga en uppföljare kan man oftast använda karaktärsmodeller, designton, artificiell intelligens, fiender, vapen och mycket annat från tidigare spel, vilket drar ner produktionskostnaderna ordentligt för ett modernt spel där många timmar kan läggas på att se till att skuggan från en karaktärs ögonbryn faller rätt. För att inte tala om att det är betydligt mindre riskabelt att bygga på ett gammalt märke än att försöka etablera ett helt nytt. Varför försöka chansa på nya, originella koncept och historier när man lika gärna kan ta gamla beprövade och presentera dem med i modern förpackning?

Av den anledningen kan det nog vara ganska skönt som filmmakare att kunna falla tillbaka på böcker när det är dags att göra en film. En stor portion av publiken kommer antagligen att ha hört titeln förut om det är en hyfsat välkänd bok som ska tolkas och bara där är hälften av marknadsföringskampanjen avklarad. Nu vill jag inte påstå att alla filmmakare bara vill göra "en film" och väljer den lättaste vägen att göra det. De allra flesta brinner säkert för sitt projekt och de filmanpassningar av böcker görs säkerligen i viss mån för att filmmakaren i fråga verkligen tror att han eller hon kommer att kunna historien rättvisa eller åtminstone en bra tolkning av historien efter deras filmstil. Dock så finns det en hel rad beslut som måste fattas på ekonomisk nivå innan en större produktion får grönt ljus, och jag har svårt att tänka mig att materialets tidigare framgångar eller bakslag inte har något att göra med hur dessa beslut fattas.

Böcker och filmer - på samma ställe vid samma tidpunkt

Den gamla klyshan "boken var bättre" är en som jag och många andra säkert stört sig på i någon mån vid något tillfälle. Speciellt när man hör det om en film som man verkligen gillar och kanske till och med inte var medveten om var baserad på en bok. På något sätt känns det som att en människa som proklamerar att Boken Var Bättre, medvetet eller omedvetet, försöker ta någon sorts intellektuell högre mark än den okultiverade vilden som bara gillade filmen och tyckte att det var för tungt och/eller tidskrävande att ta sig igenom boken.

För att på något sätt knyta ihop den här säcken tänkte jag göra jämförelser mellan böcker jag läst och filmer baserade på dessa böcker. Som tur är har jag inte så väldigt många böcker under bältet som jag sett filmatiseringarna av, så med lite tur slipper jag skriva tills fingrarna ramlar av.

War of the Worlds av H. G. Wells
Som jag tidigare nämnde har jag läst ut den här boken rätt så nyligt, och filmatiseringen hör till mina absoluta favoritfilmer i sci-fi-genren (jag kommer att behandla Spielbergs filmatisering från 2005, inte den från 50-talet då jag inte sett den versionen). Lämpligt ställe att börja kanske. De flesta känner nog till historien: som en blixt från klar himmel invaderas jorden av otäcka varelser med enorma stridsmaskiner som tar död på allt som kommer i dess väg med det klara målet att ta över förvaltningen av vår hemplanet.

Här är skillnaderna mellan bok och film rätt stora. I filmen följer vi Tom Cruise som försöker ta hand om sina två barn och komma undan all förstörelse. I boken följer vi en engelsk man som, i mitt tycke, verkar vara lite av ett aristokratiskt svin. Visst verkar han ha rätt så rimlig moralisk kompass, men jag kan inte låta bli att känna att han talar till både fattigare män och kvinnor i allmänhet på ett rätt nedlåtande sätt. Det är de små sakerna som fick mig att aldrig riktigt tycka om karln, som till exempel när han lyssnar på en soldat som lägger fram sina planer för överlevnad och tänker för sig själv att planen verkar mer genomtänkt än hans egen var, även om "ingen i normala fall hade ifrågasatt att hans intelligens var högre än soldatens". Eller när han nämner sin och sina vänners tjänare bara i förbifarten. Det är svårt att sätta fingret på, men jag upplevde honom mest som en rik gnällspik som då och då visade viss insikt.

En till invändning jag hade mot boken var att av någon anledning får vi följa huvudpersonens bror under längre perioder i historien. Det är visserligen en hyfsat intressant historia som berättas, men det låter väldigt avigt när ordet "jag" ersätts av "min bror" under långa perioder. Även brodern verkar vara i hjärtat en rätt så god människa, men ändå nästan omöjlig att fatta tycke för. Den enda anledningen jag kommer på är att han är duktig på boxning. Det är inget fel på att vara duktig på boxning per se, men i ljuset av att han är en välbärgad "intellektuell" är det svårt att låta bli att tänka sig en väldigt proper man som aldrig använt sin boxning i verkliga livet, men som låter som en stålman när han berättas genom sin lika propre bror.

"I say, Mr. Ribblesdale! Time for some fisticuffs to defend your honor!"

Jag var faktiskt inte alls särskilt förtjust i boken när jag väl tagit mig igenom den. Visst hade den några minnesvärda scener och hyfsat insiktsfulla observationer, men detta är för mig ett fall av att filmen faktiskt var bättre än boken.

Jag rekommenderar filmen, men boken kan man nog läsa mest för att den är så kultig. Man bör inte vänta sig alltför mycket från den.

Starship Troopers av Robert A. Heinlein
Handlingen i boken och i filmen liknar varandra rätt mycket förutom vissa karaktärer som flyttats runt, tagits bort eller ersatts. Historien är om Johnny Rico som tar värvning i armén i den interstellära Federationen. Ett krig bryter ut mellan mänskligheten och "the bugs", i boken en spindelliknande intelligent livsform, i filmen organiserade monster. Här är det i stället skillnaderna i ideologierna som boken respektive filmen lägger fram som står ut mest. Filmen är mer eller mindre ett hån mot, och parodi på, (amerikansk?) imperialism och krigspropaganda medan boken under dess gång förvandlas från en berättelse om en ung man som tar värvning i armén till ett manifest för drivandet av en militaristisk stat med stark polismakt och starkare militärstryka. Jag vill däremot påpeka att jag inte alls tyckte att boken var dålig. Den var tvärtom riktigt bra och här och var lade den fram intressanta poänger, även om jag själv kanske inte direkt höll med om alla antaganden och slutsatser. Den höll bara just så pass mitt intresse när det kom till handligen. Istället var det tillbakablickarna till Ricos klassrum under skolan som var intressantast. Under dessa får man lyssna på hur Ricos dåvarande historielärare håller långa utlägg om hur ett samhälle bör skötas och vilka misstag man gjort under historien.

Så designar man ett monster

Kanske är det bara min fäbless för filmer om utomjordingar, men även här känns det som att filmen gjorde ett bättre jobb. Förutom ett budskap som känns betydligt mer relevant för den moderna människan så har den dessutom riktigt fräcka actionscener och specialeffekterna känns för mig till denna dag grymt verkliga. Speciellt med tanke på att filmen är snart 15 år gammal. Man måste ju bara älska hur de snygga, kaxiga ungdomarna som självsäkert invaderar den främmande planeten med flagga i hand blir slitna i stycken av stora monster som...bara gör vad stora monster gör.

Filmen rekommenderad, boken bör läsas enbart i nödfall.

I, Robot av Isaac Asimov
Detta var ännu en bok som jag inte tagit mig för att läsa förrän för nån månad sedan. Det är helt utanför min fattningsförmåga varför filmen med Will Smith från 2004 överhuvudtaget brydde sig om att stjäla titeln från I, Robot. Filmen har inget gemensamt med boken och borde skämmas över att ha smutsat ner titeln för kommande generationer. När folk pratar med varandra i framtiden om I, Robot så kommer de bara att ha den inre bilden av Will Smith som öppet gör reklam för Converse-skor mitt under filmen och en gnällig emo-robot som sitter och skriver dikter, pressar blommor och gör Facebook-uppdateringar om hur underskattad Stephanie Meyer är. Ingen kommer att minnas att den faktiskt delar titel (jag kan inte förmå mig att säga att den baseras på) en grymt bra och tänkvärd bok. Filmen börjar som en mordhistoria och utvecklas därifrån genom en rad listiga övergångar till en enda stor röra där vi till slut får lära oss att robotar också är människor. Bitvis lite underhållande, jovisst, men saknar i princip allt annat.

Det ser djupt ut, men egentligen sitter han bara och bajsar

Boken å andra sidan är intressant på riktigt. Jag måste erkänna att jag bara läst två (jag räknar här Stiftelsetrilogin som en enda stor historia) böcker av Isaac Asimov och både I, Robot och Stiftelsen är i grund och botten tankeexperiment. Stiftelsen handlar (som jag nämnde i förra inlägget) om hur mänskligheten i framtiden spridit ut sig genom stjärnorna och blivit starkare och talrikare över millenierna. Men så kommer en vetenskapsman vid namn Hari Seldon och berättar för makthavarna att han lurat ut på matematisk väg att det styrande Galaktiska Imperiet är på väg mot en kollaps och att kollapsen kommer att följas av 30 000 år av anarki och en ny mörk tidsålder för mänskligheten. Han berättar också att om han får samla en bunt riktigt klipska individer på en planet för att bokföra all mänsklighetens kunskap i en Encyclopedia Galactica så kan han se till att denna mörka tidsålder bara varar i runt 1 000 år. På så vis bildast Stiftelsen, vars jobb det är att bokföra och lära sig. Det visar sig att Seldon har räknat fram otroligt mycket mer än så och han sätter upp en andra Stiftelseplanet på andra sidan galaxen, vars syfte ingen känner till (känner ni inte redan nu så spännande?). Men poängen var att premissen är ganska enkel, och vad som följer är i stora drag hur folk vid olika tidpunkter försöker räkna ut vad Seldons plan kan ha varit och hur de ska handla under krissituationer efter de fakta de har. Pusslet läggs ut, reglerna berättas och sedan försöker karaktärerna och läsarna lura ut olika sätt som det kan tänkas sitta ihop. I stort sett samma sak är sant för I, Robot. Den utspelar sig i en framtid där rymdfarande är vanligt och koloniseringen av solsystemet har börjat. Robotarna som människorna använder sig av blir alltmer avancerade, men måste alltid följa de tre robotiklagarna. Dessa görs klara tidigt, och boken är sedan uppdelad i nio noveller som kopplas ihop som en tillbakablick av en robo-psykolog (det är inte så illa som det låter). Varje novell undersöker olika fall av hur lagarna kan tolkas, missbrukas eller tänjas på och varje novell är väldigt väl genomtänkt och intressant. Kort och gott: Pusslet läggs ut, reglerna berättas och så är det dags att lägga ihop det. Novellerna innehåller bland annat följande saker som är värda att nämna om inte annat bara för att locka folk att läsa den:

• En robot som bildar en religion och dyrkar ett rymdskepp som en gud
• En robot som av misstag byggs med telepatisk förmåga
• En robot som får ordern "get lost", och blir kreativ i fösöket att lyda den
• En åklagare som kandiderar till borgmästare för New York, men blir anklagad för att vara en robot
• En robotpsykolog (okej, det är nästan så illa som det låter)

Ja ni hör ju själva. Läs den. Nu.

Ingen mängd charmig Will Smith kan väga upp allt det där. 

Sphere av Michael Crichton

Grejen med en bok som Sphere är att den mer än något annat är en platå för författaren att lägga fram intressanta idéer, observationer och andra tankar som han funderar på under kvällens sena timmar. På grund av sci-fi-genrens natur tenderar dessa idéer i huvudsak röra vetenskapens framgångar, religion, det mänskliga tillståndet, medvetandets egenskaper eller helt enkelt bara tanken "hörni, är det inte fräckt med aliens?". Sphere handlar om en psykolog som flygs ut av amerikanska armén till en plats mitt i stilla havet för att...ja vad? Han tror att det är för att erbjuda terapi eller psykologisk rådgivning till offer i en flygplanskrasch, men han får snart veta att det inte finns något flygplan, utan bara en gigantisk farkost begravd på havsbotten som har legat där i minst 300 år. Tillsammans med en astrofysiker, en matematiker, en biolog flyttas han ner till en forskningsstation långt under vattenytan för att försöka ta kontakt med vad de misstänker är utomjordingar i farkosten. Det dröjer inte länge innan konstiga saker börjar hända och komplikationer uppstår. Trivia: Detta är boken som Crichton skrev precis innan han påtade ihop Jurassic Park.

Kan titeln "Sphere" möjligen vara en lek med ordet "fear"? Ååååå så listigt!

Filmen följer boken rätt nära, men en film som beviljas någon sorts budget måste kunna tilltala så många som möjligt, vilket oftast innebär att de "pratiga bitarna" blir lidande för att spela upp actionsekvenser och de spännande bitarna. I Sphere är det dock de pratiga bitarna som gör det hela intressant. Boken är som bäst när vetenskapsmännen (och kvinnan) bara sitter och pratar om situationerna och olika tolkningar av dem, och många av dessa bitar är bortklippta från filmen för att hålla tempot någorlunda högt.

Temat i filmen och boken tycks också skilja sig en del. Boken lägger mer tonvikten på hur människans psyke fungerar, både i stressituationer som karaktärerna finner sig i och i vardagliga situationer. Den behandlar rationalisering, motivering, rädsla och mhflm--ering betydligt djupare än filmen ens försöker sig på. Boken dyker in på djupet och försöker förklara människan, medan filmen bara tittar på människan med händerna i sidorna och skakar besviket på huvudet.

Man frestas att påstå att filmen hade varit bättre om de inte gjort dessa förändringar och behållit alla listiga dialoger, men så inser man att filmen då hade varit över sju timmar lång och ingen publik på jorden skulle orka sitta igenom det. Slutsatsen man tvingas dra är att vissa filmer helt enkelt aldrig kan konkurrera med sina litterära motparter. Därmed inte sagt att de aldrig borde ha gjort filmen. Jag tyckte tvärtom att filmen var riktigt bra och jag kommer nog aldrig att glömma bort den helt till skillnad från vissa dåliga filmer jag sett. Å andra sidan är Dustin Hoffman med och han är så grym att jag aldrig kan göra en objektiv och rättvis bedöming av hans filmer.

Nåja, jag rekommenderar i alla fall både filmen och boken, men boken mer än filmen.

Contact av Carl Sagan

Det är svårt gå igenom den här boken/filmen utan att upprepa vad jag sa om Sphere då Contact lider av nästan exakt samma problem. Boken är i mångt och mycket en plattform för att presentera idéer. Eftersom Carl Sagan var nästan löjligt påläst i allt vad astrofysik, signalteknik och matematik heter så är idéerna väldigt intressanta. Man vet att dessa tankar kommer från en som faktiskt själv låg på frontlinjerna av vad mänskligheten vet om de här sakerna.
Självklart skulle hans insikt inte betyda något alls om han inte kunde kommunicera den på ett sätt som en vanlig människa kunde ta till sig och genom karaktärer som är intressanta och som man bryr sig om. Som tur är så lyckas den här boken med allt detta på alla tänkbara nivåer. Den blev bara kort efter att jag började på den en av mina favoritböcker och förblev det genom resten av boken.

Rave på en fjärran planet

De flesta känner säkert till handlingen. En ung astronom vid namn Eleanor Arroway tar tillsammans med sitt arbetslag emot en signal från solsystemet Vega. Under de år som boken utspelar sig försöker hela världen knäcka koden som de tar emot och bygga den maskin som koden visar sig beskriva. Det finns en rad mindre förändringar från bok till film, men de stora dragen är liknande. Den största skillnaden är i hur mycket mer detalj boken förklarar och beskriver händelserna, samt att Arroways personliga händelser bär oändligt mycket mer tyngd...tyckte jag i alla fall.

Återigen vill jag inte påstå att filmen är dålig, men den bleknar rätt ordentligt när den jämförs med boken.
Boken varmt rekommenderad. Filmen har du säkert redan sett.

Slutsats:
Den slutsats vi kan dra efter allt detta är nog att man inte automatiskt ska döma ut filmatiseringar av böcker, men att man måste vara rätt noga med att om man har tänkt följa bokens handling noga måste man tänka efter vilka bitar man behåller och vilka man klipper bort. De säger att man kan göra en bra film om precis vad som helst bara man gör det rätt, men jag vill mena att böcker oftast har större svängrum. De måste inte ta vara på varje sekund på det sätt som en film måste göra, vilket gör det svårt som tusan att filmatisera en bok rakt av. De bästa exemplen jag har hittills på filmatiseringar är War of the Worlds och Starship Troopers, just för att de inte försöker följa böckerna rakt av utan tar istället en central idé från boken och gör något eget av dem. Och gör det väl.

Nåja, jag tänkte runda av här.

Nästa gång blir det förhoppningsvis en ordentlig filmrecension. Och förhoppningsvis en tiondel så långt.

Vad Sci-Fi lärde mig om 50-talet

Som jag touchade på i mitt förra inlägg så sitter jag rätt mycket och kör truck om dagarna. Oftast behöver jag inte tänka på allvar för att utföra mina sysslor, vilket lämnar min hjärna ledig för andra sysslor. Från början använde jag tiden för att lyssna på musik, vilket - antar jag-  är ett rätt rimligt sätt att få tiden att gå lite fortare. Efter en tid hittade jag dock några nedladdningsbara ljudspår från Ricky Gervais och Stephen Merchants tid på radiokanalen XFM. Som gigantiskt fan av både Extras, The Office och Rickys standup-shower slösade jag ingen tid och laddade omedelbart hem dem. Jag kan passa på att rekommendera detta material till i stort sett vem som helst. Det består helt enkelt i Ricky och Stephen som sitter och pratar om allt och ingenting med lite musik inkastat här och var. Eftersom de båda är otroligt spontant och naturligt roliga människor så blir det väldigt underhållande.

Men den viktigare idén som föddes av att ha människor som sitter och pratar i öronen på en dagarna i ända var att jag kunde börja lyssna på ljudböcker. Jag har alltid ställt mig lite skeptisk inför ljudböcker. Antagligen mest som en reflexartad reaktion mot tanken att inte läsa böcker när man läser böcker, men jag kom snabbt över det. Det är väldigt behagligt att äntligen kunna ta mig igenom alla böcker som jag haft på min att-läsa-lista och att dessutom kunna göra det samtidigt som man får saker gjort och tjänar en slant. Jag gjorde även ett litet brott i bokläsandet för att lyssna på föreläsningar från The Teaching Company. De erbjuder kurser inom alla ämnen man kan föreställa sig och alla som gillar att lära sig nya saker bör kolla upp dessa kurser. Kan hända att jag nån dag gör ett inlägg bara om dessa kurser.

"En klassiker är en bok som alla vill ha läst, men ingen vill läsa"

-Mark Twain (här porträtterad med Wyatt Earp-mustasch och Maybelline-ögonbryn)

Men nog om detta. Det är ändå bara en liten bakgrund för ämnet som jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen science fiction-böcker i alla dess former.

I mitt sökande efter nya böcker att avverka under mina långa dagar snubblade jag över ljudboks-torrent betitlad "Top 100 Sci-Fi Books". "Bingo!" tänkte jag och började sortera ut de böcker som jag ville läsa från de jag redan läst och de som inte intresserar mig.

Jag har nog hunnit igenom kanske ett 10-tal sci-fi-böcker under mina trucktimmar och vad jag funnit väldigt intressant är att se hur framtidssynen förändrats över den verkliga tiden som science fiction har utvecklats de senaste hundra åren. Jag tänker inte påstå att genren är ung då jag vet att det finns minst tusen år gamla historier som utan större svårighet skulle passa under vad vi ser som science fiction, men jag tror att den äldsta boken jag läst inom genren var H.G Wells gamla klassiker "War of the Worlds" (som jag märkligt nog blev klar med först för någon vecka sedan - av någon anledning tog jag mig aldrig särskilt långt i den när jag försökte för några år sedan). Den boken publicerades första gången 1898 och det är tydligt att världen han beskriver är radikalt annorlunda på ett sätt som nästan är svårt att förstå för någon som föddes 1984. När jag började läsa den hade jag fått för mig att den publicerades någon gång på 20-talet, så det blev en viss omjustering av förväntningar när jag fick reda på att den är över hundra år gammal. Det är också en bok som är rätt knepig att läsa när man inte har någon större koll på (1) hur långt tekniken hade kommit 1898 och (2) vilka spår av de moderna myterna om utomjordingar som fanns i det kollektiva medvetandet på den tiden.

De två punkterna är de som förföljer mig i alla sci-fi-böcker jag läser som är äldre än 1984, då jag också kan hänga med. Speciellt när det rör sig om så klassiska böcker som "War of the Worlds", "The Foundation", "Starship Troopers", "I, Robot" osv. Till vilken mån använder böckerna sig av redan etablerade genreklischéer och till vilken mån skapar den nya? Oftast så är det inte särskilt viktigt för historien, men det är ändå fascinerande att försöka sätta sig in i vad man såg när man läste till exempel "Stranger in a Strange Land" redan när den kom ut...okej, det kanske inte är det bästa exemplet då den knappast är den mest "traditionella" sci-fi-boken som finns, men min poäng är densamma.

Här verkar allt ha gått bra

Främst så är de de olika tidernas syn på framtiden som kan vara intressant att reflektera över. Jag är inte rätt människa att göra det då jag inte är tillräckligt påläst i ämnet, och det här är inte rätt ställe att göra det på då det är en jäkla filmblogg, men jag kan inte låta bli att göra några korta observationer som jag tänkt på i några av böckerna jag läst.

(Jag gör det här utifrån minnet och det kan ha varit ett bra tag sedan jag läste några av de här böckerna så de KAN bli en smula missrepresenterade)

War of the Worlds (1898):

Här får vi egentligen ingen bild av framtiden förutom att Wells då och då hintar om att de invaderande marsianerna precis lika gärna hade kunnat varit människan om vi lämnas att utveckla vår fysiologi och teknologi några hundra år till, så jag antar att det är intressantare att se på hur han beskriver marsianernas dödsmaskiner, men det är inte vad jag är ute efter här. Kan dock vara lite lustigt att se på hur de betraktade evolutionsläran på den tiden.

Brave New World (1932):

Nämner jag egentligen bara för att det är en bra bok och även om framtidssynen inte skiljer sig markant ifrån den i Orwells "1984" så var faktiskt BNW först.

1984 (1949):

Framtidssynen bygger främst på sociala och politiska idéer. Detta har nog antagligen att göra med antingen nazi-regimen eller sovietunionen och kommunistskräck. Detta är för övrigt en av mina topp 3 favoritböcker. Om du inte har läst den - gör dig själv en tjänst. Den är helt otrolig.

Foundation (1951):
Nu börjar vi närma oss den skugga av tanke som jag hade som grund för det här mer och mer obekvämt långa inlägget. I Asimovs Stiftelsetrilogi har mänskligheten spridit ut sig över i stort sett hela universum på tusentals världar och vetenskapen som är mest cutting-edge är psykohistoria, ett försök att förutspå hela civilisationers framtid i detalj genom matematiska formler. Det finns mycket att säga om de här böckerna förutom att de är otroligt bra, men vad jag egentligen ville komma till var vilken framtidstro de bygger på. Tekniken både kan och ska föra människorna till stjärnorna och vetenskapen har potentialen att stoppa alla framtida krig och konflikter. Det känns som en väldigt optimistisk och väldigt 50-talig syn på framtiden. Det är iofs inte svårt att hitta samma sak även i moderna så kallade rymd-operor, men de böcker som känns mer relevanta (åtminstone i mina ögon) är till exempel...

Ute och flyger

The Wind-Up Girl (2009):

Nu förstörde jag den kronologiska uppbyggnad som jag tänkte mig från början, men kontrasten mellan den här boken och Foundation-trilogin är nog intressantare och det här börjar redan bli nästan pinsamt långt. The Wind-Up Girl träffade för mig mitt i prick på den moderna synen på framtiden (och när det kommer till kritan är den nog också största anledningen att jag ens började skriva det här inlägget). Här har världen gått igenom en extrem energikris och de flesta länder är bara skuggor av vad de var under sina storhetsperioder under slutet av 1900-talet. Fossila bränslen har tagit slut och energi till maskiner får man istället från "fjädrar" som måste laddas manuellt med energi genom att vrida upp dem. De stora "kaloribolagen" kontrollerar all mat genom genhackade frön och den vetenskap som är mest relevant är biotekniken. Dels för att ta fram nya frön till grödor som går att odla och dels för att modifiera människors gener för att skapa s.k. "new people" eller "wind-ups" med diverse speciella förmågor och tillkortakommanden (titelkaraktären Emiko till exempel är genmodifierad för att vara så perfekt vacker som en människa kan bli, men för att få perfekt slät hy har hon så små porer att hon knappt kan svettas och därmed överhettas hon så fort hon anstränger sig det minsta). Här finns inga planer alls på att utforska galaxen eller ens lämna planeten. Att överhuvudtaget hålla världen civiliserad är den största utmaningen.

Här har allt gått åt skogen

Det finns fler exempel på hur modernare böcker verkar flytta tonvikten lite från "vänta bara tills vi tar oss ut i rymden för då börjar människans storhetsperiod" till "allt gick förvisso åt skogen med mänskligheten men vi hade åtminstone en sjuhelsikes storhetsperiod". Neal Stephensons "Snow Crash" comes to mind. 

Poängen (jag har inte tid att skriva mer nämligen):

Ju mer vi lär oss om hur universum tycks fungera desto längre bort verkar koloniseringen av andra planeter och stjärnsystem. När jag var yngre kändes det rätt självklart att det bara var en tidsfråga innan människor skulle börja bygga bostäder på månen och därefter sprida sig ut över resten av universum. Det var snarare en fråga om jag fortfarande skulle vara vid liv för att se det hända. Tekniken har visserligen kommit väldigt långt sedan dess, men de märkbara skillnaderna har inte varit hur långt ut i rymden vi kan ta oss, utan snarare hur många funktioner vi kan klämma in i våra telefoner.

En smula sorgligt kanske och den synen på framtiden kanske inte lånar sig lika väl till storslagna miljöer i mina älskade sci-fi-böcker. Men jag kan åtminstone få in Angry Birds på mobiltelefonen.

Nya tag

Det blev inte alls så mycket skrivande i den här filmbloggen som jag trodde. Jag har hunnit se ett otal filmer som jag tänkt att jag kunde skriva om, men det har liksom inte blivit av. Eftersom jag gjorde de första inläggen rätt så långa så känns det fel att bara skriva ner ett par rader när jag inte har mer att säga på rak arm, och det är inte särskilt kul att sitta och försöka tvinga fram saker att säga. Dock så är jag övertygad om att det är nyttigt att skriva, om inte annat för att hålla språkbruket friskt och hjärnan hyfsat pigg. Det kan behövas när man bara sitter på en truck och flyttar saker från A till B under dagarna. Speciellt om man hoppas återkomma till sina akademiska studier någon gång i framtiden. Det gäller att hålla sig alert. Därför kommer jag att fortsätta att använda den här bloggen för att vässa klorna, men jag kommer nog inte längre att begränsa mig till filmer. Jag tänkte försöka kasta in alla möjliga sorters tankar och se om det kan tända skrivargnistan lite effektivare.

Har redan en tanke på vad jag skulle kunna behandla lite i korthet.