Sunshine - Den Ultimata Filmen?

Nu är det dags för mig att skriva recensionen som jag fruktat under en längre tid nu. Jag har varit fullt medveten om att jag kommer att vara tvungen att skriva den vid någon tidpunkt, men den presenterar en lång rad problem och motstår många av mina försök att sätta fingret på exakt vad som utgör dess storhet.

Alla har, eller åtminstone tycker jag att de bör ha en film som direkt hoppar upp i medvetandet när man får frågan om vilken som är ens favoritfilm. Jag har några stycken. Crash (2002), District 9 (2009), Secret of Kells (2009, och en recension av den kommer också att dyka upp när jag kan klä den i ord), och nu senast lyckades även den oscarsnominerade 127 Hours (2010) klösa sig upp på listan. Nu när jag funderar lite på saken inser jag att alla filmer på min lista är oscarsnominerade för bästa film (eller i Secret of Kells fall bästa animerade film). Go figure.

Men filmen som alltid kommer högst upp och som går nästan helt på reflex för mig att nämna nuförtiden varje gång det är dags att prata om bra filmer är en film som jag älskat redan från första gången jag såg trailern. Den är min Citizen Kane, min Gudfadern, min Borta Med Vinden, min Shawshank Redemption och min 2001: A Space Odyssey. Den är Sunshine.

Sunshine är ett science-fiction-drama från regisserat av Danny Boyle, tidigare känd för filmer som Trainspotting, The Beach, 28 Days Later och nu senare även Slumdog Millionaire och 127 Hours. Det är lustigt hur Boyle lyckats behärska och skapa ikoniska filmer i varje genre han försökt sig på och i Sunshine får han i stort sett alla sci-fi-filmer de senaste 20 åren att se platta ut. Jag tycker i och för sig att genren har fått ett uppsving de senaste åren genom filmer som till exempel District 9, Moon och Inception, men ingen av dem kan slå Sunshine. I filmen håller solen på att brinna ut, och männskligheten har utvunnit allt klyvbart material från jorden för att sätta ihop två atombomber stora som Manhattan som de skickar mot solen för att kickstarta igång solens egen fissionsprocess igen. Fysiken här går nog att ifrågasätta, men det har jag inte tänkt göra. Det finns inget att tjäna på att göra i någon sci-fi-rulle och om man gör det så missar man nästan garanterat poängen med den, så ni som envisas med det - sluta. Hur som helst. Vi får följa besättningen på Icarus II, det andra skeppet som skickats för att återtända solen. Vi får veta att Icarus I, det första uppdraget som skickades för några år sedan misslyckades, så Icarus II är bokstavligt talat mänsklighetens sista hopp att överleva.

Ombord på farkosten finns en besättning på 8 vetenskapsmän och -kvinnor. Några månader in på resan mot solen plockar de upp en nödsignal från Icarus I som tydligen fortfarande ligger kvar i en bana runt solen. Tydligen hade de nästan tagit sig hela vägen dit, men av någon anledning hade de inte lyckats detonera sin stellära bomb. Besättningen på Icarus II ställs inför beslutet om huruvida de ska ändra sin kurs med ett par grader för att möta upp med Icarus I.

Cillian Murphy iförd sin förgörar-polo

Här börjar givetvis förvecklingarna och problemen hopa sig och filmen kan komma igång på allvar. Både farorna utifrån och inifrån blir bara större och större, och med tanke på att hela mänsklighetens öde hänger i balansen bär händelserna alltid krossande dramatisk tyngd. Genom hela filmen känner man hela tiden den ohyggligt tunna väggen som ligger mellan protagonisterna och vårt solsystems överlägset största potentiellt destruktiva kraft. Icarus II är designad att se ut som att man skulle kunna bryta av skeppet på mitten över knät om man kände för det, vilket gör att man på någon instinktiv nivå förstår hur stor fara besättningen är i bara genom att vara inuti farkosten. Detta kombineras med att scenerna när man får se rymdskeppet på förhållande mot solen är filmade på ett sådant sätt att solen får en nästan kännbar intensitet. Det hade varit lätt att kasta in ett par "as you know, Bob"-scener och berätta hur många grader celsius solen är och att det är vääääldigt farligt att stå i direkt solljus när man är såhär nära den, men istället visas man på subtila sätt hur nära säker död alla karaktärer är varje sekund de är på skeppet. Med film kan man göra den här typen av saker, något som Danny Boyle tycks ha bättre förståelse för än de flesta. Alla hans filmer har en väldigt speciell stämning eftersom han förstår att film inte bara behöver förmedla vad som händer, utan också känslan av saker när de händer. Det här är inte allt som gör Sunshine till en fantastisk film, men det är svårt att överbetona hur viktigt det är för stämningen som råder; 8 människor sitter fast i vad som känns som en hög med kvistar som kastats i ofantlig hastighet mot vår närmaste stjärna.

Karaktärerna är nästa område som Sunshine skolar alla andra sci-fi-filmer jag känner till. Varje karaktär är intelligent, intressant, motiverad och logiskt tänkande på var sitt sätt. Det finns en hel bunt arketyper att ta till om man vill skriva en film om en grupp människor som kommer att försättas i livsfara och måste arbeta tillsammans för att överleva. Sunshine använder ingen av dessa arketyper. Case in point: piloten Mace spelad av Chris Evans. Han har alla repliker som i en vanlig film skulle se till att publiken omedelbart identifierar honom som den kalla omänskliga skurken, men han är vältalig och smart och det blir mer och mer glasklart att han är en grundligt god människa och att han till och med kan vara den i besättningen vars plats på skeppet är mest välförtjänt. Detta är inget kärleksbrev till Chris Evans, utan jag kan bara inte låta bli att tänka på hur lätt det hade varit för en lat manusförfattare att göra honom till skurken. Istället är han en av de karaktärer som jag verkligen känner för innan filmen är slut. Dock är det förstås fullt möjligt att andra kommer att ha helt andra favoritkaraktärer. Mace är bara det bästa exemplet på vad jag pratar om.

Chris Evans gör sin imitation av en kille som precis sagt "jaaahapp"

En annan sak som filmen ska ha en klapp på huvudet för är avsaknaden av en påklistrad kärlekshistoria. Filmer gillar att göra det här av ingen uppenbar anledning. Huvudpersonerna är en man och en kvinna (Capa och Cassie) och de är båda attraktiva så rimligen borde de väl bli kära i varandra, eller hur? Kanske, men knappast när man sitter fastspänd på en bomb på väg in i solen och hela ens tillvaro är på väg rakt åt skogen. Jag läste nånstans att det till en början var tänkt att det skulle utvecklas en romans mellan huvudpersonerna och att en kärleksscen skulle utspelas i skeppets interna växthus. Jag är oändligt glad för att de strök detta. Istället för en typisk Hollywood-romans får vi en vänskap mellan dem som mer bygger på att de känner att de kan prata med varandra om sina känslor inför det enorma i situationen de befinner sig i. Ett par korta rader dialog mellan dem under ett par korta scener ger mer tyngd till deras förhållande till varandra än tio tusen av de skumgummirelationer Hollywood har matat oss med genom åren.

Det första som slår en i magen och stjäl ens lunchpengar när man ser Sunshine är dock varken storyn eller karaktärerna utan estetiken. Det är en film som är så snygg att man inte ens tänker på varken Chris Evans' molande, grötiga snygghet eller Cillian Murphys plågade och svåra snygghet. Solen avbildas som både oändligt farlig och oändligt vacker på samma gång och scenerna tycks alltid vara arrangerade så att miljöerna ska se så bra ut som möjligt. Musiken förstärker också varje scen oerhört. Det är ett företrädesvis ambient soundtrack som är lika bra när det bara är plockade toner på en distad gitarr som under de mer bombastiska lidelsefulla stråkpartierna. Det stör mig väldigt att det eminenta stycket  "Adagio in D minor" troligen kommer att kommas ihåg mer från Kick-Ass (2010) i dess remixade tappning än från originalet från Sunshine. Faktum är att jag har hört det musikstycket användas i väldigt många olika sammanhang. Oftast när regissören försöker komma åt nåt slags känslomässig reaktion från publiken. Dock har det aldrig funkat bättre än i Sunshine. Varför? För att Sunshine bygger upp de här ögonblicken på ett sätt där det visuella och musiken och historien sammanfaller för att skapa något större än summan av delarna.

Passa på att lyssna på Adagio in D Minor medan du läser klart

När det blir dags att analysera teman och betydelser i Sunshine känner jag att det blir mer komplicerat. Det är främst det här partiet som gör att jag fruktat att skriva en recension av Sunshine, men samtidigt också större delen av anledningen till att jag sitter här och skriver den. När karaktärerna gjort sin resa, efter alla förvecklingar, efter allt det visuella och efter allt är sagt och gjort. Vad betyder det hela? Vad var poängen med det hela? Detta är förstås själva hjärtefrågan i filmanalys. Jag har själv alltid varit, och är fortfarande av åsikten att en film kan räknas som riktigt bra, och till och med fantastisk även om den inte betyder något alls. Även om det bara var en attack mot sinnena med färger och former. Men jag vägrar tro att detta är fallet med Sunshine. Vissa scener formligen dryper av visuell symbolik och vissa repliker känns bara en aning malplacerade om man antar att det inte finns någon djupare tanke med det hela. För att inte tala om hela slutsekvensen som känns väldigt svår att tolka om inte som ett uttryck för något mer.

Sanningen är att jag själv inte är klar över alla detaljer. Jag nämnde tidigare att jag upplever själva premissen att vara 8 människor som kastas genom rymden fastspända på en hög med kvistar. Det här är för mig också själva kärnan av Sunshine. Det är en kommentar på och ett uttryck för människans plats i kosmos. Allt vi känner till, alla vi någonsin träffat, alla händelser vi bevittnat, upplevt eller ens hört talas om finns på vårt lilla sandkorn till planet som flyger runt i rymden. Helt i våldet på universums nycker. Genom utvecklandet att vårt vetenskap och vår ingenjörskonst börjar vi dock få en möjlighet att ta våra första staplande steg ut i rymden och kanske till och med verktyg att påverka den. Sunshine ställer människors samlade vetenskap i ena ringhörnan och resten av universum i andra. Det har gjorts förut, mest känt i Kubricks 2001: A Space Odyssey men genom Boyles speciella filmmakande visar han mer på vilken otroligt orättvis match det är och hur höga oddsen är som staplats emot oss. När man beskriver hur solen porträtteras är det frestande att på sant recensent-manér säga att solen nästan känns som en egen karaktär i filmen (och jag vill minnas att jag läst någon skriva det i en recension), men jag håller inte alls med. Det är närmare sanningen att säga att solen i Sunshine representerar den ultimata icke-karaktären. Manifestationen av allt som inte är medvetet, utan istället bara är. Jag tror att det även kan finnas religiösa undertoner för den som letar efter dem, speciellt när man tittar på de sista scenerna där Capa står som en representation av människan mellan universum(gud?) och vetenskapen.

Den här scenen

Det finns förstås saker som jag fortfarande inte satt på plats än. Pinbacker är en av dessa saker. Jag har tolkat honom som de religiösa agnostiker som kastar upp händerna i luften och säger "det är ingen idé att försöka eftersom vi inte förstår och antagligen aldrig kommer att förstå universums hemligheter". Jag är dock lite lur på att den här synen kan vara lite för bekväm och troligen färgad av egna åsikter.

Jag är heller inte säker på vad individuella karaktärer ska representera (om något) i filmen. Det känns till exempel som att det finns något dolt i Michelle Yeoh:s karaktär och hennes förhållande till växthuset. Ett annat exempel är Searles soldyrkan som jag inte riktigt förstår. Man skulle antagligen kunna gå igenom filmen scen för scen och plocka ut ledtrådar och pusselbitar för att få en klarare bild av vad allt innebär, men det är inte egentligen något som intresserar mig särskilt mycket. Kanske är det just det som jag inte förstår som gör filmen till en så lockande upplevelse. Jag tycker däremot att det kan vara värt att ha sådana här saker i bakhuvudet när man ser filmen. Kanske inte första gången, men om man ser den fler gånger kan det nästan säkert förhöja upplevelsen åtminstone en aning.

Pinbacker

Jag påstår inte att Sunshine är en perfekt film. Den sista delen av filmen är till exempel inte alls lika bra som den första delen. Däremot håller jag inte alls med alla som påstår att filmen blir dålig efter Pinbackers entré. Jag kan inte komma på en enda sekund av Sunshine som är dålig. Däremot har den toppar och smärre dalar. Jag har aldrig sett en perfekt film och det har inte du heller. Jag har heller aldrig sett en film som varit så omedelbart tilltalande och samtidigt hållit så länge för mig som Sunshine.

Ni som inte har sett den än, gör er själva en stor tjänst och släck ner lägenheten, poppa lite popcorn och sätt er och utforska människan och universum med Sunshine. Jag kan nästan garantera att ni inte kommer att ångra er.