En recension av 50/50 - en komedi om cancer

Det låter inte som någon vidare idé, eller hur? En komedi om en kille som får cancer. Det finns massor av ämnen man kan behandla i en komedi som ligger närmare skratt än en av jordens lömskaste och dödligaste sjukdomar. I stort sett alla har någon erfarenhet av cancer. Antingen har man själv haft det eller så känner man någon, antingen nära eller på avstånd som haft det. Som klarat sig eller inte klarat sig. Det här orsakar problem om man försöker skriva en komedi om ämnet. Filmer som släpps 2011 visas för en publik som är mer cynisk och blasé än någonsin tidigare i historien. Vi tror oss ha sett allt redan. Vi vet precis när filmer försöker dra i hjärtesträngarna på ett uppenbart sätt och vi är väldigt perceptiva i att uppfatta scener som känns det minsta cheesy. En film som 50/50 måste alltså vara rolig, behandla ämnet med respekt och få oss att faktiskt bry oss om karaktärerna. Men samtidigt måste den vara väldigt noga med att undvika klyshor och se till att situationerna och människorna känns helt verkliga och om möjligt försöka fånga situationer som folk som varit i kontakt med sjukdomen kan känna igen sig i. Ingen dålig beställning.

50/50 lyckas med allt detta och mer. Den marknadsförs som en komedi, men lyckas samtidigt bära lika mycket (eller mer) dramatisk tyngd som det mest seriösa drama man kan tänka sig.

Friends don't let friends get the reverse mohawk

Joseph Gordon-Levitt spelar Adam, en vanlig kille i sena 20-årsåldern som jobbar med vad som verkar vara ljudredigering inom radiobranchen. Det finns inte mycket anmärkningsvärt med honom och han är en väldigt snäll kille som lever ett odramatiskt liv. Det vill säga odramatiskt fram till den dagen då han diagnostiseras med en sällsynt sorts ryggmärgscancer med en överlevnadssannolikhet på ungefär 50%, och hans tillvaro ställs på huvudet. Hans flickvän, spelad av Bryce Dallas Howard, tar på sig att agera stöd och hjälp till honom under sjukdomen, men det blir snart klart att ansvaret för detta tär på henne och att hon kanske egentligen inte är uppgiften mäktig. Hans bästa vän Kyle spelas av Seth Rogen som självklart gör ett bra jobb i den rollen (en recension jag läste påpekade att man skulle kunna sätta Seth Rogen bredvid en gråsten och han skulle lyckas med att få en att tro på att han var dess bästa vän). Man skulle nog kunna påstå att Kyle axlar rollen som filmens comic relief, ord som nog inte ofta behöver användas när man pratar om vad som enligt utsaga ska vara en komedi. Men som sagt, saker blir rätt tunga bitvis och Kyle känns oftast välkommen och välbehövlig när han dyker upp. Adam verkar ta nyheterna så bra som man kan vänta att någon kan tänkas ta dem, men går med på att börja gå till sjukhusets egen terapeut för att prata ut om det hela. Det visar sig att terapeuten är en ung kvinna och att Adam är en av hennes första patienter, så det blir snabbt ett fall av reciprokal hjälp att handskas med den lite märkliga situationen. Terapeuten Katherine spelas av Anna Kendrick och är en av filmens höjdpunkter. Hon är något avig och hennes samspel med Adam känns väldigt verkligt och mänskligt på något vis. Det är svårt för skådespelare att hitta en ton av social obekvämhet som upplevs riktig, men hon gör det nästan perfekt och jag skulle inte ha något emot om hon fick en oscarsnominering för bästa biroll för hennes insats i 50/50.

Strit och Katherine blev goda vänner

Lika mycket som filmen handlar om Adams reaktioner till vad han råkat ut för, handlar den också om hans omvärlds reaktioner på hans sjukdom, och till viss mån även hans reaktion på reaktionerna. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att få en så bister diagnos, men 50/50 gör ett beundransvärt försök att försöka beskriva känslorna som kan vara inblandade. Oftast är det dock inte Adam själv som tar fokuset i scenerna, utan han reflekteras istället genom människorna omkring honom. Joseph Gordon-Levitt fyller rollen alldeles utmärkt. Han är rolig och charmig när det behövs, tystlåten när det behövs och viktigast av allt: han låter de färgstarkare karaktärerna fylla sina funktioner och reagerar alltid på sätt som är möjliga att identifiera sig i. Du ska dock inte tro att Adam bara är ett tomt kärl som alla andra karaktärer häller mening i. Han har en distinkt personlighet som etableras beundransvärt väl redan under de första två minuterna av filmen och man gillar honom och förstår honom hela vägen genom allt han är med om.

Det finns ingen direkt skurk i 50/50 förutom möjligen sjukdomen själv. Det är möjligt att förstå alla karaktärer, både under sina ljusaste och under sina mörkaste stunder och de är alla komplicerade och intressanta.

För min del var 50/50 en av de tio bästa filmerna 2011. Den tar sig an ett väldigt svårt ämne, behandlar det med respekt och lyckas samtidigt vara intressant, smart, rolig och dessutom inkludera några av dem tyngsta dramascenerna jag sett det senaste året.

Betyg: 9/10