Vad Sci-Fi lärde mig om 50-talet

Som jag touchade på i mitt förra inlägg så sitter jag rätt mycket och kör truck om dagarna. Oftast behöver jag inte tänka på allvar för att utföra mina sysslor, vilket lämnar min hjärna ledig för andra sysslor. Från början använde jag tiden för att lyssna på musik, vilket - antar jag-  är ett rätt rimligt sätt att få tiden att gå lite fortare. Efter en tid hittade jag dock några nedladdningsbara ljudspår från Ricky Gervais och Stephen Merchants tid på radiokanalen XFM. Som gigantiskt fan av både Extras, The Office och Rickys standup-shower slösade jag ingen tid och laddade omedelbart hem dem. Jag kan passa på att rekommendera detta material till i stort sett vem som helst. Det består helt enkelt i Ricky och Stephen som sitter och pratar om allt och ingenting med lite musik inkastat här och var. Eftersom de båda är otroligt spontant och naturligt roliga människor så blir det väldigt underhållande.

Men den viktigare idén som föddes av att ha människor som sitter och pratar i öronen på en dagarna i ända var att jag kunde börja lyssna på ljudböcker. Jag har alltid ställt mig lite skeptisk inför ljudböcker. Antagligen mest som en reflexartad reaktion mot tanken att inte läsa böcker när man läser böcker, men jag kom snabbt över det. Det är väldigt behagligt att äntligen kunna ta mig igenom alla böcker som jag haft på min att-läsa-lista och att dessutom kunna göra det samtidigt som man får saker gjort och tjänar en slant. Jag gjorde även ett litet brott i bokläsandet för att lyssna på föreläsningar från The Teaching Company. De erbjuder kurser inom alla ämnen man kan föreställa sig och alla som gillar att lära sig nya saker bör kolla upp dessa kurser. Kan hända att jag nån dag gör ett inlägg bara om dessa kurser.

"En klassiker är en bok som alla vill ha läst, men ingen vill läsa"

-Mark Twain (här porträtterad med Wyatt Earp-mustasch och Maybelline-ögonbryn)

Men nog om detta. Det är ändå bara en liten bakgrund för ämnet som jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen science fiction-böcker i alla dess former.

I mitt sökande efter nya böcker att avverka under mina långa dagar snubblade jag över ljudboks-torrent betitlad "Top 100 Sci-Fi Books". "Bingo!" tänkte jag och började sortera ut de böcker som jag ville läsa från de jag redan läst och de som inte intresserar mig.

Jag har nog hunnit igenom kanske ett 10-tal sci-fi-böcker under mina trucktimmar och vad jag funnit väldigt intressant är att se hur framtidssynen förändrats över den verkliga tiden som science fiction har utvecklats de senaste hundra åren. Jag tänker inte påstå att genren är ung då jag vet att det finns minst tusen år gamla historier som utan större svårighet skulle passa under vad vi ser som science fiction, men jag tror att den äldsta boken jag läst inom genren var H.G Wells gamla klassiker "War of the Worlds" (som jag märkligt nog blev klar med först för någon vecka sedan - av någon anledning tog jag mig aldrig särskilt långt i den när jag försökte för några år sedan). Den boken publicerades första gången 1898 och det är tydligt att världen han beskriver är radikalt annorlunda på ett sätt som nästan är svårt att förstå för någon som föddes 1984. När jag började läsa den hade jag fått för mig att den publicerades någon gång på 20-talet, så det blev en viss omjustering av förväntningar när jag fick reda på att den är över hundra år gammal. Det är också en bok som är rätt knepig att läsa när man inte har någon större koll på (1) hur långt tekniken hade kommit 1898 och (2) vilka spår av de moderna myterna om utomjordingar som fanns i det kollektiva medvetandet på den tiden.

De två punkterna är de som förföljer mig i alla sci-fi-böcker jag läser som är äldre än 1984, då jag också kan hänga med. Speciellt när det rör sig om så klassiska böcker som "War of the Worlds", "The Foundation", "Starship Troopers", "I, Robot" osv. Till vilken mån använder böckerna sig av redan etablerade genreklischéer och till vilken mån skapar den nya? Oftast så är det inte särskilt viktigt för historien, men det är ändå fascinerande att försöka sätta sig in i vad man såg när man läste till exempel "Stranger in a Strange Land" redan när den kom ut...okej, det kanske inte är det bästa exemplet då den knappast är den mest "traditionella" sci-fi-boken som finns, men min poäng är densamma.

Här verkar allt ha gått bra

Främst så är de de olika tidernas syn på framtiden som kan vara intressant att reflektera över. Jag är inte rätt människa att göra det då jag inte är tillräckligt påläst i ämnet, och det här är inte rätt ställe att göra det på då det är en jäkla filmblogg, men jag kan inte låta bli att göra några korta observationer som jag tänkt på i några av böckerna jag läst.

(Jag gör det här utifrån minnet och det kan ha varit ett bra tag sedan jag läste några av de här böckerna så de KAN bli en smula missrepresenterade)

War of the Worlds (1898):

Här får vi egentligen ingen bild av framtiden förutom att Wells då och då hintar om att de invaderande marsianerna precis lika gärna hade kunnat varit människan om vi lämnas att utveckla vår fysiologi och teknologi några hundra år till, så jag antar att det är intressantare att se på hur han beskriver marsianernas dödsmaskiner, men det är inte vad jag är ute efter här. Kan dock vara lite lustigt att se på hur de betraktade evolutionsläran på den tiden.

Brave New World (1932):

Nämner jag egentligen bara för att det är en bra bok och även om framtidssynen inte skiljer sig markant ifrån den i Orwells "1984" så var faktiskt BNW först.

1984 (1949):

Framtidssynen bygger främst på sociala och politiska idéer. Detta har nog antagligen att göra med antingen nazi-regimen eller sovietunionen och kommunistskräck. Detta är för övrigt en av mina topp 3 favoritböcker. Om du inte har läst den - gör dig själv en tjänst. Den är helt otrolig.

Foundation (1951):
Nu börjar vi närma oss den skugga av tanke som jag hade som grund för det här mer och mer obekvämt långa inlägget. I Asimovs Stiftelsetrilogi har mänskligheten spridit ut sig över i stort sett hela universum på tusentals världar och vetenskapen som är mest cutting-edge är psykohistoria, ett försök att förutspå hela civilisationers framtid i detalj genom matematiska formler. Det finns mycket att säga om de här böckerna förutom att de är otroligt bra, men vad jag egentligen ville komma till var vilken framtidstro de bygger på. Tekniken både kan och ska föra människorna till stjärnorna och vetenskapen har potentialen att stoppa alla framtida krig och konflikter. Det känns som en väldigt optimistisk och väldigt 50-talig syn på framtiden. Det är iofs inte svårt att hitta samma sak även i moderna så kallade rymd-operor, men de böcker som känns mer relevanta (åtminstone i mina ögon) är till exempel...

Ute och flyger

The Wind-Up Girl (2009):

Nu förstörde jag den kronologiska uppbyggnad som jag tänkte mig från början, men kontrasten mellan den här boken och Foundation-trilogin är nog intressantare och det här börjar redan bli nästan pinsamt långt. The Wind-Up Girl träffade för mig mitt i prick på den moderna synen på framtiden (och när det kommer till kritan är den nog också största anledningen att jag ens började skriva det här inlägget). Här har världen gått igenom en extrem energikris och de flesta länder är bara skuggor av vad de var under sina storhetsperioder under slutet av 1900-talet. Fossila bränslen har tagit slut och energi till maskiner får man istället från "fjädrar" som måste laddas manuellt med energi genom att vrida upp dem. De stora "kaloribolagen" kontrollerar all mat genom genhackade frön och den vetenskap som är mest relevant är biotekniken. Dels för att ta fram nya frön till grödor som går att odla och dels för att modifiera människors gener för att skapa s.k. "new people" eller "wind-ups" med diverse speciella förmågor och tillkortakommanden (titelkaraktären Emiko till exempel är genmodifierad för att vara så perfekt vacker som en människa kan bli, men för att få perfekt slät hy har hon så små porer att hon knappt kan svettas och därmed överhettas hon så fort hon anstränger sig det minsta). Här finns inga planer alls på att utforska galaxen eller ens lämna planeten. Att överhuvudtaget hålla världen civiliserad är den största utmaningen.

Här har allt gått åt skogen

Det finns fler exempel på hur modernare böcker verkar flytta tonvikten lite från "vänta bara tills vi tar oss ut i rymden för då börjar människans storhetsperiod" till "allt gick förvisso åt skogen med mänskligheten men vi hade åtminstone en sjuhelsikes storhetsperiod". Neal Stephensons "Snow Crash" comes to mind. 

Poängen (jag har inte tid att skriva mer nämligen):

Ju mer vi lär oss om hur universum tycks fungera desto längre bort verkar koloniseringen av andra planeter och stjärnsystem. När jag var yngre kändes det rätt självklart att det bara var en tidsfråga innan människor skulle börja bygga bostäder på månen och därefter sprida sig ut över resten av universum. Det var snarare en fråga om jag fortfarande skulle vara vid liv för att se det hända. Tekniken har visserligen kommit väldigt långt sedan dess, men de märkbara skillnaderna har inte varit hur långt ut i rymden vi kan ta oss, utan snarare hur många funktioner vi kan klämma in i våra telefoner.

En smula sorgligt kanske och den synen på framtiden kanske inte lånar sig lika väl till storslagna miljöer i mina älskade sci-fi-böcker. Men jag kan åtminstone få in Angry Birds på mobiltelefonen.