Två resor in i själen. En resa i öknen.

Hej igen gott folk!

Här kommer en ny uppsättning recensioner! En salig blandning som vanligt, men det börjar dra ihop sig till mitt blå inlägg. Vad då det kan betyda. Det har även fötts en idé i mitt huvud som kan komma att resultera i en ordentlig omstrukturering av bloggen, men vi får se hur det blir med den saken. För tillfället kan ni i alla fall här läsa lite mer om möjliga filmer att se.

Ex Machina   (trailer)

Caleb är en programmerare på ett gigantiskt IT-företag som blir utvald att flygas ut till ett stort hus långt från civilisationen där företagets ägare Nathan bor och jobbar. Det visar sig att Nathan har gjort ett gigantiskt genombrott inom artificiell intelligens, och Calebs uppgift blir under ett par dagar att vara den mänskliga komponenten i ett Turingtest. Den icke-mänskliga komponenten är Ava, en oerhört avancerad robot.

Åh vad science fiction kan vara underbart när den hamnar i kompetenta händer! Det är en sådan total fröjd för mig när en sci-fi-rulle trycker på alla mina knappar att jag kan inte ens beskriva det.

Ex Machina känner till alla pojke-möter-robotflicka-filmer och vet vad vi väntar oss se. Den använder sedan detta emot oss på ett väldigt listigt sätt och resultatet är vad jag hoppas kommer att anses vara en klassiker i framtiden. Sällan har jag sett en film som behandlar framväxten av en artificiell intelligens som får hela scenariot att verka så hemskt sannolikt.

Detta är en film som du inte får missa. Den är bitvis snubblande nära ett mästerverk.
Betyg: 8,5/10

Nosce te ipsum

Mad Max: Fury Road   (trailer)

I ett postapokalyptiskt ökenlandskap följer vi Mad Max som hamnar i onåd med en krigsherre vid namn Immortan Joe. Vad som följer är i stort sett en enda lång biljakt i 90 minuter. Jag tycker inte ens om biljakter för böveln! De är nästan alltid den tråkigaste biten av actionfilmer.

Det är hemskt jobbigt att ge sig på att skriva en recension när man vet att inget man skriver kommer att förmedla hur fruktansvärt bra filmen är. Det går att prata sig blå i ansiktet om det visuella, det tematiska och den högintensiva regin, men fram till man faktiskt sitter i en biograf och upplever Mad Max så är allt bara tomma ord.

Vad jag försöker säga är att allt du hört om den här filmen är sant och jag tror att det finns en god chans att man kommer att se tillbaka på den här filmen som en av de stora actionklassikerna om 10 år, på samma nivå som Terminator 2 och The Matrix. Jo, den är så bra, och en av de mest intensiva upplevelser man kan få i en biograf.

Det är helt otroligt att tänka sig att killen som satte ihop den här filmen är en 70-årig gubbe. Vid den åldern ska man ju gnälla över musiken som ungdomar nuförtiden lyssnar på, inte sätta ihop actionfilmer som får de senaste 10 årens action att se nätt och prydlig ut. Fury Road tar med sig sensibiliteterna från det bästa för 30 år sedan, där tydlighet, insatser och karaktärerna var det viktigaste i actionfilmer, och blandar det med modern teknik på ett sätt som skulle få de flesta unga regissörer att rodna.

Mad Max är en närapå perfekt symfoni av explosioner, smuts, blod och olja och jag kan inte föreställa mig att det kommer att komma en lika kraftfull film de närmsta åren. Jag vet i alla fall att det var länge sedan vi fick det sist. Om vi ens någonsin haft det.
Betyg: 9/10

Perfekt vansinne

Solaris

Jag börjar den här recensionen med det första SMS:et jag skickade, ett par minuter efter att jag sett klart den:
"Men dessa satans jävla ryssar med deras satans jävla existensiella kriser! Jag känner att jag blir gudförbannad!".

Det sammanfattar nog rätt bra hur jag kände, och till viss del fortfarande känner inför Solaris. Jag kan stå ut med rätt mycket pretentiös onani när jag ser film. Jag ser gärna en film som oskyldig till motsatsen bevisats. Jag vill alltid tro det bästa om dem, så mitt tålamod med filmer är förhållandevis stort.

Men det kan bara räcka så långt. Jag orkade inte med Solaris. Jag fick helt enkelt erkänna mig besegrad när eftertexterna till  slut började rulla. Jag hittade nästan ingenting i filmen att greppa tag i. Eller tja, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren var en rätt duktig skådis, men var lämnar det mig om jag inte ens kan hitta något i hennes karaktär att relatera till?

Detta är hemskt frustrerande eftersom jag verkligen tycker om filmens premiss. Vi följer en psykolog som åker till en rymdstation på en fjärran planet som har ett gigantiskt levande hav på sig. Havet verkar ha den märkliga egenskapen att det manifesterar delar av besättningens medvetande i verkligheten.

Borde ju vara bra eller hur? Tyvärr så gjordes filmen för någon med betydligt större tålamod än jag har. Det är en medvetet och obevekligt långsam film med dialog som släpar sig fram och aldrig verkar ta sig någonvart. Stämningen under hela dess ej helt blygsamma 167 minuter är tung och deprimerande och helt enkelt för mycket för mig att sitta igenom med någon glädje kvar i kroppen.

Om du känner att du måste se en klassisk, några decennier gammal sci-fi med stora teman och som rör sig som en glaciär genom närmare tre timmar, se då istället 2001: A Space Odyssey. Den är bra som tusan. Solaris var en plåga.
Betyg: 4/10

Åh ångesten! All denna delikata ångest!