Hur jag upptäckte att det är dags att tala om Kevin

Igår tog jag mig till slut tid att sätta mig och se We Need to Talk About Kevin. De flesta har nog inte hört talas om den då den inte fått någon marknadsföring alls i Sverige och så vitt jag vet hade den inte en enda visning på svenska biografer. Dock så har den fått mer uppmärksamhet i USA och med tanke på ämnet som den behandlar är det kanske inte så konstigt.

"Googla 'massmördare' "

Det här är inte den lättaste filmen att recensera av en rätt enkel anledning: Jag är inte helt säker på hur mycket man får avslöja av handlingen innan det börjar räknas som spoilers. Jag tycker att ju mindre man vet om filmen när man börjar se den desto bättre, men den största "överraskningen" utgör stora delar av hur de valt att marknadsföra den, så det är antagligen inte meningen att det ska vara någon större hemlighet. För säkerhets skull så kan jag sätta upp en liten spoiler-skylt, men jag tycker att det är nödvändigt att avslöja vissa saker för att kunna göra en recension.

**MÖJLIGA SPOILERS FÖLJER HÄR (FAST INTE RIKTIGT)**

Filmen berättar om en skolskjutning i samma anda som Columbine-massakern genom förrövarens moders synvinkel. Vi följer Eva (spelad av Tilda Swinton) som två år efter händelserna lever ett tillbakadraget liv, vilket inte är så konstigt eftersom de allra flesta i hennes omgivning tycks lägga en stor del av skulden på henne och är väldigt aggressiva (passivt och aktivt) mot henne.

I tillbakablickar får vi se hur hon träffar och blir kär i Franklin (spelad av John C. Reilly), de flyttar ihop och får en liten pojke som de döper till Kevin (spelad av relativt okände Ezra Miller). Det blir snabbt klart åtminstone för Eva att det är något som inte stämmer med barnet. Kevin uppvisar oerhört kallt, men intelligent och manipulativt beteende redan från väldigt tidig ålder och till synes är det bara Eva som får se den här sidan av honom. Mot andra verkar han som vilket snällt litet barn som helst. Hans beteende kulminerar till slut i en scen på hans skola där han visar sina sanna färger.

Jag hade höga förhoppningar för den här filmen vilket till sist lämnade mig en smula besviken. Kevin är så oerhört ond redan från den första stunden han är med i bild att det inte är det minsta förvånande eller chockande när man till slut får se vad han är kapabel att göra. Visst kan barn vara grymma, men den här ungen är som hämtad ur Omen. Resultatet blir att han inte känns som en riktig människa som gör något fruktansvärt, utan istället som monstret i filmen som till slut gör vad som väntas av honom redan från början. Jag frågar mig om det inte hade varit tusen gånger mer effektivt att skriva Kevin som ett mer eller mindre normalt barn som kanske utvecklar problem i kontakt med sina jämnåriga i skolan och till slut i brist av perspektiv och personlig mognad övertalar sig själv att det är något han vill och måste göra? En sådan vinkel hade kanske kunnat göra en okej film till en fantastisk film.

Skolskjutare är onda, onda, onda! Fattar ni? ONDA!

Tilda Swinton räddar dock filmen då hennes karaktär åtminstone känns som en riktig människa. Hon gör ett så bra jobb att spela plågad att stora delar av filmen rent kan vara jobbiga sitta igenom. Det är en så skarp kontrast mellan Swintons väldigt verkliga karaktär och den nästan serietidnings-onda Kevin att jag undrar om det hela kan vara ett grepp från regissören. Kanske är Eva ett opålitligt vittne? Kanske är det meningen att vi ska uppleva Evas tillbakablickar som överdrivet orättvisa mot Kevin i eftertankens kranka blekhet? Kanske är det hennes efterkonstruktion genom vilken hon lägger skulden på sig själv för att hon inte såg några varningstecken? Fullt möjligt antar jag och det skulle vara en rätt intressant idé. Om det är så så kanske det skulle hjälpa att lyfta upp betyget ett par poäng, men jag skulle behöva se filmen igen för att avgöra om det är att ge regissören för mycket av the benefit of the doubt.

Jag hade också ett par invändningar mot ett par småsaker till som till exempel omvärldens reaktioner mot Eva - brukar man inte i regel ha sympati med förrövarens familj i sådana här fall, inte ropa glåpord mot dem? Kanske har jag fel där.

Vilse i tomatsåsen

Nåja, när allt är sagt och gjort är det inte alls en dålig film. Alla scener var snyggt genomförda, men det känns som att det finns ett helt hav av missad potential här. Om man lagt hälften av tiden som man filmar Kevin när han ser ond ut och istället lagt den på att försöka visa att det finns en människa bakom sådana här dåd så hade det kunnat bli en av mina favoritfilmer i år, men istället känner jag mig betydligt mer ljummen och måste sätta några asterisker bakom min rekommendation.

Synd.

Betyg: 6,5/10