För knappt ett halvår sedan fick jag syn på en trailer på nätet som fick mig att höja på ögonbrynen lite och jag satte rappt ner filmen som annonserades på min lista av filmer som jag verkligen tänker hålla ögonen på när den kommer ut. Filmen hette Battle: Los Angeles och såg ut att kretsa kring en invasion av en utomjordisk ras på vårt kära lilla jordklot och människor som gör sitt bästa för att överleva eländet och förhoppningsvis även slå tillbaks om tillfälle ges. Upplägget är bekant för alla som har utsatts för ens den minsta dos av massmedia sedan H.G. Wells påtade ihop Världarnas Krig för ca 90 år sedan. Det har gjorts på en rad olika sätt och med väldigt varierande framgång. Vad som gjorde mig intresserad av den här filmen var något så enkelt som den väldigt annorlunda tonen som slogs an i trailern. Oftast brukar man när man marknadsför en alien-invasion-flick vilja visa många explosioner, många läckra specialeffekter och gärna lite häftig alien-tech som får den tilltänkta publiken (folk i min ålder hela vägen ner till 10-årsåldern) att hoppas på en kul visuell upplevelse. Om det finns lite substans sagda upplevelse så är det nog mer av en olycka än ett konstnärligt grepp. Men Battle: Los Angeles ville inte nöja sig med det. Istället är trailern en riktigt melankolisk liten sak som inte visar särskilt mycket explosioner och ögongodis, utan snarare vill säga detta till den avtrubbade 15-25-demografin: ”Vi har fattat! Vi vet att ni har redan har sett allt och vi vet att större inte nödvändigtvis är bättre. Därför tänker vi lägga allt det storslagna en aning åt sidan och istället visa er en film som kräver en aning mer hjärna och hjärta för att uppskatta, och därmed ge betydligt mer tyngd till de storslagna bitarna utan att behöva tävla (och oundvikligen förlora) mot Roland Emmerich på den visuella sidan. Vem är med oss?”…eller kort och gott ”District 9 gick det ju bra för. Vi vill också!”.
Aaron Eckhart ser förnumstig ut
Varför lägger jag nu så mycket vikt på vad trailern frammanade för känslor och associationer? Jo, det är nämligen nödvändigt för att förstå vilken gigantisk besvikelse filmen visade sig vara. Eftersom det finns så hemskt många filmer som försökt sig på aliens-invaderar-grejen så MÅSTE man presentera något som är speciellt med just den filmen. Om det är tounge-in-cheek humor (Mars Attacks), en ovanligt kladdig och otäck alien (Alien), en helt fantastisk uppbyggnad (Independence Day), ett koncept som ställer klyschorna på huvudet (District 9) eller någon sorts budskap som de flesta kan ta till sig (The Day The Earth Stood Still) spelar mindre roll, ty chansen är rätt stor att den kommer att hitta sin publik bara det är något minnesvärt med den. Det är där Battle:LA faller platt. Det bästa man kan säga om den filmen är att den bitvis ger en bra bild av hur en invasion av en utomjordisk ras faktiskt skulle kunna se ut från en soldats synvinkel. Det var till och med en väldigt svår mening att formulera utan att ge filmen mer cred än den faktiskt förtjänar.
Michelle Rodriguez klämmer finnar på ryggen
Filmen utspelar sig som titeln hintar om i Los Angeles. Vi får följa en grupp marinsoldater som väldigt tidigt i filmen kallas in för att kämpa tillbaka mot en armé av utomjordiska styggingar som precis kommit till jorden och helt oprovocerat börjat skjuta på allt de ser. Väldigt osympatiskt av dem. Även väldigt moraliskt oambiguöst. De är elaka, vi är snälla, nu kör vi. Filmen gör det väldigt tidigt klart att det även finns små slitningar inom marinsoldaterna. Någon anklagar någon annan för att vara ansvarig för någons död någon gång för länge sedan. Det hela spelar egentligen ingen roll för publiken eftersom det egentligen inte finns någon karaktärsutveckling överhuvudtaget. Jag kunde i alla fall bara just så pass skilja den ena gormande marinsoldaten från den andra. Alla är klippta ur kartong och ger en ingen anledning att tycka om dem eller relatera till dem, så när folk börjar dö så bryr man sig helt enkelt inte. De enda som står ut på rollistan är Aaron Eckhart som spelar en alldeles extra stentuff marinsoldat (en roll som jag inte alls tycker att karln är lämpad för) och Michelle Rodriguez som spelar…ja…den där tjejen som Michelle Rodriguez alltid spelar helt enkelt. Jag hade svårt att avgöra om det var skådespeleriet som var dåligt eller om det var själva manuset som helt enkelt gjorde det omöjligt att jobba med, men jag blev akut uttråkad varje gång nån av dem öppnade munnen och det kan ju inte gärna vara positivt.
Jag är inte den som brukar störa mig särskilt mycket på amerikanskt flaggviftande i film. För mig är det mer roande kuriosa än ett irritationsmoment de gångerna jag ens orkar lägga märke till det. Men när man upplever hela filmen som en enda lång rekryteringsvideo för marinkåren så är det definitivt något som gått snett. Huvudpersonerna är så manligt kamratliga och no-bullshit-kick-ass-and-chew-bubblegum att ofta är svårt att hålla sig för skratt. De ögonblicken i filmen som jag antar var menade att dra i hjärtesträngarna är så överdrivet smetiga och drypande i klyshor att det är stört omöjligt att ta det på allvar. Visste ni till exempel att manusförfattare fortfarande sysslar med ”I’m not leaving you behind”-scener? Det trodde jag dog ungefär samtidigt som Jean-Claude van Damme slutade vara fräsig.
Som en filmtittare från MTV-generationen måste jag också passa på att klaga på självaste huvudattraktionen när man går och ser en sån här film – utomjordingarna. Vad jag kunde avgöra hade det just så pass märkts om man någonstans under filmen bytt ut den invaderande styrkan mot ryssar, irakier eller japaner. Sällan har jag sett så fantasilösa utomjordingar med så fantasilös fantasiteknologi. Vill inte gå in för mycket på det, men fan också, i Independence Day hade de åtminstone energisköldar runt sina skepp! I Världarnas Krig jämnade de kvarter med marken genom att i princip vifta med handen! Jag förstår inte varför vi är rädda för de här typerna när de är så bräckliga att Runar Sørgaard hade kunnat hålla dem stången från sitt sovrumsfönster och så korkade att man bara sitter och undrar hur de alls lärde sig behärska interstellärt resande.
För att runda av kan jag väl helt enkelt säga att jag inte kan rekommendera att man ser Battle: Los Angeles. Under några ögonblick i början var den väldigt fin att titta på. Jag drar mig till minnes en helikopterfärd under de första 20 minuterna då jag tänkte att ”jo, det här kan nog bli nåt trots allt”, men jag pratar bokstavligt talat om några ögonblick här. I övrigt var den en enda stor studie i hur man INTE vill sätta ihop sin alien invasion-film.
Betyg:
3/10
3/10
För den som är intresserad, såhär såg trailern ut. Blir man inte lite sugen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar