The Woman (trailer)
En man är ute och jagar när han hittar en kvinna i skogen som verkar leva vilt och helt avskuret från all civilisation. Han bestämmer sig för att fånga henne och tar med henne hem till sin familj för att börja "civilisera henne".
Jag känner redan nu att go-to-ordet för det här inlägget kommer att vara "obehagligt". The Woman är obehaglig. Den sätter karaktärerna i obehagliga situationer och gör obehagliga saker med dem både fysiskt och psykiskt. Det är rätt jobbigt att se vad de kvinnliga karaktärerna får gå igenom genom filmens gång. Den var riktigt effektiv både som en psykologisk thriller och som ren chock-cinema.
Vi kedjade fast henne, men hon tittar bara på oss som om vi vore idioter
Karaktärerna kändes bitvis oerhört trovärdiga och det gäller återigen kanske främst de kvinnliga karaktärerna, men här och var gör någon något som man måste stanna upp och tänka "stopp ett tag nu, sådär skulle väl ingen levande människa bete sig?", och det tar en ur upplevelsen en aning. Sen kan det ju vara värt att nämna att det är rätt svårt att spekulera i huruvida en tillfångatagen kvinna som levt i det vilda hela sitt liv beter sig "trovärdigt" då jag aldrig träffat en, men jag reagerade aldrig på att det var direkt osannolikt. Som helhet skulle jag nog säga att The Woman lyckas rätt bra med vad den försöker göra.
I grund och botten är det en film med ett tydligt feministiskt budskap, och den hammrar hem det utan att ens försöka vara särskilt subtil med hjälp av en hel del blod och en hel del scener som får en att skruva på sig en aning obekvämt i stolen.
Betyg: 7/10
Girl Next Door (trailer)
Världens äldsta histioria. Pojke möter flicka. Pojke blir kär i flicka. Pojke får reda på att flicka regelbundet låses fast och torteras i sin mosters källare.
Det finns en riktigt bra film som gömmer sig nånstans bakom Girl Next Door. Den har ett bra upplägg, gör ett hyfsat jobb med att bygga upp relationen mellan de två huvudpersoner och får oss verkligen att känna för dem när filmen är som bäst. Flickan som spelar titelkaraktären är nästan smärtsamt bra i rollen som den plågade unga Meg. Så bra att glappet mellan henne och hennes unga motskådespelare blir rätt tydligt här och var, vilket kanske inte är helt bra, men vad ska man göra liksom.
Den bittra och sadistiska mostern är också en av filmens höjdpunkter. Det är inte varje dag man träffar karaktärer som man hatar med en så brinnande glöd som den man känner inför henne innan filmen är slut. Hon är ett monster. Och tydligen är filmen dessutom baserad på en sann historia, vilket lånar ett extra styng av gift till ens hat för henne. Mycket av ens avsky kan också komma från att man faktiskt tycker om och bryr sig om Meg, så det är rätt jobbigt att se alla hemska saker som hon utsätts för.
Fjättrad stackars flicka eller bara en segergest efter hon träffat en piñata?
Om jag var en bättre filmkritiker (eller om det inte varit så fasansfullt länge sedan jag såg Girl Next Door) skulle jag säkert kunna sätta fingret på exakt varför den inte fungerar fullt ut för mig. Jag tror helt enkelt att det är för att jag hade velat ha en lite bättre uppbygnad av relationerna mellan alla barnen som tar del i hemskheterna som pågår. Filmen hade behövt en längre första akt för att verkligen ge ordentligt tryck till dramat. Jag kände det lite som att fokus blev oproportionerligt mycket på de hemska sakerna som hände, utan tillräckligt med tid för att verkligen lära känna alla aktörerna. Det är egentligen bara två eller kanske tre relationer som verkligen sitter där de ska. Om alla de inblandade barnen var lika väl realiserade hade filmen antagligen blivit en bra bit bättre.
Som det står är den inte den mest minnesvärda film jag sett som helhet direkt, men den innehåller definitivt scener som det kommer att dröja länge innan jag kan glömma. Jag är inte säker på att det är något bra i det här fallet.
Sen kan det vara värt att nämna att både The Woman och Girl Next Door skrevs av Jack Ketchum och innehåller kvinnor som kedjas fast i källare och torteras.
Nån kanske borde kika i hans källare...
Betyg: 6/10
Dogtooth (trailer)
En familj lever sitt märkliga lilla liv i sitt hus. De tre vuxna syskonen är helt avskurna från all kontakt med omvärlden och har varit det i hela sina liv. Den enda informationen de får om världen får de från sina extremt excentriska föräldrar som gör sitt yttersta för att skydda sina barn från allt ont världen har att erbjuda.
En av de märkligare filmer jag haft nöjet att se. Dogtooth är inte lika uppenbart obehaglig som de andra filmerna i det här inlägget, men den krypande känslan av ovilja som ligger och skaver i en från början till slut är väldigt svår att matcha. Till en början kändes det som att alla karaktärer bara gick runt och gjorde och sade saker utan mycket sammanhang, men efter ett tag blir dess struktur och handling mer och mer uppenbar.
Någon påstod att det finns något gott i varje människa
Dock så är det ingenting vackert som uppenbarar sig, utan bara ytterligare förståndsförfall. "Barnen" i familjen är i stort sett totalt från vettet allihop, men anledningen till deras vansinne blir tydligare eftersom filmen går. De är inte onda, åtminstone inte mer onda än nån av oss andra människor är, bara oerhört missledda.
Många delar av den är väldigt roliga och andra delar är direkt otäcka. Det är en film som du antagligen inte kommer att vilja se tillsammans med din mor. Eller din far. Eller någon annan heller för den delen. Men jag kommer att rekommendera den ändå, eftersom den har något väldigt speciellt.
Betyg: 7/10
Hard Candy (trailer)
En man träffar en 14-årig flicka online och de bestämmer sig för att träffas på ett café. Det dröjer inte länge förrän han tar med den unga flickan till sitt hem.
Jag vill verkligen inte avslöja något alls om den här filmen, men jag måste ändå skriva något om den för att få fram min hjärtliga rekommendation. Så hur ska jag börja?
Jag kan börja med att säga att de båda huvudrollsinnehavarna Ellen Page och Patrick Wilson är båda fantastiskt bra i sina roller. Dock så är det ingen idé att försöka låtsas att de båda är lika stora dragningskrafter i filmen. Detta är Ellen Page's film från början till slut. Hon är så jäkla bra på att spela den här sortens tjej att det inte ens är roligt. Det är en sann fröjd att se även de mest obehagliga scenerna, mest tack vare hur oerhört väl rollen passar Ellen och hur hon behandlar den. Men vi kan ju åtminstone hänga upp Patrick Wilsons prestation på kylskåpet där alla kan se den, eller hur?
Gojs på hakan? Inga problem, Patrick Wilson klarar biffen.
Detta är på vissa sätt egentligen inte en film som passar särksilt bra inklämd mellan Dogtooth och Martyrs, men den har ändå vissa scener som får en att vrida sig lite i stolen, så det får bli såhär.
Det finns mycket att säga om filmens teman och budskap, men jag har tänkt lämna allt det. Det här är egentligen inte så mycket en recension som det är en rekommendation. En recension skulle avslöja mer än jag känner mig bekväm att avslöja, så jag säger bara: Se den här filmen! Sen kan du själv få fundera och diskutera över den. Jag är nästan beredd att garantera att du kommer att tycka om den. Den är så välgjord och välspelad att jag inte ser hur man inte åtminstone kan uppskatta hantverket.
Betyg: 8/10
Martyrs (trailer)
En ung kvinnas sökande efter hämnd mot människorna som kidnappade och plågade henne som barn leder henne och en vän, som också är ett offer av barnmisshandel på en skrämmande resa in i ett levande helvete av moraliskt fördärv. (Mer eller mindre direkt översatt från vad som står på imdb-sidan; det här är en väldigt svår film att veta hur mycket man kan avslöja av handlingen innan det räknas som spoilers så jag låter nån annan fatta beslutet åt mig.)
Martyrs är en rätt brutal film. Jag har hört folk påstå att den är alldeles för brutal och att våldet är helt omotiverat. Jag har en rätt reflexiv reaktion när jag hör folk reagera så till filmer; först och främst vill jag se filmen, men sen är jag av åsikten att våld i filmer inte behöver vara motiverat. Våld får faktiskt existera för sin egen skull och för dess underhållningsvärde.
Oroa dig inte, det är bara på film
Dock så är den en av de grymmaste filmer jag sett. Karaktärer får gå igenom de mest helvetiska behandlingar man kan föreställa sig och man kan inte annat än tycka synd om dem. Det värsta som händer är saker som vi inte får se utan bara antyds. Vår fantasi får fylla i det mesta och om man har en livlig sådan så finns det nästan inga gränser för den avsmak man känner inför förrövarna innan filmens slut.
Att ha tråkigt
Det finns till exempel en punkt i filmen där det blir klart att en huvudperson som egentligen inte gjort något fel alls, som egentligen inte har med historien att göra och bara råkat hamna i korselden, kommer att få göra ett drastiskt nedbyte i livsstil under den närmaste tiden. Jag kunde knappt fatta hur Martyrs kunde behandla henne på det viset. Hon hade inte varit något annat än sympatisk genom hela filmen och var bara där just för att hon var en god vän! Hon hade inte förtjänat något av det här! Jag kände mig bara så oerhört hjälplös. Och inte lite förbannad heller. Jag blir faktiskt fortfarande lite upprörd bara av att tänka på det...
(slut på möjliga spoilers)
Tja, som helhet är filmen i alla fall väldigt bra. Den hör till de starkare cinema-of-cruelty-filmer jag sett och jag kan definitivt rekommendera den för den som är beredd på att kanske må lite dåligt en stund.
Betyg: 8/10
Det får räcka för den här gången.
Jisses! Tre inlägg uppe på bara ett par veckor och jag sitter dessutom redan och filar på mitt nästa inlägg. Kanske jag äntligen kommit igång på allvar?
Adam out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar