De bästa filmerna 2016

Visst är maj 2018 ungefär rätt tidpunkt för att publicera sin lista över de bästa filmerna som kom ut 2016?

Ja men jag trodde väl det.

Här kommer de, utan någon egentlig inbördes ordning!

The Nice Guys   (trailer)

Det enda man kan vara någorlunda säker på i en film skriven och regisserad av Shane Black är att inget av vad man tror ska hända kommer att hända. Killen har en fantastisk förmåga att hela tiden överraska och låta handlingen bryta mot alla filmregler man kan komma på. Så var också fallet i hans senaste alster, The Nice Guys.

Jag tror att den här buddy-cop-crime-drama-komedin var den roligaste filmen jag såg i år, och det är inte många filmer under 10-talet som roade mig så väldigt från början till slut. En historia som blankt vägrar ta någon av de vändningarna som man förväntar sig, pyntad med lysande dialog och med ett litet bultande hjärta bakom väggen av cynism som den bygger upp. Ren filmglädje.

Ett kul gäng

The Witch   (trailer)

Det här blir tredje året i rad som en skräckfilm knuffar sig in på årets topplista. Antagligen skulle det vara fler om jag inte var så harig när det gäller skräckfilmer, men nu är det som det är.

Hur som helst, om du är som jag och enbart vill plåga dig igenom riktigt otäck skräck under förutsättningen att det finns nog med substans bakom filmen att den skulle ha klarat sig utan alla skräckelement så är det här antagligen din årliga skräckis också. The Witch är grymt otäck, men håller sig tacksamt nog borta från jump scares och enkla trick. Skräcken här byggs på vetskapen att less is more, och backas upp av fantastiskt skådespel från alla inblandade och ett antal bilder som du antagligen kommer att bära med dig tills du dör.

På natten blir det häxigt i skogen

Everybody Wants Some!!   (trailer)

Dazed and Confused hör till mina absoluta favoritfilmer. Varje gång man ser den får man känslan av att träffa en grupp gamla vänner och bara umgås ett tag med dem. En känsla av att bara få hänga med en grupp sköna människor när de gör vad de gör.

När jag fick höra att Linklater skulle släppa dess 'andliga uppföljare' så ringde förvisso en hel bunt varningsklockor, speciellt med tanke på att jag inte alls tyckte särskilt bra om hans senaste kritiska guldkalv Boyhood, men en svag låga tändes i mitt gossebröst. Tänk om den skulle kunna återskapa känslan från Dazed and Confused!

Som du säkert förstår så lyckades den alldeles utmärkt med att få mig ombord. Låt inte den halvkassa trailern lura dig. När man väl hittar in i dess rytm efter kanske 10 minuter så sitter man trollbunden i dess värld tills långt efter att eftertexterna rullat färdigt. Det är bara ett sant nöje att få umgås med de här fantastiska människorna, om så bara genom filmens magi. Jag önskar att Finn var min bäste vän också.

Ett grabbgäng, så som bara film och verklighet kan producera

Green Room   (trailer)

Ett old-school punkband tar en spelning på en fest ordnad av en organisation av nynazister. Det kan knappast sluta väl för någon inblandad.

Jag älskade verkligen Jeremy Saulniers första film Blue Ruin. Det var en hämndfilm om en kille som inte var någonstans i närheten av kompetent nog att vara huvudkaraktären i en hämndfilm. Han fattade ständigt dumma beslut och var inte kapabel att genomföra de planer han fick som faktiskt råkade vara bra. Han var inte komiskt korkad, utan han var bara en av oss. En människa som försatt sig i en situation som han var oförmögen att hantera. Mycket av detta går igen i Green Room som är Saulniers andra riktiga film.

Det finns en botten av ren betong i Saulniers filmer. Visst dyker det upp komiska situationer, men även när det är roligt finns det inte någon mjuk matta för karaktärerna att landa på. Misstag är ödesdigra. Våldet är blixtsnabbt och fult, precis som i verkligheten, och det känns mer på riktigt och rått än något annat jag känner till. Detta kan vi kombinera med att killen älskar att dra undan mattan under våra fötter. Man är van att vissa situationer ska spelas ut på ett visst sätt när man ser film, och Green Room vrider och vänder ständigt på konventionerna för att slå oss i magen, om och om igen.

Det är en smart film, en rolig film, en omåttligt brutal film och på köpet något av ett tekniskt mästerverk. Är det konstigt att den var en av 2016s bästa filmer?

Åh, och sa jag att Patrick Stewart är med?

Arrival   (trailer)

Gigantiska rymdskepp dyker upp runt om på planeten. De står bara stilla och svävar några meter från marken. Vad vill de? Amy Adams ska reda ut saken.

Jag är en sucker för sci-fi, det har jag erkänt om och om igen. Om man är sval inför den genren ska man alltid vara noga med att ta mina rekommendationer med en nypa salt, och detta är precis en sådan. En rekommendation.

Arrival är vad jänkarna kallar the real deal. Den är vad sci-fi ska vara, det vill säga den använder ett extremt koncept eller en extrem situation för att säga något om vilka vi är och/eller vilka vi borde vara som människor. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte sett Enemy ännu, men jag har hittills inte sett en enda film av Denis Villeneuve som är under en 7:a. Killen har sådan jäkla koll på hur man bygger stämning att det knappt ens är kul. Och det verkar inte som att det har någon betydelse i vilken genre han jobbar. Allt han gör verkar vara varierande grader av genialiskt, och jag misstänker att man kommer att komma ihåg honom flera decennier framöver. Förutsatt bara att han lyckas klämma ut en riktig femetta som inte bara är hyllad av kritiker, utan sedd av de breda massorna också. Jag tror att han har minst ett par stycken sådana i sig.

Hur som helst - en hundra procent stadig sci-fi-rulle, förstärkt av ett grymt soundtrack från den alltid lysande Johann Johannsson. (Fick precis veta att han är död när jag skulle googla för att försäkra mig om att jag stavade hans namn rätt. Det var väldigt synd, och nu är jag lite ledsnare än jag var nyss.)

Aliens och konstig handstil

Swiss Army Man   (trailer)

Paul Dano sitter fast på en öde ö. Precis när han fått nog och är på väg att ta sitt liv så hittar han ett pruttande lik spelat av Harry Potter. Inom kort visar det sig att det här är ett väldigt speciellt lik, och en vänskap utvecklas mellan dem.

Du har aldrig sett en film som Swiss Army Man.

Låt mig säga det igen: Du har aldrig sett en film som Swiss Army Man.

Den är fullständigt löjlig från början till slut, men likt förbannat så bultar dess hjärta starkare än det kladdigaste drama du kan tänka dig. Det är nog den mest uppriktiga och mänskliga film jag sett som bygger på pruttskämt.

Mycket mer än så kommer jag inte att säga om Swiss Army Man. Ju mindre man vet om den när man ser den desto mer kommer man att uppskatta resan tror jag, och detta är en resa väl värd din tid, ty den bär rakt in i ditt hjärta. Eller nåt.

Han är sig lik

Sing Street   (trailer)

En ung man går i skola på 80-talet. När man är ung så gör man många dumma saker. Dumma saker som till exempel att starta ett band med sina kompisar för att imponera på en tjej som egentligen är långt över ens viktklass.

Det finns ingen brist på följa-sitt-hjärta-filmer, och de allra flesta av dem blir överdrivet sentimentala och hamrar hem sitt budskap alldeles för hårt och mot allt bättre vetande. Så är också fallet med den alldeles förtjusande Sing Street, som handlar om en grupp ungdomar i Irland på 80-talet som bestämmer sig för att starta ett band.

Den smetar på sitt budskap alldeles för brett och med en sådan glädje att man som cynisk filmtittare på 2010-talet egentligen borde bli redo att kräkas. Men likt förbannat så sitter man där med ett leende på läpparna som sträcker sig från öra till öra. Kanske är det så att vi behöver lite mer uppriktighet i våra filmer? Lite mindre trött världsvana och lite mer optimistisk blåögdhet? Sing Street verkar tycka det i alla fall, och den gör det svårt att inte lockas att hålla med.

Även om du inte ser filmen - hör musiken

Manchester by the Sea   (trailer)

Den här jävla filmen alltså...

Casey Affleck spelar en vaktmästare vars bror hastigt och lustigt (inte så lustigt) går bort. Som följd får han vårdnaden av sin brorson. Problemet är dock att hans förflutna kommer upp och sätter käppar i hjulen för alla inblandade.

Nån gång då och då så dyker det upp en film som utan ceremoni tar sin trubbiga kniv och sticker den rakt in i ens hjärta, och sedan bara lämnar den där. Manchester by the Sea är en av de filmerna. Då ligger det förstås i sakens natur att vad som lämnar sår i den ene som kommer att följa med honom tills han dör, lämnar den andre helt oberörd.

För mig var Manchester by the Sea ett rivjärn mot det gamla gossehjärtat. En förkrossande historia med helt fantastiska skådespelarprestationer. Det finns ju något speciellt med handlingar man aldrig tar tillbaka och med människor som brottas med de där svagaste och sämsta delarna av dem själva som de kanske aldrig helt kommer att besegra, och som dömer sig själva hårdare än någon omkring dem någonsin skulle kunna göra.

Men jag kan förstås inte garantera att den gör samma sak för dig. Möjligheten finns ju alltid att du saknar en själ.

Smärta, så som bara misstag kan orsaka

--------------------------

Honorable mentions 

Ni vet de där filmerna som nästan lika gärna hade kunnat hamna på listan, men bara saknade det där lilla extra

Kubo and the Two Strings   (trailer)
Stop-motion-animerad sagofilm från samma gäng som gjorde Paranorman. Har du sett Paranorman så är du antagligen redan nyfiken.

The Handmaiden   (trailer)
Tyvärr kommer man (inklusive jag) att ha glömt bort den här filmen om några år, men den förtjänar bättre. Den är allt som är bäst med film, från början till slut.

Moana   (trailer)
Disney träffar rätt igen. Den här filmen sög in mig totalt i sin lilla värld och jag tror inte att jag sett någon film från 2016 lika många gånger. Förvisso är det mesta av det min sons förtjänst, men den ger mig fortfarande gåshud stundom.