För tusen år sedan var jag med i ett kommunalt sommarjobbprogram som syftade till att stimulera kulturlivet i Arvidsjaur. Vi var några ungdomar som fick som uppgift att skriva och spela in en egen film under ledning av Patrik Eklund, en lokal filmförmåga som idag nog är mest känd för sin oscarsnominering för kortfilmen "Istället för Abrakadabra".
Under klippningen av vår film (som hette Fire Heart och var precis lika bra som titeln antyder), tipsade herr Eklund i förbifarten om en film som hette Gummo, och berättade att det var en riktigt speciell film och att han blev väldigt inspirerad att göra film varje gång han såg den. Om detta fortfarande är fallet vet jag inte, men jag vet att det väckte alla möjliga sorters tankar i mig om film. Jag hade inte tidigare tänkt på filmer som resultatet av enskilda regissörers talang och vision, och hur deras unika röst kan påverka resultatet av hur en film känns när man ser den. Blotta tanken på Gummo sådde ett frö av genuint intresse av film som konstform i unge herr Adam som bara har växt sedan dess.
Några år senare fick jag klorna i Gummo och såg den. Den liknade inte något annat jag hade sett, och jag kan fortfarande inte komma på någon film som kan avbilda rå och osminkad mänsklighet när den är som obehagligast på samma nivå som Gummo gör.
Introscenen gör omedelbart klart att detta kommer att bli något annorlunda. Träffar som ett slag i solar plexus.
Jag kan inte räkna den bland mina favoritfilmer direkt, men den gjorde ett oerhört intryck. Jag kunde inte förstå varför någon som kunde skapa film som kändes så oerhört verklig inte var mer känd och uppskattad.
Tiden gick och jag fick nys om en till film "från killen som gjorde Gummo". Det var allt jag visste när jag till slut fick se Kids. En film som höll sig på listan över mina favoritfilmer väldigt länge och som nog fortfarande räknar någonstans på top 25-listan.
Så utan att egentligen vetat särskilt mycket om honom har Harmony Korine legat och skavt i mitt liv som filmälskare i snart 15 år nu. Jag skulle aldrig drömma om att kalla mig själv en Korine-älskare då jag fortfarande bara sett tre av hans filmer medräknat Spring Breakers (och om man ska vara rättvis så var det inte han som regisserade Kids, han bara skrev den) men jag kan säga att jag inte har sett något han gjort som inte har lämnat ett djupt intryck.
Vad Harmony Korine verkar göra bäst är knepigt att beskriva, men ännu knepigare att faktiskt uppleva. Han specialiserar sig på att avbilda människor som lever i samhällets periferi, men han får periferin att se ut som att den upptar hela världen. Korine får en inte direkt att känna som att världen är på väg att gå under. Han får en att känna som att världen redan har gått under, men ingen av oss normala människor tycks ha märkt det än.
Filmaffisch done right
Spring Breakers är på många sätt ett avsteg från Korines vanliga modus operandi, men på andra sätt så är den bara en uppdaterad och lite glansigare version av den sortens historier som han gillat att berätta tidigare.
Vi får följa fyra unga tjejer som drömmer om att ta sig loss från den tråkiga vardagen i sin normala lilla stad och uppleva något nytt. Något ovanligt. Något fantastiskt. De har bestämt sig för att om de bara kan ta sig iväg till Florida på sitt spring break så kommer alla deras drömmar att besannas. De kommer att hitta sig själva, och de kommer att vara fria. Om så bara för en vecka.
Problemet är att de inte har tillräckligt med pengar för att ta sig iväg, så i ett ögonblick av klarhet bestämmer de sig för att genomföra ett korkat riskabelt rån mot en liten restaurang i närheten. De lyckas komma undan med det och tar sig på så vis iväg mot sina drömmars mål: Spring break i Florida.
Här börjar en rad utsvävningar som skulle få vilken moralisk människa som helst att rodna och vilken förälder som helst att rygga tillbaka i fasa. Och när deras personliga ekonomiska och andliga frälsare dyker upp i form av Alien, en kriminell knarklangande vit rappare spelad av James Franco, börjar vår berättelse ta fart på allvar.
Har ni tänkt på att saker nästan aldrig blir roligare när polisen dyker upp?
Spring Breakers både hyllar och fördömer modern ungdomskultur och de ideal som så ofta förespråkas genom musik, reklam och film riktad till 90-talisterna. Vi får se de unga kvinnorna uppleva den blandning av en Snoop Dogg-låt, Ke$ha-video och Fantareklam som de sett och hört så många gånger på TV, och de älskar varje sekund av det.
Kameran sveper över festande folkhav, nakna kroppar och kopiösa mängder alkohol som intas, nästan som om det vore en musikvideo. Den inte bara dokumenterar sexuella och sinnesdövande utsvävningar, den frossar i dem.
Missförstå mig inte, Spring Breakers ställer sig inte nödvändigtvis på moralförfallets sida. Den ställer sig inte på någons sida egentligen. Det är mer som en alkohol- och droginducerad feberdröm som vi bara tillåts svepas med i. Vi ser inte världen från våra hjältinnors ögon exakt, utan snarare från snett bakom axeln på dem. Nära, men ändå precis tillräckligt långt ifrån för att inte dras med helt och undra om vi verkligen borde vara här.
Filmens struktur känns inte lika stel som i normala filmer. Den ena scenen bara liksom flyter in i den andra, som i sin tur flyter in och blandas med nästa. Det är ofta svårt att avgöra exakt hur lång tid som förflyter, och jag får känslan av att det är avsiktligt. Kanske är det till och med det som ger filmen dess drömlika känsla. Det och musiken. Under hela filmen ligger det nästan alltid någon musik i bakgrunden, och oavsett om det är pumpande dubstep, subtila synthmattor eller till och med en klassisk Britney Spears-låt så tjänar den alltid filmen och förstärker stämningen.
Hela skådespelarensemblen gör ett väldigt bra jobb, men så fort James Francos karaktär Alien dyker upp så stjäl han i stort sett vartenda ögonblick när han är med i bild. Hans karaktär är oerhört karismatisk, men samtidigt nästan oändligt tragisk. Han ser sig själv som den ultimata gangster/rapparen och hans enda och självuttalade mål i livet är att tjäna pengar och skaffa mer prylar. Hans "look at all my shit"-monolog är samtidigt en strålande beskrivning av hans karaktär och en av filmens roligaste scener. Den kommer dessutom antagligen att citeras friskt av alla som ser den.
James Franco i en av hans bästa roller.
När jag ändå är inne på skådespelarna kan det vara värt att nämna att tre av de fyra huvudpersonerna spelas av damer som började sin karriär i väldigt barn- familjevänliga tv-program och filmer på bland annat Disney Channel och marknadsfördes som helylle girl-next-door-tjejer som skulle agera som en sund förebild för en hel generation av ungdomar. Det är svårt att föreställa sig att valet av skådespelerskor var en slump med tanke på filmens teman. Den fjärde huvudpersonen råkar för övrigt vara Harmony Korines egen fru.
På det stora hela så kan du kanske avgöra att jag verkligen gillar den här filmen. Den funkade på alla nivåer för mig. Dock är den inte perfekt. Jag är inte säker på att jag gillar vad som händer med den när den börjar försöka berätta lite mer av en traditionell brottshistoria där mot slutet, och jag har svårt att avgöra om allt som händer faktiskt händer i filmens verklighet eller om det bara är en dröm eller symbolik alltihop. Jag kommer dock att se om den med nöje för att leta efter ledtrådar.
Så vad betyder egentligen hela spektaklet? Vad är poängen med Spring Breakers? Kanske har den ingen poäng? Och kanske är det just det som är poängen? Faktum är att jag själv inte är helt säker på vad den slutgiltiga "meningen" med Spring Breakers är, om det finns någon.
Scenen kommer aldrig när verkligheten kickar in och flickorna inser att de nog hade det bäst hemma trots allt. Vi får aldrig någon fadersfigurs föreläsning om hur livet är så mycket mer än att bara festa och ha det roligt. Ingen moralkaka om hur det faktiskt är dags att bli vuxen nu. Faktum är att vi får inga moralkakor alls. Vi lämnas precis som huvudpersonerna i ett moraliskt ödeland utan uppfattning om vad vi varit med om är rätt eller fel och det är en av Spring Breakers största styrkor.
Ungdomar på glid.
Våra huvudpersoner vet inte bättre, och vad är det egentligen som säger att det finns något bättre att veta? De är desperata att komma bort från sin grå vardag och hitta något de kan vara passionerade över. Vad som helst. De menar verkligen allvar när de super och gör droger i ett hav av svettiga likasinnade och kallar det en spirituell upplevelse. Är det konstigt i en kultur som så ofta hyllar yta över innehåll, att de inte bara misstar yta för innehåll, utan ytan blir innehållet?
En sak kan jag säga med säkerhet i alla fall. Jag är inte en förälder än, och jag har nog vad många skulle kalla en rätt trasig moralisk kompass, men jag satt ändå bitvis och funderade på hur jag skulle kunna försäkra mig om att någon eventuell framtida avkomma aldrig kommer i närheten av den typen av fester som avbildas i Spring Breakers. Här har vi en film som visar både lögnerna och sanningarna som kan yttras i ett betryggande samtal hem till en förälder eller i en till synes oskyldig Facebookuppdatering.
Funnit sig själva? Eller bara försvunnit ännu lite till?
Jag kan också säga med viss säkerhet att Spring Breakers innehåller den bästa scenen jag sett i en film i år, och troligen kommer det inte att dyka upp någon scen som kan toppa den. Den är helt enkelt perfekt. Jag vill inte avslöja något, men håll utkik efter ett piano och en låt av Britney Spears.
Så där har du något att se fram emot, även om du inte gillar resten av filmen.
Och alla kommer inte att gilla Spring Breakers, det går inte att förvänta sig. Men jag rekommenderar att du ger den en chans. Det är en film som är betydligt smartare och har betydligt mer som pågår än den vill att du ska tro vid första anblicken. Trailers och marknadsföring förklär den som precis den sortens ungdomskulturellt fenomen som den kommenterar. Antagligen var det en hel massa ungdomar som gick och såg Spring Breakers på bio och förväntade sig en ny 21 & Over eller Project X, men istället fick de en vulgär drömresa genom en generations psyke.
Det är inte ofta man får se en film som känns så otroligt ful och vacker, tänkvärd och tanklös på samma gång, och det är bara en av anledningarna varför alla borde se Spring Breakers.
Betyg: 8,5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar