Tre filmtips!

Ännu ett inlägg! Här följer lite prat om tre väldigt bra filmer som jag såg under det senaste året. Om du inte orkar läsa allt så kan jag i korthet säga detta: Alla tre filmer som följer kommer med en varm rekommendation. Behöver du något bra att se på ikväll? Vilken som helst av dessa kommer att göra jobbet.

I, Tonya   (trailer)

En biopic om Tonya Harding, konståkerskan som anklagades för att ha anlitat banditer till att slå sönder knäna på en av sina konkurrenter precis innan OS.

Den här filmen var något av en överraskning för mig. Jag brukar normalt inte gilla biopics särskilt mycket, eftersom de alltid verkar vilja framställa subjektet som ett plågat och missförstått geni. En brilliant savant med dåliga sociala förmågor, missförstådd av sin samtid. Kanske är det här speciellt sant för personer som fortfarande lever eller som precis dog.

Och visst, även I, Tonya gör detta i någon mån, men jag upplevde hela den biten som nedtonad till hanterbara nivåer, och istället är det bara historien om en person som vilken som helst. Inte särskilt klipsk kanske, men väldigt ambitiös och med en väldig talang. Det intensiva jobbet filmen gör för att humanisera och inte glorifiera Tonya alltför mycket räckte hela vägen för att att jag skulle lägga mina fördomar om filmgenren åt sidan och bara ryckas med i berättelsen.

Sedan är den filmad och regisserad på ett väldigt charmigt sätt som låter oss veta precis när olika parters beskrivningar av händelseförloppet skiljer sig åt. Ibland helt enkelt genom att slå sönder den fjärde väggen och berätta det för oss rakt på.

En annan sak som förvånade mig var Margot Robbie. Hon har inte gjort något större intryck på mig som skådespelerska i varken Wolf of Wall Street eller Suicide Squad. Jag har bara sett henne som en person som råkade träffa jackpott på utseende i det genetiska tärningsspelet och som skulle försvinna så fort folk tröttnade på att titta på henne, men I, Tonya fick mig att tänka om. Hon är duktig på riktigt och det är hon (tillsammans med Allison Janney) som bär hela filmen på sina axlar. Bra jobbat, Margot!

Filmen är bra! Väldigt rolig, rörande, engagerande, gripande. Alla orden.

Betyg: 8,5/10 

Sicken knäppis

Shin Godzilla 　新ゴジラ  (trailer)

Jag gissar att jag inte behöver beskriva handlingen särskilt ingående? Stort monster kommer - hjältar försöker stoppa det. Lite kul är dock att den här gången är hjältarna en grupp byråkrater och politiker som försöker balansera internationella relationer, statsbudget och infrastruktur samtidigt som de avvärjer mänsklighetens slut.

Jag minns att jag skrev en recension av Godzilla för några år sedan. Alltså inte den halvbra-men-egentligen-rätt-dåliga filmen från 2014, och inte heller den riktigt-dåliga-men-cool-när-man-var-14 filmen från 1998, utan självaste originalet. Gojira - monsterfilmernas gammelfarfar från 1954. Jag gör ingen hemlighet av att jag generellt sett inte uppskattar äldre filmer lika mycket som nya. Det ligger helt enkelt i sakens natur att filmer som är gjorda för personer runt min ålder och med min kulturella ryggsäck generellt sett kommer att landa bättre hos mig än filmer gjorda för min mormor och hennes ruttna gamla ryggsäck.

Godzilla (1954) är dock ett av de få undantagen (jodå, de andra är mycket riktigt Nosferatu, 2001: A Space Oddyssey och Psycho, tackar som frågar) till den här regeln. Den första filmen med monstrenas konung är en förvånansvärt eftertänksam och grymt stämningsfull liten sak som lyfts till ytterligare höjder genom att klä sig i ett av filmhistoriens mest minnesvärda musikteman.

Shin Gojira vann mitt hjärta genom att göra en remake av originalet och bara skräddarsy den för en modern publik. Att förklara exakt vad det är som gör att den funkar är inte det lättaste, och jag misstänker att den inte är för alla, men jag minns att jag satt och tänkte att den kändes som en perfekt blandning av Godzilla och Neon Genesis Evangelion. Det visar sig till och med att regissören av Shin Gojira är samma kille som låg bakom NGE, så det var inte så konstigt. Och säga vad man vill om den (alldeles strålande) animeserien - men den vet hur man gör för att få gigantiska monster att kännas som oövervinneliga hot. Det är en egenskap som följer med oförstörd till Shin Gojira och gör filmen den där extra smulan bättre. Jag lovar att ni aldrig sett en version av Godzilla som är kapabel till sådana obscena mängder förstörelse som den som klampar in i Tokyo i den här filmen. Det finns partier i den som fick mig att bara sitta och gapa.

Om något av det här låter lockande så tveka inte att gräva upp och se den. Om du däremot tycker att det låter som ofiltrerat svammel så har du fel. Okej, den är inte särskilt karaktärstung och det finns partier där den kanske saktar ner lite väl mycket, men på det stora hela är den en fröjd. En sann fröjd!

Betyg: 8/10

Retro - hela vägen till designen

Brawl In Cell Block 99   (trailer)

Vince Vaughn är en hårding som försöker se till att hans familj ska få ett bättre liv. Tyvärr så gör han det genom en svängom på brottets bana, och det dröjer inte länge innan han hamnar bakom lås och bom. Väl där får han veta att sagda familj hålls gisslan och kommer att råka ut för hemska saker om han inte går med på att göra några tjänster. Dessa tjänster involverar, inte helt förvånande, hans fantastiska förmåga att orsaka skada med knytnävarna.

Jag vill minnas att jag satte Bone Tomahawk mot toppen av min best-of-the-year-lista år 2015 eller något ditåt. Det var en western som rörde sig med i maklig takt och stod stadigt på axlarna av karismatiska skådespelare och välskriven dialog, men som hade ett klimax vars brutalitet jag sannolikt aldrig kommer att glömma. Jag tar upp Bone Tomahawk dels eftersom alldeles för få människor såg den, så om jag kan locka ett par stycken till så skulle det göra mig glad, men dels eftersom det råkar vara samma kille som skrev och regisserade den som ligger bakom Brawl in Cell Block 99.

Dock så är de två väldigt olika filmer. Brawl har visserligen också väldigt bra dialog, men lutar sig (som titeln kanske antyder) något tyngre mot våldet. Detta våld är precis som i BT exceptionellt rått och brutalt. Det är också en av de mörkaste filmer jag sett när det kommer till vilket elände den är villig att utsätta sin huvudperson för. Vince Vaughn är förvånansvärt övertygande som en man med nästan övermänsklig förmåga att knäcka ben, men stackarn får vara med om så många hemskheter i en progression som nästan påminner om Dantes Gudomliga Komedi, att man knappt orkar känna med honom till slut.

Det är alltså inte en särskilt munter historia. Men det brukar ju inte med nödvändighet innebära att filmen blir sämre.Som till exempel i det här fallet. Jag gillade Brawl in Cell Block 99 en hel del, men jag tror att jag kommer att behöva vila ett tag innan det blir aktuellt att se den igen.

Betyg: 8/10

The, the, the, the

Jag ser inte alls så många filmer som jag en gång gjorde, men jag försöker fortfarande att skriva upp alla filmer när jag ser dem för att inte glömma bort allt bra jag ser, och för att förhoppningsvis ta mig för att skriva en recension av dem nån gång i framtiden.

Just nu håller jag på att avverka listan efter förmåga, så jag ska publicera några av dem under den kommande tiden.

Den här gången buntade jag ihop alla recensioner jag har på filmer med en titel som börjar med 'The'. Det är väl en så god metod som någon.
Håll tillgodo!

The Invitation   (trailer)

Vi följer ett hemskt trevligt och vackert ungt par på en middagsbjudning hos några av deras gamla
vänner. Men något är fel. Eller är det verkligen det? Jo, men det måste det väl vara? Eller?

The Invitation är psykologisk thriller som gör så väldigt mycket rätt att det är svårt att hitta några brister med den. Grymma skådespelarprestationer, speciellt från huvudrollen, en historia som verkar omöjlig att riktigt få grepp på, färgstarka karaktärer som ändå undviker fällan att bara bli karikatyrer och konflikter som ligger och bubblar långt under ytan. Allt bara klaffar i den här filmen, och jag älskar den för det. Den sätter en i ett tillstånd av gnagande obehag, men vägrar att visa sin hand i förväg.

På rak arm påminner den om ett par andra filmer som jag också uppskattar oerhört mycket, nämligen You're Next och Coherence. Men The Invitation kryper in betydligt närmare än dessa tidigare och lägger sig bara och andas på en med sin inte helt obehagligt doftande andedräkt samtidigt som den leker med ens hår med ena handen utan att fråga först. Man får känslan av att den antagligen har en kniv i den andra handen, men man vågar inte riktigt fråga.

Betyg: 9/10

Skål för att alla har kul!

The Voorman Problem   (ingen trailer - det är en kortfilm)

En kortfilm baserad på en filosofisk högkonceptspremiss med Martin Freeman i huvudrollen. Jag gissar att jag inte behöver säga mycket mer än så, och att du redan undrar varför du inte sett eller ens hört talas om den här filmen förrän nu?

Freeman spelar en psykolog som kommer till ett fängelse för att utreda en fånge vid namn Voorman som verkar övertygad om att han är Gud allsmäktig, och än knepigare - han har övertygat alla de övriga fångarna om det också.

Att säga mycket mer vore dumt eftersom filmen bara är runt 13 minuter lång, och den finns tillgänglig att köpa och streama här, så det är bara att köra hårt. Jag vet att du vill!

Betyg: 8/10

Lysande skådisar gör vad de gör

The Trip 1 - 2 - 3   (trailer)

Steve Coogan och Rob Brydon spelar filmversioner av sig själva när de ger sig ut på resor genom tre olika filmer och tre olika länder. Deras uppdrag är att recensera mat på en hel bunt snofsiga restauranger, och vi följer helt enkelt dessa män på resan. När de åker bil, när de sitter och äter, när de ska sova, när de är ute och motionerar om kvällarna. Detta är goda nyheter för oss tittare eftersom Steve Coogan och Rob Brydon är ett par av de roligaste människor man kan tänka sig, och deras kemi tillsammans gör varje sekund vi tillbringar med dem till ren underhållning.

Jag vet inte om jag känner till något större nöje än att sätta mig framför en av The Trip-filmerna. Vilken av dem som helst. Jag kommer förresten att recensera dem som en enda film eftersom de i mina ögon liknar varandra en hel del i både upplägg, ton och kvalitet. Under största delarna av filmerna får vi bara se hur de sitter och pratar med varandra, och mycket av deras interaktion bygger på att de sparrar lite mot varandra för att se vem som kan vara roligast och underfundigast. Detta blandas med väldiga mängder imitationshumor. Sådant är förstås inte för alla, men det görs på ett så förbaskat naturligt sätt att det inte går att motstå.

Och det hade ju varit en sak om de bara var roliga. Då hade man kunnat se och glömma dem rätt snabbt. Men det visar sig att alla tre filmerna dessutom behandlar känslan av att ha passerat mittpunkten i livet och hur man kan förhålla sig till det på olika sätt. De hysteriskt roliga scenerna punkteras av väldigt vackra och melankoliska scener som aldrig skriver en på näsan vad man förväntas känna, utan snarare bara ligger där och låter tittaren göra lite vad hen vill med dem.

Hade jag insett hur svårt det skulle vara att förmedla de här filmernas styrkor så hade jag nog gjort såhär redan från början. Den late recensenstens krycka:  Här är en scen från var och en av filmerna - om du gillar dem så kommer du nog att gilla resten också.

The Trip

The Trip to Italy

The Trip to Spain

Betyg: 9/10

The Void   (trailer)

En liten skara människor barikaderar sig under en natt i ett underbemannat sjukhus som omges av en grupp huvklädda figurer. Snart börjar märkliga saker att hända.

Det finns några saker som jag verkligen är svag för när det gäller skräckfilmer: praktiska effekter, body horror, 80-talskänsla samt Lovecraftsk kosmisk skräck. Det är inte helt konstigt att den här filmen verkligen gjorde det för mig då den brer på ett tjockt lager av alla de här sakerna.

Det är frustrerande att det finns så pass få filmer som gör det till sitt uppdrag att åkalla sann Lovecraftsk skräck, och det är inte bara jag som tycker det. Därför är det så glädjande att hitta filmer som åtminstone försöker. Självklart har den sina brister, och det är brister som de flesta B-filmer har gemensamt. Halvdana skådespelarprestationer, småslarvigt stämningsbyggande, effekter som inte alltid håller måttet, etc. Men det finns tillräckligt mycket bra här för att jag ska kunna rekommendera The Void till i princip vem som helst som uppskattar den gamla skolan av skräck och/eller Lovecrafts berättelser. Designen av varelser i den här filmen är till exempel alldeles delikat fantasifull och vidrig, och koncepten som behandlas är av precis lagom ofattbar skala.

Se den en mörk fredagkväll!

Betyg: 7/10

Friends don't let friends become interdimensional monsters

The Sacrament   (trailer)

Ja, jag antar att jag måste prata om dåliga filmer nån gång då och då också. Det jobbiga är bara att det är nästan omöjligt att hitta någon pepp att skriva något om en film som denna. Filmen skildrar händelserna vid Jonestownmassakern då en hel bunt människor, med deras sektledare i spetsen, drack gift för att bli fria från jordelivet och gå vidare till nästa.

Om man ser trailern så kan man i stort sett skippa filmen, då trailern berättar allt av intresse. Ville jag vara elak så skulle jag säga att den dessutom gör det på ett intressantare och mer tidsekonomiskt sätt också.

Skådespelarprestationerna är inte mycket att hurra över, effekterna är inget vidare, och filmen hjälps inte det minsta av att man redan från början vet vart det hela barkar. Jag tycker att om man ska göra en film baserad på välkända verkliga händelser så måste man göra något särskilt med det och angripa det från en intressant och ny vinkel. Men The Sacrament gör inte det, eller åtminstone inte särskilt bra.

Jag vill minnas att det finns ett och annat parti som var någorlunda effektivt, men på det stora hela skulle jag nog säga att du kan skippa den här.

Betyg: 4/10

Tjock, kristen och vansinnig. Ett kap!

De bästa filmerna 2016

Visst är maj 2018 ungefär rätt tidpunkt för att publicera sin lista över de bästa filmerna som kom ut 2016?

Ja men jag trodde väl det.

Här kommer de, utan någon egentlig inbördes ordning!

The Nice Guys   (trailer)

Det enda man kan vara någorlunda säker på i en film skriven och regisserad av Shane Black är att inget av vad man tror ska hända kommer att hända. Killen har en fantastisk förmåga att hela tiden överraska och låta handlingen bryta mot alla filmregler man kan komma på. Så var också fallet i hans senaste alster, The Nice Guys.

Jag tror att den här buddy-cop-crime-drama-komedin var den roligaste filmen jag såg i år, och det är inte många filmer under 10-talet som roade mig så väldigt från början till slut. En historia som blankt vägrar ta någon av de vändningarna som man förväntar sig, pyntad med lysande dialog och med ett litet bultande hjärta bakom väggen av cynism som den bygger upp. Ren filmglädje.

Ett kul gäng

The Witch   (trailer)

Det här blir tredje året i rad som en skräckfilm knuffar sig in på årets topplista. Antagligen skulle det vara fler om jag inte var så harig när det gäller skräckfilmer, men nu är det som det är.

Hur som helst, om du är som jag och enbart vill plåga dig igenom riktigt otäck skräck under förutsättningen att det finns nog med substans bakom filmen att den skulle ha klarat sig utan alla skräckelement så är det här antagligen din årliga skräckis också. The Witch är grymt otäck, men håller sig tacksamt nog borta från jump scares och enkla trick. Skräcken här byggs på vetskapen att less is more, och backas upp av fantastiskt skådespel från alla inblandade och ett antal bilder som du antagligen kommer att bära med dig tills du dör.

På natten blir det häxigt i skogen

Everybody Wants Some!!   (trailer)

Dazed and Confused hör till mina absoluta favoritfilmer. Varje gång man ser den får man känslan av att träffa en grupp gamla vänner och bara umgås ett tag med dem. En känsla av att bara få hänga med en grupp sköna människor när de gör vad de gör.

När jag fick höra att Linklater skulle släppa dess 'andliga uppföljare' så ringde förvisso en hel bunt varningsklockor, speciellt med tanke på att jag inte alls tyckte särskilt bra om hans senaste kritiska guldkalv Boyhood, men en svag låga tändes i mitt gossebröst. Tänk om den skulle kunna återskapa känslan från Dazed and Confused!

Som du säkert förstår så lyckades den alldeles utmärkt med att få mig ombord. Låt inte den halvkassa trailern lura dig. När man väl hittar in i dess rytm efter kanske 10 minuter så sitter man trollbunden i dess värld tills långt efter att eftertexterna rullat färdigt. Det är bara ett sant nöje att få umgås med de här fantastiska människorna, om så bara genom filmens magi. Jag önskar att Finn var min bäste vän också.

Ett grabbgäng, så som bara film och verklighet kan producera

Green Room   (trailer)

Ett old-school punkband tar en spelning på en fest ordnad av en organisation av nynazister. Det kan knappast sluta väl för någon inblandad.

Jag älskade verkligen Jeremy Saulniers första film Blue Ruin. Det var en hämndfilm om en kille som inte var någonstans i närheten av kompetent nog att vara huvudkaraktären i en hämndfilm. Han fattade ständigt dumma beslut och var inte kapabel att genomföra de planer han fick som faktiskt råkade vara bra. Han var inte komiskt korkad, utan han var bara en av oss. En människa som försatt sig i en situation som han var oförmögen att hantera. Mycket av detta går igen i Green Room som är Saulniers andra riktiga film.

Det finns en botten av ren betong i Saulniers filmer. Visst dyker det upp komiska situationer, men även när det är roligt finns det inte någon mjuk matta för karaktärerna att landa på. Misstag är ödesdigra. Våldet är blixtsnabbt och fult, precis som i verkligheten, och det känns mer på riktigt och rått än något annat jag känner till. Detta kan vi kombinera med att killen älskar att dra undan mattan under våra fötter. Man är van att vissa situationer ska spelas ut på ett visst sätt när man ser film, och Green Room vrider och vänder ständigt på konventionerna för att slå oss i magen, om och om igen.

Det är en smart film, en rolig film, en omåttligt brutal film och på köpet något av ett tekniskt mästerverk. Är det konstigt att den var en av 2016s bästa filmer?

Åh, och sa jag att Patrick Stewart är med?

Arrival   (trailer)

Gigantiska rymdskepp dyker upp runt om på planeten. De står bara stilla och svävar några meter från marken. Vad vill de? Amy Adams ska reda ut saken.

Jag är en sucker för sci-fi, det har jag erkänt om och om igen. Om man är sval inför den genren ska man alltid vara noga med att ta mina rekommendationer med en nypa salt, och detta är precis en sådan. En rekommendation.

Arrival är vad jänkarna kallar the real deal. Den är vad sci-fi ska vara, det vill säga den använder ett extremt koncept eller en extrem situation för att säga något om vilka vi är och/eller vilka vi borde vara som människor. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte sett Enemy ännu, men jag har hittills inte sett en enda film av Denis Villeneuve som är under en 7:a. Killen har sådan jäkla koll på hur man bygger stämning att det knappt ens är kul. Och det verkar inte som att det har någon betydelse i vilken genre han jobbar. Allt han gör verkar vara varierande grader av genialiskt, och jag misstänker att man kommer att komma ihåg honom flera decennier framöver. Förutsatt bara att han lyckas klämma ut en riktig femetta som inte bara är hyllad av kritiker, utan sedd av de breda massorna också. Jag tror att han har minst ett par stycken sådana i sig.

Hur som helst - en hundra procent stadig sci-fi-rulle, förstärkt av ett grymt soundtrack från den alltid lysande Johann Johannsson. (Fick precis veta att han är död när jag skulle googla för att försäkra mig om att jag stavade hans namn rätt. Det var väldigt synd, och nu är jag lite ledsnare än jag var nyss.)

Aliens och konstig handstil

Swiss Army Man   (trailer)

Paul Dano sitter fast på en öde ö. Precis när han fått nog och är på väg att ta sitt liv så hittar han ett pruttande lik spelat av Harry Potter. Inom kort visar det sig att det här är ett väldigt speciellt lik, och en vänskap utvecklas mellan dem.

Du har aldrig sett en film som Swiss Army Man.

Låt mig säga det igen: Du har aldrig sett en film som Swiss Army Man.

Den är fullständigt löjlig från början till slut, men likt förbannat så bultar dess hjärta starkare än det kladdigaste drama du kan tänka dig. Det är nog den mest uppriktiga och mänskliga film jag sett som bygger på pruttskämt.

Mycket mer än så kommer jag inte att säga om Swiss Army Man. Ju mindre man vet om den när man ser den desto mer kommer man att uppskatta resan tror jag, och detta är en resa väl värd din tid, ty den bär rakt in i ditt hjärta. Eller nåt.

Han är sig lik

Sing Street   (trailer)

En ung man går i skola på 80-talet. När man är ung så gör man många dumma saker. Dumma saker som till exempel att starta ett band med sina kompisar för att imponera på en tjej som egentligen är långt över ens viktklass.

Det finns ingen brist på följa-sitt-hjärta-filmer, och de allra flesta av dem blir överdrivet sentimentala och hamrar hem sitt budskap alldeles för hårt och mot allt bättre vetande. Så är också fallet med den alldeles förtjusande Sing Street, som handlar om en grupp ungdomar i Irland på 80-talet som bestämmer sig för att starta ett band.

Den smetar på sitt budskap alldeles för brett och med en sådan glädje att man som cynisk filmtittare på 2010-talet egentligen borde bli redo att kräkas. Men likt förbannat så sitter man där med ett leende på läpparna som sträcker sig från öra till öra. Kanske är det så att vi behöver lite mer uppriktighet i våra filmer? Lite mindre trött världsvana och lite mer optimistisk blåögdhet? Sing Street verkar tycka det i alla fall, och den gör det svårt att inte lockas att hålla med.

Även om du inte ser filmen - hör musiken

Manchester by the Sea   (trailer)

Den här jävla filmen alltså...

Casey Affleck spelar en vaktmästare vars bror hastigt och lustigt (inte så lustigt) går bort. Som följd får han vårdnaden av sin brorson. Problemet är dock att hans förflutna kommer upp och sätter käppar i hjulen för alla inblandade.

Nån gång då och då så dyker det upp en film som utan ceremoni tar sin trubbiga kniv och sticker den rakt in i ens hjärta, och sedan bara lämnar den där. Manchester by the Sea är en av de filmerna. Då ligger det förstås i sakens natur att vad som lämnar sår i den ene som kommer att följa med honom tills han dör, lämnar den andre helt oberörd.

För mig var Manchester by the Sea ett rivjärn mot det gamla gossehjärtat. En förkrossande historia med helt fantastiska skådespelarprestationer. Det finns ju något speciellt med handlingar man aldrig tar tillbaka och med människor som brottas med de där svagaste och sämsta delarna av dem själva som de kanske aldrig helt kommer att besegra, och som dömer sig själva hårdare än någon omkring dem någonsin skulle kunna göra.

Men jag kan förstås inte garantera att den gör samma sak för dig. Möjligheten finns ju alltid att du saknar en själ.

Smärta, så som bara misstag kan orsaka

--------------------------

Honorable mentions 

Ni vet de där filmerna som nästan lika gärna hade kunnat hamna på listan, men bara saknade det där lilla extra

Kubo and the Two Strings   (trailer)
Stop-motion-animerad sagofilm från samma gäng som gjorde Paranorman. Har du sett Paranorman så är du antagligen redan nyfiken.

The Handmaiden   (trailer)
Tyvärr kommer man (inklusive jag) att ha glömt bort den här filmen om några år, men den förtjänar bättre. Den är allt som är bäst med film, från början till slut.

Moana   (trailer)
Disney träffar rätt igen. Den här filmen sög in mig totalt i sin lilla värld och jag tror inte att jag sett någon film från 2016 lika många gånger. Förvisso är det mesta av det min sons förtjänst, men den ger mig fortfarande gåshud stundom.