Star Wars: The Force Awakens - en recension

Jag kom precis tillbaka från en av de första föreställningarna av vad som kan vara decenniets mest efterlängtade film. Det här är mina spontana tankar kring den.

Star Wars: The Force Awakens är en väldigt underhållande film. Dock så är det hela tiden väldigt svårt att avgöra hur mycket av det bra som är på filmens egna meriter och hur mycket som bara bygger på ens tidigare relation till Star Wars, förutsatt att man har en. När John Williams välkända huvudtema dundrar igång och textväggen börjar krypa uppåt mot en stjärnfläckad bakgrund så är det svårt att inte känna något, och låt oss vara ärliga ett ögonblick - man skulle inte känna samma sak om det inte var för att man tas tillbaka till hur man kände inför de första filmerna.

Jag har inte hunnit fundera nog mycket på den för att göra en genomtänkt eller välstrukturerad recension, så jag kör på att lista det bra och det dåliga och hoppas att en bild kan formas från det.

---

Det dåliga:

Tempot och/eller spellängden
Det är lite svårt att avgöra exakt vart det här problemet ligger, men jag tror att man helt enkelt har fått varit lite för brutal i klippningen för att hålla nere speltiden en aning, men det kan också vara att manuset försöker göra lite för mycket. Svårt att säga som sagt. Vad än det är blir resultatet att jag kände att jag gärna hade velat lära känna karaktärerna lite närmare, och även att vissa delar känns en aning för stressade. Konsekvenserna av vissa handlingar och uppbyggnaden till andra går helt enkelt lite för fort.

De gamla rävarna
Det här smärtar en aning att säga, men faktum är att varken Harrison Ford eller Carrie Fisher riktigt kan bära upp sina dramatiska scener lika väl som sina yngre motspelare. Jag tror att de nog gör sitt allra bästa, men för mig räckte det inte riktigt hela vägen dit jag hade önskat att det skulle. Det är klart att vissa av deras scener, både individuella och tillsammans gav mig lite gåshud här och var, men jag är rädd att mycket av det helt enkelt är nostalgi. De är inte dåliga, bara inte lika bra, eller bitvis ens bra nog. Ledsen smileyface.

Slutet
Allt beror på vad de gör i nästa film, men jag hade nog önskat att filmen tagit slut fem minuter tidigare. Den sista delen hänger lite som en tarm från ett annars väldigt gediget paket.

Huvud, axlar, knä och tå

Det bra:

Världen
Vi älskar väl alla galaxen långt, långt borta. Som tur är får vi återvända till den igen. Den känns samtidigt bekant och ny och fräsch. Som att komma hem till sitt barndomshem igen, men snart upptäcka att det rivts ned och ersatts med en exakt kopia med en massa nya fräcka prylar som självgående dammsugare.

Nytt blod
De nya karaktärerna är väldigt behagliga att vara runt. De är roliga, sympatiska och har sina egna distinkta personligheter och svårigheter. Kanske ännu viktigare är att de alla är duktiga skådisar. De som får bära det tyngsta lasset är John Boyega och Daisy Ridley. Båda relativt okända talanger och det är kul att se att de klarar att bära filmen utan större hjälp från de gamla rävarna.

Skurken
Kylo Ren är en skurk värdig Star Wars. Det är inga dåliga betyg i en filmserie med en av de mest ikoniska skurkarna i filmhistorien. Adam Driver, som verkar vara konsekvent bra i allt han är med i, andas liv i karaktären, och han har en personlighet som egentligen inte liknar något vi sett under de sex tidigare filmerna. Att använda Driver i rollen är ett genidrag som egentligen låter rätt illa på pappret, men funkar hur bra som helst när man ser det. Under den första delen av filmen så luras vi att tro att han bara är en vanlig stygging-med-fräck-mask-skurk direkt från filmklichéaffären, men filmen drar undan den slitna gamla mattan under fötterna från oss och avslöjar att det minsann finns ett par extra lager till honom.

Återhållsamhet
Det måste vara så hemskt frestande när man tilldelas en serie som Star Wars att bara gå bananas och kasta in läckra actionscener med hyperkinetiskt kameraarbete som bara kan vara möjligt i datoranimationens underbara värld. Ett ständigt viftande med ljussablar och citerande av gamla repliker. Och visst, allt det här finns väl i någon mån, men jag blev ändå glatt överraskad över hur pass hårt man hållit i tyglarna när det gäller godtyckligt vältrande i fanservice. Man använder bara de välkända musikaliska styckena på vissa utvalda ställen där de kommer att få maximal effekt. Rymdstriderna är bara förvirrande under korta ögonblick när de vill vara det. Men viktigast av allt: ljussabeln känns speciell igen! Är inte bara det anledning nog att se den här filmen?

Värdiga bärare av fanan

---

Utöver allt det här uppstolpade så fick jag bara en genomgående bra känsla från The Force Awakens. Många gånger satt jag med antigen gåshud på armarna eller ett stort fånigt leende på läpparna. Den sög in mig totalt och för att knyta tillbaka till vad jag sade i början: Star Wars: The Force Awakens är en väldigt underhållande film. Så enkelt är det!

Jag är väldigt nöjd med den senaste Star Wars-filmen och jag är oerhört peppad på att se vart historien kommer att ta vägen. Det är något som jag bara för ett par år sedan inte trodde skulle hända igen.

Betyg: 8,5/10

Oerhörda mängder blod och elände. Dessutom tre filmrecensioner!

Dags för ännu ett blogginlägg. Det blir lite av ett tema den här gången och temat är blod, kroppsstympning och annat obehagligt. Håll tillgodo!

Stung   (trailer)

Två matleverantörer anländer till en mindre privat fest för ett gäng rika socitetslejon. Festen är lugn och beskedlig, fram tills tusentals jordgetingar stora som möss flyger in och börjar sticka folk. Det låter hemskt nog för att förstöra kvällen för vem som helst, men det visar sig dessutom att om man blir stucken så förvandlas man dessutom till en getingliknande varelse i mänsklig storlek. Eller snarare, den liksom kryper ut ur en. Yuck.

Jag tror att risken är liten att någon hört talas om den här. Kanske av god anledning. Den var inte superbra. Gore-effekterna fick mig att lyfta lite på ögonbrynen här och var, och det är ju alltid kul, och dessutom måste man ge cred för att de flesta effekterna är praktiska och inte datoranimerade. När de datoranimerade partierna tar vid så lyser den låga budgeten igenom betydligt starkare. För mig är det inte nödvändigtvis en dealbreaker, men det går inte förneka att det tar en ur filmen en aning när varelserna plötsligt blir i stort sett tecknade figurer under några sekunder i taget.

Det kan också vara värt att nämna att karaktärerna beter sig väldigt underligt. Runt 15 av deras vänner har just förvandlas till en kladdig smet och ersatts av vidunderliga insekter och deras reaktion är att sätta sig i källaren, öppna en flaska vin och prata om livet i allmänhet? Man tycker ju att det borde dröja mindre än 10 minuter innan någon ställer frågan "vad fan hände just??". Spoilers: det var nån som hade hällt nån sorts tillväxthormon i gödslet de använde. Det är all förklaring vi får. Seriöst, det är typ en replik som tillägnas ämnet.

Som helhet får jag väl säga att jag inte var superförtjust, men samtidigt är det kul att se en creature-feature som gör sitt bästa med att köra plattan i mattan och leverera några ögonblick av äkta kladdig body horror.

Tyvärr så missar den på för många punkter för att jag ska kunna rekommendera den med gott samvete.

Betyg: 4/10

En B-film. Visst funkar det skämtet på svenska också?

Green Inferno   (trailer)

Ett gäng ungdomar är fast övertygade om att de kan göra världen till ett bättre ställe. De flyger ner till Amazonskogen för att sätta käppar i hjulen på ett stort ondskefullt företag som håller på att skövla skogen och är på väg att utrota en av världens sista totalt orörda och av civilisationen okontaktade stammar genom att kedja sig fast vid skogsmaskinerna. När de uträttat sitt rättfärdiga arbete och är på väg hem så störtar dock deras plan, och de tillfångatas av sagda stam. Det visar sig snabbt att den inte är helt fridfull.

Jag antar att de flesta känner Eli Roth som regissören av Hostel 1&2. Han är mannen som tog tortyrfilmerna till en mainstreampublik, och får ofta skulden för mycket av vad skräckpurister anser vara förfallet av modern skräckfilm. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag har inget emot Hostelfilmerna. De fyller sin egen niche och gör det hyfsat väl. Klart att det finns fler och betydligt bättre filmer i samma subgenre och som kanske är betydligt bättre (lustigt nog är de flesta av dem franska), men jag ser dem inte som en oheliga kraft som de flesta verkar göra.

Jag såg fram emot Green Inferno och har gjort det sedan jag hörde talas om den. Man presenterade den som en hyllning till filmer som Cannibal Holocaust, en film som jag råkar vara väldigt förtjust i, och kombinationen av detta och Eli Roth vid tyglarna lovade något som åtminstone kan vara intressant.

Och intressant var den. Dock så levde den inte riktigt upp till mina förhoppningar (förväntningar är nog att ta i).

Jag tror att du säkert redan förstått att detta inte är en film för människor som har svårt för att se blod på film. Detta är en film som verkar njuta av att få sin publik att må dåligt, och det är ju precis så det ska vara med sådana här filmer, eller hur? Det är inte mycket som lämnas till fantasin när urinvånarna sätter igång med sina tokiga kannibalistiska upptåg. Allt det funkar fint.

Jag känner dock att Green Inferno inte riktigt hittade rätt ton för vad den försökte göra. Den verkar pendla, inte alltid särskilt snyggt, mellan självmedveten humor och gravallvar. Det är förstås egentligen inte något fel i att försöka gå den balansgången, men jag tror att det är väldigt svårt att få det helt rätt, och jag tycker inte att det lyckas helt i det här fallet.

Det finns emellertid åtminstone en scen i den här filmen som funkar hur bra som helst och som antagligen kommer att följa med mig ett bra tag framöver. Och den gör det inte för att den är mer brutal än andra scener, utan för att den väljer vad den ska visa och hur den ska visa det. Den väljer en ton och slår i ansiktet med den som en slägga. Jag ska inte avslöja vilken scen jag pratar om, men håll utkik efter tatueringar.

Jag önskar bara att resten av filmen kunde ha varit lika effektiv. Detta blir en rekommendation, men en rätt svag sådan. Tyvärr.

Betyg: 6/10

Trist när alla ska vara och känna.

The Human Centipede II (Full Sequence)   (trailer)

En rundlagd liten säkerhetsvakt som heter Martin älskar filmen The Human Centipede. Han älskar den nästan obehagligt, ohälsosamt mycket. Han ser den så ofta han kommer åt, och under någon av gångerna föds en idé i hans märkliga lilla huvud: "Jag kanske skulle kunna göra min egna Human Centipede"

Okej, jag erkänner. Jag såg Human Centipede kort efter den kom ut. Jag tyckte att den var hyfsat bra på så vis att den fick mig att må väldigt dåligt. Och det är väl så man måste döma de här filmerna, eller? I det fallet så är The Human Centipede 2 också hyfsat bra. Den fick mig att må rätt dåligt.

Man måste ge viss cred här. Uppföljaren till popfenomenet tar konceptet i en stilistiskt helt annan riktning än originalet. Borta är nu den klassiska uppbyggnaden och den klassiska tonen för mediumbudgetskräck. Den är ersatt med en märklig svartvit sak som kanske bitvis har mer gemensamt med Eraserhead eller Terry Gilliam än originalet.

När chockvåldet väl sätter igång så släpps dock alla tyglar. Det är uppenbart att den här filmen gjordes i första hand för att chocka publiken. Jag har svårt att föreställa mig att det finns en tematisk anledning till varför en av offren var tvungen att vara gravid. Allt man tar med sig från filmen utöver chockvärdet är antingen en bonus eller en ren olyckshändelse. Mer än sannolikt båda.

Ja ja, Human Centipede II (Full Sequence), du ville chocka mig och få mig illa till mods och du lyckades. Jag hoppas att du mår bra över det. Jag hoppas att din mamma är stolt.

Betyg: 5/10

Man kan inte alltid ha roligt