Elephant - En Studie i Resan Från A till B

Jag grävde upp Elephant efter att ha hört att den skulle vara en av 00-talets bästa filmer. Ämnet för filmen är, som i We Need To Talk About Kevin, en skolskjutning så när jag satte ihop det med de bra recensionerna föreställde jag mig att den skulle kunna vara filmen som WNTTAK kunde ha blivit.

I någon mån var den väl också det men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig lite besviken när filmen tog slut. De två filmerna är så olika varandra i sitt fokus och utförande att det inte riktigt är rättvist att jämföra dem.

Elephant utspelar sig under en dag på en namnlös skola någonstans i Amerika. Eleverna går omkring och sköter sina affärer, pratar, skämtar, går till lektioner osv. Föga vet de att ett par ungdomar planerar en attack mot skolan.

En väsentlig del av Elephant

Föregående paragraf var väldigt kort, men den beskriver ungefär 90% av filmen. Uppskattningsvis hälften av filmen består av någon av huvudpersonernas ryggtavla när denne är på väg någonstans. Första gången det görs känns det rätt så nyskapande och ger miljöerna en i film sällan upplevd känsla av verklighet. När någon går någonstans får man följa denne i realtid och se allt som denne ser och allt som pågår runt omkring, vilket är rätt häftigt i sig, men när det visar sig att det inte bara är ett grepp för att etablera miljön och sedan gå vidare till karaktärsutvecklingarna, utan att det faktiskt utgör stora delar av hela filmen, börjar det kännas mer och mer poänglöst. Karaktärerna får faktiskt komma fram väldigt lite och i slutet vet man inte exakt varför man fick följa de här människorna eller ens vad poängen med alltihop var. Skådespelet är riktigt bra och den lilla tiden man får med de olika karaktärerna visar att både regissören och manusförfattaren har mad skillz som hade kunnat användas mycket bättre än de gjorde. Dock så vinner filmen några poäng på bara hur den ser ut och "känns". Skolan är levande och några snygga grepp visar hur varje elevs historia utspelar sig i en annans periferi. Det är en väldigt snygg film att titta på, men faller på många andra punkter.

John vet inte hur han ska reagera på de ständiga sexuella trakasserierna

Om Elephant lade ner mer tid på att berätta en historia, eller åtminstone ge sina karaktärer klara personligheter och mål, och mindre tid på att försöka visa vilken tekniskt skicklig filmskapare man kan vara på en liten budget så hade den säkert kunnat bli en riktigt bra film, men som det ser ut nu kan jag inte vara särskilt generös med betyget.

Mitt sökande efter den perfekta engagerande skolskjutningsfilmen fortsätter. Det känns som det perfekta ämnet för en film egentligen. Tänk bara som Dazed and Confused (1993), men med en hel del ångest istället för 8 olika smaker av awesome. Det borde inte vara så svårt, eller hur?

Jag skulle ha recenserat Dazed and Confused istället.
Gud vilken fantastisk film!

Betyg: 5/10

...fast den hade nåt ändå...

Betyg: 6/10

En recension av 50/50 - en komedi om cancer

Det låter inte som någon vidare idé, eller hur? En komedi om en kille som får cancer. Det finns massor av ämnen man kan behandla i en komedi som ligger närmare skratt än en av jordens lömskaste och dödligaste sjukdomar. I stort sett alla har någon erfarenhet av cancer. Antingen har man själv haft det eller så känner man någon, antingen nära eller på avstånd som haft det. Som klarat sig eller inte klarat sig. Det här orsakar problem om man försöker skriva en komedi om ämnet. Filmer som släpps 2011 visas för en publik som är mer cynisk och blasé än någonsin tidigare i historien. Vi tror oss ha sett allt redan. Vi vet precis när filmer försöker dra i hjärtesträngarna på ett uppenbart sätt och vi är väldigt perceptiva i att uppfatta scener som känns det minsta cheesy. En film som 50/50 måste alltså vara rolig, behandla ämnet med respekt och få oss att faktiskt bry oss om karaktärerna. Men samtidigt måste den vara väldigt noga med att undvika klyshor och se till att situationerna och människorna känns helt verkliga och om möjligt försöka fånga situationer som folk som varit i kontakt med sjukdomen kan känna igen sig i. Ingen dålig beställning.

50/50 lyckas med allt detta och mer. Den marknadsförs som en komedi, men lyckas samtidigt bära lika mycket (eller mer) dramatisk tyngd som det mest seriösa drama man kan tänka sig.

Friends don't let friends get the reverse mohawk

Joseph Gordon-Levitt spelar Adam, en vanlig kille i sena 20-årsåldern som jobbar med vad som verkar vara ljudredigering inom radiobranchen. Det finns inte mycket anmärkningsvärt med honom och han är en väldigt snäll kille som lever ett odramatiskt liv. Det vill säga odramatiskt fram till den dagen då han diagnostiseras med en sällsynt sorts ryggmärgscancer med en överlevnadssannolikhet på ungefär 50%, och hans tillvaro ställs på huvudet. Hans flickvän, spelad av Bryce Dallas Howard, tar på sig att agera stöd och hjälp till honom under sjukdomen, men det blir snart klart att ansvaret för detta tär på henne och att hon kanske egentligen inte är uppgiften mäktig. Hans bästa vän Kyle spelas av Seth Rogen som självklart gör ett bra jobb i den rollen (en recension jag läste påpekade att man skulle kunna sätta Seth Rogen bredvid en gråsten och han skulle lyckas med att få en att tro på att han var dess bästa vän). Man skulle nog kunna påstå att Kyle axlar rollen som filmens comic relief, ord som nog inte ofta behöver användas när man pratar om vad som enligt utsaga ska vara en komedi. Men som sagt, saker blir rätt tunga bitvis och Kyle känns oftast välkommen och välbehövlig när han dyker upp. Adam verkar ta nyheterna så bra som man kan vänta att någon kan tänkas ta dem, men går med på att börja gå till sjukhusets egen terapeut för att prata ut om det hela. Det visar sig att terapeuten är en ung kvinna och att Adam är en av hennes första patienter, så det blir snabbt ett fall av reciprokal hjälp att handskas med den lite märkliga situationen. Terapeuten Katherine spelas av Anna Kendrick och är en av filmens höjdpunkter. Hon är något avig och hennes samspel med Adam känns väldigt verkligt och mänskligt på något vis. Det är svårt för skådespelare att hitta en ton av social obekvämhet som upplevs riktig, men hon gör det nästan perfekt och jag skulle inte ha något emot om hon fick en oscarsnominering för bästa biroll för hennes insats i 50/50.

Strit och Katherine blev goda vänner

Lika mycket som filmen handlar om Adams reaktioner till vad han råkat ut för, handlar den också om hans omvärlds reaktioner på hans sjukdom, och till viss mån även hans reaktion på reaktionerna. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att få en så bister diagnos, men 50/50 gör ett beundransvärt försök att försöka beskriva känslorna som kan vara inblandade. Oftast är det dock inte Adam själv som tar fokuset i scenerna, utan han reflekteras istället genom människorna omkring honom. Joseph Gordon-Levitt fyller rollen alldeles utmärkt. Han är rolig och charmig när det behövs, tystlåten när det behövs och viktigast av allt: han låter de färgstarkare karaktärerna fylla sina funktioner och reagerar alltid på sätt som är möjliga att identifiera sig i. Du ska dock inte tro att Adam bara är ett tomt kärl som alla andra karaktärer häller mening i. Han har en distinkt personlighet som etableras beundransvärt väl redan under de första två minuterna av filmen och man gillar honom och förstår honom hela vägen genom allt han är med om.

Det finns ingen direkt skurk i 50/50 förutom möjligen sjukdomen själv. Det är möjligt att förstå alla karaktärer, både under sina ljusaste och under sina mörkaste stunder och de är alla komplicerade och intressanta.

För min del var 50/50 en av de tio bästa filmerna 2011. Den tar sig an ett väldigt svårt ämne, behandlar det med respekt och lyckas samtidigt vara intressant, smart, rolig och dessutom inkludera några av dem tyngsta dramascenerna jag sett det senaste året.

Betyg: 9/10

Real Steel - En film om robotboxning med ett hjärta av guld

Varje gång jag sätter igång och ska recensera en film så är det rimligaste första steget jag tar att klura ut exakt vad det är som gör att filmen i fråga är bra eller dålig. Det finns människor som är helt otroliga på konsten att sätta fingret på en films storheter eller tillkortakommanden. Real Steel är ett bevis på att jag inte är en av dem ännu.

Real Steel utspelar sig i en nära framtid där den största åskådarsporten som finns är robotboxning. Hugh Jackman spelar en boxningspromotor och föredetta boxare som försöker klara sig inom sporten genom att köpa billiga robotar och coacha dem genom matcher för att tjäna snabba pengar. Saker blir mer komplicerade för honom när han får veta att hans son som han aldrig träffar har förlorat sin mamma och ska bo med honom under en tid. Det visar sig att sonen också är väldigt förtjust i robotboxning så de hittar en gammal utdaterad sparringrobot som heter Atom som är gjord för att ta emot en massa stryk, men inte nödvändigtvis dela ut så mycket. När de börjar tävla med den så visar det sig att Atom kan klara sig bättre i ringen än väntat i rätt händer. Så för att sammanfatta så är det alla sportfilmer, och i synnerhet boxningsfilmer som någonsin gjorts komprimerad till en enda 2-timmarsfilm. Det låter som ett skämt när man förklarar det och när jag såg en trailer för härligheten för länge sedan så trodde jag att den som bäst kunde bli en rolig hyllning till den sortens film med glimten i ögat. Knappast något att ta på allvar.
Ack så fel jag hade.

Hugh Jackman och hans robotkompis

Det finns egentligen ingen speciell anledning varför Real Steel skulle funka så bra som den faktiskt gör. Den har en löjlig premiss, den gör inget märkvärdigt som man lägger märke till direkt och den regisseras dessutom av killen som gjorde Night at the Museum 1& 2. Men likt förbaskat så fungerar varenda scen helt perfekt. Det är lätt att påstå att det är Hugh Jackman som lyfter det hela då han brukar vara bra i det mesta han är med i, men jag har svårt att tänka mig att det är så enkelt. Det kan till och med vara ungen som spelar Jackmans son som lyfter hela projektet. Killen är kanske lite väl lillgammal bitvis men till skillnad från barnskådespelare i de flesta fall så är han en av de bättre bitarna i filmen och hans samspel med Jackman känns på det stora hela väldigt trovärdigt eller åtmistone engagerande. Det kan också vara musiken i filmen som lägger till den där extra gnistan. På något plan känns den tjäna filmen bättre än musik brukar i den här sortens spektakel, men det brukar oftast mest vara glasyren som lägger till det där lilla extra och kan knappast förklara varför en hel film landar.

Den håller sig i mångt och mycket borta från de värsta klyschorna i genren det tar inte lång tid innan man sitter och hejar på Atom. När man ser trailern får man lätt intrycket att robotdesignen påminner om Transformersfilmerna där det många gånger kunde vara svårt att skilja robotarna ifrån varandra, men robotarna i Real Steel har väldigt distinkta utseenden och det är aldrig någon förvirring gällande vad som händer på skärmen. Actionscenerna är också väldigt väl sammansatta. Insatserna och målen är alltid tydliga och man bryr sig om karaktärerna och hur det ska gå för dem.

Atom gillar att robot-boxas

Vid första anblicken såg den ut som ett billigt försök att sälja robotleksaker till barn inför julklappssäsongen 2011, men i all sin enkelhet briljerar Real Steel och den känns som ett bra sätt att börja filmåret 2012.
Missa den inte.

Betyg: 8/10