Primer - en svårt genomtänkt film

"Are you hungry? I haven't eaten since later this afternoon"

Det finns ett rätt stort problem när man skriver en film som involverar människor som reser bakåt i tiden. Problemet är farfarsparadoxen och alla tänkbara derivat från den. Till exempel: Om jag åker tillbaka i tiden och dödar min farfar med en hacksåg innan min far ens blivit till, borde inte då jag upphöra att existera, och borde jag dessutom rimligen aldrig existerat till att börja med? Men om jag aldrig existerat, vem tusan var det då som var så brutalt mördade min stackars farfar?

Jag tror inte att någon manusförfattare lyckats komma ifrån det här problemet helt, men eftersom tidsresor är och har varit så väldigt fascinerande för människor i tusentals år så försöker man komma runt det här problemet på lite olika sätt. Det finns nog många sätt att angripa det, men rent krasst kan man dela in dem i tre olika skolor:

1. Strunta i paradoxer
Detta är nog den lättaste vägen att gå. Man kan göra vad man vill i det förflutna och sen kommer händelserna under tidsresan helt enkelt att "skriva över" vad som hände innan man började lattja runt. Lätt som en plätt! Kan du säga Marty McFly?

2. Ta hänsyn till paradoxer
En lite knepigare väg att gå då paradoxer per definition ska vara omöjliga. Det gör skrivandet av en film väldigt klurigt då man försöker beksriva något som ska vara både praktiskt och på pappret ogenomförbart. Resultatet blir, så vitt jag kan avgöra, med nödvändighet ordentligt fatalistiskt, men det kan förstås ändå bli intressant och underhållande. Jag är inte säker, men jag tror till exempel att Twelve Monkeys gjorde ett försök att ta hänsyn till paradoxer i tidsresor...fast ändå inte.

3. Skapa en helt ny tidslinje för varje gång någon reser i tiden
På det viset duckar man helt undan frågan om paradox eller icke-paradox och skapar ett helt nytt universum för varje tidsresa som äger rum och vad man gör i det förflutna i en tidslinje har inget att göra med vad som händer i framtiden på en annan.

Smarta killar gör smarta saker

Primer är en fascinerande sci-fi-thriller som använder den tredje angreppsvinkeln. Det kan verka vara en något feg eller till och med lat approach till ämnet, fram tills man börjar granska vad den egentligen innebär; för varje tidsresa måste man hålla reda på en helt ny uppsättning huvudpersoner och bokstavligt talat en helt ny värld av nya konsekvenser för varje handling.

Filmens premiss låter hyfsat enkel till en början: Två ingenjörer uppfinner, mer eller mindre av misstag, en typ av tidsmaskin. De använder den för att göra sig själva rika på aktiemarknaden, samtidigt som de är noga med att undvika sina dubbelgångare som går omkring som vanligt på dagarna.

Den sammanfattningen av grundpremissen är också det enda med filmen som är hyfsat enkelt. Hur fungerar tidsresorna? Redan här börjar saker bli knepiga. Jag vill inte tillbringa alltför mycket tid på det, så du som vill veta hur tidsresorna i Primer fungerar kan läsa det här.

Det kan låta dumt att länka till ett par A4 av text om en film redan innan man ser den, men i det här fallet kan jag nästan rekommendera att du kollar igenom det eftersom Primer ändå kommer att kräva total koncentration av dig från början till slut om du ska ha en minsta chans att hänga med i vad som händer, så det är lika bra att bekanta sig med reglerna så snart du bara kan.

Ja, Primer är en sådan film.

Den släpptes 2004 och fick snabbt rykte om sig att vara en av de mest komplicerade filmer som gjorts. Chansen är nog rätt liten att du inte alls hört talas om den och egentligen är det inte så konstigt. Det var nog aldrig tänkt att den skulle bli någon storfilm. Den gjordes på en nästan skrattretande budget på runt $7000. Den fick en del uppmärksamhet på filmfestivaler när den släpptes, men snarare än att explodera ut över det kollektiva medvetandet har den istället krypit runt under radarn och slagit rot i fruktig jord. En process av att hitta sin publik som fortfarande pågår.  Inga specialeffekter, inga stora explosioner, inga stora skådespelarnamn i rollistan.

Bara det mest genomtänkta och intelligenta manus du kan föreställa dig.

Jag nämnde tidigare att Primers version av tidsresor kräver att du håller reda på en hel del olika tidslinjer. Dessa tidslinjer har varsin version av tidsresenären. Ibland påverkar de bara sin egen tidslinje, men ibland påverkar de även andra tidslinjer beroende på vem de interagerar med och hur.

Ta ett ögonblick att smälta konceptet. Det låter hyfsat knepigt, eller hur?

Okej. Föreställ dig nu att tidsresenärerna börjar skapa tidslinjer nästlade inom tidslinjerna.

Om tanken skickar en liten pirrande känsla längst din ryggrad så kommer du nästan säkert att uppskatta Primer. Om den å andra sidan bara ger dig huvudvärk så...kan du i och för sig fortfarande uppskatta den, men jag misstänker att du inte kommer att ha tålamod att hänga med i svängarna och kommer därför antagligen inte att få ut lika mycket av den.

Hur kunde allt ha komma att gå så fel?

Skådespelet är riktigt bra, dialogen är välskriven och för min del tyckte jag att det var en fröjd att försöka orientera sig i den labyrint av tidslinjer som de två protagonisterna vävde in sig själva och varandra i. Dock så var jag ofta tvungen att pausa filmen för att fundera en stund och försäkra mig om att jag visste vad tusan som egentligen pågick.


Jag kan helhjärtat rekommendera att du kollar upp Primer. Den är bara 75 minuter lång, så om du inte tycker om den så är det inte alltför mycket tid som gått till spillo. Men gör dig själv en tjänst och ge den här filmen den koncentration den kräver.


Och om det nu skulle visa sig att du inte hänger med i precis allt som händer så är alltid internet till hands att hjälpa den vilsne seglaren på de narrativa haven. Här har du till exempel en behändig graf över tidslinjerna i Primer

Klicka för att förstora

Betyg: 7/10

The Amazing Spider-Man - Re-booten vi inte visste att vi ville ha

I min gröna ungdom gick det en helt fantastisk serie på TV. När jag tänker lite på saken gick det en hel bunt fantastiska serier på TV under min uppväxt, men serien jag tänkte på i just det här fallet hette "Spider-Man" och den var en av de största anledningarna som fanns att gå upp före kl 12 på lördagmorgnarna. Visst var man ledig från skolan och visst var man fri att utforska världen, umgås med vänner, lära sig nya saker och göra i princip vad man ville (så länge man var hemma till middagstid), men Fox's tecknade Spider-Man som sändes på TV4 var något alldeles extra.

Innan jag upptäckte den hade jag knappt haft någon relation alls till Spider-Man och såg honom som föga mer än en obskyr superhjälte som hade en något fräckare spandexdräkt än Stålmannen och Batman. Jag hade ingen aning om att han var en av världens mest älskade superhjältar och antagligen lika välkänd och omtyckt som båda de två tidigare nämnda hjältarna.

En sak var dock klar väldigt tidigt från att jag såg första avsnittet: Spider-Man var den grymmaste superhjälten som fanns!

Ah, serietidningar

Han var inte en miljardär som kunde köpa eller utveckla vilka häftiga prylar som helst i sin kamp mot brottsligheten. Han kom inte från en annan planet och kunde inte hämta omåttlig kraft från vår gula sol.

Han var bara en kille. En vanlig kille som råkade samtidigt begåvas och förbannas med förmågor betydligt större än han själv var. Visst var han väldigt klipsk och visst hade han en bättre fungerande moralisk kompass än de flesta av oss har, men han var inte immun mot att göra misstag. Han var bara en kille som försökte göra sitt bästa med vad han hade.

Sedan den tiden har mitt kärleksförhållande med Spider-Man hållit sig rätt konstant under ungefär 15 år och om man råkar gilla Spider-Man så finns det väldigt mycket bra att hämta från. Faktum är att de allra flesta inkarnationerna av denne spandexklädde unge herre har gett upphov till riktigt bra media.

Serietidningen har hålligt nästan konstant hög klass i snart 50 år. Till exempel är historien där Spider-Man jagas av Morlun, en oövervinnerlig superhjälte-ätare med förmåga att hitta Spider-Man vart han än tar vägen, kan tillsammans med "Hulk -The Last Titan" vara det bästa jag läst i serietidningsväg.

Fox's Spider-Man var ett högvattenmärke i animerade serier riktade mot yngre. Den höll alltid en nivå som gjorde att både barn och vuxna kunde ha ut något av att titta på den.

2008 kom även en helt ny animerad serie som hette The Spectacular Spider-Man och även den var riktigt njutbar, även om den kanske inte höll riiiiiktigt samma klass som den tidigare serien. Det kan också vara så att jag, när jag såg den, blivit lite för gammal för att hamna i dess målgrupp. Hemska tanke.

The Spectacular Spider-Man

Sam Raimis filmer Spider-Man 1&2 gav superhjältefilmerna det momentum de behövde för att ta sig upp och bli de regerande blockbustermästarna som de är idag. Det går att skriva, och har skrivits spaltmeter om hur viktiga dessa filmer var för utveckligen av hur Hollywood valde att placera sina stora pengar under det kommande decenniet, men för att göra en lång historia kort så räcker det med att säga att filmerna tjänade obscena mängder pengar och banade därmed vägen för den nya vågen av superhjältefilmer.

Till och med tv-spelet som släpptes i samband med Spider-Man 2 blev något av en klassiker i spelvärlden. För er som inte vet så är detta snudd på fantastiskt eftersom spel baserade på filmer historiskt sett har varit fruktansvärt dåliga då spelutvecklarna oftast tvingas pressa fram en halvfärdig produkt för att synka med releasen av filmen.

I korthet: Spider-Man är awesome! Karaktären är fantastisk och i stort sett allt han figurerar i är fantastiskt.

Jag berättar min historia som webhead här i korthet dels för att du kanske ska få för er att kolla upp de gamla och nya serierna, spelen osv, men också för att du ska förstå min utgångspunkt varje gång jag sätter mig framför en ny film eller ett nytt spel med Spider-Man i huvudrollen. Karaktären har i sig själv en så enorm potential att jag blir grymt besviken om filmen inte levererar.

Med det sagt.

The Amazing Spider-Man levererar...till största delen.

Jag borde lära mig att inte lita på recensioner ens när de kommer från mina personliga husgudar. Vad jag hade hört om The Amazing Spider-Man (härmed förkortad TASM) gjorde mig så avtänd på projektet att jag nästan helt struntade i att se den.

Många har tyckt att det är helt onödigt att boota om en filmserie knappt har tio år på nacken och där de första installationerna fungerade så bra som de faktiskt gjorde. Anledningen till denna re-boot är att Sony har exklusiva rättigheter till filmatiseringar av Spider-Man, men om de inte använder dessa rättigheter inom en viss tidsram så faller de tillbaka till Disney/Marvel. Detta skulle vara helt underbart för fans av film och serietidningar då det skulle innebära att Marvel skulle kunna inkludera Spider-Man helt fritt i Avengers-universat som det byggt upp.

Detta kommer tyvärr aldrig att hända då Spindeln har varit en sådan kassako åt Sony. Bättre för dem då att bara boota om hela härligheten med billigare skådespelare och mindre budget för att få behålla rättigheterna att göra fler filmer.

Som du förstår är detta inte direkt optimala förhållanden för att skapa film. Vad man kan vänta sig är en ihålig röra av nonsens och explosioner designad för att spara pengar och tilltala en så bred publik att den till slut inte tilltalar någon alls. "Transformers 2&3-syndromet" helt enkelt.

Efter att dessutom ha läst ett par minst sagt ljumma recensioner var detta också precis vad jag väntade mig att få när jag gick in i biografen.

Döm om min förvåning när jag nästan omedelbart accepterade Andrew Garfield som Peter Parker. Han förde mina tankar till serietidningens Peter tusen gånger mer än den ständigt mumlande tråkmånsen som var Tobey Maguire. Garfield gick att tycka om redan från första början och visar sig dessutom vara en fantastiskt duktig skådespelare. Förvåningen fortsatte när Martin Sheen nästan direkt fick mig att gilla Peters farbror Ben, och Sally Field visade sig vara en bättre Aunt May än Rosemary Harris nånsin var. Efter lite eftertanke var kanske inte det där sista partiet särskilt förvånande. Sally Field är grym.

Gnistorna bara flyger

Sedan började kärlekshistorien mellan Peter och Gwen Stacy ta form...och den funkade också hur bra som helst! Jag började skruva på mig lite. Skulle inte det här vara en dålig film? Borde den inte snart börja ramla isär som torr lera? Emma Stone har oändligt mycket mer karisma än Kirsten Dunst och hennes kemi med Garfield är betydligt bättre än Dunst/Maguire. Och kemi eller inte, Emma Stone hör hemma i en superhjältefilm på ett sätt som Dunst antagligen aldrig kommer att göra. Stone har ett otvunget sätt att föra sig som passar genren som handen i handsken.

(Bara som en liten parentes: Är det bara jag eller har Emma Stone helt gigantiska ögon? Stora som hus!)

Nåja, filmen fortsatte och det blev bara mindre och mindre utrymme kvar för en dålig film att gömma sig i. Det var bara att acceptera att jag faktiskt haft grymt kul under den tid som gått!

De gör dock ett rätt bra försök att sabba alltihop med filmens skurk. Hur de behandlade Lizard i TASM är något av ett mysterium för mig. Han är helt fruktansvärt designad och eländigt animerad. Karaktären beter sig rätt märkligt och det är lurigt att förstå sig på hans motiveringar. Är han elak redan från början eller blir han bara det? Hur mycket är mannen och hur mycket är kemikalierna? Finns det någon rimlig anledning att bry sig?

Tittut!

Han är i och för sig med i några riktigt fräcka actionscener som återigen förde mina tankar till serietidningarna, men nyckelorden är nog "är med i". Lizard skulle kunna vara vilken stor luns som helst och det skulle göra väldigt liten skillnad då han är mer av ett bollplank för Spider-Man att glänsa mot. Men är det inte också lite så det ska vara? Det var synd bara att TASM inte egentligen ger oss någon anledning att bry oss om Lizard. Han är som bara där liksom. Curt Connors/Lizard spelas av Rhys Ifans och jag har nästan inget att säga om hans rolltolkning. Han gjorde det väl...okej antar jag. Varken mer eller mindre. Lite överspel här, någon bra scen där. Summa - 0.

I övrigt har jag inte mycket att invända på. Bara småsaker här och där, som när de försöker lura oss, publiken att tro att Flash Thompson är en djup och utvecklad karaktär genom att kasta in en minst sagt märklig scen där han visar plötsligt visar sympati. "Ååh, kolla vilken mångfacetterad karaktär, han bryr sig ju trots allt!". NEJ! De försöker dra oss vid näsan! De har bara bytt ut karaktären mot en helt annan mellan två scener! Gå inte på det! Människor beter sig inte sådär!

Sedan kanske det är värt att nämna att TASM lämnar in sitt bidrag till "Årets Dummaste Filmscen 2012" och jag tror att den har rätt goda chansen ta hem den dubiösa äran.
Jag ska inte spoila något, men håll utkik efter lyftkranar.

På det stora hela är dessa problem dock föga mer än lätt acne på ett annars vackert ansikte. De saker som fungerar bra är många fler än de som inte gör det och jag satt under stora delar påmind om hur bra serietidningen är och varför jag gillar Spider-Man så mycket. Jag känner att den här nya inkarnationen av Spindel-Universat håller väldigt mycket löfte. De har byggt en stadig grund av karaktärer med Andrew Garfield i spetsen och Emma Stone som groggvirke. Om de nu bara kan få till en vettig skurk nästa gång så kommer det att bli dynamit!


Betyg: 7,5/10

Tre upphypade filmer och en baby. Fast utan baby.

Efter en lång paus är jag nu tillbaks med ännu en multi-mega-recension!

Den här gången är temat "Filmer som hypats upp på internet under det senaste året och som nu äntligen börjar finnas att få tag på". Det är något av en otymplig titel kan jag tillstå, men eftersom dessa filmer har fått ofantligt mycket hype och jag fick chansen att se dem rätt kort inpå varandra så tänkte jag att det kan bli ett rätt rimligt inlägg på filmbloggen efter pausen.

The Cabin in the Woods (trailer) OBS! Se bara första hälften av trailern! Sen börjar det bli farligt nära spoilers!

Internet har bubblat rätt friskt om Cabin in the Woods under det senaste halvåret. Jag hade läst en bunt recensioner som lyfte den till skyarna som en film som samtidigt hyllar och sätter punkt för en hel gren av skräckfilmsgenren när jag till slut fick möjlighet att se den på bio. Som du säkert förstår var mina förväntningar riktigt höga och jag kan med nöje rapportera att hypen kring Cabin in the Woods är berättigad. Åtminstone till större delen.

Jehovas odöda hyper-vittnen

De allra flesta har säkert sett filmer som följer ungefär samma formel som Cabin in the Woods spelar på. En bunt ungdomar beger sig ut till en stuga ute i skogen för att dricka öl, ha sex och allmänt leva rövare. Men snart blir det klart att allt inte riktigt står rätt till ute i stugan och det dröjer inte länge innan vad som skulle bli en fridsam semester förvandlas till en mardröm. Det låter som hämtat från baksidan av vilken billig direkt-till-dvd-release som helst.
Men lita på mig när jag säger att berättelsen som jag just beskrev är bara ett av filmens lager.
Cabin in the Woods är på samma gång en typisk film om ungdomar som råkar ut för hemskheter och en film om filmer om ungdomar som råkar ut för hemskheter. Den tar hela konceptet, ställer det på huvudet, häller tjära och fjädrar på det och tungkysser det till slut. Det är en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som skulle stå hyfsat väl på egna ben även om den bara var den slasherfilm som den på samma gång hånar och hyllar, men nöjer sig inte där utan vänder och vrider på publikens förväntningar hela vägen tills eftertexterna börjar rulla.

Fler filmer borde ta sig så mycket friheter som Cabin in the Woods.
Se den NU!


Betyg: 9/10

Prometheus (trailer)

Alla som inte bott under en sten det senaste året bör nog ha hört talas om Prometheus. Till en början var den tillgängliga informationen om filmens handling väldigt begränsad. Vad som var klart var att Ridley Scott skulle göra sin första sci-fi-film på 30 år.
För att sätta det hela i perspektiv. Ridley Scott revolutionerade både skräck- och science-fictiongenren med den första Alienfilmen. En film som lämnat en stämpel på populärkulturen som varat i över 30 år och verkar komma att bli kvar ett bra tag ännu. Hans nästa utflykt i genren gav oss Blade Runner. Ännu en modern klassiker och enligt många (inklusive mig) en av de absolut bästa filmer som gjorts.

Efter ett tag började dock dyka upp information som antydde att Prometheus skulle vara en prequel till Alienfilmerna och detta släppte förstås lös en hype-tsunami som varade nästan hela vägen fram till filmens release.

Inte konstigt med andra ord att förväntningarna inför Scotts återkomst till sci-fi har hypats upp som en av filmårets största händelser.
Så hur håller den då under pressen? Är den värd all hype?
Mja, svårt att säga faktiskt.

En grupp vetenskapsmän hittar grottmålningar runt om på Jorden som tycks antyda att en utomjordisk civilisation har besökt oss för en herrans massa år sedan och kanke till och med varit ansvariga för hela mänsklighetens tillkomst. Man skrapar ihop ett gäng glada (och inte så glada) prickar och ger sig ut i rymden för att hitta besökarnas hemplanet.
Men precis som vi väntar oss är allt inte som de väntar sig, och saker blir fort rätt obehagliga. Därefter blir de ordentligt obehagliga. Och bitvis obegripliga.

"Vi ä vetenskapsmänn, herp derp"

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den här filmen. Jag är övertygad om att den kommer att kommas ihåg som en stor flopp av de flesta, men jag är inte helt övertygad om att den förtjänar den mängd skit den fått kastad i ansiktet på sig.
Jag kan börja med att säga att det är en fantastiskt vacker film. Planeten, skepp som flyter runt i rymden, utomjordiska interiörer, allt ser väldigt bra ut och dessa saker hjälper till att skapa en väldigt tät stämning. Utforskande i främmande korridorer ger en härlig känsla som från första delen av den första Alienfilmen, och vore det inte väldigt konstigt om det inte gjorde det? Delar av filmen utspelar sig i miljöer som är avsiktligt identiska med den mörka början av Alien 1.
För mig (och många andra) är det karaktärernas märkliga beteenden och motiveringar som gör Prometheus knepig att ta på allvar hela vägen igenom. De beter sig sällan konsekvent och ofta rent ut sagt korkat. Varför skulle en utbildad biolog på en expedition till en främmande planet plötsligt bestämma sig för att försöka klappa den hotfulla ormliknande varelsen han just hittat? Varför skulle egentligen antropologen (?) vars dröm tycks vara att hitta en främmande civilisation, bli deprimerad och börja dricka när han hittar obestridliga bevis på en främmande civilisation? Hittade han inte tillräckligt mycket av den? Varför tycks alla tycka att Charlize Therons karaktär är så fruktansvärt elak och hjärtlös när hon egentligen tycks vara expeditionens enda vettiga människa? Det finns massor av frågor av det här slaget (många av vilka ställs i det här fantastiska klippet), och du kanske tycker att sådana detaljer inte är någon dealbreaker, men resultatet av alla dessa små detaljer blir att filmen inte riktigt känns lika fokuserad och intelligent som den utger sig för att vara.

En av filmens större höjdpunkter är dock Michael Fassbender. Han spelar en android vid namn David och han tycks leva och verka i sin egen, personliga, mycket bättre film. Man vet aldrig riktigt om han är god eller ond och vad som kanske gör honom så intressant är dels att man i slutet fortfarande inte riktigt vet, men kanske främst att han själv inte riktigt tycks veta. Jag ska försöka att hålla mig ifrån alla typer av spoilers, men för mig var han och hans små upptåg några av de intressantaste sakerna i Prometheus.

Fassbender på nya äventyr

Du kanske redan har läst att många säger att Prometheus bara är en 2 timmar lång prolog inför någon framtida uppföljare, men tro inte på de säger. Jag tyckte att den gav ett rätt rimligt avslut på historien om än slutet kommer några minuter för sent.

Det finns mycket att säga om hur Prometheus behandlar de större tematiska frågorna som den utger sig för att behandla, men jag ska motstå frestelsen och istället säga att sammanfattningsvis är den en helt okej science fiction-rulle av den äldre skolan men med en ny förpackning, och om du kan komma över missarna så finns det scener där den verkligen skiner.
Det är ungefär som att titta på en väldigt skicklig och attraktiv jonglör som nån gång då och då tappar ett par av bollarna och som hela tiden vänder och vrider på sig så att man inte ska kunna se urinfläckarna på byxorna.

Betyg: 6,5/10

The Raid: Redemption (trailer)
Den tredje och sista internethypade filmen jag tänkte gå igenom går under namnet The Raid. Av någon anledning har man i marknadsföringen i västvärlden lagt till ordet "redemption" på slutet också.

The Raid: Redemption är en indonesisk actionfilm med kraftig betoning på action.
Ni vet hur filmer ibland slutar med att hjältarna i den tredje akten samlar sina krafter för att storma den elaka skurkens fort/villa/knarkarkvart för att utkräva hämnd eller rädda sin käresta eller sin son eller sin bror? The Raid gör oss tjänsten att skippa de första två akterna och hoppar direkt in i följande scenario: En SWAT-buss full av stenhårda poliser är på väg till en lägenhetsbyggnad där en gängboss har sitt tillhåll. Byggnaden är proppfull av knarkande skurkar som är beväpnade till tänderna och dessutom väldigt väl förberedda på precis den sortens attack som poliserna är på väg att genomföra. Bland poliserna finns rookien Rama som råkar vara väldigt väl bevandrad i närkampens underbara konst. En färdighet som kommer att komma väldigt väl till pass under de närmsta timmarna när allt börjar gå fel och dödandet börjar.

Visst är det kul...fram tills nån gör illa sig

Jag hade hört att The Raid skulle vara en av de största händelserna i kampsportfilm på många år, så sent en söndagkväll satte jag mig mol allén med en skål popcorn och rätt höga förväntningar. Vad jag serverades under de kommande 100 minuterna var en närmast psykotisk parad av actionscener med lika mycket jävlar anamma som de brutalaste bitarna av Oldboy. Jag antar att den skulle avnjutas bäst i sällskap med en grupp kompisar som alla gillar kampsportfilmer och kanske med en öl i näven, men jag satt som sagt alldeles själv och tjoade och skrattade rätt friskt ändå. Förhoppningsvis säger det något om The Raid.

Att se riktigt välkoreograferad kampsportfilm går att likna vid att titta på ett välutfört dansnummer. Skillnaden är att ett bra dansnummer försöker skapa ett flyt av rörelse som är estetiskt tilltalande, och få något som är svårt att utföra och antagligen gör rätt ordentligt ont att se lätt ut. Kampsportfilmer satsar även de på flyt i rörelserna, men koncentrerar sig istället på en betydligt mer visceral upplevelse och får, när den är som bäst, publiken att känna varje knytnäve som om det var deras eget kött som mörades och deras egna ben som krossades.

Det som är svårt eller gör ont att göra ska gärna se ut som att det är ännu svårare och gör ännu ondare.

Det är på den här punkten som The Raid lyckas ovanligt väl. Vi pratar inte om den poesi av rörelse som uppvisas i filmer som till exempel Crouching Tiger och Hero, utan om en betydligt skitigare gren av action som kastar in en naken i svetten och blodet.

The Raid är som snyggast när den är som fulast. Välkoreograferade slag-spark-kombinationer kan vara väldigt roliga att titta på förstås, men The Raid är som bäst när karaktärerna själva bara just så pass hinner med att förstå vad de själva gör. När de ramlar runt i ett rum för att komma bort från eller komma närmare varandra. När allt de kan komma på att göra bara är att tjurrusa in med huvudet först och hoppas på det bästa. När de slår sig, när de skriker, när de faller, när de kastas mot väggar och över bord till synes utan minsta tanke på att det ska se bra ut. Just då ser det riktigt jävla bra ut.
Jag tycker hemskt synd om den uppsjö av stuntmän som antagligen ådrog sig rätt otäcka kroppsskador under inspelningen av filmen. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig att någon människa skulle kunna gå helskinnad från de saker de gör mot varandra.

Det är rätt så svårt att göra upplevelsen rättvisa i en recension så jag rekommenderar att du tittar på trailern igen för att få en känsla för ungefär hur det hela spelas ut och förhoppningsvis kommer du att kunna avgöra utifrån den om The Raid är något för dig. Jag kan bara berätta att allt den ser ut att göra i trailern gör den bättre när man ser hela filmen.

Man kan bara reta Fredrik en stund. Sen blir han arg. Ger snyting.

Jag har pratat en hel del om just actionscenerna, men det skulle inte vara helt rättvist att påstå att den bara är en bunt snygga actionscener staplade på varandra. Inte helt rättvist.

Det finns en faktiskt historia där också och skymtar av ett par sub-plots, och visst görs de väl. Det är inget fel på skådespelet eller berättelsen i sig, men om man ska vara helt ärlig så kommer det garanterat inte att vara de bitarna du kommer ihåg från The Raid.

Avslutningsvis kan jag säga att jag har sett en rätt försvarlig mängd kampsportfilmer i mina dagar, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett en film som är så brutalt rå och kompromisslös som The Raid: Redemption. Om det låter det minsta frestande så se den.


Betyg: 8,5/10


Det får räcka för den här gången!

Har ett par recensioner till som ligger och kokar, och förhoppningsvis kommer de upp inom kort!

Adam out!