The, the, the, the

Jag ser inte alls så många filmer som jag en gång gjorde, men jag försöker fortfarande att skriva upp alla filmer när jag ser dem för att inte glömma bort allt bra jag ser, och för att förhoppningsvis ta mig för att skriva en recension av dem nån gång i framtiden.

Just nu håller jag på att avverka listan efter förmåga, så jag ska publicera några av dem under den kommande tiden.

Den här gången buntade jag ihop alla recensioner jag har på filmer med en titel som börjar med 'The'. Det är väl en så god metod som någon.
Håll tillgodo!

The Invitation   (trailer)

Vi följer ett hemskt trevligt och vackert ungt par på en middagsbjudning hos några av deras gamla
vänner. Men något är fel. Eller är det verkligen det? Jo, men det måste det väl vara? Eller?

The Invitation är psykologisk thriller som gör så väldigt mycket rätt att det är svårt att hitta några brister med den. Grymma skådespelarprestationer, speciellt från huvudrollen, en historia som verkar omöjlig att riktigt få grepp på, färgstarka karaktärer som ändå undviker fällan att bara bli karikatyrer och konflikter som ligger och bubblar långt under ytan. Allt bara klaffar i den här filmen, och jag älskar den för det. Den sätter en i ett tillstånd av gnagande obehag, men vägrar att visa sin hand i förväg.

På rak arm påminner den om ett par andra filmer som jag också uppskattar oerhört mycket, nämligen You're Next och Coherence. Men The Invitation kryper in betydligt närmare än dessa tidigare och lägger sig bara och andas på en med sin inte helt obehagligt doftande andedräkt samtidigt som den leker med ens hår med ena handen utan att fråga först. Man får känslan av att den antagligen har en kniv i den andra handen, men man vågar inte riktigt fråga.

Betyg: 9/10

Skål för att alla har kul!

The Voorman Problem   (ingen trailer - det är en kortfilm)

En kortfilm baserad på en filosofisk högkonceptspremiss med Martin Freeman i huvudrollen. Jag gissar att jag inte behöver säga mycket mer än så, och att du redan undrar varför du inte sett eller ens hört talas om den här filmen förrän nu?

Freeman spelar en psykolog som kommer till ett fängelse för att utreda en fånge vid namn Voorman som verkar övertygad om att han är Gud allsmäktig, och än knepigare - han har övertygat alla de övriga fångarna om det också.

Att säga mycket mer vore dumt eftersom filmen bara är runt 13 minuter lång, och den finns tillgänglig att köpa och streama här, så det är bara att köra hårt. Jag vet att du vill!

Betyg: 8/10

Lysande skådisar gör vad de gör

The Trip 1 - 2 - 3   (trailer)

Steve Coogan och Rob Brydon spelar filmversioner av sig själva när de ger sig ut på resor genom tre olika filmer och tre olika länder. Deras uppdrag är att recensera mat på en hel bunt snofsiga restauranger, och vi följer helt enkelt dessa män på resan. När de åker bil, när de sitter och äter, när de ska sova, när de är ute och motionerar om kvällarna. Detta är goda nyheter för oss tittare eftersom Steve Coogan och Rob Brydon är ett par av de roligaste människor man kan tänka sig, och deras kemi tillsammans gör varje sekund vi tillbringar med dem till ren underhållning.

Jag vet inte om jag känner till något större nöje än att sätta mig framför en av The Trip-filmerna. Vilken av dem som helst. Jag kommer förresten att recensera dem som en enda film eftersom de i mina ögon liknar varandra en hel del i både upplägg, ton och kvalitet. Under största delarna av filmerna får vi bara se hur de sitter och pratar med varandra, och mycket av deras interaktion bygger på att de sparrar lite mot varandra för att se vem som kan vara roligast och underfundigast. Detta blandas med väldiga mängder imitationshumor. Sådant är förstås inte för alla, men det görs på ett så förbaskat naturligt sätt att det inte går att motstå.

Och det hade ju varit en sak om de bara var roliga. Då hade man kunnat se och glömma dem rätt snabbt. Men det visar sig att alla tre filmerna dessutom behandlar känslan av att ha passerat mittpunkten i livet och hur man kan förhålla sig till det på olika sätt. De hysteriskt roliga scenerna punkteras av väldigt vackra och melankoliska scener som aldrig skriver en på näsan vad man förväntas känna, utan snarare bara ligger där och låter tittaren göra lite vad hen vill med dem.

Hade jag insett hur svårt det skulle vara att förmedla de här filmernas styrkor så hade jag nog gjort såhär redan från början. Den late recensenstens krycka:  Här är en scen från var och en av filmerna - om du gillar dem så kommer du nog att gilla resten också.

The Trip

The Trip to Italy

The Trip to Spain

Betyg: 9/10

The Void   (trailer)

En liten skara människor barikaderar sig under en natt i ett underbemannat sjukhus som omges av en grupp huvklädda figurer. Snart börjar märkliga saker att hända.

Det finns några saker som jag verkligen är svag för när det gäller skräckfilmer: praktiska effekter, body horror, 80-talskänsla samt Lovecraftsk kosmisk skräck. Det är inte helt konstigt att den här filmen verkligen gjorde det för mig då den brer på ett tjockt lager av alla de här sakerna.

Det är frustrerande att det finns så pass få filmer som gör det till sitt uppdrag att åkalla sann Lovecraftsk skräck, och det är inte bara jag som tycker det. Därför är det så glädjande att hitta filmer som åtminstone försöker. Självklart har den sina brister, och det är brister som de flesta B-filmer har gemensamt. Halvdana skådespelarprestationer, småslarvigt stämningsbyggande, effekter som inte alltid håller måttet, etc. Men det finns tillräckligt mycket bra här för att jag ska kunna rekommendera The Void till i princip vem som helst som uppskattar den gamla skolan av skräck och/eller Lovecrafts berättelser. Designen av varelser i den här filmen är till exempel alldeles delikat fantasifull och vidrig, och koncepten som behandlas är av precis lagom ofattbar skala.

Se den en mörk fredagkväll!

Betyg: 7/10

Friends don't let friends become interdimensional monsters

The Sacrament   (trailer)

Ja, jag antar att jag måste prata om dåliga filmer nån gång då och då också. Det jobbiga är bara att det är nästan omöjligt att hitta någon pepp att skriva något om en film som denna. Filmen skildrar händelserna vid Jonestownmassakern då en hel bunt människor, med deras sektledare i spetsen, drack gift för att bli fria från jordelivet och gå vidare till nästa.

Om man ser trailern så kan man i stort sett skippa filmen, då trailern berättar allt av intresse. Ville jag vara elak så skulle jag säga att den dessutom gör det på ett intressantare och mer tidsekonomiskt sätt också.

Skådespelarprestationerna är inte mycket att hurra över, effekterna är inget vidare, och filmen hjälps inte det minsta av att man redan från början vet vart det hela barkar. Jag tycker att om man ska göra en film baserad på välkända verkliga händelser så måste man göra något särskilt med det och angripa det från en intressant och ny vinkel. Men The Sacrament gör inte det, eller åtminstone inte särskilt bra.

Jag vill minnas att det finns ett och annat parti som var någorlunda effektivt, men på det stora hela skulle jag nog säga att du kan skippa den här.

Betyg: 4/10

Tjock, kristen och vansinnig. Ett kap!