Avengers är värd väntan.
Handlingen är rätt enkel. Loke är tillbaka och vill ställa till med otyg på jorden. Nick Fury kallar in sina Avengers för att rädda jorden. Ska de lära sig jobba tillsammans för mänsklighetens bästa eller kommer deras egon eller osäkerheter att komma ivägen?
Jag ska börja med att säga att jag tror att det är fullt möjligt att mina 2 timmar och 20 minuter tillsammans med Avengers kan vara de mest njutbara minuter jag nånsin tillbringat i en biograf. Allting bara klaffar! Hela tiden!
Jag känner att min impuls att bara svamla på som en 12-åring om den här filmen kommer att bli svår att stå emot, men jag ska göra ett försök att få någon sorts struktur i det hela.
Filmen går in med ett fantastiskt förtroende för sig själv. Den vet att dialogen är Joss Whedon-kaxig och väldigt rolig, den vet att karaktärerna är kända och omtyckta av publiken och den vet mycket väl att actionscenerna är de mest sanslösa som fångats på film och det är tydligt att den inte försöker bevisa något. Bara göra sin grej och låta oss titta på.
Men kanske viktigare än filmens förtroende för sig själv är dess förtroende för källmaterialet. I serietidningar är det fantastiska, det otroliga och det omöjliga inte bara accepterat; det förväntas från publiken. De flesta serietidningsfilmer, även de som faktiskt är bra, tycks alltid ha en liten skärva av skam för sitt källmaterial. "Joooo, visst är det baserat på en serietidning, men se som vi tonat ner det! Se som vi jobbat med att förankra allt det här tokiga i verkligheten".
Ingen skam här
Okej, Thor (2011) kanske inte heller hade någon skam nu när jag tänker på saken...
Avengers har i alla fall inte ett uns av den här osäkerheten. Den vet att den är baserad på serietidningar och den försöker inte gömma det för en enda sekund. Den presenterar utomjordiska raser, magi och fantasiteknologi i samma mening och tycks säga "Såhär fungerar den här världen. Häng med eller låt bli, vi kommer i alla fall att ha jäkligt kul med det!".
Och kul blir det! Vad som förvånade mig mest med filmen var hur rolig den var. Michael Bay kan lära sig oändligt mycket från Avengers. Det är såhär man blandar in humor i actionfilmer. En enda rakbladsvass replik från Tony Stark är värd flera hundra tusen kiss-och-bajsskämt från irriterande robotar.
Och Robert Downey Jr. som Tony Stark är ett helt kapitel i sig själv. Det har skrivits en hel del om karaktären sedan den första Iron Man-filmen så jag ska försöka att inte tjata om det för länge, men varje dialogscen är fattigare när RDJ inte är med. De andra skådespelarna gör ett beundransvärt jobb att hänga med men det är rätt uppenbart vem som har mest karisma. RDJ stjäl varje scen han är med i.
Sen har vi Hulken.
Nu kanske jag är en liten aning partisk då Hulken rätt länge varit min favoritkaraktär från serietidningarnas värld. Han har fått två filmer under de senaste åren och båda har visserligen haft sina styrkor, men även rätt ordentliga tillkortakommanden som hållit filmerna från att bli karaktären värdig. Med Avengers har Hulken äntligen fått den behandling som han förtjänar på den stora skärmen. Varje sekund han är med i bild höjer han temperaturen i biografen med 20 grader celsius. Det var länge sedan jag känt så mycket elektricitet i en biograf som under hans större ögonblick under filmens gång. Och han får en hel bunt av dem. Vid fler än ett tillfälle fick jag stanna upp ett ögonblick och tänka "vänta ett tag, hände just det där??". Jag skulle vilja säga mycket mer om hur förträfflig Hulken är i Avengers, men jag vet uppriktigt sagt inte hur mycket av det som bara skulle vara min egen kärlek för Den Store Gröne, så jag lämnar det till er att avgöra.
Årets absolut grymmaste filmkaraktär
De andra karaktärerna (Captain America, Thor, Black Widow och Hawkeye) gör också strålande insatser. Under filmen får man verkligen se varför de alla förtjänar sin plats hos gruppen som ska föreställa jordens sista försvarslinje mot allt oknytt som kan tänkas dyka upp, och man får ha ofantliga mängder kul under tiden. Det är också värt att påpeka att Avengers-medlemmarnas unika personlighetsdrag och förhållanden till varandra utnyttjas till fullo. Whedon tycks ha en närmast magisk förmåga för sånt här och dynamiken inom gruppen kan vara nästan lika kul att titta på som actionscenerna.
Om jag skulle försöka nagelfara filmen i sökandet efter saker att klaga på skulle jag antagligen säga något om hur den lilla sidohistorien med Black Widow och Hawkeye inte riktigt kändes lika intressant som resten av filmen, men sedan skulle jag också snabbt ge mig själv en liten örfil för att jag inte skulle kunna kvalificera det uttalandet. Kanske talar det mer gott om resten av filmen än illa om just det partiet? Sen kan det kanske vara ett problem att Avengers förutsätter att du även sett Thor, Captain America och Iron Man 1&2. Men de är alla utmärkta filmer, så det finns ingen anledning att du inte borde se dem också.
När allt är sagt och gjort skulle jag rekommendera nästan alla på jorden att se Avengers. Den är stor, högljudd, spännande, rolig och alldeles... alldeles underbar. Efter fyra filmer som byggt upp till den här ultimata storfilmen kan jag bara känna glädje att de lyckades sätta landningen också.
Betyg: 9,5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar