Sunshine - Den Ultimata Filmen?

Nu är det dags för mig att skriva recensionen som jag fruktat under en längre tid nu. Jag har varit fullt medveten om att jag kommer att vara tvungen att skriva den vid någon tidpunkt, men den presenterar en lång rad problem och motstår många av mina försök att sätta fingret på exakt vad som utgör dess storhet.

Alla har, eller åtminstone tycker jag att de bör ha en film som direkt hoppar upp i medvetandet när man får frågan om vilken som är ens favoritfilm. Jag har några stycken. Crash (2002), District 9 (2009), Secret of Kells (2009, och en recension av den kommer också att dyka upp när jag kan klä den i ord), och nu senast lyckades även den oscarsnominerade 127 Hours (2010) klösa sig upp på listan. Nu när jag funderar lite på saken inser jag att alla filmer på min lista är oscarsnominerade för bästa film (eller i Secret of Kells fall bästa animerade film). Go figure.

Men filmen som alltid kommer högst upp och som går nästan helt på reflex för mig att nämna nuförtiden varje gång det är dags att prata om bra filmer är en film som jag älskat redan från första gången jag såg trailern. Den är min Citizen Kane, min Gudfadern, min Borta Med Vinden, min Shawshank Redemption och min 2001: A Space Odyssey. Den är Sunshine.

Sunshine är ett science-fiction-drama från regisserat av Danny Boyle, tidigare känd för filmer som Trainspotting, The Beach, 28 Days Later och nu senare även Slumdog Millionaire och 127 Hours. Det är lustigt hur Boyle lyckats behärska och skapa ikoniska filmer i varje genre han försökt sig på och i Sunshine får han i stort sett alla sci-fi-filmer de senaste 20 åren att se platta ut. Jag tycker i och för sig att genren har fått ett uppsving de senaste åren genom filmer som till exempel District 9, Moon och Inception, men ingen av dem kan slå Sunshine. I filmen håller solen på att brinna ut, och männskligheten har utvunnit allt klyvbart material från jorden för att sätta ihop två atombomber stora som Manhattan som de skickar mot solen för att kickstarta igång solens egen fissionsprocess igen. Fysiken här går nog att ifrågasätta, men det har jag inte tänkt göra. Det finns inget att tjäna på att göra i någon sci-fi-rulle och om man gör det så missar man nästan garanterat poängen med den, så ni som envisas med det - sluta. Hur som helst. Vi får följa besättningen på Icarus II, det andra skeppet som skickats för att återtända solen. Vi får veta att Icarus I, det första uppdraget som skickades för några år sedan misslyckades, så Icarus II är bokstavligt talat mänsklighetens sista hopp att överleva.

Ombord på farkosten finns en besättning på 8 vetenskapsmän och -kvinnor. Några månader in på resan mot solen plockar de upp en nödsignal från Icarus I som tydligen fortfarande ligger kvar i en bana runt solen. Tydligen hade de nästan tagit sig hela vägen dit, men av någon anledning hade de inte lyckats detonera sin stellära bomb. Besättningen på Icarus II ställs inför beslutet om huruvida de ska ändra sin kurs med ett par grader för att möta upp med Icarus I.

Cillian Murphy iförd sin förgörar-polo

Här börjar givetvis förvecklingarna och problemen hopa sig och filmen kan komma igång på allvar. Både farorna utifrån och inifrån blir bara större och större, och med tanke på att hela mänsklighetens öde hänger i balansen bär händelserna alltid krossande dramatisk tyngd. Genom hela filmen känner man hela tiden den ohyggligt tunna väggen som ligger mellan protagonisterna och vårt solsystems överlägset största potentiellt destruktiva kraft. Icarus II är designad att se ut som att man skulle kunna bryta av skeppet på mitten över knät om man kände för det, vilket gör att man på någon instinktiv nivå förstår hur stor fara besättningen är i bara genom att vara inuti farkosten. Detta kombineras med att scenerna när man får se rymdskeppet på förhållande mot solen är filmade på ett sådant sätt att solen får en nästan kännbar intensitet. Det hade varit lätt att kasta in ett par "as you know, Bob"-scener och berätta hur många grader celsius solen är och att det är vääääldigt farligt att stå i direkt solljus när man är såhär nära den, men istället visas man på subtila sätt hur nära säker död alla karaktärer är varje sekund de är på skeppet. Med film kan man göra den här typen av saker, något som Danny Boyle tycks ha bättre förståelse för än de flesta. Alla hans filmer har en väldigt speciell stämning eftersom han förstår att film inte bara behöver förmedla vad som händer, utan också känslan av saker när de händer. Det här är inte allt som gör Sunshine till en fantastisk film, men det är svårt att överbetona hur viktigt det är för stämningen som råder; 8 människor sitter fast i vad som känns som en hög med kvistar som kastats i ofantlig hastighet mot vår närmaste stjärna.

Karaktärerna är nästa område som Sunshine skolar alla andra sci-fi-filmer jag känner till. Varje karaktär är intelligent, intressant, motiverad och logiskt tänkande på var sitt sätt. Det finns en hel bunt arketyper att ta till om man vill skriva en film om en grupp människor som kommer att försättas i livsfara och måste arbeta tillsammans för att överleva. Sunshine använder ingen av dessa arketyper. Case in point: piloten Mace spelad av Chris Evans. Han har alla repliker som i en vanlig film skulle se till att publiken omedelbart identifierar honom som den kalla omänskliga skurken, men han är vältalig och smart och det blir mer och mer glasklart att han är en grundligt god människa och att han till och med kan vara den i besättningen vars plats på skeppet är mest välförtjänt. Detta är inget kärleksbrev till Chris Evans, utan jag kan bara inte låta bli att tänka på hur lätt det hade varit för en lat manusförfattare att göra honom till skurken. Istället är han en av de karaktärer som jag verkligen känner för innan filmen är slut. Dock är det förstås fullt möjligt att andra kommer att ha helt andra favoritkaraktärer. Mace är bara det bästa exemplet på vad jag pratar om.

Chris Evans gör sin imitation av en kille som precis sagt "jaaahapp"

En annan sak som filmen ska ha en klapp på huvudet för är avsaknaden av en påklistrad kärlekshistoria. Filmer gillar att göra det här av ingen uppenbar anledning. Huvudpersonerna är en man och en kvinna (Capa och Cassie) och de är båda attraktiva så rimligen borde de väl bli kära i varandra, eller hur? Kanske, men knappast när man sitter fastspänd på en bomb på väg in i solen och hela ens tillvaro är på väg rakt åt skogen. Jag läste nånstans att det till en början var tänkt att det skulle utvecklas en romans mellan huvudpersonerna och att en kärleksscen skulle utspelas i skeppets interna växthus. Jag är oändligt glad för att de strök detta. Istället för en typisk Hollywood-romans får vi en vänskap mellan dem som mer bygger på att de känner att de kan prata med varandra om sina känslor inför det enorma i situationen de befinner sig i. Ett par korta rader dialog mellan dem under ett par korta scener ger mer tyngd till deras förhållande till varandra än tio tusen av de skumgummirelationer Hollywood har matat oss med genom åren.

Det första som slår en i magen och stjäl ens lunchpengar när man ser Sunshine är dock varken storyn eller karaktärerna utan estetiken. Det är en film som är så snygg att man inte ens tänker på varken Chris Evans' molande, grötiga snygghet eller Cillian Murphys plågade och svåra snygghet. Solen avbildas som både oändligt farlig och oändligt vacker på samma gång och scenerna tycks alltid vara arrangerade så att miljöerna ska se så bra ut som möjligt. Musiken förstärker också varje scen oerhört. Det är ett företrädesvis ambient soundtrack som är lika bra när det bara är plockade toner på en distad gitarr som under de mer bombastiska lidelsefulla stråkpartierna. Det stör mig väldigt att det eminenta stycket  "Adagio in D minor" troligen kommer att kommas ihåg mer från Kick-Ass (2010) i dess remixade tappning än från originalet från Sunshine. Faktum är att jag har hört det musikstycket användas i väldigt många olika sammanhang. Oftast när regissören försöker komma åt nåt slags känslomässig reaktion från publiken. Dock har det aldrig funkat bättre än i Sunshine. Varför? För att Sunshine bygger upp de här ögonblicken på ett sätt där det visuella och musiken och historien sammanfaller för att skapa något större än summan av delarna.

Passa på att lyssna på Adagio in D Minor medan du läser klart

När det blir dags att analysera teman och betydelser i Sunshine känner jag att det blir mer komplicerat. Det är främst det här partiet som gör att jag fruktat att skriva en recension av Sunshine, men samtidigt också större delen av anledningen till att jag sitter här och skriver den. När karaktärerna gjort sin resa, efter alla förvecklingar, efter allt det visuella och efter allt är sagt och gjort. Vad betyder det hela? Vad var poängen med det hela? Detta är förstås själva hjärtefrågan i filmanalys. Jag har själv alltid varit, och är fortfarande av åsikten att en film kan räknas som riktigt bra, och till och med fantastisk även om den inte betyder något alls. Även om det bara var en attack mot sinnena med färger och former. Men jag vägrar tro att detta är fallet med Sunshine. Vissa scener formligen dryper av visuell symbolik och vissa repliker känns bara en aning malplacerade om man antar att det inte finns någon djupare tanke med det hela. För att inte tala om hela slutsekvensen som känns väldigt svår att tolka om inte som ett uttryck för något mer.

Sanningen är att jag själv inte är klar över alla detaljer. Jag nämnde tidigare att jag upplever själva premissen att vara 8 människor som kastas genom rymden fastspända på en hög med kvistar. Det här är för mig också själva kärnan av Sunshine. Det är en kommentar på och ett uttryck för människans plats i kosmos. Allt vi känner till, alla vi någonsin träffat, alla händelser vi bevittnat, upplevt eller ens hört talas om finns på vårt lilla sandkorn till planet som flyger runt i rymden. Helt i våldet på universums nycker. Genom utvecklandet att vårt vetenskap och vår ingenjörskonst börjar vi dock få en möjlighet att ta våra första staplande steg ut i rymden och kanske till och med verktyg att påverka den. Sunshine ställer människors samlade vetenskap i ena ringhörnan och resten av universum i andra. Det har gjorts förut, mest känt i Kubricks 2001: A Space Odyssey men genom Boyles speciella filmmakande visar han mer på vilken otroligt orättvis match det är och hur höga oddsen är som staplats emot oss. När man beskriver hur solen porträtteras är det frestande att på sant recensent-manér säga att solen nästan känns som en egen karaktär i filmen (och jag vill minnas att jag läst någon skriva det i en recension), men jag håller inte alls med. Det är närmare sanningen att säga att solen i Sunshine representerar den ultimata icke-karaktären. Manifestationen av allt som inte är medvetet, utan istället bara är. Jag tror att det även kan finnas religiösa undertoner för den som letar efter dem, speciellt när man tittar på de sista scenerna där Capa står som en representation av människan mellan universum(gud?) och vetenskapen.

Den här scenen

Det finns förstås saker som jag fortfarande inte satt på plats än. Pinbacker är en av dessa saker. Jag har tolkat honom som de religiösa agnostiker som kastar upp händerna i luften och säger "det är ingen idé att försöka eftersom vi inte förstår och antagligen aldrig kommer att förstå universums hemligheter". Jag är dock lite lur på att den här synen kan vara lite för bekväm och troligen färgad av egna åsikter.

Jag är heller inte säker på vad individuella karaktärer ska representera (om något) i filmen. Det känns till exempel som att det finns något dolt i Michelle Yeoh:s karaktär och hennes förhållande till växthuset. Ett annat exempel är Searles soldyrkan som jag inte riktigt förstår. Man skulle antagligen kunna gå igenom filmen scen för scen och plocka ut ledtrådar och pusselbitar för att få en klarare bild av vad allt innebär, men det är inte egentligen något som intresserar mig särskilt mycket. Kanske är det just det som jag inte förstår som gör filmen till en så lockande upplevelse. Jag tycker däremot att det kan vara värt att ha sådana här saker i bakhuvudet när man ser filmen. Kanske inte första gången, men om man ser den fler gånger kan det nästan säkert förhöja upplevelsen åtminstone en aning.

Pinbacker

Jag påstår inte att Sunshine är en perfekt film. Den sista delen av filmen är till exempel inte alls lika bra som den första delen. Däremot håller jag inte alls med alla som påstår att filmen blir dålig efter Pinbackers entré. Jag kan inte komma på en enda sekund av Sunshine som är dålig. Däremot har den toppar och smärre dalar. Jag har aldrig sett en perfekt film och det har inte du heller. Jag har heller aldrig sett en film som varit så omedelbart tilltalande och samtidigt hållit så länge för mig som Sunshine.

Ni som inte har sett den än, gör er själva en stor tjänst och släck ner lägenheten, poppa lite popcorn och sätt er och utforska människan och universum med Sunshine. Jag kan nästan garantera att ni inte kommer att ångra er.

Fem filmer som du bör hålla ögonen på i framtiden

Under vintermånaderna brukar det gå ganska långsamt på filmfronten. De största titlarna får oftast sin realease  under första hälften av sommaren och så har det varit många herrans år nu. Lite konstigt kan man tycka. Borde inte folk vara mer benägna att sätta sig i biomörkret när det ändå är kallt och mörkt ute? Det finns ju en hel massa saker att ta sig för en sommarkväll som inte involverar att låsa in sig i ett becksvart rum med ett hundratal främlingar, något som inte egentligen går att säga om vintermånaderna. Hur som helst. Även om det är rätt så torrt på filmfronten just nu betyder det inte att allt hopp är förlorat. Här har jag sammanställt en lista på fem filmer som ser ut att kunna leverera en hel del underhållning.


Avengers

Release: 27:e april 2012

Vad vi vet:
Att superhjältegenren exploderat under de senaste åren är ingen hemlighet. Ända sedan Spider-Man svingade sig in i våra hjärtan (Va? Sa jag 'svingade sig in i våra hjärtan'? Vad tusan betyder det ens?) år 2002 har det bara regnat filmer som porträtterar Marvel Comics mest älskade karaktärer. Alla som satt kvar genom eftertexterna efter Iron Man (2008) fick en smärre chock när självaste Samuel L. Jackson dök upp som Nick Fury och började prata om "The Avengers Initiative". Det ögonblicket startade en klocka som tickade ner mot en oundviklig filmatisering av de, i serietidningarnas värld, oerhört populära Avengers. Det var länge oklart vilka hjältar som skulle figurera i filmen eftersom The Avengers har bytt medlemmar ett otal gånger genom åren, men nu är rollistan spikad, filmandet är över och bara post-produktion och eventuella pick-ups (antar jag) återstår. Iron Man, Captain America, Thor, The Incredible Hulk, Hawkeye och Black Widow blir hjältarna som kommer att göra sitt bästa för att rädda världen från skurkarna som verkar bli Loke och Red Skull.

Varför den är värd att se fram emot:
Iron Man-filmerna är bland det bästa vi fått när det kommer till filmer om kostymerade hjältar och den största delen av varför Iron Man fungerade så bra var Robert Downey Jr:s kaxiga porträtt av miljardären Tony Stark. Att döma av trailern så kommer vi att få se mer av Stark och det tycker jag är en anledning så god som någon att se fram emot den. Men det är inte allt. Självaste Joss Whedon kommer att regissera härligheten, och har dessutom hjälpt till att skriva den. För er som inte vet så var det Whedon som låg bakom den fantastiska kultserien Firefly. Serien är fortfarande ett av de bästa exemplen på så kallade ensemble pieces, driven av en grupp intressanta karaktärer som får ungefär lika mycket uppmärksamhet, skrivna med vass och rolig dialog. Det tillsammans med att Whedon har fötterna djupt begravda i nerd-kultur gör att jag inte kan komma på någon bättre att hålla i ett projekt som Avengers.

Trailer

Chronicle


Release: 16:e mars 2012

Vad vi vet:
Av trailern att döma verkar den handla om tre unga kompisar som på något vis får olika superkrafter. Det ser dock ut att bli ett betydligt mörkare utförande av konceptet än vi är vana att se. Jag tycker att upplägget påminner en del om The Craft (1996), fast utan allt häxeri. Varken regissören eller manusförfattaren ligger bakom något som jag känner till, vilket gör att det enbart är trailern jag har att gå på. Den ser lovande ut.

Varför den är värd att se fram emot:
För det första är det ju alltid kul med superkrafter. För det andra är det nästan alltid kul med lite skitigare estetik när man behandlar saker som vi sett många gånger förut. Jag är helt övertygad om att människor som fick förmågan att utföra det omöjliga inte skulle kasta på sig en spandexdräkt och ge sig ut för att göra världen till ett bättre ställe. De skulle mer sannolikt bete sig precis som de unga killarna gör i trailern och bete sig som svin på helt nya och kreativa sätt. Jumper (2008) hade samma idé, men utforskade den inte fullt ut. Det ser ut som att Chronicle kommer att gå hela vägen. Räkna med mig vid premiären!

Trailer

Battleship


Release: 20:e april 2012

Vad vi vet:
Snabbt, säg ett sällskapsspel som, när man spelar det, bara kräver att få en filmatisering. Ett cinematiskt, karaktärsdrivet epos med högt tempo. Har ni det?
Precis.
Sänka Skepp.
Det finns mycket otroligt med det här projektet, men kanske mest otroligt är att de marknadsför det med "från Hasbro - företaget som gav er Transformers". Jag tror knappt mina öron. Hur som helst är den på väg, och inget kan stoppa den. Regissören är Peter Berg, kanske mest känd för Hancock (2008), vilket lämnar mig försiktigt optimistisk, då jag tyckte att regin i Hancock var fullt serviceduglig. Manusförfattarna är samma killar som låg bakom förra årets halvbra actionfilm Red, så det blir säkert inte så fruktansvärt på den fronten heller. Behöver jag ens säga att sällskapsspelet inte verkar ha någon större roll i filmen?

Varför den är värd att se fram emot:
Den här filmen kommer antagligen inte att vara för alla. Däremot ser den ut att vara julafton för oss som gillar att då och då stänga av hjärnan och titta på fantastiska actionsekvenser och storslagna set-pieces. Trailern lyckas på kort tid klämma in en hel del sådana där "holy-crap"-ögonblick som är lätt att uppskatta om man gillar moderna actionfilmer. Dock så vet vi ju från erfarenhet att det är fullt möjligt att presentera lovande premisser och stora explosioner i sin trailer utan att kunna leverera något som ens liknar en bra film (jag tittar på dig Transformers 2 och 3), så det kan förstås vara lite för tidigt att börja jubla. Men Michael Bay är så vitt jag vet inte inblandad i den här filmen, så jag håller tummarna i alla fall.

Trailer

The Dark Knight Rises
Release: 25:e juli 2012

Vad vi vet:
Vi vet att det är uppföljaren till vad som än idag av många ses som den definitiva superhjältefilmen The Dark Knight (2008). Vi vet att Christopher Nolan skriver och regisserar härligheten. Vi vet att Anne Hathaway kommer att, genom vad vi kan anta är en handling av en välvillig gud, spela Catwoman. Vi vet att Bane kommer att vara skurken den här gången.Vi vet även att Christian Bale kommer att göra sitt tredje och sista porträtt av The Worlds Greatest Detective - Batman. Jag tror även att vi kan anta att han kommer att göra den där konstiga omedvetet roliga growlande Batmanrösten.

Varför den är värd att se fram emot:
Behöver jag verkligen skriva något här? Läs ovan helt enkelt.
Christopher Nolan verkar inte kapabel att göra en dålig film. Det är ofta påpekat att de brukar vara en aning stela och sakna känslor till en viss mån, och det må vara sant, men jag tycker verkligen att hans Gotham City passar Batman som handen i handsken. Eller som handsken för handen kanske är mer passande? De enda reservationerna jag kan komma på är dels att jag inte är särskilt är förtjust i Bane och dels att det kommer att vara snudd på omöjligt för Nolan och gänget att leva upp till hypen efter The Dark Knight. Mycket har sagts om Heath Ledgers porträtt av Jokern, så jag behöver inte gå igenom det här, men jag kan säga att det kommer att vara knepigt för film nummer tre att uppnå samma höjder utan Jokern.
Hur ska det gå, hur ska det gå?

Trailer (inte så mycket att se, men ändå)

Robopocalypse


Release: 2013

Vad vi vet:
Eftersom filmen är i pre-produktion för tillfället vet vi nästan ingenting om projektet. Bara att den är baserad på en bok av Daniel H. Wilson och att Steven Spielberg kommer att regissera.

Varför den är värd att se fram emot:
Steven Spielberg kommer att regissera en film vid namn Robopocalypse.
Steven Spielberg kommer att regissera en film vid namn Robopocalypse!
Steven Spielberg kommer att regissera en film vid namn Robopocalypse!!
...förlåt...
Men kom igen! Det låter ju bara för awesome för att vara sant. Jag tror att jag vågar säga att Spielberg är min favoritregissör just nu. Han verkar ha förmågan att göra vad som helst intressant och spännande när han vill, och lyckas i stort sett alltid att få sina scener att landa, oavsett vilken stämning han är ute efter. I War of the Worlds (2005) visade han också att han är väldigt svårslagen när det kommer till spänning och uppbyggnad därav. När jag fick nys om Robopocalypse hoppade jag omedelbart på boken och jag är rätt övertygad om att den väldigt välberättade historien om hur en artificiell intelligens för krig mot mänskligheten, kombinerad med Spielbergs mad skillz kommer att resultera i sci-fi-filmen att slå de närmsta åren. Missa inte den här allihopa! När sci-fi-filmer av Spielberg dyker upp är det vår plikt att se till att studion får tillbaka sina pengar och därmed fortsätter göra liknande projekt. Ser fram emot den här.

Hur jag upptäckte att det är dags att tala om Kevin

Igår tog jag mig till slut tid att sätta mig och se We Need to Talk About Kevin. De flesta har nog inte hört talas om den då den inte fått någon marknadsföring alls i Sverige och så vitt jag vet hade den inte en enda visning på svenska biografer. Dock så har den fått mer uppmärksamhet i USA och med tanke på ämnet som den behandlar är det kanske inte så konstigt.

"Googla 'massmördare' "

Det här är inte den lättaste filmen att recensera av en rätt enkel anledning: Jag är inte helt säker på hur mycket man får avslöja av handlingen innan det börjar räknas som spoilers. Jag tycker att ju mindre man vet om filmen när man börjar se den desto bättre, men den största "överraskningen" utgör stora delar av hur de valt att marknadsföra den, så det är antagligen inte meningen att det ska vara någon större hemlighet. För säkerhets skull så kan jag sätta upp en liten spoiler-skylt, men jag tycker att det är nödvändigt att avslöja vissa saker för att kunna göra en recension.

**MÖJLIGA SPOILERS FÖLJER HÄR (FAST INTE RIKTIGT)**

Filmen berättar om en skolskjutning i samma anda som Columbine-massakern genom förrövarens moders synvinkel. Vi följer Eva (spelad av Tilda Swinton) som två år efter händelserna lever ett tillbakadraget liv, vilket inte är så konstigt eftersom de allra flesta i hennes omgivning tycks lägga en stor del av skulden på henne och är väldigt aggressiva (passivt och aktivt) mot henne.

I tillbakablickar får vi se hur hon träffar och blir kär i Franklin (spelad av John C. Reilly), de flyttar ihop och får en liten pojke som de döper till Kevin (spelad av relativt okände Ezra Miller). Det blir snabbt klart åtminstone för Eva att det är något som inte stämmer med barnet. Kevin uppvisar oerhört kallt, men intelligent och manipulativt beteende redan från väldigt tidig ålder och till synes är det bara Eva som får se den här sidan av honom. Mot andra verkar han som vilket snällt litet barn som helst. Hans beteende kulminerar till slut i en scen på hans skola där han visar sina sanna färger.

Jag hade höga förhoppningar för den här filmen vilket till sist lämnade mig en smula besviken. Kevin är så oerhört ond redan från den första stunden han är med i bild att det inte är det minsta förvånande eller chockande när man till slut får se vad han är kapabel att göra. Visst kan barn vara grymma, men den här ungen är som hämtad ur Omen. Resultatet blir att han inte känns som en riktig människa som gör något fruktansvärt, utan istället som monstret i filmen som till slut gör vad som väntas av honom redan från början. Jag frågar mig om det inte hade varit tusen gånger mer effektivt att skriva Kevin som ett mer eller mindre normalt barn som kanske utvecklar problem i kontakt med sina jämnåriga i skolan och till slut i brist av perspektiv och personlig mognad övertalar sig själv att det är något han vill och måste göra? En sådan vinkel hade kanske kunnat göra en okej film till en fantastisk film.

Skolskjutare är onda, onda, onda! Fattar ni? ONDA!

Tilda Swinton räddar dock filmen då hennes karaktär åtminstone känns som en riktig människa. Hon gör ett så bra jobb att spela plågad att stora delar av filmen rent kan vara jobbiga sitta igenom. Det är en så skarp kontrast mellan Swintons väldigt verkliga karaktär och den nästan serietidnings-onda Kevin att jag undrar om det hela kan vara ett grepp från regissören. Kanske är Eva ett opålitligt vittne? Kanske är det meningen att vi ska uppleva Evas tillbakablickar som överdrivet orättvisa mot Kevin i eftertankens kranka blekhet? Kanske är det hennes efterkonstruktion genom vilken hon lägger skulden på sig själv för att hon inte såg några varningstecken? Fullt möjligt antar jag och det skulle vara en rätt intressant idé. Om det är så så kanske det skulle hjälpa att lyfta upp betyget ett par poäng, men jag skulle behöva se filmen igen för att avgöra om det är att ge regissören för mycket av the benefit of the doubt.

Jag hade också ett par invändningar mot ett par småsaker till som till exempel omvärldens reaktioner mot Eva - brukar man inte i regel ha sympati med förrövarens familj i sådana här fall, inte ropa glåpord mot dem? Kanske har jag fel där.

Vilse i tomatsåsen

Nåja, när allt är sagt och gjort är det inte alls en dålig film. Alla scener var snyggt genomförda, men det känns som att det finns ett helt hav av missad potential här. Om man lagt hälften av tiden som man filmar Kevin när han ser ond ut och istället lagt den på att försöka visa att det finns en människa bakom sådana här dåd så hade det kunnat bli en av mina favoritfilmer i år, men istället känner jag mig betydligt mer ljummen och måste sätta några asterisker bakom min rekommendation.

Synd.

Betyg: 6,5/10

Varför Boken Ibland Är Bättre Än Filmen - eller - Hur Jag Slutade Oroa Mig och Lärde Mig Älska Carl Sagan

Efter en liten titt på mitt senaste inlägg kände jag att det fanns en hel del att säga om böcker som jag tagit mig igenom, men som inte riktigt fick plats eller passade in under förra inlägget. Det ska jag göra bot på här.

Kanske är det bara min fantasi, men känns det inte lite som att mängden originella idéer börjat sina lite i populärkulturen under de senaste 20 åren? Jag tror att vi i den aktivt tv- och datorspelande delen av befolkningen kan se det tydligast. Exempel: Snabbt, nämn en titel på ett riktigt bra spel som släppts de senaste åren som inte har en siffra bakom sig! Det är svårare än man kan tro. Eller åtminstone kanske svårare än det borde vara i ett medium med så mycket uppbunden kreativ talang i form av designers osv. Nu är nog frågan om kreativitet inom tv-spel (och i viss mån även film) iofs lite mer komplicerad än så; när man börjar bygga en uppföljare kan man oftast använda karaktärsmodeller, designton, artificiell intelligens, fiender, vapen och mycket annat från tidigare spel, vilket drar ner produktionskostnaderna ordentligt för ett modernt spel där många timmar kan läggas på att se till att skuggan från en karaktärs ögonbryn faller rätt. För att inte tala om att det är betydligt mindre riskabelt att bygga på ett gammalt märke än att försöka etablera ett helt nytt. Varför försöka chansa på nya, originella koncept och historier när man lika gärna kan ta gamla beprövade och presentera dem med i modern förpackning?

Av den anledningen kan det nog vara ganska skönt som filmmakare att kunna falla tillbaka på böcker när det är dags att göra en film. En stor portion av publiken kommer antagligen att ha hört titeln förut om det är en hyfsat välkänd bok som ska tolkas och bara där är hälften av marknadsföringskampanjen avklarad. Nu vill jag inte påstå att alla filmmakare bara vill göra "en film" och väljer den lättaste vägen att göra det. De allra flesta brinner säkert för sitt projekt och de filmanpassningar av böcker görs säkerligen i viss mån för att filmmakaren i fråga verkligen tror att han eller hon kommer att kunna historien rättvisa eller åtminstone en bra tolkning av historien efter deras filmstil. Dock så finns det en hel rad beslut som måste fattas på ekonomisk nivå innan en större produktion får grönt ljus, och jag har svårt att tänka mig att materialets tidigare framgångar eller bakslag inte har något att göra med hur dessa beslut fattas.

Böcker och filmer - på samma ställe vid samma tidpunkt

Den gamla klyshan "boken var bättre" är en som jag och många andra säkert stört sig på i någon mån vid något tillfälle. Speciellt när man hör det om en film som man verkligen gillar och kanske till och med inte var medveten om var baserad på en bok. På något sätt känns det som att en människa som proklamerar att Boken Var Bättre, medvetet eller omedvetet, försöker ta någon sorts intellektuell högre mark än den okultiverade vilden som bara gillade filmen och tyckte att det var för tungt och/eller tidskrävande att ta sig igenom boken.

För att på något sätt knyta ihop den här säcken tänkte jag göra jämförelser mellan böcker jag läst och filmer baserade på dessa böcker. Som tur är har jag inte så väldigt många böcker under bältet som jag sett filmatiseringarna av, så med lite tur slipper jag skriva tills fingrarna ramlar av.

War of the Worlds av H. G. Wells
Som jag tidigare nämnde har jag läst ut den här boken rätt så nyligt, och filmatiseringen hör till mina absoluta favoritfilmer i sci-fi-genren (jag kommer att behandla Spielbergs filmatisering från 2005, inte den från 50-talet då jag inte sett den versionen). Lämpligt ställe att börja kanske. De flesta känner nog till historien: som en blixt från klar himmel invaderas jorden av otäcka varelser med enorma stridsmaskiner som tar död på allt som kommer i dess väg med det klara målet att ta över förvaltningen av vår hemplanet.

Här är skillnaderna mellan bok och film rätt stora. I filmen följer vi Tom Cruise som försöker ta hand om sina två barn och komma undan all förstörelse. I boken följer vi en engelsk man som, i mitt tycke, verkar vara lite av ett aristokratiskt svin. Visst verkar han ha rätt så rimlig moralisk kompass, men jag kan inte låta bli att känna att han talar till både fattigare män och kvinnor i allmänhet på ett rätt nedlåtande sätt. Det är de små sakerna som fick mig att aldrig riktigt tycka om karln, som till exempel när han lyssnar på en soldat som lägger fram sina planer för överlevnad och tänker för sig själv att planen verkar mer genomtänkt än hans egen var, även om "ingen i normala fall hade ifrågasatt att hans intelligens var högre än soldatens". Eller när han nämner sin och sina vänners tjänare bara i förbifarten. Det är svårt att sätta fingret på, men jag upplevde honom mest som en rik gnällspik som då och då visade viss insikt.

En till invändning jag hade mot boken var att av någon anledning får vi följa huvudpersonens bror under längre perioder i historien. Det är visserligen en hyfsat intressant historia som berättas, men det låter väldigt avigt när ordet "jag" ersätts av "min bror" under långa perioder. Även brodern verkar vara i hjärtat en rätt så god människa, men ändå nästan omöjlig att fatta tycke för. Den enda anledningen jag kommer på är att han är duktig på boxning. Det är inget fel på att vara duktig på boxning per se, men i ljuset av att han är en välbärgad "intellektuell" är det svårt att låta bli att tänka sig en väldigt proper man som aldrig använt sin boxning i verkliga livet, men som låter som en stålman när han berättas genom sin lika propre bror.

"I say, Mr. Ribblesdale! Time for some fisticuffs to defend your honor!"

Jag var faktiskt inte alls särskilt förtjust i boken när jag väl tagit mig igenom den. Visst hade den några minnesvärda scener och hyfsat insiktsfulla observationer, men detta är för mig ett fall av att filmen faktiskt var bättre än boken.

Jag rekommenderar filmen, men boken kan man nog läsa mest för att den är så kultig. Man bör inte vänta sig alltför mycket från den.

Starship Troopers av Robert A. Heinlein
Handlingen i boken och i filmen liknar varandra rätt mycket förutom vissa karaktärer som flyttats runt, tagits bort eller ersatts. Historien är om Johnny Rico som tar värvning i armén i den interstellära Federationen. Ett krig bryter ut mellan mänskligheten och "the bugs", i boken en spindelliknande intelligent livsform, i filmen organiserade monster. Här är det i stället skillnaderna i ideologierna som boken respektive filmen lägger fram som står ut mest. Filmen är mer eller mindre ett hån mot, och parodi på, (amerikansk?) imperialism och krigspropaganda medan boken under dess gång förvandlas från en berättelse om en ung man som tar värvning i armén till ett manifest för drivandet av en militaristisk stat med stark polismakt och starkare militärstryka. Jag vill däremot påpeka att jag inte alls tyckte att boken var dålig. Den var tvärtom riktigt bra och här och var lade den fram intressanta poänger, även om jag själv kanske inte direkt höll med om alla antaganden och slutsatser. Den höll bara just så pass mitt intresse när det kom till handligen. Istället var det tillbakablickarna till Ricos klassrum under skolan som var intressantast. Under dessa får man lyssna på hur Ricos dåvarande historielärare håller långa utlägg om hur ett samhälle bör skötas och vilka misstag man gjort under historien.

Så designar man ett monster

Kanske är det bara min fäbless för filmer om utomjordingar, men även här känns det som att filmen gjorde ett bättre jobb. Förutom ett budskap som känns betydligt mer relevant för den moderna människan så har den dessutom riktigt fräcka actionscener och specialeffekterna känns för mig till denna dag grymt verkliga. Speciellt med tanke på att filmen är snart 15 år gammal. Man måste ju bara älska hur de snygga, kaxiga ungdomarna som självsäkert invaderar den främmande planeten med flagga i hand blir slitna i stycken av stora monster som...bara gör vad stora monster gör.

Filmen rekommenderad, boken bör läsas enbart i nödfall.

I, Robot av Isaac Asimov
Detta var ännu en bok som jag inte tagit mig för att läsa förrän för nån månad sedan. Det är helt utanför min fattningsförmåga varför filmen med Will Smith från 2004 överhuvudtaget brydde sig om att stjäla titeln från I, Robot. Filmen har inget gemensamt med boken och borde skämmas över att ha smutsat ner titeln för kommande generationer. När folk pratar med varandra i framtiden om I, Robot så kommer de bara att ha den inre bilden av Will Smith som öppet gör reklam för Converse-skor mitt under filmen och en gnällig emo-robot som sitter och skriver dikter, pressar blommor och gör Facebook-uppdateringar om hur underskattad Stephanie Meyer är. Ingen kommer att minnas att den faktiskt delar titel (jag kan inte förmå mig att säga att den baseras på) en grymt bra och tänkvärd bok. Filmen börjar som en mordhistoria och utvecklas därifrån genom en rad listiga övergångar till en enda stor röra där vi till slut får lära oss att robotar också är människor. Bitvis lite underhållande, jovisst, men saknar i princip allt annat.

Det ser djupt ut, men egentligen sitter han bara och bajsar

Boken å andra sidan är intressant på riktigt. Jag måste erkänna att jag bara läst två (jag räknar här Stiftelsetrilogin som en enda stor historia) böcker av Isaac Asimov och både I, Robot och Stiftelsen är i grund och botten tankeexperiment. Stiftelsen handlar (som jag nämnde i förra inlägget) om hur mänskligheten i framtiden spridit ut sig genom stjärnorna och blivit starkare och talrikare över millenierna. Men så kommer en vetenskapsman vid namn Hari Seldon och berättar för makthavarna att han lurat ut på matematisk väg att det styrande Galaktiska Imperiet är på väg mot en kollaps och att kollapsen kommer att följas av 30 000 år av anarki och en ny mörk tidsålder för mänskligheten. Han berättar också att om han får samla en bunt riktigt klipska individer på en planet för att bokföra all mänsklighetens kunskap i en Encyclopedia Galactica så kan han se till att denna mörka tidsålder bara varar i runt 1 000 år. På så vis bildast Stiftelsen, vars jobb det är att bokföra och lära sig. Det visar sig att Seldon har räknat fram otroligt mycket mer än så och han sätter upp en andra Stiftelseplanet på andra sidan galaxen, vars syfte ingen känner till (känner ni inte redan nu så spännande?). Men poängen var att premissen är ganska enkel, och vad som följer är i stora drag hur folk vid olika tidpunkter försöker räkna ut vad Seldons plan kan ha varit och hur de ska handla under krissituationer efter de fakta de har. Pusslet läggs ut, reglerna berättas och sedan försöker karaktärerna och läsarna lura ut olika sätt som det kan tänkas sitta ihop. I stort sett samma sak är sant för I, Robot. Den utspelar sig i en framtid där rymdfarande är vanligt och koloniseringen av solsystemet har börjat. Robotarna som människorna använder sig av blir alltmer avancerade, men måste alltid följa de tre robotiklagarna. Dessa görs klara tidigt, och boken är sedan uppdelad i nio noveller som kopplas ihop som en tillbakablick av en robo-psykolog (det är inte så illa som det låter). Varje novell undersöker olika fall av hur lagarna kan tolkas, missbrukas eller tänjas på och varje novell är väldigt väl genomtänkt och intressant. Kort och gott: Pusslet läggs ut, reglerna berättas och så är det dags att lägga ihop det. Novellerna innehåller bland annat följande saker som är värda att nämna om inte annat bara för att locka folk att läsa den:

• En robot som bildar en religion och dyrkar ett rymdskepp som en gud
• En robot som av misstag byggs med telepatisk förmåga
• En robot som får ordern "get lost", och blir kreativ i fösöket att lyda den
• En åklagare som kandiderar till borgmästare för New York, men blir anklagad för att vara en robot
• En robotpsykolog (okej, det är nästan så illa som det låter)

Ja ni hör ju själva. Läs den. Nu.

Ingen mängd charmig Will Smith kan väga upp allt det där. 

Sphere av Michael Crichton

Grejen med en bok som Sphere är att den mer än något annat är en platå för författaren att lägga fram intressanta idéer, observationer och andra tankar som han funderar på under kvällens sena timmar. På grund av sci-fi-genrens natur tenderar dessa idéer i huvudsak röra vetenskapens framgångar, religion, det mänskliga tillståndet, medvetandets egenskaper eller helt enkelt bara tanken "hörni, är det inte fräckt med aliens?". Sphere handlar om en psykolog som flygs ut av amerikanska armén till en plats mitt i stilla havet för att...ja vad? Han tror att det är för att erbjuda terapi eller psykologisk rådgivning till offer i en flygplanskrasch, men han får snart veta att det inte finns något flygplan, utan bara en gigantisk farkost begravd på havsbotten som har legat där i minst 300 år. Tillsammans med en astrofysiker, en matematiker, en biolog flyttas han ner till en forskningsstation långt under vattenytan för att försöka ta kontakt med vad de misstänker är utomjordingar i farkosten. Det dröjer inte länge innan konstiga saker börjar hända och komplikationer uppstår. Trivia: Detta är boken som Crichton skrev precis innan han påtade ihop Jurassic Park.

Kan titeln "Sphere" möjligen vara en lek med ordet "fear"? Ååååå så listigt!

Filmen följer boken rätt nära, men en film som beviljas någon sorts budget måste kunna tilltala så många som möjligt, vilket oftast innebär att de "pratiga bitarna" blir lidande för att spela upp actionsekvenser och de spännande bitarna. I Sphere är det dock de pratiga bitarna som gör det hela intressant. Boken är som bäst när vetenskapsmännen (och kvinnan) bara sitter och pratar om situationerna och olika tolkningar av dem, och många av dessa bitar är bortklippta från filmen för att hålla tempot någorlunda högt.

Temat i filmen och boken tycks också skilja sig en del. Boken lägger mer tonvikten på hur människans psyke fungerar, både i stressituationer som karaktärerna finner sig i och i vardagliga situationer. Den behandlar rationalisering, motivering, rädsla och mhflm--ering betydligt djupare än filmen ens försöker sig på. Boken dyker in på djupet och försöker förklara människan, medan filmen bara tittar på människan med händerna i sidorna och skakar besviket på huvudet.

Man frestas att påstå att filmen hade varit bättre om de inte gjort dessa förändringar och behållit alla listiga dialoger, men så inser man att filmen då hade varit över sju timmar lång och ingen publik på jorden skulle orka sitta igenom det. Slutsatsen man tvingas dra är att vissa filmer helt enkelt aldrig kan konkurrera med sina litterära motparter. Därmed inte sagt att de aldrig borde ha gjort filmen. Jag tyckte tvärtom att filmen var riktigt bra och jag kommer nog aldrig att glömma bort den helt till skillnad från vissa dåliga filmer jag sett. Å andra sidan är Dustin Hoffman med och han är så grym att jag aldrig kan göra en objektiv och rättvis bedöming av hans filmer.

Nåja, jag rekommenderar i alla fall både filmen och boken, men boken mer än filmen.

Contact av Carl Sagan

Det är svårt gå igenom den här boken/filmen utan att upprepa vad jag sa om Sphere då Contact lider av nästan exakt samma problem. Boken är i mångt och mycket en plattform för att presentera idéer. Eftersom Carl Sagan var nästan löjligt påläst i allt vad astrofysik, signalteknik och matematik heter så är idéerna väldigt intressanta. Man vet att dessa tankar kommer från en som faktiskt själv låg på frontlinjerna av vad mänskligheten vet om de här sakerna.
Självklart skulle hans insikt inte betyda något alls om han inte kunde kommunicera den på ett sätt som en vanlig människa kunde ta till sig och genom karaktärer som är intressanta och som man bryr sig om. Som tur är så lyckas den här boken med allt detta på alla tänkbara nivåer. Den blev bara kort efter att jag började på den en av mina favoritböcker och förblev det genom resten av boken.

Rave på en fjärran planet

De flesta känner säkert till handlingen. En ung astronom vid namn Eleanor Arroway tar tillsammans med sitt arbetslag emot en signal från solsystemet Vega. Under de år som boken utspelar sig försöker hela världen knäcka koden som de tar emot och bygga den maskin som koden visar sig beskriva. Det finns en rad mindre förändringar från bok till film, men de stora dragen är liknande. Den största skillnaden är i hur mycket mer detalj boken förklarar och beskriver händelserna, samt att Arroways personliga händelser bär oändligt mycket mer tyngd...tyckte jag i alla fall.

Återigen vill jag inte påstå att filmen är dålig, men den bleknar rätt ordentligt när den jämförs med boken.
Boken varmt rekommenderad. Filmen har du säkert redan sett.

Slutsats:
Den slutsats vi kan dra efter allt detta är nog att man inte automatiskt ska döma ut filmatiseringar av böcker, men att man måste vara rätt noga med att om man har tänkt följa bokens handling noga måste man tänka efter vilka bitar man behåller och vilka man klipper bort. De säger att man kan göra en bra film om precis vad som helst bara man gör det rätt, men jag vill mena att böcker oftast har större svängrum. De måste inte ta vara på varje sekund på det sätt som en film måste göra, vilket gör det svårt som tusan att filmatisera en bok rakt av. De bästa exemplen jag har hittills på filmatiseringar är War of the Worlds och Starship Troopers, just för att de inte försöker följa böckerna rakt av utan tar istället en central idé från boken och gör något eget av dem. Och gör det väl.

Nåja, jag tänkte runda av här.

Nästa gång blir det förhoppningsvis en ordentlig filmrecension. Och förhoppningsvis en tiondel så långt.

Vad Sci-Fi lärde mig om 50-talet

Som jag touchade på i mitt förra inlägg så sitter jag rätt mycket och kör truck om dagarna. Oftast behöver jag inte tänka på allvar för att utföra mina sysslor, vilket lämnar min hjärna ledig för andra sysslor. Från början använde jag tiden för att lyssna på musik, vilket - antar jag-  är ett rätt rimligt sätt att få tiden att gå lite fortare. Efter en tid hittade jag dock några nedladdningsbara ljudspår från Ricky Gervais och Stephen Merchants tid på radiokanalen XFM. Som gigantiskt fan av både Extras, The Office och Rickys standup-shower slösade jag ingen tid och laddade omedelbart hem dem. Jag kan passa på att rekommendera detta material till i stort sett vem som helst. Det består helt enkelt i Ricky och Stephen som sitter och pratar om allt och ingenting med lite musik inkastat här och var. Eftersom de båda är otroligt spontant och naturligt roliga människor så blir det väldigt underhållande.

Men den viktigare idén som föddes av att ha människor som sitter och pratar i öronen på en dagarna i ända var att jag kunde börja lyssna på ljudböcker. Jag har alltid ställt mig lite skeptisk inför ljudböcker. Antagligen mest som en reflexartad reaktion mot tanken att inte läsa böcker när man läser böcker, men jag kom snabbt över det. Det är väldigt behagligt att äntligen kunna ta mig igenom alla böcker som jag haft på min att-läsa-lista och att dessutom kunna göra det samtidigt som man får saker gjort och tjänar en slant. Jag gjorde även ett litet brott i bokläsandet för att lyssna på föreläsningar från The Teaching Company. De erbjuder kurser inom alla ämnen man kan föreställa sig och alla som gillar att lära sig nya saker bör kolla upp dessa kurser. Kan hända att jag nån dag gör ett inlägg bara om dessa kurser.

"En klassiker är en bok som alla vill ha läst, men ingen vill läsa"

-Mark Twain (här porträtterad med Wyatt Earp-mustasch och Maybelline-ögonbryn)

Men nog om detta. Det är ändå bara en liten bakgrund för ämnet som jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen science fiction-böcker i alla dess former.

I mitt sökande efter nya böcker att avverka under mina långa dagar snubblade jag över ljudboks-torrent betitlad "Top 100 Sci-Fi Books". "Bingo!" tänkte jag och började sortera ut de böcker som jag ville läsa från de jag redan läst och de som inte intresserar mig.

Jag har nog hunnit igenom kanske ett 10-tal sci-fi-böcker under mina trucktimmar och vad jag funnit väldigt intressant är att se hur framtidssynen förändrats över den verkliga tiden som science fiction har utvecklats de senaste hundra åren. Jag tänker inte påstå att genren är ung då jag vet att det finns minst tusen år gamla historier som utan större svårighet skulle passa under vad vi ser som science fiction, men jag tror att den äldsta boken jag läst inom genren var H.G Wells gamla klassiker "War of the Worlds" (som jag märkligt nog blev klar med först för någon vecka sedan - av någon anledning tog jag mig aldrig särskilt långt i den när jag försökte för några år sedan). Den boken publicerades första gången 1898 och det är tydligt att världen han beskriver är radikalt annorlunda på ett sätt som nästan är svårt att förstå för någon som föddes 1984. När jag började läsa den hade jag fått för mig att den publicerades någon gång på 20-talet, så det blev en viss omjustering av förväntningar när jag fick reda på att den är över hundra år gammal. Det är också en bok som är rätt knepig att läsa när man inte har någon större koll på (1) hur långt tekniken hade kommit 1898 och (2) vilka spår av de moderna myterna om utomjordingar som fanns i det kollektiva medvetandet på den tiden.

De två punkterna är de som förföljer mig i alla sci-fi-böcker jag läser som är äldre än 1984, då jag också kan hänga med. Speciellt när det rör sig om så klassiska böcker som "War of the Worlds", "The Foundation", "Starship Troopers", "I, Robot" osv. Till vilken mån använder böckerna sig av redan etablerade genreklischéer och till vilken mån skapar den nya? Oftast så är det inte särskilt viktigt för historien, men det är ändå fascinerande att försöka sätta sig in i vad man såg när man läste till exempel "Stranger in a Strange Land" redan när den kom ut...okej, det kanske inte är det bästa exemplet då den knappast är den mest "traditionella" sci-fi-boken som finns, men min poäng är densamma.

Här verkar allt ha gått bra

Främst så är de de olika tidernas syn på framtiden som kan vara intressant att reflektera över. Jag är inte rätt människa att göra det då jag inte är tillräckligt påläst i ämnet, och det här är inte rätt ställe att göra det på då det är en jäkla filmblogg, men jag kan inte låta bli att göra några korta observationer som jag tänkt på i några av böckerna jag läst.

(Jag gör det här utifrån minnet och det kan ha varit ett bra tag sedan jag läste några av de här böckerna så de KAN bli en smula missrepresenterade)

War of the Worlds (1898):

Här får vi egentligen ingen bild av framtiden förutom att Wells då och då hintar om att de invaderande marsianerna precis lika gärna hade kunnat varit människan om vi lämnas att utveckla vår fysiologi och teknologi några hundra år till, så jag antar att det är intressantare att se på hur han beskriver marsianernas dödsmaskiner, men det är inte vad jag är ute efter här. Kan dock vara lite lustigt att se på hur de betraktade evolutionsläran på den tiden.

Brave New World (1932):

Nämner jag egentligen bara för att det är en bra bok och även om framtidssynen inte skiljer sig markant ifrån den i Orwells "1984" så var faktiskt BNW först.

1984 (1949):

Framtidssynen bygger främst på sociala och politiska idéer. Detta har nog antagligen att göra med antingen nazi-regimen eller sovietunionen och kommunistskräck. Detta är för övrigt en av mina topp 3 favoritböcker. Om du inte har läst den - gör dig själv en tjänst. Den är helt otrolig.

Foundation (1951):
Nu börjar vi närma oss den skugga av tanke som jag hade som grund för det här mer och mer obekvämt långa inlägget. I Asimovs Stiftelsetrilogi har mänskligheten spridit ut sig över i stort sett hela universum på tusentals världar och vetenskapen som är mest cutting-edge är psykohistoria, ett försök att förutspå hela civilisationers framtid i detalj genom matematiska formler. Det finns mycket att säga om de här böckerna förutom att de är otroligt bra, men vad jag egentligen ville komma till var vilken framtidstro de bygger på. Tekniken både kan och ska föra människorna till stjärnorna och vetenskapen har potentialen att stoppa alla framtida krig och konflikter. Det känns som en väldigt optimistisk och väldigt 50-talig syn på framtiden. Det är iofs inte svårt att hitta samma sak även i moderna så kallade rymd-operor, men de böcker som känns mer relevanta (åtminstone i mina ögon) är till exempel...

Ute och flyger

The Wind-Up Girl (2009):

Nu förstörde jag den kronologiska uppbyggnad som jag tänkte mig från början, men kontrasten mellan den här boken och Foundation-trilogin är nog intressantare och det här börjar redan bli nästan pinsamt långt. The Wind-Up Girl träffade för mig mitt i prick på den moderna synen på framtiden (och när det kommer till kritan är den nog också största anledningen att jag ens började skriva det här inlägget). Här har världen gått igenom en extrem energikris och de flesta länder är bara skuggor av vad de var under sina storhetsperioder under slutet av 1900-talet. Fossila bränslen har tagit slut och energi till maskiner får man istället från "fjädrar" som måste laddas manuellt med energi genom att vrida upp dem. De stora "kaloribolagen" kontrollerar all mat genom genhackade frön och den vetenskap som är mest relevant är biotekniken. Dels för att ta fram nya frön till grödor som går att odla och dels för att modifiera människors gener för att skapa s.k. "new people" eller "wind-ups" med diverse speciella förmågor och tillkortakommanden (titelkaraktären Emiko till exempel är genmodifierad för att vara så perfekt vacker som en människa kan bli, men för att få perfekt slät hy har hon så små porer att hon knappt kan svettas och därmed överhettas hon så fort hon anstränger sig det minsta). Här finns inga planer alls på att utforska galaxen eller ens lämna planeten. Att överhuvudtaget hålla världen civiliserad är den största utmaningen.

Här har allt gått åt skogen

Det finns fler exempel på hur modernare böcker verkar flytta tonvikten lite från "vänta bara tills vi tar oss ut i rymden för då börjar människans storhetsperiod" till "allt gick förvisso åt skogen med mänskligheten men vi hade åtminstone en sjuhelsikes storhetsperiod". Neal Stephensons "Snow Crash" comes to mind. 

Poängen (jag har inte tid att skriva mer nämligen):

Ju mer vi lär oss om hur universum tycks fungera desto längre bort verkar koloniseringen av andra planeter och stjärnsystem. När jag var yngre kändes det rätt självklart att det bara var en tidsfråga innan människor skulle börja bygga bostäder på månen och därefter sprida sig ut över resten av universum. Det var snarare en fråga om jag fortfarande skulle vara vid liv för att se det hända. Tekniken har visserligen kommit väldigt långt sedan dess, men de märkbara skillnaderna har inte varit hur långt ut i rymden vi kan ta oss, utan snarare hur många funktioner vi kan klämma in i våra telefoner.

En smula sorgligt kanske och den synen på framtiden kanske inte lånar sig lika väl till storslagna miljöer i mina älskade sci-fi-böcker. Men jag kan åtminstone få in Angry Birds på mobiltelefonen.

Nya tag

Det blev inte alls så mycket skrivande i den här filmbloggen som jag trodde. Jag har hunnit se ett otal filmer som jag tänkt att jag kunde skriva om, men det har liksom inte blivit av. Eftersom jag gjorde de första inläggen rätt så långa så känns det fel att bara skriva ner ett par rader när jag inte har mer att säga på rak arm, och det är inte särskilt kul att sitta och försöka tvinga fram saker att säga. Dock så är jag övertygad om att det är nyttigt att skriva, om inte annat för att hålla språkbruket friskt och hjärnan hyfsat pigg. Det kan behövas när man bara sitter på en truck och flyttar saker från A till B under dagarna. Speciellt om man hoppas återkomma till sina akademiska studier någon gång i framtiden. Det gäller att hålla sig alert. Därför kommer jag att fortsätta att använda den här bloggen för att vässa klorna, men jag kommer nog inte längre att begränsa mig till filmer. Jag tänkte försöka kasta in alla möjliga sorters tankar och se om det kan tända skrivargnistan lite effektivare.

Har redan en tanke på vad jag skulle kunna behandla lite i korthet.

Super 8

Med begränsad tid på mig ska jag försöka kasta ihop en recension av den senaste större filmen jag sett, nämligen Super 8. Filmen är regisserad av J.J Abrams som smygit sig in nästan obemärkt som ett större namn inom populärkulturen genom att ligga bakom både serien Lost och den fullt servicedugliga monsterfilmen Cloverfield för ett par år sedan. Producent är ingen mindre än Stephen Spielberg, vilket är passande eftersom Super 8 (bara lite orättvist) kan beskrivas som en blandning mellan Goonies, E.T och Närkontakt av Tredje Graden.

 Promotionbild som kanske är lite mörkare än själva filmen

Filmen följer en grupp barn kring 12-13-årsåldern som håller på att spela in sin egen zombiefilm. Under filmandet av en av scenerna blir de vittnen till en katastrofal tågkrasch som i sin tur blir startskottet för en hel rad märkliga händelser som börjar äga rum i den sömninga småstaden. Sådana här filmer alltid måste utspela sig i en sömnig småstad.

Som de flesta vet så är jag väldigt förtjust i historier som involverar det övernaturliga, utomjordingar och annat oknytt. Med det klargjort kan jag säga att det här är nog den första filmen i genren som jag kan peka på där jag nästan önskar att de inte alls brytt sig om de övernaturliga elementen. Man skulle kunna dela in filmen i två delar: en del som följer barnen, deras problem i relationer till varandra och sina familjer. Sedan delen som följer de oroväckande händelserna som börjar dyka upp i staden och hur de hanteras av de vuxna. Problemet är att de olika delarna lika gärna hade kunnat varit helt olika filmer. Visst rör de vid varandra här och var, och historien hade inte kunnat nå något slags klimax om inte det sprungit omkring något farligt i staden som kunde tvinga fram den tredje akten, men de bitar som gör filmen bra hör i stort sett utan undantag till den storyline som följer ynglingarna. 

Det är svårt när man är liten

Det är rätt tidigt uppenbart vad de "konstiga händelserna" är för något, så en stor portion av filmen känns som att sitta och vänta på att någon ska berätta färdigt ett skämt som man redan hört flera gånger förut, men man lyssnar ändå bara för att vara artig. Att nästan alla scener där de unga protagonisterna interagerar med varandra är totala fullträffar gör således att man nästan drar en frustrerad suck varje gång de klipper ifrån den för att följa den mer spektakulära historien.

Det här hade kunnat vara filmvärldens motsvarighet till Stephen Kings "Det" (den bästa bok jag känner till), men istället tar den i stort sett samma ingredienser - en sömning småstad, barn som försöker sitt bästa för att reda ut alla problem med barndomen, ett väsen som gömmer sig i skuggorna som kanske eller kanske inte är en representation (eller till och med manifestation) av dessa problem, allt uppbackat med trovärdiga karaktärer - och svänger istället för en delikat trerätters middag ihop en pytt-i-panna av dem istället. Visst är det gott, men det går inte att bortse från att det finns en hel del missad potential.

Kombinatorisk matematik visar sig vara för mycket för dessa ynglingar

Just nu låter kanske recensionen en smula negativ, så jag måste skynda mig att säga att jag verkligen tyckte om den en hel del. När jag lämnade biografen var jag helt salig och jag kan rekommendera filmen till de flesta. Det är bara eftertankens kranka blekhet som färgat den lite mer lerbrun än den var i början. Filmen verkade njuta av att låta saker hoppa fram och säga "OGABOGABOGA!!", men jag var och är till och med villig att förlåta dessa billiga skrämseltaktiker som jag normalt avskyr på grund av de bitar som faktiskt funkade utomordentligt bra. Skådespeleriet är för yngre skådespelare snudd på otroligt, i synnerhet Elle Fanning som stjäl varenda jäkla scen, till och med i närvaron av äldre och (antagligen) mer erfarna skådespelare.

"Tittar han fortfarande på oss?"

Som helhet blir det alltså en rekommendation, men med en liten tår i ögat för vad filmen hade kunnat bli, men aldrig riktigt blev.

Betyg: 7,5/10

The Warrior's Way (och lite Bernard och Bianca)

Då var det dags igen. Det blev lite av ett uppehåll efter förra recensionen då jag inte direkt känner att jag har haft nån lämplig film att skriva om. Tror bestämt att vi såg Bernard och Bianca i Australien sedan senast, men den kändes inte så kul att sätta sig och bena upp, fast för ordningens skull kan jag väl sammanfatta den:

•           Riktigt snyggt animerad för sin tid
•           Inte mycket till äventyr för titelfigurerna när man tänker på saken.
•           Tycks sakna det där extra lagret som vuxna kan uppskatta som Disney lagt sig till med de senaste 10 åren.
•           Bianca är visst från Ungern och har en rätt kraftig brytning när man ser filmen på originalspråk. Go figure.

-          Betyg: 5/10 ungefär

Då det var avklarat kanske det är läge att gå på huvudattraktionen.

The Warrior's Way

För drygt ett halvår sedan snappade jag upp viskningar om en film som på pappret lät helt oemotståndlig. Från vad man kunde skönja i trailern så skulle den handla om en ninja som söker tillflykt i den vilda västern för att gömma sig från någon form av besvärligt förflutet. Säljpunkten var helt enkelt ”cowboys och ninjas i samma film – försök att inte älska den”. Konceptet verkar ju helt vattentätt, men när den började ta emot idel dåliga eller mediokra recensioner fick man sänka förväntningarna ordentligt och peppen försvann rätt fort. 

En av västerns många faror - ninjor

Under en filmkväll när vi inte kunde komma överens om vad vi skulle se hamnade dock ”The Warrior’s Way” på bordet som förslag. Mest som ett ”tja, vi kan väl se den i brist på något bättre”-förslag, men det hör kanske inte hit. Efter att ha sett den kan jag säga att jag definitivt är glad att jag gav den en chans.

Mycket riktigt får vi följa en ninja som kastats ut från sin klan när han bestämmer sig för att skona och adoptera den sista medlemmen i deras fiendeklan - en liten flicka på cirka 7 månader. Han tvingas fly till fjärran land och hamnar i en bortglömd liten håla till stad mitt i vilda västern där han hoppas kunna finna ett lugnt liv. Dock så glömmer inte hans gamla klan så lätt och förföljer honom till den nya världen med avsikt att döda både honom och hans väldigt unga kompanjon. Dessutom visar det sig att den lilla staden har sina egna problem och så vidare och så vidareblablabla...

Kate Bosworth i färd med att sticka kniven i någon

Upplägget känns rätt bekant, men det är i utförandet som ”The Warrior’s Way” briljerar. Till att börja med är det en otroligt snyggt filmad liten sak och det är svårt att låta bli att tänka att den är precis något sådant som Zack Snyder skulle kunna klämma fram. Actionscenerna är väldigt fräcka och bjuder på en hel del små wow-ögonblick och karaktärerna är en förvånansvärt färgglad bunt med undantag för huvudpersonen som är karvad ur granit och behåller samma ansiktsuttryck genom hela filmen, men det är egentligen inte något jag klagar på. Jag antar att det liksom hör till att den tyste, starke krigaren ska vara rätt träig.

Jang Dong Gun grubblar på livet...och är en ninja

Jag känner även att jag måste ge en eloge både till manusförfattaren och till Danny Huston som tillsammans skapat en av de mer obehagliga skurkar man träffat på i filmvärlden. Det är alltid lite obekvämt när man känner att filmens skurk både är oändligt elak och dessutom antagligen klipskare än man själv är.

Skurk

Jag kan inte förstå vad alla recensenter har att invända mot i den här filmen! Om man går in och väntar sig en djup, utmanande film med rakbladsvassa karaktärsutvecklingar och som dessutom touchar på de djupare frågorna om livet och medvetandet själv så är det klart att man kommer att bli besviken. Om man däremot vill ha en grym actionrulle med otroligt snygga actionscener med riklig användning av slow-motion, väldigt stiliserad och färgrik visuell ton och galet cheesy dialog så kan jag definitivt rekommendera Zack Snyders ”300”. Om du redan sett den känner jag dock inte till något bättre förslag än ”The Warrior’s Way”.

Himlen kan inte hålla sig till bara en färg i den här filmen

Betyg:
(Och här blir det svårt. Värderad för den actionfilm som den försöker vara kan jag nästan inte hitta några invändningar alls, men när man jämför den med titaner som ”Inception”, ”District 9”, ”Sunshine” och ”Crash” så känns den plötsligt lättare att glömma. Men jag landar nog när allt är sammanräknat på…)

7,5/10

Battle: Los Angeles - en recension

För knappt ett halvår sedan fick jag syn på en trailer på nätet som fick mig att höja på ögonbrynen lite och jag satte rappt ner filmen som annonserades på min lista av filmer som jag verkligen tänker hålla ögonen på när den kommer ut. Filmen hette Battle: Los Angeles och såg ut att kretsa kring en invasion av en utomjordisk ras på vårt kära lilla jordklot och människor som gör sitt bästa för att överleva eländet och förhoppningsvis även slå tillbaks om tillfälle ges. Upplägget är bekant för alla som har utsatts för ens den minsta dos av massmedia sedan H.G. Wells påtade ihop Världarnas Krig för ca 90 år sedan. Det har gjorts på en rad olika sätt och med väldigt varierande framgång. Vad som gjorde mig intresserad av den här filmen var något så enkelt som den väldigt annorlunda tonen som slogs an i trailern. Oftast brukar man när man marknadsför en alien-invasion-flick vilja visa många explosioner, många läckra specialeffekter och gärna lite häftig alien-tech som får den tilltänkta publiken (folk i min ålder hela vägen ner till 10-årsåldern) att hoppas på en kul visuell upplevelse. Om det finns lite substans sagda upplevelse så är det nog mer av en olycka än ett konstnärligt grepp.  Men Battle: Los Angeles ville inte nöja sig med det. Istället är trailern en riktigt melankolisk liten sak som inte visar särskilt mycket explosioner och ögongodis, utan snarare vill säga detta till den avtrubbade 15-25-demografin: ”Vi har fattat!  Vi vet att ni har redan har sett allt och vi vet att större inte nödvändigtvis är bättre. Därför tänker vi lägga allt det storslagna en aning åt sidan och istället visa er en film som kräver en aning mer hjärna och hjärta för att uppskatta, och därmed ge betydligt mer tyngd till de storslagna bitarna utan att behöva tävla (och oundvikligen förlora) mot Roland Emmerich på den visuella sidan. Vem är med oss?”…eller kort och gott ”District 9 gick det ju bra för. Vi vill också!”.

Aaron Eckhart ser förnumstig ut

Varför lägger jag nu så mycket vikt på vad trailern frammanade för känslor och associationer? Jo, det är nämligen nödvändigt för att förstå vilken gigantisk besvikelse filmen visade sig vara. Eftersom det finns så hemskt många filmer som försökt sig på aliens-invaderar-grejen så MÅSTE man presentera något som är speciellt med just den filmen. Om det är tounge-in-cheek humor (Mars Attacks), en ovanligt kladdig och otäck alien (Alien), en helt fantastisk uppbyggnad (Independence Day), ett koncept som ställer klyschorna på huvudet (District 9) eller någon sorts budskap som de flesta kan ta till sig (The Day The Earth Stood Still) spelar mindre roll, ty chansen är rätt stor att den kommer att hitta sin publik bara det är något minnesvärt med den. Det är där Battle:LA faller platt. Det bästa man kan säga om den filmen är att den bitvis ger en bra bild av hur en invasion av en utomjordisk ras faktiskt skulle kunna se ut från en soldats synvinkel. Det var till och med en väldigt svår mening att formulera utan att ge filmen mer cred än den faktiskt förtjänar.

Michelle Rodriguez klämmer finnar på ryggen

Filmen utspelar sig som titeln hintar om i Los Angeles. Vi får följa en grupp marinsoldater som väldigt tidigt i filmen kallas in för att kämpa tillbaka mot en armé av utomjordiska styggingar som precis kommit till jorden och helt oprovocerat börjat skjuta på allt de ser. Väldigt osympatiskt av dem. Även väldigt moraliskt oambiguöst. De är elaka, vi är snälla, nu kör vi. Filmen gör det väldigt tidigt klart att det även finns små slitningar inom marinsoldaterna. Någon anklagar någon annan för att vara ansvarig för någons död någon gång för länge sedan. Det hela spelar egentligen ingen roll för publiken eftersom det egentligen inte finns någon karaktärsutveckling överhuvudtaget. Jag kunde i alla fall bara just så pass skilja den ena gormande marinsoldaten från den andra. Alla är klippta ur kartong och ger en ingen anledning att tycka om dem eller relatera till dem, så när folk börjar dö så bryr man sig helt enkelt inte. De enda som står ut på rollistan är Aaron Eckhart som spelar en alldeles extra stentuff marinsoldat (en roll som jag inte alls tycker att karln är lämpad för) och Michelle Rodriguez som spelar…ja…den där tjejen som Michelle Rodriguez alltid spelar helt enkelt. Jag hade svårt att avgöra om det var skådespeleriet som var dåligt eller om det var själva manuset som helt enkelt gjorde det omöjligt att jobba med, men jag blev akut uttråkad varje gång nån av dem öppnade munnen och det kan ju inte gärna vara positivt.

Jag är inte den som brukar störa mig särskilt mycket på amerikanskt flaggviftande i film. För mig är det mer roande kuriosa än ett irritationsmoment de gångerna jag ens orkar lägga märke till det. Men när man upplever hela filmen som en enda lång rekryteringsvideo för marinkåren så är det definitivt något som gått snett. Huvudpersonerna är så manligt kamratliga och no-bullshit-kick-ass-and-chew-bubblegum att ofta är svårt att hålla sig för skratt. De ögonblicken i filmen som jag antar var menade att dra i hjärtesträngarna är så överdrivet smetiga och drypande i klyshor att det är stört omöjligt att ta det på allvar. Visste ni till exempel att manusförfattare fortfarande sysslar med ”I’m not leaving you behind”-scener? Det trodde jag dog ungefär samtidigt som Jean-Claude van Damme slutade vara fräsig.

Hur tusan gör man det här till en dålig film?

Som en filmtittare från MTV-generationen måste jag också passa på att klaga på självaste huvudattraktionen när man går och ser en sån här film – utomjordingarna. Vad jag kunde avgöra hade det just så pass märkts om man någonstans under filmen bytt ut den invaderande styrkan mot ryssar, irakier eller japaner. Sällan har jag sett så fantasilösa utomjordingar med så fantasilös fantasiteknologi. Vill inte gå in för mycket på det, men fan också, i Independence Day hade de åtminstone energisköldar runt sina skepp! I Världarnas Krig jämnade de kvarter med marken genom att i princip vifta med handen! Jag förstår inte varför vi är rädda för de här typerna när de är så bräckliga att Runar Sørgaard hade kunnat hålla dem stången från sitt sovrumsfönster och så korkade att man bara sitter och undrar hur de alls lärde sig behärska interstellärt resande.

För att runda av kan jag väl helt enkelt säga att jag inte kan rekommendera att man ser Battle: Los Angeles. Under några ögonblick i början var den väldigt fin att titta på. Jag drar mig till minnes en helikopterfärd under de första 20 minuterna då jag tänkte att ”jo, det här kan nog bli nåt trots allt”, men jag pratar bokstavligt talat om några ögonblick här. I övrigt var den en enda stor studie i hur man INTE vill sätta ihop sin alien invasion-film.

Betyg:
3/10

För den som är intresserad, såhär såg trailern ut. Blir man inte lite sugen?