Tre filmtips!

Ännu ett inlägg! Här följer lite prat om tre väldigt bra filmer som jag såg under det senaste året. Om du inte orkar läsa allt så kan jag i korthet säga detta: Alla tre filmer som följer kommer med en varm rekommendation. Behöver du något bra att se på ikväll? Vilken som helst av dessa kommer att göra jobbet.

I, Tonya   (trailer)

En biopic om Tonya Harding, konståkerskan som anklagades för att ha anlitat banditer till att slå sönder knäna på en av sina konkurrenter precis innan OS.

Den här filmen var något av en överraskning för mig. Jag brukar normalt inte gilla biopics särskilt mycket, eftersom de alltid verkar vilja framställa subjektet som ett plågat och missförstått geni. En brilliant savant med dåliga sociala förmågor, missförstådd av sin samtid. Kanske är det här speciellt sant för personer som fortfarande lever eller som precis dog.

Och visst, även I, Tonya gör detta i någon mån, men jag upplevde hela den biten som nedtonad till hanterbara nivåer, och istället är det bara historien om en person som vilken som helst. Inte särskilt klipsk kanske, men väldigt ambitiös och med en väldig talang. Det intensiva jobbet filmen gör för att humanisera och inte glorifiera Tonya alltför mycket räckte hela vägen för att att jag skulle lägga mina fördomar om filmgenren åt sidan och bara ryckas med i berättelsen.

Sedan är den filmad och regisserad på ett väldigt charmigt sätt som låter oss veta precis när olika parters beskrivningar av händelseförloppet skiljer sig åt. Ibland helt enkelt genom att slå sönder den fjärde väggen och berätta det för oss rakt på.

En annan sak som förvånade mig var Margot Robbie. Hon har inte gjort något större intryck på mig som skådespelerska i varken Wolf of Wall Street eller Suicide Squad. Jag har bara sett henne som en person som råkade träffa jackpott på utseende i det genetiska tärningsspelet och som skulle försvinna så fort folk tröttnade på att titta på henne, men I, Tonya fick mig att tänka om. Hon är duktig på riktigt och det är hon (tillsammans med Allison Janney) som bär hela filmen på sina axlar. Bra jobbat, Margot!

Filmen är bra! Väldigt rolig, rörande, engagerande, gripande. Alla orden.

Betyg: 8,5/10 

Sicken knäppis

Shin Godzilla 　新ゴジラ  (trailer)

Jag gissar att jag inte behöver beskriva handlingen särskilt ingående? Stort monster kommer - hjältar försöker stoppa det. Lite kul är dock att den här gången är hjältarna en grupp byråkrater och politiker som försöker balansera internationella relationer, statsbudget och infrastruktur samtidigt som de avvärjer mänsklighetens slut.

Jag minns att jag skrev en recension av Godzilla för några år sedan. Alltså inte den halvbra-men-egentligen-rätt-dåliga filmen från 2014, och inte heller den riktigt-dåliga-men-cool-när-man-var-14 filmen från 1998, utan självaste originalet. Gojira - monsterfilmernas gammelfarfar från 1954. Jag gör ingen hemlighet av att jag generellt sett inte uppskattar äldre filmer lika mycket som nya. Det ligger helt enkelt i sakens natur att filmer som är gjorda för personer runt min ålder och med min kulturella ryggsäck generellt sett kommer att landa bättre hos mig än filmer gjorda för min mormor och hennes ruttna gamla ryggsäck.

Godzilla (1954) är dock ett av de få undantagen (jodå, de andra är mycket riktigt Nosferatu, 2001: A Space Oddyssey och Psycho, tackar som frågar) till den här regeln. Den första filmen med monstrenas konung är en förvånansvärt eftertänksam och grymt stämningsfull liten sak som lyfts till ytterligare höjder genom att klä sig i ett av filmhistoriens mest minnesvärda musikteman.

Shin Gojira vann mitt hjärta genom att göra en remake av originalet och bara skräddarsy den för en modern publik. Att förklara exakt vad det är som gör att den funkar är inte det lättaste, och jag misstänker att den inte är för alla, men jag minns att jag satt och tänkte att den kändes som en perfekt blandning av Godzilla och Neon Genesis Evangelion. Det visar sig till och med att regissören av Shin Gojira är samma kille som låg bakom NGE, så det var inte så konstigt. Och säga vad man vill om den (alldeles strålande) animeserien - men den vet hur man gör för att få gigantiska monster att kännas som oövervinneliga hot. Det är en egenskap som följer med oförstörd till Shin Gojira och gör filmen den där extra smulan bättre. Jag lovar att ni aldrig sett en version av Godzilla som är kapabel till sådana obscena mängder förstörelse som den som klampar in i Tokyo i den här filmen. Det finns partier i den som fick mig att bara sitta och gapa.

Om något av det här låter lockande så tveka inte att gräva upp och se den. Om du däremot tycker att det låter som ofiltrerat svammel så har du fel. Okej, den är inte särskilt karaktärstung och det finns partier där den kanske saktar ner lite väl mycket, men på det stora hela är den en fröjd. En sann fröjd!

Betyg: 8/10

Retro - hela vägen till designen

Brawl In Cell Block 99   (trailer)

Vince Vaughn är en hårding som försöker se till att hans familj ska få ett bättre liv. Tyvärr så gör han det genom en svängom på brottets bana, och det dröjer inte länge innan han hamnar bakom lås och bom. Väl där får han veta att sagda familj hålls gisslan och kommer att råka ut för hemska saker om han inte går med på att göra några tjänster. Dessa tjänster involverar, inte helt förvånande, hans fantastiska förmåga att orsaka skada med knytnävarna.

Jag vill minnas att jag satte Bone Tomahawk mot toppen av min best-of-the-year-lista år 2015 eller något ditåt. Det var en western som rörde sig med i maklig takt och stod stadigt på axlarna av karismatiska skådespelare och välskriven dialog, men som hade ett klimax vars brutalitet jag sannolikt aldrig kommer att glömma. Jag tar upp Bone Tomahawk dels eftersom alldeles för få människor såg den, så om jag kan locka ett par stycken till så skulle det göra mig glad, men dels eftersom det råkar vara samma kille som skrev och regisserade den som ligger bakom Brawl in Cell Block 99.

Dock så är de två väldigt olika filmer. Brawl har visserligen också väldigt bra dialog, men lutar sig (som titeln kanske antyder) något tyngre mot våldet. Detta våld är precis som i BT exceptionellt rått och brutalt. Det är också en av de mörkaste filmer jag sett när det kommer till vilket elände den är villig att utsätta sin huvudperson för. Vince Vaughn är förvånansvärt övertygande som en man med nästan övermänsklig förmåga att knäcka ben, men stackarn får vara med om så många hemskheter i en progression som nästan påminner om Dantes Gudomliga Komedi, att man knappt orkar känna med honom till slut.

Det är alltså inte en särskilt munter historia. Men det brukar ju inte med nödvändighet innebära att filmen blir sämre.Som till exempel i det här fallet. Jag gillade Brawl in Cell Block 99 en hel del, men jag tror att jag kommer att behöva vila ett tag innan det blir aktuellt att se den igen.

Betyg: 8/10