Fyra bra och en dålig

Vi kör igång direkt!

Take Shelter   (trailer)
Michael Shannon spelar Curtis, en man som plågas av otäcka visioner i sina drömmar och kan inte bli av med känslan av att en fruktansvärd katastrof är på väg åt hans håll. Han bestämmer sig för att bygga ett underjordiskt stormskydd för att skydda sig själv och hans familj.

Inte den mest actionfyllda film jag sett under året, men väl en av de mest välgjorda. Den tar ett i grunden rätt enkelt koncept och ser helt enkelt till att varje scen både filmas och spelas till perfektion.

Curtis oro börjar mer och mer likna besatthet och det är hjärtskärande att se hur det påverkar hans liv, hans jobb och hans familj under filmens gång. Håller Curtis på att rädda sin familj från en katastrof som bara han kan se komma, eller håller han helt enkelt på att bli galen?

Det finns inga dåliga väder...

 

Skådespeleriet är grymt bra i Take Shelter. Alla jag hört som pratar om den nämner alltid hur bra Michael Shannon är i huvudrollen, men det är Jessica Chastain som är filmens hemliga vapen. Det är hon som ser till att spänningarna som byggs upp i familjen känns äkta. Det är hon som ser till att familjen alls känns som en familj. Som publik sitter man och hoppas att allt ska ordna sig, om inte annat bara för Chastains karaktärs skull.

Det är också värt att nämna att den, på sitt eget lilla vis, är oerhört vackert filmad och musiken är helt perfekt i att den sätter en stämning som på ett sätt placerar en i Curtis skor; något är bara lite fel, men man vet inte exakt vad.

Meningarna är delade om Take Shelter. Vissa tycker att den är alldeles för långsam, vissa tycker att den är ett modernt mästerverk. För min del kan jag säga att jag verkligen tycker om den, men att jag inte skulle placera den bland mina favoritfilmer. Tempot må vara en aning långsamt men dialogen var välskriven, skådespelet var strålande och jag kände aldrig att jag hade tråkigt.

På det stora hela, bara en väldigt, väldigt bra film.

Betyg: 8/10


Amadeus   (trailer)
Kompositören Antonio Salieri sitter på ett mentalsjukhus mot slutet av hans liv och berättar om sin store rival Wolfgang Amadeus Mozart.

Filmen som vann Oscar för bästa film (och en hel massa annat) året jag föddes - 1984. Jag såg den för första gången någon gång i högstadiet tror jag och minns att jag verkligen tyckte om den. Dock så var jag inte säker att den skulle falla mig lika mycket i smaken idag. När jag såg om den för ett tag sedan så visade det sig som tur var att mina farhågor var ogrundade. Amadeus är en väldigt bra film och en som fler människor borde se.

Det finns förstås en hel uppsjö av filmer som fler människor borde se och jag ska inte börja dyka i de mörka vattnen i det här inlägget (kanske det får bli ett eget inlägg senare?), men Amadeus gör ett oerhört bra jobb i att kasta in en i psyket på den stackars Salieri och får en att förstå hans avsky mot Mozart. Den ger också en inblick i vilket fantastiskt geni Mozart egentligen var, och gör en uppriktigt nyfiken att upptäcka mer av hans verk som man kanske inte har hört förut.

En man som brinner för sin musik

Vad jag kommer ihåg starkast från filmen och vad jag skulle säga är dess bästa bit är F. Murray Abraham som spelar Salieri. Han vann en Oscar för bästa skådespelare det året och det är inte svårt att förstå varför. Jag kan inte komma ihåg en enda skådespelarprestation som är på samma nivå som Abrahams i Amadeus. Han lever sig in totalt i karaktären och är så fruktansvärt bra i hela filmen att man knappt kan vänta tills nästa gång han får dyka upp. Det är förstås inget fel på resten av skådespelarna heller, men Abraham tar verkligen filmen till en helt ny nivå, och jag är säker på att filmen inte skulle hälften så bra om det inte var för hans insats.

Historien är välberättad och engagerande, och även om den kanske inte är helt sann till verklighetens Mozart och även om den här och var tar lite väl lång tid på sig så är Amadeus definitivt värd de nästan tre timmarna som den tar att beta sig igenom.

Betyg: 8/10


Oz: The Great and Powerful   (trailer)
Suck.

Jag gillar verkligen Sam Raimi. Jag har gillat nästan allt jag sett med honom. Okej, Spider-Man 3 var något av en styggelse men ingen är perfekt.

Men jag kan verkligen inte förstå varför han gjorde den här filmen. Visst gick det väl rätt bra för Alice i Underlandet för ett par år sedan och det var väl inte helt oväntat att det skulle komma fler filmer som skulle göra sitt bästa för att tjäna en liten slant genom att rida på den vågen, men snälla, snälla Sam Raimi. Varför var det tvunget vara du?

Som du kanske förstår har jag inte mycket till övers för Oz: The Great and Powerful. Genom filmen satt jag mest halvt uttråkad och väntade på att något skulle hända som skulle rättfärdiga de hyfsade recensionerna jag hade läst om den, men det dök inte upp något alls för mig att grabba tag i. Den är bara så hemskt ointressant. Jag hade nästan glömt bort den helt dagen efter jag såg den och det kan inte gärna vara särskilt bra betyg.

Färgerna är det inget fel på i alla fall

James Franco passar inte i huvudrollen, Zach Braff är inte särskilt rolig som den flygade apan, ingen av de tre häxorna lämnar mycket av ett intryck och historien är inte särskilt intressant.

De bästa bitarna av filmen är små kameratrick som för ett ögonblick påminner en om att man faktiskt fortfarande lever och tittar på en Sam Raimi-film. Men för de flesta, mig inräknat, räcker inte det.

Ugh, jag orkar inte skriva mer om den här filmen.

Betyg: 3/10


Upstream Color   (trailer)
För snart ett år sedan skrev jag ihop en recension av Shane Carruths lysande sci-fi-drama Primer. När jag skrev recensionen hade jag inte riktigt hunnit smälta filmen så jag gav den 7/10 då jag kände att jag antagligen inte förstod alltihop och kunde inte gärna ge mer till en film som jag inte förstod.

Sedan dess har jag läst en hel del om den och sett den två gånger till, och idag räknar jag Primer bland mina absoluta favoritfilmer. Det är en film som är så otroligt fascinerande att titta på att man knappt bryr sig om man förstår vad som händer eller inte.

Det visade sig hur som helst att 2012/2013 var en bra tid att bekanta sig med Primer då Carruths andra film dök upp på horisonten. Denna andra film heter Upstream Color och den var en av filmerna som jag såg fram emot allra mest under 2013.

Upstream Color kan på många sätt beskrivas som en anti-Primer. Medan Primer var en väldigt dialogtung film, handlar Upstream Color mer om musik, bilder och långa tystnader. Primers estetiska look var rätt stel och to-the-point, Upstream Color hänger sig till bilderna på ett helt annat sätt och har foto som går att jämföra med Terrence Malicks lysande Tree of Life från häromåret.

Dialogen som finns är helt lysande både skriven och framförd och båda huvudpersonerna (en av dem spelad av Shane Carruth själv) är väldigt bra i sina roller. Några av filmens bästa ögonblick är helt klart de som involverat samspelet mellan karaktärerna när de lär känna varandra.

Farbror Melkers barnbarnsbarn badar fortfarande alltid med kläderna på

Vissa saker finns dock kvar från Primer. Upstream Color är, som Primer, inte en helt lätt film att följa med i alla gånger. De är båda filmer som står på en rätt högtflygande filosofisk grund och man är inte van att se filmer som är uppbyggda på det sättet. Den har ett par WTF-ögonblick och kommer säkerligen att kräva ett par vändor till innan man förstår allt som pågår, men när man väl får hjärnan runt den centrala premissen blir den lite lättare att hänga med i.

Just nu känner jag att Upstream Color inte är en lika bra film som Primer, men på sina egna meriter är den fortfarande en bra bit bättre än den genomsnittliga filmen. Bara dess estetik och regi gör den något utöver det vanliga, och jag skulle rekommendera att du ser den, om inget annat bara för att utmana dig själv en aning.

Annars kan du alltid se den för att den har den mest kryptiska imdb-synopsis jag sett i hela mitt liv:
"A man and woman are drawn together, entangled in the life cycle of an ageless organism. Identity becomes an illusion as they struggle to assemble the loose fragments of wrecked lives."
Slå det om du kan!

Betyg: 8,5/10


Manhattan   (trailer) (Yuck! Trailers var värdelösa på 70-talet!)
Varenda människa har hört talas om Woody Allen på ett eller annat sätt. Bland många cinefiler räknas han som ett komiskt geni och nästan något av en helig ko. Det skulle inte vara helt tokigt att påstå att en av hans mest berömda och inflytelserika filmer är Manhattan.

Jag hade hört så väldigt mycket bra om den här filmen att jag bestämde mig för att se om det fanns något fog för all denna hype. En eftermiddag hamnade jag framför datorn utan något att göra och startade Manhattan bara för att kolla ungefär hur den såg ut och hur den började, bara för att veta vad jag kunde vänta mig när jag väl skulle ta mig för att se den.

En och en halv timme senare upptäckte jag till min stora förvåning att jag hade råkat se klart hela filmen.

Woody ser en aning finurlig ut

Woody Allen spelar en neurotisk komiker som bor i New York och lever och älskar tillsammans med vänner och bekanta. Det finns vissa förvecklingar som kanske skulle vara värda att nämna i ett sådant här sammandrag av handlingen, men jag tänker inte göra det. Jag vill att du om möjligt ska gå in i Manhattan lika ovetande som jag gjorde och förhoppningsvis också tycka om den lika mycket som jag gjorde.

Dialogen och karaktärerna (kanske med extra betoning på dialogen) är vad som gör Manhattan till en så speciell film. Det är bara så underbart intressant att sitta och lyssna på dessa människor när de pratar med varandra. Om vad som helst! Speciellt Woody själv är oerhört roande och färgar dialogen med precis rätt blandning av intelligens, bitterhet och lättsinne.

Jag skulle säga att Michael Murphy som spelar Woodys bäste vän är filmens absolut svagaste punkt. Han kan inte riktigt hänga med när saker och ting blir lite mer dramatiska, men det tar inte bort särskilt mycket från filmen som helhet.

Mariel Hemingway som spelar ett av kärleksintressena är också lite intressant förutom att hon är väldigt vacker. Det är svårt att avgöra om hon är en halvdålig skådis som är på lite för djupt vatten i sin första film, eller om hon faktiskt är en så duktig skådis att det lite osäkra och aningen trevande sättet är något som hon medvetet lade till i karaktären. I vilket fall som helst fungerar det väldigt bra.

Mariel and Woody, sitting in a tree...

 

Jag känner också att jag skulle behöva prata om filmens slut med någon som är smartare än jag är. Jag kan inte avgöra om det är ett lyckligt slut eller ett hemskt tragiskt slut för vår käre protagonist. Det är möjligt att man kan tolka det som båda, men det skulle vara kul att diskutera ytterligare.

Jag har egentligen inte jättemycket mer att säga om Manhattan förutom att du borde se den så snart du bara får tillfälle. Det är en helt lysande film och en som jag såg två gånger på lika många dagar. Som det känns nu kommer jag heller aldrig så länge jag lever att tacka nej till ett tillfälle att återvända till filmen igen.

Betyg: 8,5/10

Jag tror att det blev ovanligt höga snittbetyg genom recensionerna den här gången. Det kan vara för att jag mest bara skrivit upp de filmer jag sett som jag faktiskt tyckte om. Jag kan mycket väl ha glömt en hel bunt halvdåliga filmer som jag sett den senaste tiden, men bara inte skrivit ned efteråt.

Nåja, i vilket fall som helst så var det allt för den här gången. Som det ser ut nu kommer nästa inlägg antagligen att bli något krönika-aktigt. Vi får se.

Adam out.