Jag hade planerat att det här inlägget skulle bli betydligt mycket längre, men jag har istället delat upp det i två inlägg så att hälften av mina läsare inte ska ge upp efter halva inlägget.
Jag publicerar resten av recensionerna om ett par dagar.
Håll tillgodo!
Looper (trailer)
Om man råkar vara en av de människor som läser den här filmbloggen någorlunda regelbundet så kanske man har snappat upp att jag är väldigt svag för science fiction. Speciellt science fiction med en originell idé som genomförs utan att förlora sin själ i stora explosioner one-liners. Missuppfatta mig inte, jag kan avnjuta en Independence Day, War of the Worlds eller Transformers lika gärna som vilken ung kille som helst. Det kan vara hur kul som helst. Men science fiction som genre är som bäst när den använder framtidsteknologi eller utomjordiska livsformer, inte för att orsaka stora explosioner, utan istället för att utforska idéer som rör det mänskliga tillståndet.
Filmer som Inception, District 9, Sunshine, Blade Runner och Moon ligger alla högt uppe på min lista över favoritfilmer, och de gör det av en anledning. Jag älskar dessa filmer för att de alla använder science fiction för att berätta något om vad det är att vara människa.
Jag kan nu med stor glädje lägga till ännu en film på ovanstående lista över eminenta sci-fi-rullar.
Looper är en fullträff.
Jag måste ta ett ögonblick för att be er titta på trailern. Jag gör detta helt förbehållningslöst då den inte säger något alls om filmen som man får se när man sätter sig med Looper i biografen. Okej, det kanske inte är helt sant; man får veta lite av premissen och man får se lite coola effekter, men låt er inte luras.
Om man bara dömde efter trailern så skulle man, som jag gjorde, tro att det är ännu en i raden av Bruce Willis' halvkassa actionfilmer med ett helt okej koncept som grund, men som kommer att urarta i en rad biljakter och antagligen en showdown med en skurk på ett tak nånstans.
Det engelska språket har ett uttryck för det här. Det kallas en "bait and switch". Looper försöker locka in publiken i tron om att de får en sak, men bara nån halvtimma in i filmen upptäcker man att det här inte alls är filmen som man trodde att man skulle få se. Och man är totalt överlycklig över det.
Looper utspelar sig några år i framtiden. Tidsresandet har inte uppfunnits än, men kommer att ha gjort det. Brottsorganisationer använder tidsmaskiner för att skicka tillbaka folk de vill göra sig av med i tiden, där de blir avrättade av så kallade loopers, som sedan gör sig av med kropparna. Joseph Gordon-Levitt spelar en sådan looper och en dag är det han själv från framtiden som skickas tillbaks till honom för honom att avrätta. Förvecklingar följer.
Time to die. Eller nåt sånt.
Allt det här kan utläsas i trailern, och det är också allt jag tycker att man ska veta om den världen som Looper skickar in en huvudstupa i. Filmen döljer som sagt oerhört mycket mer, men jag kommer inte att gå in på det mer ingående här. Bara lita på mig.
Joseph Gordon-Levitts äldre jag spelas av Bruce Willis. Eller snarare, Joseph Gordon-Levitt spelar en ung Bruce Willis. Det är värt att notera att han gör det väldigt bra också. Sminkning och prostetiska inlägg på ansiktet gör sitt till, men det är sättet som JGL totalt adopterar Willis' sätt att vara som säljer en på att de verkligen skulle kunna vara samma person. JGL har bara vuxit och vuxit på stjärnhimlen under de senaste åren och Looper är ett utmärkt exempel på varför. Killen kan sin skit.
En annan sak som är lätt att ösa beröm över är hur världen är realiserad. Visst är det i framtiden, men det känns inte totalt främmande. Bara precis lagom främmande. Vi ser inte en hel massa fantasiteknologi som kräver att man kopplar bort hjärnan för att köpa det hela. Framtiden är mer lik nutiden än vad den är olik den. Det hela hjälper en att vaggas in i premissen och bara acceptera allt som händer.
Som jag nämnde i mitt inlägg om Primer så är det väldigt svårt att få all logik att hänga samman när man gör en film om tidsresor, men Looper försöker inte slå knut på sig själv för att övertyga oss heller. Man bara viftar bort det i ett par repliker och säger effektivt till publiken: "Såhär fungerar det i den här världen. Ingen av oss kommer att vinna något på att tänka sönder det hela, så om du bara kan acceptera att tidsresor finns så går vi vidare och har lite kul sen, okej? Okej."
Jag känner att jag inte egentligen vill säga mycket mer om Looper än att jag verkligen älskade den här filmen. Den är rolig, smart, spännande, skrämmande, fartfylld och har dessutom en hel skottkärra full med själ och hjärta. Något som verkar bli mer och mer sällsynt för större Hollywoodproduktioner.
Vad du än gör, missa inte Looper!
Betyg: 9/10
Mulholland Drive (trailer)
Mitt förhållande med Mulholland Drive är lite märkligt. Det är troligen den enda filmen jag älskat redan innan jag såg den. Under en längre period höll jag mig borta från den eftersom jag inte var så jätteförtjust i vad jag sett av David Lynch förut. I mina ögon verkade han alldeles för besatt av semiotik och jag kunde aldrig riktigt lura ut vad han egentligen ville säga i sina filmer.
Men så snubblade jag över en essä om Mulholland Drive skriven av Film Crit Hulk. Många av er kanske inte känner till Film Crit Hulk, men han skriver väldigt långa, väldigt detaljerade, och oerhört insiktsfulla artiklar om film, spel och historieberättande. Twisten är att han gör det genom rösten av The Incredible Hulk. Om du är det minsta intresserad av film och/eller berättandeteknik så finns det ingen anledning på jorden att inte gräva upp och läsa igenom varenda artikel han någonsin skrivit. Karln är ett geni.
I alla fall.
I den här väldigt långa, väldigt ingående analysen av Mulholland Drive berättar Film Crit Hulk om hur filmen ser ut och om hur han tolkade dess betydelse och dess teman. Artikeln är helt fantastisk och även om du aldrig sett eller aldrig planerar se Mulholland Drive så rekommenderar jag att du läser den. Den är en strålande hyllning till filmkonsten och skriven med sådan kärlek och passion att jag, som jag tidigare nämnde, blev helt såld på en film som jag inte ens sett.
Jag kan inte säga något om den här filmen som Hulken inte redan sagt oändligt mycket bättre så jag kan bara länka till artikeln ännu en gång och hoppas att någon av er bestämmer er för att läsa den.
Saker börjar bli märkliga
Vad jag kan säga är att för mig personligen var Mulholland Drive en av de få filmer som faktiskt var både en mental och viscerell upplevelse att se. Den sick-sackar mellan nästan farsartade humoristiska partier, hjärtkrossande vackra scener och även några av de mest obehagliga scener jag sett på film. När jag gick och lade mig på kvällen efter att ha sett den var min kropp och min hjärna så fullpumpad av den att jag inte kunde sova mer än 3 timmar. Allt bara snurrade runt. Jag kan inte påstå att det var en helt behaglig upplevelse, men det faktum att jag kunde slukas totalt av en film bör ju rimligen säga väldigt goda saker om den, eller hur?
Om inget annat så huserar Mulholland Drive den bästa scenen jag sett på film, alla kategorier. När man förstår vad den betyder och dess relevans i historien går den nog inte att jämföra med något annat.
Jag vet inte om jag hade uppskattat den eller hela filmen lika mycket om jag inte hela tiden hade haft Hulken som höll mig i handen genom den semiotiska labyrinten som Lynch väver in en i, men jag är glad att han fanns där.
Se filmen. Läs artikeln. I vilken ordning du gör det spelar mig ingen roll.
Betyg: ??/10*
*Jag vet helt allvarligt inte vad jag ska ge den här filmen i betyg. Det kan vara vad som helst mellan 7 och 10. Troligen närmare 10.
Battleship (trailer)
Efter att ha sett Mulholland Drive gick jag och lade mig kring 21:00. Jag vaknade runt tolvslaget och försökte somna om ett par timmar, men min hjärna vägrade låta mig vila. "Jag måste tömma den totalt om jag ska lyckas få någon sorts vila" tänkte jag för mig själv. "Vad kan vara bättre än en stor dum actionfilm att göra det?" tänkte jag vidare, och brände igång Battleship.
Jag anade inte hur stor den var och inget på jorden hade kunnat förbereda mig för hur dum den var.
Rihannas största utmaning sedan Chris Brown.
...vad?
Specialeffekterna var fina att titta på men det är i stort sett allt gott jag har att säga om den. Värdelösa karaktärer, osannolik historia, halvdant skådespel, Rihanna, och bitvis snudd på vidrigt amerikanskt flaggviftande gjorde Battleship till den sämsta alien invasion-filmen jag sett sedan Battle Los Angeles. Eller möjligen Transformers: Dark of the Moon.
Nu när jag tänker på saken, det är lite oroande hur många dåliga alien invasion-filmer det släppts under de senaste åren. Det är ju egentligen min personliga lilla favorit-sub-genre inom science fiction. Skärp er Hollywood! The Avengers kan ju inte bära hela bördan!
Vad jag tog från Battleship var att det var den första gången jag någonsin utropat ett uppgivet "Men kom IGEN!" i en tom lägenhet.
Betyg: 3/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar