Upplev Cinema of Cruelty

Om man läser många recensioner av skräckfilmer blir det snabbt klart att det finns en subgenre inom skräckfilm som tycks vara oerhört illa omtyckt. I genren ser vi filmer som Frontiere(s), Martyrs, Wolf Creek, Funny Games, Human Centipede, House of Wax och självklart dess mest berömda och mest bespottade kämpe: Hostel.

Subgenren kallas cinema of cruelty eller, med ett föraktfullt rynkande på näsan, "torture-porn".

Det är lite svårt att avgöra vilka filmer som hör hemma i genren och vilka som inte gör det, men gemensamt har de alla att de utsätter karaktärerna för alla möjliga sorters fruktansvärda situationer som de (kanske inte) ska överleva. Ofta visas allt våld detaljerat och ogenerat.

Jag tror att dessa filmers dåliga rykte bygger på antagandet att folk som ser dem får ut njutning av att se människor torteras och lemlästas. Det är säkert sant för en del av publiken, men jag tror att det är långt ifrån sant för alla. Vad som gör att en bra cinema of cruelty-film fungerar är inte huruvida de går tillräckligt långt i hur de visar våld och stympning, utan i hur de etablerar insatser.

Insats. Utsatt.

Jag har sett Hostel två gånger och jag minns inte en enda sak de gjorde mot de stackars ungdomarna i de där rummen i källaren. Vad jag minns var insatserna. Jag minns att när någon av dem lyckades fly och skulle försöka hitta ut ur lokalen där de torterades så ville jag med själ och hjärta att han skulle ta sig därifrån, oavsett om jag tyckte om karaktären eller inte.

Varför? Därför att jag kände till insatserna bara alltför väl. Och jag visste att de var höga.

Ett devis som filmkritiker och filmentusiaster svänger sig rätt friskt med är "show, don't tell", det vill säga, publiken kommer att reagera och leva sig in mycket mer intensivt om man visar hur två karaktärer har vuxit upp ihop och nu samspelar som goda vänner, än om man i en dialograd kastar in "Jo, och förresten, visst vet du att jag och du är bästa vänner och har varit det sedan vi var barn".

Jag tror att det här tänkandet fungerar precis lika bra när det gäller att etablera insatser om det görs väl. Om man till exempel ser en nål långsamt föras in i någons ögonglob så känner man hur det pirrar till av obehag både i ens eget öga och i maggropen. Filmen har visat oss klart och tydligt att den inte är rädd att göra karaktärerna, och i förlängningen oss, publiken, illa. Därför känns det mycket mer intensivt när huvudpersonen senare flyr genom en skog med en galning beväpnad med nålar och tänger i hasorna. Man är investerad. Man vill att de ska komma undan. Man känner insatserna hela vägen in i magen.

Det är nästan en regel att huvudpersonerna i sådana här filmer ska se ut såhär innan filmens slut

Jag försöker inte påstå att det finns något sofistikerat med att se de här filmerna, men jag tror att man gör det lite lätt för sig själv om man påstår att publiken för torture porn bara sitter och njuter av att se människor fara illa.

Det blev en liten längre tangent än jag väntat mig, men jag hoppas att när vi läser om och tittar på dessa filmer kan vi göra det utan att känna oss som att vi gör något moraliskt fel i alla fall.

Jag har sett några sådana här filmer under de senaste månaderna och presenterar här recensioner av dem för den som kanske är less på mer normala filmer och kanske inte orkar ställa sig i kö för att se den sista Twilightfilmen.

Haute Tension  (trailer)
(Är det inte lustigt hur amerikanska trailers är livrädda för att avslöja om en film är utländsk? Man hör aldrig en karaktär prata.)
Marie följer med sin kompis Alexia ut till hennes familjs hus på landsbygden för att få möjlighet att plugga lite i lugn och ro. Marie är upp över öronen förälskad i Alexia, något som Alexia är helt ovetande om. Allt detta drama får dock ta baksätet när en man kör upp till huset i en skåpbil mitt i natten och ringer på dörrklockan. Det visar sig att mannen inte har någon känsla alls för vett och etikett och börjar döda alla som står i hans väg.

Haute Tension gör skäl för sitt namn. Denna franska film förlitar sig inte främst på att äckla publiken med tortyr av karaktärer. Dess främsta verktyg är istället spänning. Den namnlöse mannen går fram som en juggernaut, metodisk och skoningslös och Maries främsta uppgift genom större delen av filmen blir att helt enkelt hålla sig osynlig och ur hans väg.

Det är aldrig roligt att gå på toa efter att ha frossat i mexikansk mat

Under delar av filmen kommer man på sig själv med att sitta och hålla andan för att inte bryta tystnaden som är Maries enda gömställe. Dessa delar är grymt effektiva. Faktum är att de allra flesta delarna av Haute Tension är grymt effektiva. Jag tror att det främst är två faktorer som gör att filmen fungerar så bra: fantastiskt skådespeleri från Cécile de France som spelar Marie och en väldigt obehaglig skurk. Seriöst. De slösar ingen tid med att avslöja för publiken vilken sorts man den här killen är. Man vill inte vara i samma rum som honom.

Jag gillade den här filmen mer och mer för varje minut som gick. Den virar sina kalla tentakler runt en och släpper inte taget för ett ögonblick. Det finns många filmer som man glömmer i stort sett vid samma ögonblick som eftertexterna börjar rulla, men något säger mig att jag kommer att komma ihåg Haute Tension i många år framöver.

Så i korthet så kan jag rekommendera den här filmen till de flesta. Den är inte överdrivet kladdig, men håller en på helspänn från början till slut. Det är en film som överraskar en då och då med att vara bättre än man tror att den är.

Betyg: 7,5/10


Frontier(s)  (trailer)
Ännu en fransk film. En grupp tjuvar flyr från Paris mot gränsen för att gömma sig från lagens långa arm. På vägen stannar de på ett värdshus som drivs av vad som verkar vara några riktigt märkliga karaktärer. Det visar sig inom kort att de märkliga karaktärerna i själva verket är en familj kannibaliska nynazister med målet att döda dem allihop, utom en; Yasmine ska nämligen få äran att agera avelsmärr för en ny arisk överras.

Herre jisses vilken premiss.

Filmen är inte det bästa jag sett, men väl något av det brutalaste. Sällan har jag sett en film som när ett så brinnande hat mot sin huvudperson. Yasmine utsätts för vad som nog bäst kan beskrivas som fysisk och psykisk tortyr av alla slag man kan föreställa sig under filmens gång. Jag ska försöka att inte spoila någon scen (och jag kan inte spoila hur det slutar för vår hjältinna, för jag minns uppriktigt sagt inte), men saker verkar aldrig liksom klaffa för henne.

Estetiken i filmen är rätt typisk för cinema-of-cruelty-stilen. Allt ser ut som att det är gammalt, skitigt, rostigt, oljigt och/eller på väg att ruttna bort. Och naturligtvis tjänar allt det här filmen. Det är meningen att man ska känna sig som att man sitter fast i en liten låda full av rostiga spikar under hela filmens gång. Det är meningen att man ska titta på varje ny karaktär som introduceras som om de vore antingen satans avkomma eller en vandrande hamburgare som bara väntar på att kastas på grillen.

Så på de visen får man väl säga att Frontier(s) lyckas väldigt bra. Med det sagt måste jag däremot säga att den hade vissa problem.

Oroa dig inte. Alla franska slakthus ser ut såhär.

Historien som berättas känns något ofokuserad. Många gånger upplever man det som att varje "normal" scen bara är en transportsträcka till nästa kladdiga blodbad. Det här går tillbaka till vad jag pratade om i inledningen. En sådan här film ska i bästa fall använda de otäcka scenerna för att höja insatserna, men i Frontier(s) känns de otäcka scenerna många gånger som ett självändamål.

Visst håller man fortfarande på Yasmine och hoppas att hon kommer att komma levande ur situationen, men man känner inte den paniken å hennes vägnar som man borde göra i en sån här film.

Under senare delen av filmen står en blodig och gråtande Yasmine ute i regnet och en svällande stråksektion försöker säga oss "Ser ni? Ack och ve så tragiskt livet är!" och man vill bara ropa tillbaka "Stopp där Frontiere(s)! Det här är inte ett fall av att livet är tragiskt! Det här är ett fall av att du torterat den här stackars kvinnan i en och en halv timme! Försök inte plötsligt ställa dig på hennes sida, för det kommer jag inte att gå på! Du är en av dem!".

Jag vill inte få det att låta som att filmen var helt värdelös, för det var den inte. Karaktärerna var både välutvecklade och välspelade. Jag fattar inte hur det kan finnas så många människor i Frankrike att man kan hitta folk som är så perfekt skapta för rollerna och som dessutom är duktiga skådespelare.

Helt annan film, samma look

De otäcka bitarna var också väldigt effektiva, men jag antar att det är det allra minsta man kan begära från en film som denna. Det är ju trots allt det enda den måste göra bra för att hitta en publik.

Det finns bättre filmer du kan se i den här genren, men jag skulle inte sätta mig helt emot att se den igen. Det är mer än man kan säga om många andra filmer.

Betyg: 6,5/10


Funny Games  (trailer)
Det är med viss tvekan jag ens sätter in Funny Games under cinema of cruelty med tanke på att dess agenda är inte bara att helt förkasta filmer som de jag skrivit om här ovanför, utan även spotta på dess publik i förakt. Dessutom innehåller den egentligen inga överdrivet blodiga eller visuellt obehagliga scener.

Den förlitar sig istället nästan helt på psykisk tortyr. Och inte bara psykisk tortyr av karaktärerna, utan även av oss, publiken.

Anna och Georg åker ut till sitt sommarhus med sin 10~årige son. En av deras grannar har besök av två unga och till synes väldigt propra herrar vid namn Paul och Peter som tittar förbi för att låna några ägg. Inom kort håller dock Paul och Peter familjen gisslan i sitt eget hem och tvingar dem att leka sadistiska lekar för deras eget höga nöjes skull.

Funny Games träffar en som en slägga rakt i ansiktet.

Jag nämnde att Frontier(s) hatar sin huvudperson. Funny Games hatar sin publik.

"Jaså?", säger den och knäpper sina knogar. "Du gillar att se filmer där människor behandlar varandra illa? Intressant. Låt mig då skala bort filmvärldens slöja och visa dig hur otäckt sådant beteende egentligen är. Se och förfasas!"

Okej, jag överdriver kanske en smula. Men inte mycket. Det är det som är så fantastiskt. Den här filmen är banne mig riktigt jobbig att se på under vissa bitar. Allt den ger sig på att göra gör den så förbannat bra!

Det finns ett par exempel som står ut, där ett av dem är sättet som Paul och Peter övertar kommandot i hemmet. Det är inte direkt uppenbart vad de är för sorts typer, men när deras sanna karaktär långsamt smyger fram känner man en ordentlig klump av obehag i maggropen. Vad skulle du göra om ett par artiga och trevliga gäster plötsligt bara vägrar gå när du ber dem?

Jag tror att mycket av vad som gör att Funny Games fungerar så bra är skådespelet. Både Susanne Lothar och Ulrich Mühe gör sanslöst bra insatser som Anna och Georg. Insatser som får de flesta oscarsnominerade skådespelare de senaste åren att blekna. De är så fantastiskt mänskliga att det gör ont.

Även Arno Frisch som spelar Paul, ledaren av de två unga psykopaterna, gör en roll värd att minnas. Han är ond hela vägen in i sin ruttna kärna, men så oerhört snygg och charmig att det är svårt att inte gilla honom på något plan. För min del knuffade han ner Hannibal Lecter från tronen av "människor som man mycket väl vet att man inte borde tycka om men är hjälplös att gilla ändå". Lecter i all ära, men jag har alltid tyckt att han är lite väl uppenbar i sin psykopati. Paul är bara världens skönaste kille som bara av en händelse råkar tortera familjer för nöjes skull.

Funny Games doppar då och då även tårna i Brechtianska tekniker genom att bryta den fjärde väggen och tala direkt till publiken. Dessa partier är inte så särskilt viktiga för handlingen, men är helt avgörande för filmens budskap och ställningstagande. Paul gör oss, vare sig vi vill eller inte, till medbrottslingar i varje handling han och Peter utför. Allt han gör, gör han för vår skull.

Som du kanske förstått så håller jag inte nödvändigtvis med Funny Games i dess poäng om att sådana här filmer är dåliga för ens själ och att om man tittar på dem är man inte mycket bättre än förrövarna i dem själva är. Men det är omöjligt att inte beundra hantverket. Den är fasansfullt effektiv med mycket små medel. Vem hade till exempel kunnat tro att bara bild av en rullande golfboll skulle kunna skicka kalla kårar längst ryggraden och få håret att resa sig på nacken?

När du ser den ska du dock vara noga med att kolla att du fått tag på originalversionen från Österrike. Av någon anledning gjorde de en amerikansk shot-by-shot remake med Tim Roth och Naomi Watts, men den är inte alls lika bra. När jag såg originalversionen så fanns det några scener där jag tänkte "Det inte är möjligt att de behåller det där i den amerikanska versionen. En amerikansk publik skulle aldrig acceptera det". Men när jag kollade upp saken så fanns scenerna mycket riktigt kvar. De var bara nedvattnade och mindre effektiva. Jag tror att det i många fall kan ha varit skådespelets fel och det faktum att de amerikanska skådisarna är alldeles för attraktiva. Det låter ytligt, men det gör mycket.

Hur som helst. Alla borde se Funny Games. Du också. Visst är den lite som en borrmaskin in i hjärnan, men du kommer att tacka den i slutändan och troligen aldrig någonsin glömma den.

Betyg: 7,5/10


The Loved Ones (trailer)

...och på tal om en borrmaskin in i hjärnan.

Om Funny Games var kött och potatis så är The Loved Ones den saftiga kladdkakan man äter till efterrätt, och gud i himmelen vad den är delikat.

Jag hade aldrig ens hört talas om den här underbara austrailensiska skräckthrillern när jag snubblade över en recension av den på Badass Digest (grym sida med nöjesnyheter och krönikor som du borde lägga in på dina favoriter omedelbums!). Jag tyckte att filmen lät väldigt intressant så nån vecka senare satte jag mig och såg den.

That's going on the poster

Brent blir bjuden på balen av Lola, men tackar nej då han redan har en dejt. Lola tar inte det hela särskilt väl och får sin far att hjälpa henne att kidnappa Brent för en egen, privat och makaber balnatt.

För mig var det en av de där sällsynta filmerna som jag kände nästan direkt att jag skulle gilla. Sen blev den ännu bättre. Sen fortsatte den bara bli bättre och bättre för varje sekund som gick. Man hinner förfasas, må illa, gråta och skratta högt i ren förtjusning innan eftertexterna rullar och många gånger gör man allihop samtidigt. Okej okej, gråta är kanske att ta i lite, men den har definitivt några bitar som träffar rätt i ens stackars lilla hjärta.

Lola är ännu en av de där filmpsykopaterna som man kommer att komma ihåg om många år. Hon är dock inte lika diskret i sin galenskap som Paul. Eller Hannibal Lecter. Men trots hennes uppenbart trasiga psyke så har hon alltid en ton av något hemskt tragiskt över sig. Föreställ dig en tonårstjej som omfamnat hela populärkulturens bild av "flickighet" till fullo, en tjej som läst Twilightböckerna på alla utgivna språk (även de hon inte själv kan förstå), en tjej som inte kan älska, bara bli besatt av. Vad du just föreställt dig skulle nog vara i närheten av Lola. Hon är sorglig, men samtidigt väldigt otäck.

Däremot tog filmen inte så mycket fasta på det tragiska i hennes natur, utan fokuserade till större delen på det otäcka. Jag trodde att det skulle bli en ordentligt sorglig historia om Lola, men The Loved Ones låter en själv fylla i den historien. Ett montage av hennes flickrum i början får säga allt om hennes tragedi och sen lämnar filmen det bakom sig och kickstartar sin motorcykel. För nu ska vi ut och åka.

Nedtoningen av det tragiska är nämligen ett medvetet val. Om man skulle berätta den mänskliga historien som finns där så skulle det inte finnas utrymme för de mer vansinniga partierna, och jag tror att filmen är bättre för det.

En fräck bild

Handlingen tar intressanta vändningar mest hela tiden och ser till att man aldrig hinner bli uttråkad. Mot slutet har man hunnit se mer av Lolas lilla liv än man önskade att man hade. Jag vet inte vad det är med mig, men jag tycker alltid att det är intressant när de pressar gränserna för hur mycket elände karaktärer får utstå. Vi kanske inte får se det i The Loved Ones, men det antyds väldigt starkt och sätter igång hjärnan på otäcka små korståg.

På det stora hela kan jag hitta väldigt få invändningar mot The Loved Ones. Den gör allt rätt och den gör det med en makaber fröjd som man lätt rycks med i. Det är inte en film för alla, men jag tror att den bara kommer att bli större och större under de kommande åren då fler och fler kommer att hitta den.

Betyg: 8/10



Okej, det får räcka för den här gången. Jag hade tänkt recensera The Last House on the Left också. Originalet och remaken. Men jag kan inte komma på något intressant att säga om den. Och om jag ska vara ärlig så missade jag stora delar av båda filmerna. Det enda värt att notera som jag tog med mig efter att ha båda filmerna efter varandra? Sara Paxton är ruskigt fräsch. Det säger säkert nåt om dem.

Jag är inte helt säker än på hur nästa inlägg kommer att se ut. Jag filar lite på inlägget om dokumentärer, men det är en bit ifrån klart än, så kanske blir det bara några random filmer som jag avverkat under senaste tiden.

Det finns också en idé i ledningarna om ännu ett samarbete med SofiaNinja. Ni som varit med ett tag kanske minns att hon gjorde en gästrecension av The Divide. Vi tycker sällan samma sak om filmer, så vi funderar på att sätta ihop en recension av någon av dessa filmer i form av en dialog. Det återstår att se när det blir och med vilken film, men det blir säkerligen väldigt kul! Håll ögonen öppna!

Tack för mig!

Resten av filmbunten

Här kommer recensionerna som inte fick vara med förra gången.

Brick  (trailer)
Sju år före Looper släppte Rian Johnson sin långfilmsdebut Brick. Brick är en väldigt annorlunda film. Både relativt Looper och relativt de flesta andra filmer du känner till.

Vi får följa Brendan, en high school-student spelad av Joseph Gordon-Levitt, i hans odyssé för att ta reda på vem som dödade hans ex-flickvän. Inte världens mest originella historia direkt, men vad som gör Brick intressant är hur det hela genomförs. Alla beter sig och pratar som karaktärer ur gamla noir-deckare. Brendan är cool, rapp i käften och gräsligt klipsk och vi glömmer snart att han egentligen bara är en skolungdom som snokar runt efter ledtrådar. Han beter sig mer som en världsvan och aningen livstrött privatdetektiv än en finnig tonåring.

Joseph Gordon-Levitt hjälper oss att demonstrera hur bildkompositionens "tredjedelsregel" ser ut.

Stilen är dock inte allt som Brick har till sin fördel. En sämre filmmakare hade gjort "skolungdom-som-privatdeckare"-grejen till filmens centrum och byggt in en hel bunt små skämt kring det. Den hade kunnat sluta som en komedi med en halvkul gimmick, men Rian Johnson är bättre än så. Manuset är smart, rör sig hela tiden framåt och tar intressanta vändningar. Allt spelas helt allvarligt och bara då och då kan vi skönja en liten glimt i ögat.

Jag har bara positiva saker att säga om Brick, så det enda som hindrar den från att få ordentligt höga betyg är kanske att jag aldrig varit helt förtjust i de där noir-deckarna som filmen lutar sig så tungt mot. Det är egentligen inte en stil som tilltalar mig särskilt mycket, ens när den görs väldigt bra som i det här fallet.

Jag vet inte vad det är med Rian Johnson, men allt jag sett med honom känns så förbaskat gediget. Här har vi en filmmakare som kan bygga en värld och verkligen få oss att tro på den och trivas i den. Det ska bli väldigt intressant att se vad han hittar på härnäst.

Betyg: 7/10


Dredd  (trailer)
Filmhjältarna på 90-talet var stenhårda. Karvade ur granit levererade de one-liner efter one-liner efter att ha skjutit ihjäl moraliskt oambiguösa skurkar, eller kanske kastat dem från en skyskrapa eller nåt annat otäckt. Det var en enklare tid, då män var män och kvinnor var karaktärsmotivering för män.

Det är antagligen också från den tiden man bestämde sig för att hämta Judge Dredd, en gammal figur från en serietidning som på hållit på sedan senare hälften av 70-talet.

Karaktären Judge Dredd känns inte alls höra hemma i 2000-talet. Han är totalt utan humor och tar sig själv på yttersta allvar. Även repliker som man i moderna filmer aldrig skulle drömma om att leverera utan en liten glimt i ögat, morrar Karl Urban fram med gammaltestamentlig beslutsamhet. Resultatet borde kännas hopplöst daterat, men kanske just det faktum att Dredd insisterar så benhårt på sin egen coolhet gör att det hela funkar förvånansvärt bra.

Let's turn that frown upside down.

I Dredd får vi följa Judge Dredd, en hyper-polis i framtiden. Han lever och andas polisyrket med sådan övertygelse att man nästan tycker synd om honom. Världen han lever i är ingen bra värld att vara polis i; självaste sinnebilden av en framtidsdystopi med våldsbrott och elände vart man än vänder sig. En dag blir han satt på att göra en in-field-utvärdering av en rookiepolis vid namn Anderson, spelad av Olivia Thirlby. För deras första uppdrag tillsammans hamnar de i en gigantisk byggnad som i stort sett fungerar som en egen liten stad. Problemet är att den här staden styrs av ett gäng knarklangare ledda av Lena Headey, som efter lite förvecklingar bestämmer sig för att stänga av byggnaden från omvärlden och se till att Dredd och Anderson inte tar sig därifrån levande.

Ett gäng knarklangare i ett stort hus med bara ett fåtal väldigt kapabla poliser på insidan, vars enda mål blir att ta sig ut levande. Vart har vi sett det förut?

Okej, kanske bjuder inte Dredd på några större överraskningar vad storyn gäller. Kanske inte heller vad gäller skådespelet eller karaktärsutvecklingar. Men det är i utförandet som filmen glänser. Världen som vi kastas in i är otäck och brutal, jovisst, men den är på något sätt väldigt tilltalande också. Det kan vara för att den är väldigt fint filmad och tillräckligt detaljrik och välrealiserad för att man ska acceptera att hänga där i en och en halv timma.

Actionscenerna är väl dock egentligen vad som får en film som denna att antingen bära eller brista, och Dredd gör några riktigt intressanta saker med dem. Eller åtminstone ett fåtal av dem.
Låt mig förklara.

Drogen som de här knarklangarna säljer kallas för SLO-MO. Effekten av drogen är att den lurar hjärnan att tro att den upplever allt som händer i ungefär 1% av verklig hastighet. Det här leder till några alldeles utomordentligt mumsiga actionscener där vi får se bland annat hur det ser ut när kulor passerar genom kroppar i ultra-ultra-slow motion. Det låter väldigt brutalt, men det är egentligen ännu brutalare. Och balls to the wall awesome! Jag ska inte ens försöka beskriva det, men de visar några korta klipp från dessa scener i trailern och jag misstänker att vad du främst kommer att komma ihåg från Dredd är SLO-MO-scenerna. De liknar inte mycket annat man sett i actionfilmer.

Så, när allt är sagt och gjort kan jag definitivt rekommendera att du justerar dina förväntningar, ställer om hjärnan till action-mode och ser Dredd. Om möjligt i 3D, men jag antar att det kanske börjar vara en aning för sent för det. Den är kul, intensiv, brutal och bitvis till och med väldigt vacker.

Betyg: 7/10

Abraham Lincoln - Vampire Hunter  (trailer)
Jag orkar inte skriva särskilt mycket om AL-VH. Jag orkar inte ens skriva ut titeln en gång till.

Den var inte fruktansvärt dålig, men det finns ingen ursäkt att man under en film med en så totalt vansinnig premiss ska sitta och ha tråkigt under stora delar av dem. Jag förstår vad de ville göra, jag förstår analogin, och jag förstår hur de ville lägga upp det hela. Skämtet är i titeln, men själva filmen spelar ut på fullaste allvar. Allt det är helt okej.

Vad som inte är okej är alla dessa långa bitar där ingenting spännande eller intressant händer.

I korthet: se AL-VH om du vill se en vampyr kasta en häst på Abraham Lincoln. Den biten var underbar.

Betyg: 4/10

Det var det.

Fler recensioner på ingång. Jag skrev precis klart min serie av recensioner med temat "cinema of cruelty", så om halloweenfilmerna som sändes på TV inte kändes tillräckligt brutala för dig så kommer det kanske att dyka upp ett eller annat tips.

Jag lägger upp den om ett par dagar.

Vi syns!

Loopilicious och Rihanna

Tillbaka igen!

Jag hade planerat att det här inlägget skulle bli betydligt mycket längre, men jag har istället delat upp det i två inlägg så att hälften av mina läsare inte ska ge upp efter halva inlägget.

Jag publicerar resten av recensionerna om ett par dagar.

Håll tillgodo!

Looper (trailer)
Om man råkar vara en av de människor som läser den här filmbloggen någorlunda regelbundet så kanske man har snappat upp att jag är väldigt svag för science fiction. Speciellt science fiction med en originell idé som genomförs utan att förlora sin själ i stora explosioner one-liners. Missuppfatta mig inte, jag kan avnjuta en Independence Day, War of the Worlds eller Transformers lika gärna som vilken ung kille som helst. Det kan vara hur kul som helst. Men science fiction som genre är som bäst när den använder framtidsteknologi eller utomjordiska livsformer, inte för att orsaka stora explosioner, utan istället för att utforska idéer som rör det mänskliga tillståndet.

Filmer som Inception, District 9, Sunshine, Blade Runner och Moon ligger alla högt uppe på min lista över favoritfilmer, och de gör det av en anledning. Jag älskar dessa filmer för att de alla använder science fiction för att berätta något om vad det är att vara människa.

Jag kan nu med stor glädje lägga till ännu en film på ovanstående lista över eminenta sci-fi-rullar.

Looper är en fullträff.

Jag måste ta ett ögonblick för att be er titta på trailern. Jag gör detta helt förbehållningslöst då den inte säger något alls om filmen som man får se när man sätter sig med Looper i biografen. Okej, det kanske inte är helt sant; man får veta lite av premissen och man får se lite coola effekter, men låt er inte luras.

Om man bara dömde efter trailern så skulle man, som jag gjorde, tro att det är ännu en i raden av Bruce Willis' halvkassa actionfilmer med ett helt okej koncept som grund, men som kommer att urarta i en rad biljakter och antagligen en showdown med en skurk på ett tak nånstans.

Det engelska språket har ett uttryck för det här. Det kallas en "bait and switch". Looper försöker locka in publiken i tron om att de får en sak, men bara nån halvtimma in i filmen upptäcker man att det här inte alls är filmen som man trodde att man skulle få se. Och man är totalt överlycklig över det.

Looper utspelar sig några år i framtiden. Tidsresandet har inte uppfunnits än, men kommer att ha gjort det. Brottsorganisationer använder tidsmaskiner för att skicka tillbaka folk de vill göra sig av med i tiden, där de blir avrättade av så kallade loopers, som sedan gör sig av med kropparna. Joseph Gordon-Levitt spelar en sådan looper och en dag är det han själv från framtiden som skickas tillbaks till honom för honom att avrätta. Förvecklingar följer.

Time to die. Eller nåt sånt.

Allt det här kan utläsas i trailern, och det är också allt jag tycker att man ska veta om den världen som Looper skickar in en huvudstupa i. Filmen döljer som sagt oerhört mycket mer, men jag kommer inte att gå in på det mer ingående här. Bara lita på mig.

Joseph Gordon-Levitts äldre jag spelas av Bruce Willis. Eller snarare, Joseph Gordon-Levitt spelar en ung Bruce Willis. Det är värt att notera att han gör det väldigt bra också. Sminkning och prostetiska inlägg på ansiktet gör sitt till, men det är sättet som JGL totalt adopterar Willis' sätt att vara som säljer en på att de verkligen skulle kunna vara samma person. JGL har bara vuxit och vuxit på stjärnhimlen under de senaste åren och Looper är ett utmärkt exempel på varför. Killen kan sin skit.

En annan sak som är lätt att ösa beröm över är hur världen är realiserad. Visst är det i framtiden, men det känns inte totalt främmande. Bara precis lagom främmande. Vi ser inte en hel massa fantasiteknologi som kräver att man kopplar bort hjärnan för att köpa det hela. Framtiden är mer lik nutiden än vad den är olik den. Det hela hjälper en att vaggas in i premissen och bara acceptera allt som händer.

Som jag nämnde i mitt inlägg om Primer så är det väldigt svårt att få all logik att hänga samman när man gör en film om tidsresor, men Looper försöker inte slå knut på sig själv för att övertyga oss heller. Man bara viftar bort det i ett par repliker och säger effektivt till publiken: "Såhär fungerar det i den här världen. Ingen av oss kommer att vinna något på att tänka sönder det hela, så om du bara kan acceptera att tidsresor finns så går vi vidare och har lite kul sen, okej? Okej."

Jag känner att jag inte egentligen vill säga mycket mer om Looper än att jag verkligen älskade den här filmen. Den är rolig, smart, spännande, skrämmande, fartfylld och har dessutom en hel skottkärra full med själ och hjärta. Något som verkar bli mer och mer sällsynt för större Hollywoodproduktioner.

Vad du än gör, missa inte Looper!

Betyg: 9/10


Mulholland Drive  (trailer)
Mitt förhållande med Mulholland Drive är lite märkligt. Det är troligen den enda filmen jag älskat redan innan jag såg den. Under en längre period höll jag mig borta från den eftersom jag inte var så jätteförtjust i vad jag sett av David Lynch förut. I mina ögon verkade han alldeles för besatt av semiotik och jag kunde aldrig riktigt lura ut vad han egentligen ville säga i sina filmer.

Men så snubblade jag över en essä om Mulholland Drive skriven av Film Crit Hulk. Många av er kanske inte känner till Film Crit Hulk, men han skriver väldigt långa, väldigt detaljerade, och oerhört insiktsfulla artiklar om film, spel och historieberättande. Twisten är att han gör det genom rösten av The Incredible Hulk. Om du är det minsta intresserad av film och/eller berättandeteknik så finns det ingen anledning på jorden att inte gräva upp och läsa igenom varenda artikel han någonsin skrivit. Karln är ett geni.

I alla fall.

I den här väldigt långa, väldigt ingående analysen av Mulholland Drive berättar Film Crit Hulk om hur filmen ser ut och om hur han tolkade dess betydelse och dess teman. Artikeln är helt fantastisk och även om du aldrig sett eller aldrig planerar se Mulholland Drive så rekommenderar jag att du läser den. Den är en strålande hyllning till filmkonsten och skriven med sådan kärlek och passion att jag, som jag tidigare nämnde, blev helt såld på en film som jag inte ens sett.

Jag kan inte säga något om den här filmen som Hulken inte redan sagt oändligt mycket bättre så jag kan bara länka till artikeln ännu en gång och hoppas att någon av er bestämmer er för att läsa den.

Saker börjar bli märkliga

Vad jag kan säga är att för mig personligen var Mulholland Drive en av de få filmer som faktiskt var både en mental och viscerell upplevelse att se. Den sick-sackar mellan nästan farsartade humoristiska partier, hjärtkrossande vackra scener och även några av de mest obehagliga scener jag sett på film. När jag gick och lade mig på kvällen efter att ha sett den var min kropp och min hjärna så fullpumpad av den att jag inte kunde sova mer än 3 timmar. Allt bara snurrade runt. Jag kan inte påstå att det var en helt behaglig upplevelse, men det faktum att jag kunde slukas totalt av en film bör ju rimligen säga väldigt goda saker om den, eller hur?

Om inget annat så huserar Mulholland Drive den bästa scenen jag sett på film, alla kategorier. När man förstår vad den betyder och dess relevans i historien går den nog inte att jämföra med något annat.

Jag vet inte om jag hade uppskattat den eller hela filmen lika mycket om jag inte hela tiden hade haft Hulken som höll mig i handen genom den semiotiska labyrinten som Lynch väver in en i, men jag är glad att han fanns där.

Se filmen. Läs artikeln. I vilken ordning du gör det spelar mig ingen roll.

Betyg: ??/10*

*Jag vet helt allvarligt inte vad jag ska ge den här filmen i betyg. Det kan vara vad som helst mellan 7 och 10.  Troligen närmare 10.

Battleship (trailer)
Efter att ha sett Mulholland Drive gick jag och lade mig kring 21:00. Jag vaknade runt tolvslaget och försökte somna om ett par timmar, men min hjärna vägrade låta mig vila. "Jag måste tömma den totalt om jag ska lyckas få någon sorts vila" tänkte jag för mig själv. "Vad kan vara bättre än en stor dum actionfilm att göra det?" tänkte jag vidare, och brände igång Battleship.

Jag anade inte hur stor den var och inget på jorden hade kunnat förbereda mig för hur dum den var.

Rihannas största utmaning sedan Chris Brown.

...vad?

Specialeffekterna var fina att titta på men det är i stort sett allt gott jag har att säga om den. Värdelösa karaktärer, osannolik historia, halvdant skådespel, Rihanna, och bitvis snudd på vidrigt amerikanskt flaggviftande gjorde Battleship till den sämsta alien invasion-filmen jag sett sedan Battle Los Angeles. Eller möjligen Transformers: Dark of the Moon.

Nu när jag tänker på saken, det är lite oroande hur många dåliga alien invasion-filmer det släppts under de senaste åren. Det är ju egentligen min personliga lilla favorit-sub-genre inom science fiction. Skärp er Hollywood! The Avengers kan ju inte bära hela bördan!

Vad jag tog från Battleship var att det var den första gången jag någonsin utropat ett uppgivet "Men kom IGEN!" i en tom lägenhet.

Betyg: 3/10

Detention och Deadgirl

Hallå där folk och fän!

Senast jag uppdaterade här så var det för att dela med mig av den definitiva listan över de tio bästa filmerna som finns.

Efter det blev det något av en paus skulle man kunna säga. Jag har fortsatt se film, men aldrig riktigt känt någon större lust att skriva en lång artikel om någon av dem. Istället har jag skrivit upp alla (nåja) filmer jag sett i ett textdokument och väntat på den dagen då jag kommer att känna för att skriva om dem allihop.

Häromveckan kom den dagen.

Så vad jag gjort är att jag delat upp filmerna i 4 olika inlägg. De första två inläggen kommer bara att vara om random filmer som jag sett, utan något genomgående tema. Därefter kommer ett inlägg där jag kommer att prata om filmer som man kallar "cinema of cruelty". Och slutligen ett inlägg om dokumentärer jag sett under den senaste tiden.

Det bra är att alla dessa recensioner förutom de om dokumentärer är redan färdigskrivna. Jag har legat i rätt bra senaste tiden så jag kommer att lägga ut dem med 4-7 dagars mellanrum. Kolla tillbaks med jämna mellanrum om ni vill ha tips på filmer som ni kanske inte sett eller kanske inte ens hört talas om i vissa fall!

Så utan vidare omsvep kommer nu här mina första riktiga recensioner på gud vet hur länge. Håll till godo!

Detention (trailer)
"Föreställ dig att Taz från Looney Toons skulle ramla ner för en trappa och slå i huvudet. Han ligger på smärtstillande på intensivavdelningen i ett par veckor men kommer därefter ut, återställd så när som på vissa nervskador som gör att hans motorik är nedsatt och orsakar muskelspasmer samt nedsatt språkförmåga. Den hårda morfinregimen har dock gett honom smak för droger och inom loppet av fyra månader hittar vi honom under en viadukt med tillräckligt mycket metamfetamin i blodet för att söva Robert Aschberg. DÅ bestämmer han sig för att skriva och regissera en kreativ remake av Scream. Resultatet skulle kunna tänkas se ut ungefär som Detention."

Detta sms skickade jag till en god vän efter att jag sett Detention för första gången, och jag tycker fortfarande att det är en rätt rimlig beskrivning av Joseph Kahns andra försök på att regissera en långfilm.

Kahn har gjort sig ett namn som en regissör av musikvideos men tog klivet in i långfilmernas värld med den helt sanslösa filmen Torque. Torque är, var och förblir en väldigt illa omtyckt film av de allra flesta, och jag kan förstå varför. Jag förstår det, men jag håller inte med. Den är totalt vansinnig, hyperkinetisk och over-the-top, och om man skulle se den som en film som tar sig själv på någon sorts allvar så kan jag definitivt förstå varför man skulle tycka illa om den.

Hemligheten är att Torque tar inte sig själv på något allvar överhuvudtaget. Det är en lek med, och ett hån mot filmer som Fast and the Furious.

Kahn verkar var en regissör som inte har något emot att prova nya saker, även om sakerna kanske visar sig fungera mindre bra eller gå stick i stäv med alla normer och regler man kan tänka sig för modernt filmskapande.

Torque var ett utmärkt exempel på detta och med Detention, en film som han skrev, regisserade och finansierade nästan helt själv, utforskar han sin egen stil till dess absoluta bristningspunkt.

En tidsresande björn som rövas bort av utomjordingar, en flugpojke som tvingas dölja sin deformerade hand genom att stoppa den i en TV-apparat under hela sin uppväxt, en cheerleadertjej som bestämmer sig för att byta hjärna med sin mor och skicka tillbaka sig själv till 90-talet för att vinna en danstävling. Dessa är bara några av de element som jongleras runt i Detention samtidigt som huvudstoryn om en serie mord på en skola går vidare i bakgrunden.

"Cinderhella"

Sagda huvudstory ställs dock inom kort på huvudet, snurras runt tills den inte vet vart den är och skickas därefter bokstavligt talat bak i tiden tills den inte vet när den är. Men allt detta görs med en sådan vansinnig glädje och total brist av hänsyn att det är svårt att låta bli att älska det.

Detention är i allra högsta grad en film för internet-generationen. Att se den känns som att sitta och surfa på nätet med 10 vilt skiljda tabbar öppna på webbläsaren som man ständigt bläddrar genom.

Man får aldrig riktigt fokus på vad Detention egentligen tror att den håller på med. Den kan nog främst räknas som en komedi, men den har med element från slashers, high-school-draman, sci-fi och mycket annat. Jag har hört att idén med filmen var att man skulle ha en film med en grupp karaktärer som var och en är lever varsin film inom varsin filmgenre genom filmens gång. Jag antar att den lyckas rätt bra med det.

Det finns inte mycket jag kan säga om skådespelet. Det är varken bra eller dåligt och jag tror inte att det egentligen är meningen att det ska vara bra eller dåligt. Josh Hutcherson och Dane Cook är nog de största namnen vi ser i den, men alla inblandade gör nog en jämnbra insats skulle jag säga. Inte mycket till toppar eller dalar på den här fronten.

Ännu en märklig scen från Detention om jag minns rätt

Detention är som allra bäst när man bara sitter och skakar på huvudet och undrar hur i hela fridens namn de tänkte när de fick för sig att det här skulle vara en bra idé. Den kommer nog aldrig att betraktas som en av de största filmerna 2011, men kommer med största sannolikhet att uppnå någon sorts kultstatus inom de närmsta tio åren.

Om du vill se något roligt, knepigt och väldigt annorlunda så bör du försöka få tag på Detention. Den är allt det och mycket mer.

Betyg: 7/10

Deadgirl  (trailer)
Häromdagen var jag ute och läste på internet om obehagliga filmer. Sådär som man gör ni vet.

Inte?

Nåja, jag brukar i alla fall roa mig med att hitta listor som folk satt ihop över de obehagligaste filmerna de känner till. Jag börjar vara rätt bekant med de filmer som alltid brukar dyka upp på dessa listor och jag brukar ha sett de flesta av dem vid det här laget.

(För er som är intresserade är de filmer som oftast brukar dyka upp på dessa listor, utan inbördes ordning: Irreversible, Salò or the 120 Days of Sodom, Blindness, The Divide, Cannibal Holocaust, Men Behind the Sun och om man gräver lite djupare dyker titlar upp såsom August Underground: Mordum, Aftermath, Mermaid in a Manhole, Flower of Flesh and Blood osv...)

I alla fall.

Den här gången fick jag syn på en titel som jag inte redan var bekant med. Filmen hette Deadgirl och när jag läste premissen blev jag mer nyfiken än jag varit på många månvarv.

Deadgirl handlar om ett par killar i tidiga 20-årsåldern som, när de utforskar runt i källaren till ett gammalt övergivet mentalsjukhus, hittar en ung kvinna fastbunden och inplastad på en bår. Hon verkar inte kunna prata och reagerar inte när de försöker ta kontakt med henne. Det tar inte lång tid innan de upptäcker att kvinnan inte verkar kunna dö. Så de börjar experimentera med henne.

En blick som skär genom stål

Detta var ungefär vad jag visste om filmen när jag satte mig för att se den. Håll med om att det låter som en språngbräda för något potentiellt helt lysande? Jag hade hoppats på att jag skulle få vrida mig i stolen några gånger och dessutom kanske även få fälla någon stackars tår för den stackars Deadgirl.

Det visade sig att premissen var betydligt mer spännande än själva filmen var och det var en grym besvikelse att upptäcka att filmen bara blev sämre och sämre över de 101 minuterna den släpade sig igenom.

För mig verkade det självklart att en sådan historia måste berättas från killarnas synvinkel, men hela tiden låta publiken känna sympati för den olyckliga titelkaraktären som utsätts för allt möjligt elände. Ett offer för människans nyfikenhet, rädsla för det okända och brist på empati. Istället vill filmen att vi ska sympatisera med en av killarna. "Åh, det är så synd om mig, min bästa kompis torterar en kvinna i en källare. Vad ska jag göööööra?".

WUT?? Gå till polisen eller nåt, ditt dumma flarn!

Visst blir den rätt obehaglig då och då, men ingen av karaktärerna går att relatera till. Deadgirl är så besatt av att göra sin poäng om grupptryck och objektifiering att den inte lämnar något utrymme för karaktärerna att bete sig som riktiga människor. I stort sett varje beslut som våra "hjältar" fattar under filmens gång är totalt osannolika och man sitter mest och gapar över deras totala brist på intelligens, empati och allmänna mänskliga drag.

Dessutom vill filmen att man ska vara mer rädd för titelkaraktären än att känna med henne. Hon är mer av ett traditionellt zombiemonster än ett tragiskt offer för en naturens nyck och människors omänsklighet. En gigantiskt missad möjlighet med andra ord. Jag känner att det är en rätt bra sammanfattning av hela filmen. En missad möjlighet.

Odödlig, jovisst, men inte immun mot ett gammalt hederligt näsblod

Med det sagt måste jag dock säga att Jenny Spain som spelar the deadgirl gör ett väldigt bra jobb med den platta karaktären som tilldelats henne. Hon har inte så mycket att göra men gör det grymt bra. Svårt att sätta fingret på det, men hon hade något alldeles extra. Tyvärr är hon inte tillräcklig för att rädda den här filmen.

Det finns ett universum där Deadgirl är en film med med lika mycket hjärta som blood-and-gore. Ett universum där den är min absoluta favoritfilm inom skräckgenren. Tyvärr är det inte det här universat.

Nåja, Deadgirl kan i alla fall skryta med den bästa filmpostern jag sett sedan...någonsin:

Betyg: 4/10


Och med det säger jag tack för mig och vi syns om några dagar för nästa uppsättning recensioner!

Adam out.

Topp 10 - Bästa Filmer

En vän var så vänlig att ge mig som förslag att jag skulle skriva ihop en lista på mina favoritfilmer och lägga till motiveringar för vad de gjort för att förtjäna sina platser. Det är en bra idé och något jag funderat på ända sedan jag drog igång den här bloggen. Om man läser om någons åsikter om filmer är det alltid intressant att veta hur denna någon tycker att en riktigt bra film ser ut. Det vet jag att jag tycker i alla fall.

Även om man inte nödvändigtvis håller med så får man nästan alltid antingen tips på filmer som man inte sett, eller kanske till och med inspiration att se om någon film som man kanske inte uppskattade tillräckligt första gången man såg den.

Dessutom är det som skribent både enkelt och roligt att sitta och fundera på och skrapa ihop en lång rad med filmer som man tycker hör hemma på en lista som denna. Dock så finns det problem att ta sig över när man företar sig en sådan uppgift. Att vara tvungen att sortera bort filmer som man verkligen älskar är varken enkelt eller roligt. Det tar inte lång tid innan man börjar tvivla på sig själv och varje gång man tvingas ta bort en film från listan känns som om man begår ett stort misstag.

Efter mycket slitande av hår och svärande fick jag till slut ihop en lista på tio kandidater. Dessa visade sig givetvis helt omöjliga att sätta upp i någon sorts inbördes ordning. Efter att ha jonglerat runt dem en stund fick jag till slut tvinga mig själv till ett system. Ett tänk. En algoritm:

a) Klargör för mig vilken film jag absolut vill ha först
b) Sätt upp titlarna utan speciell ordning efter varandra
c) Gå igenom listan och fråga mig själv för varje film x och film y "är det försvarbart att påstå att film  x är bättre än film y?".
d) Om ja, gå vidare, om nej, byt plats på x och y.
e) Repetera steg c) till d) tills inga fler byten äger rum.

Datornördarna ibland er känner säkert igen detta som en något födselskadad bubble sort- algoritm.

Varför berättar jag det här?

Jo, om jag inte gör det så skulle du kunna se plats nummer tio så fort du öppnade den här sidan. Nu måste du scrolla ner lite för att börja läsa.

Genialiskt.



Så utan vidare omsvep kommer den här nu, från 10:e plats hela vägen ner till första plats.

Listan!

 

10. Pulp Fiction



Det finns två saker vi kan lita på när vi sätter sig ner för att se en film som Quentin Tarantino skrivit: (1) Vi kommer att få se närbilder på kvinnofötter. (2) Dialogen kommer att fullständigt drypa av cool.

Det är också dialogen och hur den levereras som är vad man sannolikt kommer att minnas från Pulp Fiction. Om man inte har sett filmen så finns det inget sätt att beskriva den koncentrerade, destillerade coolheten som varje bildruta och varje yttrat ord utsöndrar.

Jag påstår, på totalt allvar och i fullt dagsljus, att Pulp Fiction är, paragraf för paragraf, lika bra skriven som verk från William Shakespeare och Charles Dickens. Jag kastar inte den typen av lovord omkring mig hur som helst då jag verkligen älskar både Shakespeares och Dickens skrivande, men jag tycker att det är berättigat. Både flytet och sammanhållningen av språket är bitvis helt otroliga.

Självklart är varken stilen eller syftet någonstans i närheten av det hos de tidigare nämnda litterära titanerna, men jag vill mena att på sitt eget skitiga, respektlösa och värdsliga sätt är precis lika effektivt.

Här och var under både hans tidigare och hans senare filmer har Tarantinos förmåga att skriva dialog glimmat till med sin sanna potential, men Pulp Fiction var den perfekta stormen av innovation, skådespelare, manus och regi. Varje scen bara klaffar hela tiden och även under sina lugnaste och tråkigaste bitar är filmen nästan groteskt underhållande.

Det råkar dessutom vara en svårt genomtänkt film på många sätt och vis, vilket kan vara ett stort plus om en film vill hålla kvar mitt intresse och behålla sin plats på listan.

Det går knappast en dag utan att jag önskar att jag kunde få se Pulp Fiction för första gången igen.

9. The Avengers

På tal om underhållande.

Det är nästan så att jag skäms för att jag tar med den här filmen på min topp 10-lista. Den kom ju precis ut, så hur kan jag påstå att jag hunnit smälta den nog för att skänka den en sådan ära? Dessutom är den ju bara en stor, bullrig, högljudd sommarfilm. Gott om explosioner men inte så mycket av varken hjärna eller hjärta, eller hur?

Även om det var sant så skulle den antagligen fortfarande få en plats på min lista bara som en funktion av hur obscent roligt jag hade med den här filmen de fyra gångerna jag såg den i biografen. Det har aldrig funnits en renodlad actionfilm som serverade mig så mycket nöje som The Avengers, och jag hade lika kul varje gång.

Det finns förstås saker man kan klaga på - strukturen är bitvis lite rörig, specialeffekterna är inte de allra bästa vi sett, tonvikten mellan karaktärerna är inte helt balanserad, Black Widow och Hawkeye's lilla romans(?) sabbar tempot i filmen en aning osv, osv. Men när allt kommer till kritan spelar inget av det där någon roll överhuvudtaget.

Sällan har jag varit så trollbunden som mina sessioner med The Avengers. Hela resten av världen försvinner bara i en svart dimma i periferin och kvar finns bara mer än 2 timmar av renodlad underhållning. Den är rolig, smart, fartfylld, spännande och bäst av allt: den har modet att verkligen behålla barnasinnet i en kall hård värld där mallen för riktigt bra superhjältefilmer anses vara stenhårda gangsterrullar som The Dark Knight.

Då filmer som TDK hela tiden ropar att man ska städa sitt rum och äta sina grönsaker hjälper Avengers en att bygga kuddfort och lånar ut sina He-Man-figurer, utan att ens bli arg om man har sönder dem.

Det är möjligt att The Avengers bara är en dagslända. Om jag skriver om min topp 10-lista om ett år är det fullt möjligt att det inte finns ett spår kvar av den. Kanske har den inte nog djup eller tyngd för att hålla sig kvar som den paragon bland actionfilmer som den är för mig idag, men just nu är den här. Och om jag har ändrat mig om ett år är det också mycket möjligt att det är jag som gjort misstaget, inte The Avengers.

8. The Secret of Kells

Min första kontakt med Secret of Kells var under Oscarsgalan 2010 i ett kort klipp där en av filmens huvudpersoner tackade för nomineringen. Jag tyckte att animeringsstilen såg väldigt intressant ut så jag kollade omedelbart upp trailern och var i stort sett fast redan från första stund.

The Secret of Kells hade egentligen förtjänat en egen full recension då de flesta inte känner till den, men då jag aldrig lyckats ta mig för det så får jag behandla den här i korthet istället.

Det övergår helt mitt förstånd hur den här filmen inte har fått mer uppmärksamhet än den har. Det är tveklöst en av de absolut bästa och vackraste animerade filmer jag har sett, men de allra flesta har inte ens hört namnet. Det är en fantastisk historia om hur vi väljer att värdera och bevara vår skapandeglöd och kultur. Samt hur, som Aisling själv uttrycker det, man kan se "beauty thrive in the most fragile of places".

När jag sett den första gången så tänkte jag "tjaaooo, den var ju helt okej", eller något lika dumt. Men mig helt ovetande hade den placerat en pyrande liten kolbit i mitt huvud och det dröjde inte länge innan jag ville se den igen och igen och igen.

Det hjälper ju förstås även saken att den är okristligt grann. Jag tror att man skulle kunna välja ut vilken bildruta som helst på måfå från TSoK, skriva ut den och sätta upp den på väggen som konst utan att behöva skämmas ett dugg. Det kan man nog inte säga om de flesta animerade filmer man ser.

7. 127 Hours

En kille sitter fast under en sten i 127 timmar.

Antagligen är det bara Danny Boyle på hela jordklotet som skulle kunna ta en sådan premiss och bygga en av de mest intressanta och rörande filmer som gjorts. I rättvisans namn har han mycket hjälp av James Franco som nog gör sin karriärs starkaste insats i 127 Hours, men jag är rätt säker på att den verkliga stjärnan som fick den här filmen att fungera så bra som den gjorde var regin.

Regin i kombination med musiken. I alla filmer jag sett av dem har Boyle använt sig av musik på ställen och sätt som man ofta inte väntar sig, och effekten är påtaglig. Många tänker inte på hur viktig musiken är för film, men jag tror själv att ungefär 90-95% av en scens stämning avgörs av musiken, eller avsaknaden därav. Fundera själv på några av dina favoritscener inom film. Hur mycket bidrar musiken till dem? Och föreställ dig hur scenen skulle påverkas om musiken ersattes av något annat.

Boyle tycks förstå symbiosen mellan dramat, musiken och bilderna oerhört väl. Resultatet är bitvis hjärtkrossande, bitvis upplyftande och alltid förtvivlat vackert.

De sista 20 minuterna av 127 Hours (filmen, inte tidsspannet) är bland de bättre jag sett på film.

6. District 9

Det är alldeles för ovanligt nuförtiden att vi får en film baserad på en helt egen idé. De allra flesta storfilmer är idag baserade på böcker, serietidningar eller andra filmer. Därför blir jag alltid väldigt lycklig när det dyker upp nya filmer med nya idéer som dessutom visar sig vara fantastiskt bra. Filmer som Inception, Moon och i kanske ännu större grad District 9.

Jag kan passa på att nämna att Inception och District 9 fick kämpa hårt mot varandra för 6:e platsen på den här listan, men till slut fick Inception stryka på foten. Inception är förstås en väldigt bra film, men Christopher Nolan är som bekant en väldigt "stel" filmmakare och District 9 träffade helt enkelt närmare hjärtat för min del.

Det finns en hel massa saker att notera med District 9 som gör den väl värd sin plats på listan, men jag ska försöka begränsa mig till ett fåtal av de viktigaste: Konceptet är oerhört originellt och intressant, Sharlto Copley gör en av de bästa roller jag sett på film som Wikus Van De Merwe, sättet den är filmad och realiserad på är väldigt unikt och effektivt, specialeffekterna är helt otroliga på den blygsamma budget den hade, actionscenerna är galet snygga osv. osv. Jag skulle verkligen kunna prata en hel del om den här filmen, men jag har fler filmer att beta av på den här listan, så sammanfattningen av dess styrkor här ovan får räcka fram tills jag kommer tillbaks och skriver ett helt inlägg om den.

5. Blade Runner

Vad är det egentligen med Blade Runner som gör att jag älskar den så mycket? Är det att den behandlar De Stora Frågorna i gammal hederlig science fiction-anda, och dessutom gör det med oerhörd panache? Är det den visuella stilen som än idag, 30 år senare, inte matchats av filmmakare när det kommer till att bygga atmosfär? Är det den underbara synthesizer-musiken som ligger och kladdar över hela filmen? Är det "tears in the rain"-talet som Rutger Hauer håller på taket i slutet? Är det öppningsscenen? Är det helt enkelt Pris?

Svaret är som du säkert redan förstått ett rungande "JA!".

Blade runner är den överlägset äldsta filmen på min lista, och det är svårt för äldre filmer att fånga min uppmärksamhet, hur o-creddigt det än är att medge. Äldre filmer intresserar mig inte lika mycket som nya eftersom de gamla filmerna helt enkelt inte är gjorda för att tala till mig.

Blade Runner talar till mig på alla cylindrar även om jag inte kan sätta fingret på exakt varför. Det är alltid med förväntan som jag sätter mig och ser den här filmen och jag gillar den mer och mer för varje gång.

4. Lost in Translation

Det här blir antagligen den kortaste filmbeskrivningen eftersom den är snudd på omöjlig att beskriva utan att låta grymt cheesy, och det är något som jag inte tänker utsätta mig själv för.

I korthet kan jag säga att Lost in Translation gör något fantastiskt. Den bygger upp en kärlekshistoria mellan en 54-årig gubbe och en 18-årig flicka utan att det känns det minsta creepy.

Bill Murray visar att han är en av de bästa komiska skådespelare vid liv och både han och Scarlett Johansson säljer totalt känslan av tomhet och ennui utan att det bara känns som rika människor som gnäller över sitt liv.

Dessutom finns det ingen film jag känner till som avbildar känslan av att vara vilse i ett främmande land lika bra som Lost in Translation, och den här filmen var en av faktorerna som väckte en reslust i mig som antagligen kommer att hålla i sig till den dagen jag dör.

Det finns alldeles för många bra scener i den här filmen för att räkna upp, och var och en av dem bygger upp en film som är så mycket bättre än summan av dess delar.

3. Lord of the Rings-trilogin

Jag kommer att behandla alla tre filmer som en för enkelhetens skull. Annars skulle antagligen både Fellowship of the Ring och Return of the King hamna på listan, och det skulle ju ingen bli lyckligare av.

Ni vet precis lika väl som jag varför LotR-trilogin ligger på den här listan. Den ligger på allas lista över bästa filmer och för goda skäl. Den ger en känsla av storslaget äventyr som inte kan matchas av någon annan film. Den har allt, och den gör allt bra.

Jag drar mig till minnes den första gången jag satte mig i biosalongen för att se Lord of the Rings, osäker på vad jag skulle våga vänta mig. Tre timmar senare kunde man inte föreställa sig en värld där filmen inte gjorts. Det är den första filmen som verkligen lyckades fånga den där pirrande känslan som kan dyka upp när man läser en riktigt bra fantasy-bok. Plötsligt var det inte längre julafton man räknade dagarna inför när december började rulla in.

Alla tre filmerna är helt fantastiskt bra, även om kanske De Två Tornen är en liiiiten aning svagare än de andra två.

Jag skulle påstå att filmseriens bästa scener är den första gången vi får se Fylke och träffa de små hoberna som vi kommer att tillbringa över 9 timmar med, och scenen i slutet när Frodo med sina sista krafter kryper genom sand och jord upp mot Mount Doom. Man blir ju alldeles mysig bara av att tänka på det!

2. Sunshine

En av tidernas mest underskattade filmer.

De flesta har säkert inte ens brytt sig om att se Sunshine, men de som ser den kommer antagligen aldrig att glömma den. Den första halvtimmen/timmen av den här filmen är helt perfekta. Jag kan uppriktigt sagt inte komma på något att anmärka på.

Det är sant att filmen tappar en liten smula under den sista halvtimmen, men även om slutet är dess svagaste del så finns det likt förbannat ett par ställen där det blir varmt under ögonlocken varje gång jag ser den. Så bra är den.

Eftersom jag redan skrivit ett gigantiskt inlägg om den här filmen tänker jag inte skriva mycket mer här, då det mest bara blir upprepningar av vad jag skrev då.

1. Crash

Åtminstone är detta en film som fick en bit av det erkännande den förtjänade när den vann bästa film på Oscarsgalan 2006.

Crash är en film om hur rasism och fördomar skapas och fortbildas i samhället. Vi följer en hel bunt huvudpersoner och deras historier möts och skiljs under filmens gång. Ingen av dem är filmens hjälte och ingen av dem är filmens skurk. Vi får se dem alla under både sina bästa och sina värsta ögonblick, och det är tydligt varför de handlar som de gör. Ingen av dem är bara ond för att vara ond.

Crash gör därmed något viktigt, och förvånansvärt ovanligt, när de behandlar ämnet. Istället för att hela tiden fördömma försöker den förstå. Den säger inte "den här killen har rasistiska tendenser, han är en skurk". Den säger snarare "det verkar som att alla kanske har rasistiska tendenser, vad kan det tänkas bero på?". Crash tvingar en att se över sina egna värderingar och vart de kommer ifrån.

Den kan dessutom skryta om att ha några av de absolut bästa scenerna som filmats. Var och en av historierna som berättas leder upp till var sitt klimax och varje sådant klimax är perfekt genomfört, både vad gäller regi, ton och koncept.

Var och en av skådespelarna som är med i Crash gör den bästa prestation jag sett från dem, men Don Cheadle, Terrence Howard och Matt Dillon står nog ut lite extra.

Usch, jag får nästan gåshud bara av tanken på den här filmen, och det är en anledning så god som någon att sätta den som den bästa film jag sett hittills.

Honorable mentions

Dessa filmer snuvades på platsen på den här listan enbart på grund av frågan "men kan jag verkligen leva med att stryka Pulp Fiction för den här?". Svaret blev som ni förstår till slut nej, men jag känner att de förtjänar att nämnas ändå.

Lilo & Stitch

Jag tror inte att jag känner till en film som gör mig på så oerhört gott humör. Jag kunde inte sluta le på flera timmar efter första gången jag såg den, och att se den tillsammans med min flickvän är ett av mitt livs sanna nöjen.

WALL-E

Pixar visar ännu en gång att barnfilmer inte bara är för barn. Man måste också beundra hur den första halvtimmen av filmen inte har ett ord av dialog. Det är ett rätt modigt drag för en "barnfilm" att göra.

Saving Private Ryan

Det är svårt att uppskatta hur revolutionerande den här filmen var för actionscener. Samma stil används idag i stort sett i alla Call of Duty-spel och liknande som släpps, så det är nästan svårt att förstå den "holy SHIT"-upplevelsen som Normandie-scenen i början gav en när man såg den för första gången. Spielberg är boss.

The Tree of Life

Jag är nästan övertygad om att man kommer att prata om den här filmen under många herrans år, och dess visuella stil kommer att efterapas av ett otal filmer. Den bästa filmen som släpptes förra året. Min recension av den finns här.

Terminator 2: Judgement Day

Den ultimata actionfilmen. Arnold är oändligt cool. T-1000 är oändligt farlig, Linda Hamilton är oändligt brutal och Edward Furlong skriker som en liten flicka. Jag älskar den här filmen.




Nu har jag listat de bästa filmerna jag känner till. Blottat både själ och hjärta, och jag är rätt nöjd över mina val för tillfället.
Jag är dock uppriktigt nyfiken på dina favoritfilmer. De behöver inte nödvändigtvis vara tio stycken och de behöver inte ens nödvändigtvis vara sorterade, men lämna en kommentar med filmerna som först kommer in i din hjärna när du hör orden "världens bästa film".

Seså, var inte blyg, och var för gud skull inte lat! Det kommer bara att ta dig 25 sekunder och kanske lyckas du övertyga mig att kolla upp vad än det är du fastnat för. Jag utgår ifrån att du inte håller med om hela min lista, så här är din chans att sprida den sanna läran.

Lämna en kommentar din bandit!

Under tiden ska jag börja fila på mina nästa inlägg. Jag har två kortare recensioner på ingång samt två topplistor (Bästa Komedier och Bästa Skräckfilmer). Så kika in då och då om du är nyfiken!

(P.S. De filmer jag blev mest sugen på att gå tillbaka och se om under skrivandet av det här inlägget var Blade Runner och Lost in Translation. Kanske säger det något, kanske inte)

The Dark Knight Rises

Igår kväll gick jag för första gången i mitt liv till en föreställning i en biograf helt ensam. Alla kompisar jag hörde av mig till hade antingen redan sett filmen eller hade inte tid, och jag kände verkligen att jag väntat länge nog. Jag tänkte mig att det egentligen borde vara det bästa sättet att avnjuta en film; man kan bara koncentrera sig på filmen och ens åsikt om filmen blir inte omedelbart färgad av alla andras bu eller bä så fort eftertexterna rullat klart.

Det visade sig att det inte riktigt var sant, och trots min naturliga tendens att trivas bra mol allena borde jag ha vetat bättre.

Bland de bästa bitarna med att se en film i grupp är ju för böveln när man kommer ut och kan byta åsikter med varandra, prata om saker som man kan ha missat, diskutera scener, osv, osv...

Det låter rätt självklart för de flesta, men här är slutsatsen av mitt lilla experiment:
Se film med vänner.

Och ta hand om varandra.

Och städa upp efter er när ni är klara i köket. Det ser ju ut som en jävla svinstia.

Batman tycks alltid stå och sura

Kanske speciellt filmer som Christopher Nolans The Dark Knight Rises (härmed TDKR) bör nog ses med vänner. Filmer som lämnar en med en del att säga och en vilja att lyssna på vad andra kan tänkas ha tyckt om den.

Det är nog rätt så troligt att du kommer att se TDKR oavsett vad jag säger här, om inte annat bara på grund av hur bra föregångaren The Dark Knight var, och det är mer än troligt att du kanske till och med redan hunnit se den. Men jag kan i alla fall göra mitt bästa för att ge dig en knuff i rätt riktning och dessutom ge min personliga infallsvinkel på vad den lyckas med och även vad den inte lyckas med.

Allt detta utan att spoila handlingen i filmen? Challenge accepted.

*kavlar upp ärmarna*

Först ska vi få en sak ur världen. TDKR är en bra film. Den är en riktigt bra film, och här och där är den till och med en helt strålande film. Gary Oldman, Anne Hathaway, Joseph Gordon-Levitt och Michael Caine är alla lysande i sina respektive roller, men det kunde ni säkert räkna ut bara genom att läsa rollistan och snegla över på vem som regisserade härligheten. De har alla bevisat sin kaliber fler än en gång förut och deras prestationer är mycket av vad som bär filmen. Christian Bale är bra antar jag, men det är svårt att avgöra.

TDKR ser dessutom väldigt bra ut. Inte på samma nivå som Sunshine eller Tree of Life, men bra på samma sätt som andra Nolan-filmer. Inception-bra alltså. Produktionsvärdena är förstås höga och det är rätt uppenbart att Nolan inte är särskilt förtjust i att använda datoranimering för datoranimeringens skull. Om det kan göras med stunts och/eller modeller så är det troligen också gjort på det viset. Allt känns väldigt solitt och verkligt.


Handlingen då? Sedan dusten med Jokern i The Dark Knight har Batman pensionerats och Bruce Wayne lever ett isolerat liv i sin herrgård. Han tycks ha tappat livsgnistan efter händelserna i förra filmen och större delen av hans dagar verkar gå åt att vandra runt och ha det svårt och tycka synd om sig själv. Det är då som filmens huvudskurk Bane, spelad av Tom Hardy, kommer till Gotham för att ställa till med elände. Förvecklingar följer.

Bane är en oerhört intensiv närvaro på skärmen och jag gillade honom mer och mer för varje minut som filmen gick. Det är aldrig något tvivel om att han är en minst sagt värdig motståndare åt Batman och man blir en smula orolig varje gång han är i närheten av någon vi tycker om. Man vet nämligen aldrig riktigt vad han kan tänkas ta sig till, och han har definitivt styrka och medel att genomföra i stort sett vilka otyg man än kan tänka sig. Jag gillar också kontrasten mellan hans brutala, gigantiska kroppshydda och det nästan aristokratiska sättet han pratar på.

Den totala motsatsen till Jokern

Oavsett om jag vill eller inte känner jag dock att jag måste säga något om hans röst. Jag har hört en hel del skribenter som säger att de absolut inte kan komma över hans röst och att den gör honom mer skrattretande än otäck. Jag kan förstå varför man skulle tycka det, men jag håller inte med. Det är frestande att påstå att Bane låter som att han sitter i en plåtburk när han pratar, men det är inte riktigt hela sanningen. Snarare låter det som att hela resten av filmen utspelar sig utanför en plåtburk och det enda som sitter inuti burken är du och Bane. Alldeles ensamma.
Effekten fungerade bra för min del.

Vi får även stifta bekantskap med Selina Kyle, alias Catwoman, spelad av Anne Hathaway. Hon är en av filmens bästa bitar och inte bara av anledningen som ni tror. Selina är en intressant, om än en smula märklig, karaktär och Hathaway spelar skiten ur henne. Ingen under filmen pratar dock om henne som "Catwoman"och hon har inget direkt alias eller någon superhjälte-dräkt. Antagligen tyckte inte Nolan att det lät tillräckligt smutsigt och verkligt. Visst har hon en mask på sig, men i TDKR är hon bara en väldigt skicklig tjuv. Däremot droppas ett par repliker här och där som flirtar med hennes namn i serietidningarnas värld och då blev man lite glad förstås. Jag kunde heller inte låta bli att småle en aning varje gång hon satte upp sina goggles på huvudet på ett sätt som fick dem att se ut som små kattöron. En rätt kul liten touch från designlagets sida.

Anne Hathaway står och är fräck

Värd att nämna är även Gordon-Levitts karaktär som springer runt i en egen liten film-inom-filmen och knyter ihop och remsar upp trådar. Han spelar en ung polis som hamnar på djupare och djupare vatten eftersom historien berättas, och det är främst genom hans ögon som vi får se alla förändringar som äger rum i filmen på "marknivå" i Gotham City. Det skulle till och med vara möjligt att argumentera för att han är filmens huvudperson. Jag tyckte i alla fall att han var minst lika intressant som Bruce Wayne att följa och han är med nästan lika mycket i filmen.

Batman, filmens titelkaraktär, är själv knappt ens med alls i TDKR. Visst är Bruce Wayne med en hel del, men hans uppklädde alter-ego kan inte ha mycket mer än sammanlagt nånstans mellan en kvart och en halvtimme av tid på vita duken under hela filmen. Det gör för det mesta ingenting då Batman, som i de tidigare Nolan-filmerna i serien, är den minst intressanta karaktären i sin egen film. Nästan alltid blir det hans motspelare som stjäl scenerna. Det här är inte något gigantiskt klagomål jag har på filmen som helhet utan bara nåt som verkar vara symptomatiskt för alla inkarnationer av den mörke riddaren.

Jag har lite svårt för att dechiffrera vilket budskap och vilka teman som egentligen behandlas i TDKR. Vad vill filmen egentligen ha sagt? Den är troligen den mest spännande och viscerella filmen i denna nya Batman-serie, men mellan smällarna och explosionerna fick jag känslan av att det var något som saknades. Åtminstone var det något som saknades när man tänker på att det är Christopher Nolan som sitter vid rodret. Karln har byggt sin karriär på filmer med rätt tunga och ofta komplicerade idéer och teman som grund, men jag kan inte riktigt avgöra vad som egentligen ligger på djupet här. Ena stunden verkar den som ett inlägg för Ockupera Wall Street-rörelsen, men nästa sekund tycks den ta tillbaka alltsammans och säga att det nog är säkrast om de nittionio procenten vet sin plats och sitter ner i klassrummet.

***MÖJLIGA SPOILERS***

Vidare, vad motiverar egentligen Bane? Händelserna under filmens sista halvtimme gjorde det väldigt svårt för mig att lura ut vart han egentligen stod i allt kaos han orsakat. Jag gillade verkligen det sista avslöjandet om honom och Talia och jag tyckte att det plötsligt gjorde Bane mycket lättare att relatera till, vilket var fantastiskt och den var en av filmens starkare scener. Men vad säger det om den ideologi som han verkar stå för under i stort sett hela filmen? Är allt bara ett spel för gallerierna? Jag gillar verkligen Bane som skurk i filmen, men det känns som att det är något som inte stämmer här.

***SLUT PÅ SPOILERS***

Våld löser nästan vad som helst

Dessa små detaljer kanske inte är avgörande för om TDKR fungerar för dig eller inte. De är inte avgörande för mig heller, men det går inte att komma ifrån att de gör att filmen som helhet upplevs som att den inte tar ihop lika bra som den hade kunnat. En väl berättad historia kommer alltid att vara njutbar att kasta sig in i, men när man känner, medvetet eller omedvetet, att historien dessutom är väl genomtänkt och faktiskt har något att säga så blir den mer än bara ljus och fyrverkerier. Den blir något att minnas.

Så när jag nu till slut frågar mig själv om jag verkligen kommer att minnas TDKR på samma sätt som jag minns The Dark Knight, Inception och Memento, Nolans sanna mästerverk, så blir svaret 'jag vet inte'. Det har bara gått ca 16 timmar sedan jag såg den och jag ser fram emot att se den igen, så det kan vara lite tidigt att avgöra, men spontant måste jag nog säga att TDKR inte är den film den hade kunnat bli.

Jag måste här skynda mig att sätta vad jag säger i perspektiv. Jag påstår inte att det är en dålig film. Ingenting i närheten av det. Det är tvärtom en riktigt, riktigt bra film och jag kan rekommendera den till nästan vem som helst. När jag kom ut från biografen var jag närmast salig och har inte kunnat sluta tänka på den sedan dess. Bara det borde vara nog för att du ska skynda ut och köpa en biljett till den.

Däremot så känns det just nu som att det inte är Nolans starkaste film och jag medger att trots att den verkligen berättar sin historia väl och trots att den skickar publiken på en ordentlig resa så har den problem. Det kanske inte är avgörande problem och chansen är god att det är problem som du inte ens kommer att märka av förrän möjligen efter filmens slut, men de finns där.

Jag kan inte bringa mig själv att säga något så negativt i slutparagrafen, så jag upprepar:

SE THE DARK KNIGHT RISES! DEN ÄR BRA!


Betyg: 8/10