Avengers förtjänar all uppmärksamhet den kan få

I slutet av den alldeles strålande superhjältefilmen Iron Man (2008) dyker Samuel L. Jackson upp och börjar nedräkningen till Avengers. Några utmärkta filmer senare är brädet uppsatt. Pjäserna står vid sina startpositioner och publiken väntar med spänning på vad som ska följa. Ska den bli värd väntan till slut?

Avengers är värd väntan.

Handlingen är rätt enkel. Loke är tillbaka och vill ställa till med otyg på jorden. Nick Fury kallar in sina Avengers för att rädda jorden. Ska de lära sig jobba tillsammans för mänsklighetens bästa eller kommer deras egon eller osäkerheter att komma ivägen?

Jag ska börja med att säga att jag tror att det är fullt möjligt att mina 2 timmar och 20 minuter tillsammans med Avengers kan vara de mest njutbara minuter jag nånsin tillbringat i en biograf. Allting bara klaffar! Hela tiden!

Jag känner att min impuls att bara svamla på som en 12-åring om den här filmen kommer att bli svår att stå emot, men jag ska göra ett försök att få någon sorts struktur i det hela.

Filmen går in med ett fantastiskt förtroende för sig själv. Den vet att dialogen är Joss Whedon-kaxig och väldigt rolig, den vet att karaktärerna är kända och omtyckta av publiken och den vet mycket väl att actionscenerna är de mest sanslösa som fångats på film och det är tydligt att den inte försöker bevisa något. Bara göra sin grej och låta oss titta på.

Men kanske viktigare än filmens förtroende för sig själv är dess förtroende för källmaterialet. I serietidningar är det fantastiska, det otroliga och det omöjliga inte bara accepterat; det förväntas från publiken. De flesta serietidningsfilmer, även de som faktiskt är bra, tycks alltid ha en liten skärva av skam för sitt källmaterial. "Joooo, visst är det baserat på en serietidning, men se som vi tonat ner det! Se som vi jobbat med att förankra allt det här tokiga i verkligheten".

Ingen skam här

Okej, Thor (2011) kanske inte heller hade någon skam nu när jag tänker på saken...

Avengers har i alla fall inte ett uns av den här osäkerheten. Den vet att den är baserad på serietidningar och den försöker inte gömma det för en enda sekund. Den presenterar utomjordiska raser, magi och fantasiteknologi i samma mening och tycks säga "Såhär fungerar den här världen. Häng med eller låt bli, vi kommer i alla fall att ha jäkligt kul med det!".

Och kul blir det! Vad som förvånade mig mest med filmen var hur rolig den var. Michael Bay kan lära sig oändligt mycket från Avengers. Det är såhär man blandar in humor i actionfilmer. En enda rakbladsvass replik från Tony Stark är värd flera hundra tusen kiss-och-bajsskämt från irriterande robotar.

Och Robert Downey Jr. som Tony Stark är ett helt kapitel i sig själv. Det har skrivits en hel del om karaktären sedan den första Iron Man-filmen så jag ska försöka att inte tjata om det för länge, men varje dialogscen är fattigare när RDJ inte är med. De andra skådespelarna gör ett beundransvärt jobb att hänga med men det är rätt uppenbart vem som har mest karisma. RDJ stjäl varje scen han är med i.

Sen har vi Hulken.

Nu kanske jag är en liten aning partisk då Hulken rätt länge varit min favoritkaraktär från serietidningarnas värld. Han har fått två filmer under de senaste åren och båda har visserligen haft sina styrkor, men även rätt ordentliga tillkortakommanden som hållit filmerna från att bli karaktären värdig. Med Avengers har Hulken äntligen fått den behandling som han förtjänar på den stora skärmen. Varje sekund han är med i bild höjer han temperaturen i biografen med 20 grader celsius. Det var länge sedan jag känt så mycket elektricitet i en biograf som under hans större ögonblick under filmens gång. Och han får en hel bunt av dem. Vid fler än ett tillfälle fick jag stanna upp ett ögonblick och tänka "vänta ett tag, hände just det där??". Jag skulle vilja säga mycket mer om hur förträfflig Hulken är i Avengers, men jag vet uppriktigt sagt inte hur mycket av det som bara skulle vara min egen kärlek för Den Store Gröne, så jag lämnar det till er att avgöra.

Årets absolut grymmaste filmkaraktär

De andra karaktärerna (Captain America, Thor, Black Widow och Hawkeye) gör också strålande insatser. Under filmen får man verkligen se varför de alla förtjänar sin plats hos gruppen som ska föreställa jordens sista försvarslinje mot allt oknytt som kan tänkas dyka upp, och man får ha ofantliga mängder kul under tiden. Det är också värt att påpeka att Avengers-medlemmarnas unika personlighetsdrag och förhållanden till varandra utnyttjas till fullo. Whedon tycks ha en närmast magisk förmåga för sånt här och dynamiken inom gruppen kan vara nästan lika kul att titta på som actionscenerna.  

Om jag skulle försöka nagelfara filmen i sökandet efter saker att klaga på skulle jag antagligen säga något om hur den lilla sidohistorien med Black Widow och Hawkeye inte riktigt kändes lika intressant som resten av filmen, men sedan skulle jag också snabbt ge mig själv en liten örfil för att jag inte skulle kunna kvalificera det uttalandet. Kanske talar det mer gott om resten av filmen än illa om just det partiet? Sen kan det kanske vara ett problem att Avengers förutsätter att du även sett Thor, Captain America och Iron Man 1&2. Men de är alla utmärkta filmer, så det finns ingen anledning att du inte borde se dem också.

När allt är sagt och gjort skulle jag rekommendera nästan alla på jorden att se Avengers. Den är stor, högljudd, spännande, rolig och alldeles... alldeles underbar. Efter fyra filmer som byggt upp till den här ultimata storfilmen kan jag bara känna glädje att de lyckades sätta landningen också.

Betyg: 9,5/10

En bunt bra och dåliga filmer

Dags för ännu en gottepåse med blandade recensioner av filmer. De blir lite utförligare den här gången så att jag förhoppningsvis får plats med tillräckligt med information för dig att veta om filmerna i fråga kanske är nåt för dig.


The Hunger Games (2012)     (trailer)

Jag hade inte ens hört talas om The Hunger Games när det började dyka upp trailers på internet, men jag tänkte att jag skulle försöka sätta mig in i det hela, så jag läste igenom hela boktrilogin innan det var dags att se filmen. Det är inte utan ett litet stänk av skam som jag medger att jag verkligen gillade böckerna. Eller större delarna av dem i alla fall. Eller allra minst större delen av den första boken.

Jag tror att jag gillade filmen mest av hela gruppen som jag var och såg den med. Den lyckas inte med allt, men lyckas få med det allra mesta och gör några väldigt intressanta val i hur actionscenerna ser ut. Den är filmad med handhållen kamera i ett försök att återskapa bokens väldigt omedelbara känsla (den är skriven i presens och i första person). Dock har jag sällan sett så mycket skakande av en kamera i hela mitt liv. Det känns inte så mycket som en vanlig handhållen kamera-film som en hemvideo från en berg-och-dalbana filmad av ett hyperaktivt barn med Parkinsons sjukdom. Under de mer intensiva bitarna är det väldigt svårt att avgöra vad som händer, vilket är ett rätt kännbart minus.

Det gjorde mig också lite ledsen att filmen misslyckades med bokens bästa scen. Ska inte spoila vilken scen det är, men i boken kände man nästan hur det blev lite varmt bakom ögonlocken medan filmen bara...bara nej.

Inte en perfekt film, men åtminstone serviceduglig.

Betyg: 6,5/10

Ja si så grannt

The Darkest Hour (2011)     (trailer)

En film om hur jorden blir invaderad av utomjordingar? Sign me up! Vad gör då The Darkest Hour speciell i det stora startfältet av alien-invasion-filmer? Två saker:

1. Eftersom den gjordes på en mycket liten budget är utomjordingarna i fråga osynliga. Ja, du hörde rätt. Under stora delar av filmen flyr skådespelarna i skräck från ingenting. (Detta är självklart inte något som automatiskt skulle göra filmen mindre bra. Med rätt kreativa val kan man bygga väldigt stämingsfulla scener runt en fiende man inte kan se.)

2. Den är nästan pinsamt dålig. (Detta är något av en deal-breaker.)

Den första kvarten av filmen hade jag inget emot faktiskt. Dialogen kändes faktiskt helt okej, och miljöerna åtminstone någorlunda trovärdiga och intressanta.

Sen börjar allt ramla isär.

Helt förbluffande val när det gäller både skådespel, regi, karaktärer, design och historien gör att The Darkest Hour är som att se en bilkrasch i ultra-slow-mo. Ett fullt fungerande fordon förvandlas till en obrukbar hög med skrot framför ens ögon och det finns inget man kan göra för att rädda det. Det enda man kan göra är att undra om saker och ting hade kunnat vara annorlunda om bara föraren hade varit kompetent och om bara bromsarna hade fungerat när de skulle.

När det hela var slut kunde jag bara känna att det var synd att den var så dålig. Det är inte ett försök att vara rolig, utan jag kände verkligen att vad de ville göra med den kunde bli rätt intressant, men...ja...det var bara synd att den var så dålig.

Om det kommer en uppföljare med andra skådespelare, andra manusförfattare och en annan regissör så kommer jag gärna att se den. Det finns potential här, det verkar bara inte finnas någon som vet var den är.

Betyg: 2/10

Farliga ljus

The Divide (2011)     (trailer)

Det har gjorts en hel del filmer där huvudpersonerna modigt kämpar i 1,5 timme för att undvika någon sorts kärnvapenkatastrof. Med bara två sekunder kvar på klockan lyckas de på slutet ge skurken en sista ordentlig smocka och trycka på knappen som avbryter nedräkingen mot apokalypsen. Hjälten levererar en fyndig replik, tar sin käresta runt midjan och går bort mot en sjunkande sol. De har kanske lärt sig något om sig själva och varandra. Publiken har kanske också lärt sig något. Alla mår bra...

The Divide börjar med kärnvapenapokalypsen.

Sen blir saker otäcka.

Riktigt jävla otäcka.

Jag tänker bara säga att den här filmen är av det slaget som kan skicka en känslig människa med huvudet först i en ordentlig depression. För resten av utlåtandet lämnar jag över fjädern till SofiaNinja, dagens gästrecensent, som har följande att säga om The Divide:

"Xavier Gens klaustrofobiska apokalypsthriller The Divide är smutsig, vidrig och fullkomligt fantastisk. Tyvärr har recensionerna varit svala och det finns en hel hop av förlossningsskadade bloggare som klagar på att trailern inte stämmer överens med filmen (ve mig, det har ju aldrig hänt förut). Men visst, nog har jag själv velat pissa på tv:n när jag blivit lovad en sak, men fått en annan. Eskapism är inte något man fuckar med.

Under en atombombning av New York söker liten grupp omaka människor skydd i en källare. Husets vaktmästare (Michael Biehn) har pysslat till det riktigt fint i den bombsäkra bunkern som han förberett i-fall-att och blir den självutnämnda ledaren över gruppen tack vare sitt slit och sin übermanliga pondus. Paniken, hungern, ovissheten och de olika individernas sätt att hantera detta eskalerar i ett Flugornas herre-tänk. På ett obehagligt, krypande sätt förvandlas gruppen successivt. Obehaget och hatet är samma som du känner i James Watkins höjdarrulle Eden Lake. Det är inte äckligt på samma sätt som i Saw-filmerna. Det är vidrigt på samma sätt som en populärkultursfilmatisering om Fritzl skulle vara. Inte ok. Vulgärt. Fult. 

Rosanna Arquette gör den enda roll jag någonsin uppskattat hennes skådespeleri i. Hennes karaktär Marilyn går från att vara en tröstande mamma till en skankig, nervöst ticksande självplågare utan dess like. Och hennes prestation är nästan olidlig att se på (en komplimang).

Jag uppskattar valet att inte låta tittaren veta vad som pågår utanför källaren, men kan också förstå frustrationen vissa tittare kommer uppleva över det. Enligt mig tillför det en känsla av realism att bara få veta vad filmens karaktärer vet. Men hur mycket jag än älskar The Divide för den psykologiska press den utövar så lämnar den vissa frågetecken. Hintar om 9/11, terrorism, amerikansk militär, konspirationsteorier och en mystisk episod i filmen (du kommer förstå vilken jag menar) lämnas oförklarade. Eller så ges det inte nog många verktyg för tittaren att knyta ihop dem.

Förvänta dig inte en fartfylld överlevnadsfilm. Det är snarare en fiktionsstudie i hur det mänskliga psyket fungerar under extrema omständigheter.  Seg? Inte ett dugg, trots att nästan två timmar utspelar sig i samma klaustrofobiska källarmiljö. Som ett groteskt, inflammerat tryne på en tryffelgris bökar den sig in i de allra obehagligaste skrymslena av själen och gör det omöjligt att tappa intresset. Så kryp in under pläden och unna dig att må riktigt, riktigt dåligt.

Mitt betyg: 9"

Haywire (2011)     (trailer)

En actionfilm som jag visste väldigt lite om när jag gick in i den. Vad jag visste var att Gina Carano som spelar huvudrollen är en professionell kampsportare, något som enlig utsago skulle ge hennes actionscener lite extra tyngd.

Detta visade sig förvisso vara sant. När man vet att personen som gör vad man ser på skärmen är kapabel att göra liknande saker i verkligheten så känns det lite extra trovärdigt, men det är inte vad som gjorde actionscenerna fantastiska.

Steven Soderberghs regi är vad som gjorde actionscenerna fantastiska.

Filmen har en något tillbakalutad känsla med ett jazzigt soundtrack som ligger över stora delar av den, men när tempot ökar och det är dags för Gina att dra fram knytnävarna så tystnar all musik. Det enda man får höra är sakerna man skulle vänta sig att höra om man var där och såg allt hända framför ögonen. Knytnävar mot kött, grymtande röster och saker som går sönder.

Effekten är svår att beskriva i text, men det upplevs hyperrealistiskt och jag satt bara och gapade under de flesta actionscenerna. Kan man verkligen göra såhär i en actionfilm? Det finns så många scener som jag skulle vilja berätta om, men varenda en skulle spoila något mer eller mindre viktigt så vad jag säger är istället detta:
Se Haywire om du har något intresse alls av intressant action eller filmkonsten i allmänhet. Jag har svårt att tänka mig att du sett mycket som liknar den i stil, ton och utförande. Handlingen är lite märkligt uppbyggd och jag visste knappt varför någon gjorde något alls fram till slutet när allt förklaras, men det är värt det till slut. Haywire är något utöver det vanliga.

Betyg: 7/10

Tuff brud i lerinpackning

Triangle (2009)     (trailer)

Nu börjar det likna något!

Rob Ager på http://www.collativelearning.com/ skriver otroligt intressanta och detaljerade filmanalyser. Han gör också videos med samma tema som han lägger upp på sin youtubekanal och säljer på dvd. Varför gör jag reklam för honom? Därför att han tipsade mig, och i förlängningen nu även dig, om Triangle. Det förtjänar han tack för.

Detta är ännu en film som kommer att funka bättre ju mindre man vet om den när man sätter sig med den. Som du ser har jag inte ens länkat till trailern och du borde inte leta upp den själv heller då den berättar betydligt mer än man borde veta vid första visningen och sätter i mitt tycke inte heller rätt ton för filmen.

Triangle är en av de bättre filmerna jag sett i år och jag kan för mitt liv inte förstå varför den inte har samma kultstatus som Se7en eller Fight Club. Den slår knut på ens hjärna och stannar kvar i den långt efter eftertexterna rullat färdigt.

Den är otroligt snyggt utförd, välspelad, intelligent och tematiskt väldigt intressant. Jag kan inte komma på någon anledning att inte se den här filmen. Hyr eller köp den nu!

Betyg: 9/10

En film värd att se fler än en gång

Seraphim Falls (2006)     (ingen trailer här heller då den spoilar och håller på)

Snabbt, nämn två skådespelare som definitivt inte skulle passa till att spela hårdkokta cowboys!
Precis. Pierce Brosnan och Liam Neeson.

I Seraphim Falls spelar Pierce Brosnan och Liam Neeson två hårdkokta cowboys.

Vänta! Kom tillbaks! Det är faktiskt en helt okej film.

Neesons karaktär jagar Super Mario Brosnans karaktär genom is, snö, stepp och öken. Vi får inte veta varför med en gång, men det tar sin tull på båda männen och här och var glimmar filmen till med små bitar som är föga mindre än geniala.

Däremot så känns den väääääldigt lång ibland. Den pågår minst en halvtimma längre än den hade behövt och obehagligt många procent av filmen visar män som rider genom någon sorts landskap.

Okej, den kommer inte att förändra någons liv, men den har helt klart några riktigt bra scener, några riktigt bra skådespelarprestationer och dessutom ett riktigt bra slut.

Det är inte svårare eller mer intressant än så.

Betyg: 5/10

...och det här är bara från Pierces lilla campingtur med sina barn.

Special (2006)     (trailer)

Egentligen var det dumt att recensera den här filmen nu då den liknar den helt underbara filmen Super (2010) på en hel del sätt, och jag kommer att skriva ett lite längre inlägg om Super inom en överskådlig framtid (den förtjänar det), men det känns inte rätt att lämna en så pass bra film som Special obesjungen.

Les lånar ut sin kropp för testandet av en drog som ska öka självförtroendet. Det visar sig att drogen inte fungerar som den ska i hans kropp och han börjar istället lida av vanföreställningen att pillrena ger honom superkrafter.

Normal kille som vill bli superhjälte. Jag vet, det har gjorts en hel bunt gånger de senaste åren, men sällan med riktigt samma hjärta som Special (och Super). Under större delen av filmen sitter man bara och lider med, och tycker synd om stackars Les. Han är en av de mest tragiska hjältar jag sett på film och spelas oerhört väl av Michael Rapaport.

Special är rolig, smart och sorglig på samma gång. Chansen är nog väldigt liten att du alls hört talas om den, men nu när du har gjort det har du ingen ursäkt att missa den.

Betyg: 8/10

"And now for a special Rapaport" ...har någon redan gjort det skämtet tro?

Det får räcka för den här gången.

Vi hörs!