Detention och Deadgirl

Hallå där folk och fän!

Senast jag uppdaterade här så var det för att dela med mig av den definitiva listan över de tio bästa filmerna som finns.

Efter det blev det något av en paus skulle man kunna säga. Jag har fortsatt se film, men aldrig riktigt känt någon större lust att skriva en lång artikel om någon av dem. Istället har jag skrivit upp alla (nåja) filmer jag sett i ett textdokument och väntat på den dagen då jag kommer att känna för att skriva om dem allihop.

Häromveckan kom den dagen.

Så vad jag gjort är att jag delat upp filmerna i 4 olika inlägg. De första två inläggen kommer bara att vara om random filmer som jag sett, utan något genomgående tema. Därefter kommer ett inlägg där jag kommer att prata om filmer som man kallar "cinema of cruelty". Och slutligen ett inlägg om dokumentärer jag sett under den senaste tiden.

Det bra är att alla dessa recensioner förutom de om dokumentärer är redan färdigskrivna. Jag har legat i rätt bra senaste tiden så jag kommer att lägga ut dem med 4-7 dagars mellanrum. Kolla tillbaks med jämna mellanrum om ni vill ha tips på filmer som ni kanske inte sett eller kanske inte ens hört talas om i vissa fall!

Så utan vidare omsvep kommer nu här mina första riktiga recensioner på gud vet hur länge. Håll till godo!

Detention (trailer)
"Föreställ dig att Taz från Looney Toons skulle ramla ner för en trappa och slå i huvudet. Han ligger på smärtstillande på intensivavdelningen i ett par veckor men kommer därefter ut, återställd så när som på vissa nervskador som gör att hans motorik är nedsatt och orsakar muskelspasmer samt nedsatt språkförmåga. Den hårda morfinregimen har dock gett honom smak för droger och inom loppet av fyra månader hittar vi honom under en viadukt med tillräckligt mycket metamfetamin i blodet för att söva Robert Aschberg. DÅ bestämmer han sig för att skriva och regissera en kreativ remake av Scream. Resultatet skulle kunna tänkas se ut ungefär som Detention."

Detta sms skickade jag till en god vän efter att jag sett Detention för första gången, och jag tycker fortfarande att det är en rätt rimlig beskrivning av Joseph Kahns andra försök på att regissera en långfilm.

Kahn har gjort sig ett namn som en regissör av musikvideos men tog klivet in i långfilmernas värld med den helt sanslösa filmen Torque. Torque är, var och förblir en väldigt illa omtyckt film av de allra flesta, och jag kan förstå varför. Jag förstår det, men jag håller inte med. Den är totalt vansinnig, hyperkinetisk och over-the-top, och om man skulle se den som en film som tar sig själv på någon sorts allvar så kan jag definitivt förstå varför man skulle tycka illa om den.

Hemligheten är att Torque tar inte sig själv på något allvar överhuvudtaget. Det är en lek med, och ett hån mot filmer som Fast and the Furious.

Kahn verkar var en regissör som inte har något emot att prova nya saker, även om sakerna kanske visar sig fungera mindre bra eller gå stick i stäv med alla normer och regler man kan tänka sig för modernt filmskapande.

Torque var ett utmärkt exempel på detta och med Detention, en film som han skrev, regisserade och finansierade nästan helt själv, utforskar han sin egen stil till dess absoluta bristningspunkt.

En tidsresande björn som rövas bort av utomjordingar, en flugpojke som tvingas dölja sin deformerade hand genom att stoppa den i en TV-apparat under hela sin uppväxt, en cheerleadertjej som bestämmer sig för att byta hjärna med sin mor och skicka tillbaka sig själv till 90-talet för att vinna en danstävling. Dessa är bara några av de element som jongleras runt i Detention samtidigt som huvudstoryn om en serie mord på en skola går vidare i bakgrunden.

"Cinderhella"

Sagda huvudstory ställs dock inom kort på huvudet, snurras runt tills den inte vet vart den är och skickas därefter bokstavligt talat bak i tiden tills den inte vet när den är. Men allt detta görs med en sådan vansinnig glädje och total brist av hänsyn att det är svårt att låta bli att älska det.

Detention är i allra högsta grad en film för internet-generationen. Att se den känns som att sitta och surfa på nätet med 10 vilt skiljda tabbar öppna på webbläsaren som man ständigt bläddrar genom.

Man får aldrig riktigt fokus på vad Detention egentligen tror att den håller på med. Den kan nog främst räknas som en komedi, men den har med element från slashers, high-school-draman, sci-fi och mycket annat. Jag har hört att idén med filmen var att man skulle ha en film med en grupp karaktärer som var och en är lever varsin film inom varsin filmgenre genom filmens gång. Jag antar att den lyckas rätt bra med det.

Det finns inte mycket jag kan säga om skådespelet. Det är varken bra eller dåligt och jag tror inte att det egentligen är meningen att det ska vara bra eller dåligt. Josh Hutcherson och Dane Cook är nog de största namnen vi ser i den, men alla inblandade gör nog en jämnbra insats skulle jag säga. Inte mycket till toppar eller dalar på den här fronten.

Ännu en märklig scen från Detention om jag minns rätt

Detention är som allra bäst när man bara sitter och skakar på huvudet och undrar hur i hela fridens namn de tänkte när de fick för sig att det här skulle vara en bra idé. Den kommer nog aldrig att betraktas som en av de största filmerna 2011, men kommer med största sannolikhet att uppnå någon sorts kultstatus inom de närmsta tio åren.

Om du vill se något roligt, knepigt och väldigt annorlunda så bör du försöka få tag på Detention. Den är allt det och mycket mer.

Betyg: 7/10

Deadgirl  (trailer)
Häromdagen var jag ute och läste på internet om obehagliga filmer. Sådär som man gör ni vet.

Inte?

Nåja, jag brukar i alla fall roa mig med att hitta listor som folk satt ihop över de obehagligaste filmerna de känner till. Jag börjar vara rätt bekant med de filmer som alltid brukar dyka upp på dessa listor och jag brukar ha sett de flesta av dem vid det här laget.

(För er som är intresserade är de filmer som oftast brukar dyka upp på dessa listor, utan inbördes ordning: Irreversible, Salò or the 120 Days of Sodom, Blindness, The Divide, Cannibal Holocaust, Men Behind the Sun och om man gräver lite djupare dyker titlar upp såsom August Underground: Mordum, Aftermath, Mermaid in a Manhole, Flower of Flesh and Blood osv...)

I alla fall.

Den här gången fick jag syn på en titel som jag inte redan var bekant med. Filmen hette Deadgirl och när jag läste premissen blev jag mer nyfiken än jag varit på många månvarv.

Deadgirl handlar om ett par killar i tidiga 20-årsåldern som, när de utforskar runt i källaren till ett gammalt övergivet mentalsjukhus, hittar en ung kvinna fastbunden och inplastad på en bår. Hon verkar inte kunna prata och reagerar inte när de försöker ta kontakt med henne. Det tar inte lång tid innan de upptäcker att kvinnan inte verkar kunna dö. Så de börjar experimentera med henne.

En blick som skär genom stål

Detta var ungefär vad jag visste om filmen när jag satte mig för att se den. Håll med om att det låter som en språngbräda för något potentiellt helt lysande? Jag hade hoppats på att jag skulle få vrida mig i stolen några gånger och dessutom kanske även få fälla någon stackars tår för den stackars Deadgirl.

Det visade sig att premissen var betydligt mer spännande än själva filmen var och det var en grym besvikelse att upptäcka att filmen bara blev sämre och sämre över de 101 minuterna den släpade sig igenom.

För mig verkade det självklart att en sådan historia måste berättas från killarnas synvinkel, men hela tiden låta publiken känna sympati för den olyckliga titelkaraktären som utsätts för allt möjligt elände. Ett offer för människans nyfikenhet, rädsla för det okända och brist på empati. Istället vill filmen att vi ska sympatisera med en av killarna. "Åh, det är så synd om mig, min bästa kompis torterar en kvinna i en källare. Vad ska jag göööööra?".

WUT?? Gå till polisen eller nåt, ditt dumma flarn!

Visst blir den rätt obehaglig då och då, men ingen av karaktärerna går att relatera till. Deadgirl är så besatt av att göra sin poäng om grupptryck och objektifiering att den inte lämnar något utrymme för karaktärerna att bete sig som riktiga människor. I stort sett varje beslut som våra "hjältar" fattar under filmens gång är totalt osannolika och man sitter mest och gapar över deras totala brist på intelligens, empati och allmänna mänskliga drag.

Dessutom vill filmen att man ska vara mer rädd för titelkaraktären än att känna med henne. Hon är mer av ett traditionellt zombiemonster än ett tragiskt offer för en naturens nyck och människors omänsklighet. En gigantiskt missad möjlighet med andra ord. Jag känner att det är en rätt bra sammanfattning av hela filmen. En missad möjlighet.

Odödlig, jovisst, men inte immun mot ett gammalt hederligt näsblod

Med det sagt måste jag dock säga att Jenny Spain som spelar the deadgirl gör ett väldigt bra jobb med den platta karaktären som tilldelats henne. Hon har inte så mycket att göra men gör det grymt bra. Svårt att sätta fingret på det, men hon hade något alldeles extra. Tyvärr är hon inte tillräcklig för att rädda den här filmen.

Det finns ett universum där Deadgirl är en film med med lika mycket hjärta som blood-and-gore. Ett universum där den är min absoluta favoritfilm inom skräckgenren. Tyvärr är det inte det här universat.

Nåja, Deadgirl kan i alla fall skryta med den bästa filmpostern jag sett sedan...någonsin:

Betyg: 4/10


Och med det säger jag tack för mig och vi syns om några dagar för nästa uppsättning recensioner!

Adam out.