Brick (trailer)
Sju år före Looper släppte Rian Johnson sin långfilmsdebut Brick. Brick är en väldigt annorlunda film. Både relativt Looper och relativt de flesta andra filmer du känner till.
Vi får följa Brendan, en high school-student spelad av Joseph Gordon-Levitt, i hans odyssé för att ta reda på vem som dödade hans ex-flickvän. Inte världens mest originella historia direkt, men vad som gör Brick intressant är hur det hela genomförs. Alla beter sig och pratar som karaktärer ur gamla noir-deckare. Brendan är cool, rapp i käften och gräsligt klipsk och vi glömmer snart att han egentligen bara är en skolungdom som snokar runt efter ledtrådar. Han beter sig mer som en världsvan och aningen livstrött privatdetektiv än en finnig tonåring.
Joseph Gordon-Levitt hjälper oss att demonstrera hur bildkompositionens "tredjedelsregel" ser ut.
Stilen är dock inte allt som Brick har till sin fördel. En sämre filmmakare hade gjort "skolungdom-som-privatdeckare"-grejen till filmens centrum och byggt in en hel bunt små skämt kring det. Den hade kunnat sluta som en komedi med en halvkul gimmick, men Rian Johnson är bättre än så. Manuset är smart, rör sig hela tiden framåt och tar intressanta vändningar. Allt spelas helt allvarligt och bara då och då kan vi skönja en liten glimt i ögat.
Jag har bara positiva saker att säga om Brick, så det enda som hindrar den från att få ordentligt höga betyg är kanske att jag aldrig varit helt förtjust i de där noir-deckarna som filmen lutar sig så tungt mot. Det är egentligen inte en stil som tilltalar mig särskilt mycket, ens när den görs väldigt bra som i det här fallet.
Jag vet inte vad det är med Rian Johnson, men allt jag sett med honom känns så förbaskat gediget. Här har vi en filmmakare som kan bygga en värld och verkligen få oss att tro på den och trivas i den. Det ska bli väldigt intressant att se vad han hittar på härnäst.
Betyg: 7/10
Dredd (trailer)
Filmhjältarna på 90-talet var stenhårda. Karvade ur granit levererade de one-liner efter one-liner efter att ha skjutit ihjäl moraliskt oambiguösa skurkar, eller kanske kastat dem från en skyskrapa eller nåt annat otäckt. Det var en enklare tid, då män var män och kvinnor var karaktärsmotivering för män.
Det är antagligen också från den tiden man bestämde sig för att hämta Judge Dredd, en gammal figur från en serietidning som på hållit på sedan senare hälften av 70-talet.
Karaktären Judge Dredd känns inte alls höra hemma i 2000-talet. Han är totalt utan humor och tar sig själv på yttersta allvar. Även repliker som man i moderna filmer aldrig skulle drömma om att leverera utan en liten glimt i ögat, morrar Karl Urban fram med gammaltestamentlig beslutsamhet. Resultatet borde kännas hopplöst daterat, men kanske just det faktum att Dredd insisterar så benhårt på sin egen coolhet gör att det hela funkar förvånansvärt bra.
Let's turn that frown upside down.
I Dredd får vi följa Judge Dredd, en hyper-polis i framtiden. Han lever och andas polisyrket med sådan övertygelse att man nästan tycker synd om honom. Världen han lever i är ingen bra värld att vara polis i; självaste sinnebilden av en framtidsdystopi med våldsbrott och elände vart man än vänder sig. En dag blir han satt på att göra en in-field-utvärdering av en rookiepolis vid namn Anderson, spelad av Olivia Thirlby. För deras första uppdrag tillsammans hamnar de i en gigantisk byggnad som i stort sett fungerar som en egen liten stad. Problemet är att den här staden styrs av ett gäng knarklangare ledda av Lena Headey, som efter lite förvecklingar bestämmer sig för att stänga av byggnaden från omvärlden och se till att Dredd och Anderson inte tar sig därifrån levande.
Ett gäng knarklangare i ett stort hus med bara ett fåtal väldigt kapabla poliser på insidan, vars enda mål blir att ta sig ut levande. Vart har vi sett det förut?
Okej, kanske bjuder inte Dredd på några större överraskningar vad storyn gäller. Kanske inte heller vad gäller skådespelet eller karaktärsutvecklingar. Men det är i utförandet som filmen glänser. Världen som vi kastas in i är otäck och brutal, jovisst, men den är på något sätt väldigt tilltalande också. Det kan vara för att den är väldigt fint filmad och tillräckligt detaljrik och välrealiserad för att man ska acceptera att hänga där i en och en halv timma.
Actionscenerna är väl dock egentligen vad som får en film som denna att antingen bära eller brista, och Dredd gör några riktigt intressanta saker med dem. Eller åtminstone ett fåtal av dem.
Låt mig förklara.
Drogen som de här knarklangarna säljer kallas för SLO-MO. Effekten av drogen är att den lurar hjärnan att tro att den upplever allt som händer i ungefär 1% av verklig hastighet. Det här leder till några alldeles utomordentligt mumsiga actionscener där vi får se bland annat hur det ser ut när kulor passerar genom kroppar i ultra-ultra-slow motion. Det låter väldigt brutalt, men det är egentligen ännu brutalare. Och balls to the wall awesome! Jag ska inte ens försöka beskriva det, men de visar några korta klipp från dessa scener i trailern och jag misstänker att vad du främst kommer att komma ihåg från Dredd är SLO-MO-scenerna. De liknar inte mycket annat man sett i actionfilmer.
Så, när allt är sagt och gjort kan jag definitivt rekommendera att du justerar dina förväntningar, ställer om hjärnan till action-mode och ser Dredd. Om möjligt i 3D, men jag antar att det kanske börjar vara en aning för sent för det. Den är kul, intensiv, brutal och bitvis till och med väldigt vacker.
Betyg: 7/10
Abraham Lincoln - Vampire Hunter (trailer)
Jag orkar inte skriva särskilt mycket om AL-VH. Jag orkar inte ens skriva ut titeln en gång till.
Den var inte fruktansvärt dålig, men det finns ingen ursäkt att man under en film med en så totalt vansinnig premiss ska sitta och ha tråkigt under stora delar av dem. Jag förstår vad de ville göra, jag förstår analogin, och jag förstår hur de ville lägga upp det hela. Skämtet är i titeln, men själva filmen spelar ut på fullaste allvar. Allt det är helt okej.
Vad som inte är okej är alla dessa långa bitar där ingenting spännande eller intressant händer.
I korthet: se AL-VH om du vill se en vampyr kasta en häst på Abraham Lincoln. Den biten var underbar.
Betyg: 4/10
Det var det.
Fler recensioner på ingång. Jag skrev precis klart min serie av recensioner med temat "cinema of cruelty", så om halloweenfilmerna som sändes på TV inte kändes tillräckligt brutala för dig så kommer det kanske att dyka upp ett eller annat tips.
Jag lägger upp den om ett par dagar.
Vi syns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar