Svartvita filmer

Glada pastellfärger i all ära, men nog har svartvitt också en del att ge oss ibland. Här är en samling filmer som jag sett nyligt och som inte känner något behov av att använda sig av färg för att berätta sin historia.

Godzilla

Länge har jag gått och funderat på att faktiskt ta mig för att se den gamla klassiska Godzillafilmen från 1954. Men när tar man sig för en sån grej liksom? Man har alltid en massa nya fräsiga saker som man vill se när man väl har tid över för lite film.

Häromdan hade jag både tid, lust och möjlighet att se Godzilla, och jag måste säga att jag är glad att jag gjorde det. Den överträffade mina förväntningar med viss marginal.

Självklart är det en film som är lätt att håna om man går in med den inställningen. Man kan sitta med sina goda vänner och skratta åt effekterna och det faktum att det rätt uppenbart att det ostoppbara monstret är en kille i en gummidräkt som lunkar omkring i en liten modellstad. Men därför är jag också rätt glad att jag såg den själv och gick in med avsikten att faktiskt försöka förstå vad den försökte göra med de begränsade medel som fanns tillgängliga för filmmakare på 50-talet.

Med det i åtanke kan jag konstatera att även om många av de efterkommande Godzillafilmerna kanske är rätt fåniga och publikfriande, så är originalet en förvånansvärt tankfull och melankolisk liten sak som behandlar frågor som var väldigt långt fram i det japanska medvetandet kring den tiden. Specifikt frågor kring vetenskapens frammarsch och de möjliga farorna som följer med den.

Det är värt att komma ihåg när man ser filmer som kom 30 år innan man föddes, och speciellt filmer från andra sidan jorden, att de faktiskt inte var gjorda för mig. Jag är inte den perfekta publiken för den. Det kulturella bagaget och de referens man har är så vitt skilda att det nog är svårt att ens föreställa sig. Så när en sådan film faktiskt lyckas hitta kontaktpunkter som talar till en på något plan så får man dra slutsatsen att den gör något väldigt rätt.

Jag tyckte om Godzilla. Den var överraskande tankfull och effekterna var inte så skrattretande som jag hade väntat mig. Jag måste dessutom nämna att soundtracket är rätt fantastiskt. Jag tycker att du borde se den nån dag om du inte redan gjort det. Både för att den är en klassiker som man gärna vill ha sett och för att den är väl värd besväret och faktiskt en genuint bra film.

Betyg: 7/10

Om nom nom

Ida   (trailer)

Jag använder frasen "polskt svartvitt drama" som kort för "pretentiös filmskolefilm som är omöjlig att uppskatta om man inte tar sig själv på totalt allvar". Därför tyckte jag att det var närmast komiskt när det förra året dök upp en film som hette Ida, ett polskt svartvitt drama som dessutom började få väldigt bra recensioner. Sen handlade den dessutom om en nunna några år efter andra världskriget, så mycket torrare än så kan det väl knappast bli.

Jag tänkte att det skulle bli intressant att se hur allt detta högtravande skulle falla ihop till en bra film, och det visade sig att kritikerna hade rätt. Vad som gör Ida annorlunda är mest hur den är filmad och hur den är klippt. Historien är inte överdrivet komplicerad eller svår att följa. En föräldralös nunna vid namn Anna uppmanas att åka och träffa sin enda kända levande släkting innan hon ska ta sina löften och stanna i klostret för resten av sitt liv. Hon får veta att hennes riktiga namn var Ida och att det finns en del historia att gräva upp kring hennes föräldrar.

Filmen är full av fina små ögonblick och uppbackad av väldigt bra skådespel från alla inblandade. Det är en mestadels tyst och lugn film och ögonblicken får andas så mycket som de behöver. Vi skrivs aldrig på näsan vad karaktärerna känner eller tänker utan får mest vinkar om det i blickar och pauser. Det låter kanske inte superfräckt, men jag tyckte verkligen om filmen och jag är glad att jag gav den en chans. Ida är dessutom alldeles förtrollande att titta på, både filmen och karaktären.

Betyg: 7,5/10

Intensivt dyrkande av herran

Persona   (trailer)

Sjuksköterskan Alma får i uppdrag att göra skådespelerskan Elisabet sällskap ut till en avlägsen stuga där de ska bo tillsammans. Detta eftersom Elisabet plötsligt slutat tala, och det är upp till Alma att reda ut varför.

Om man verkligen vill försöka utforska film och göra det ordentligt så har man förr eller senare inget annat val än att tackla Bergman. Frågan är egentligen bara vilken film man ska börja med, och svaret är egentligen Det Sjunde Inseglet, eftersom det antagligen är hans mest kända film. För mig blev det lite annorlunda eftersom jag tipsades av grabbarna på Filmspotting om att postern till Persona var alldeles extra fin och genomtänkt. När de sedan pratade om själva filmen tyckte jag att den lät hemskt intressant, så jag gav mig på den.

Resultatet blev ungefär som väntat: Jag förstod inte allt som pågick, men jag tyckte om den en hel del ändå.

Alla dessa klassiker verkar ha det gemensamt att de är väldigt vackert filmade och det är en hel del små fräcka kompositioner där de två kvinnornas ansikten liksom smälter in i varandra när linjen mellan deras identiteter börjar suddas ut en aning. Allt sånt är ju väldigt trevligt att titta på och så. Dessutom klingar inte skådespelarnas insatser riktigt lika falskt som jag tycker att de brukar göra speciellt i äldre svenska filmer.

Jag var intresserad och investerad hela vägen igenom filmen, och det är väl egentligen det absolut bästa man kan hoppas på när man pratar om en film som man egentligen inte förstår fullt ut. Jag tycker att den klart värd att se!

Betyg: 7/10

Två kvinnor?

Metropolis

I framtiden lever de rika på de fattigas bekostnad. Det är ett högavancerat industrisamhälle där arbetarklassen jobbar ihjäl sig i fabrikerna samtidigt som bourgeoisien lever bekvämt i sina stora hus och lägenhetsbyggnader. Men en industrimagnats son får plötsligt insikt om de orättvisor som pågår och svär att han ska få till en förändring.

Detta är den näst äldsta filmen jag sett, och en av de stora klassikerna. Den äldsta filmen jag sett är Nosferatu från 1922, och jag måste säga att jag föredrar den över Metropolis. Inte för att Metropolis är dålig direkt, men den är bara så hemskt annorlunda från vad jag är van att se nu, snart 100 år senare, att jag har så hemskt svårt att veta hur jag ska relatera till det på något meningsfullt sätt.

Jag kan inte säga att Metropolis lämnade ett särskilt djupt intryck på mig. Jag antar att man måste respektera vad den gjorde för filmmediet och det är alltid en fascinerande historielektion att se äldre filmer och uppleva ett annorlunda filmspråk. Men om jag skulle bedöma den som vilken film som helst i rent underhållningsvärde så kan jag inte påstå att den gav mig särskilt mycket.

Se den som en del av din personliga filmutbildning om sådana saker har något värde för dig, men vänta dig inte att bli helt överväldigad.
Betyg: 6/10 (usch, det där kändes inget bra, men jag måste ju vara ärlig)

En tokig man med hans splitter nya robot

La Jetée 

Fransoserna ska då alltid vara värst. La Jetée är en fransk experimentell science fictionfilm från -62 om en man i en postapokalyptisk framtid som väljs ut av en grupp vetenskapsmän att resa tillbaka i tiden för att stoppa apokalypsen innan den äger rum. Anledningen att just han väljs ut är att han har en väldigt tydlig minnesbild av en kvinna på en flygplats och möjligen lite ond bråd död.

Jag tror att ens uppskattning av den här filmen till mångt och mycket korrelerar med ens uppskattning av dess foto. Och fotot är rätt speciellt i att hela filmen bara består av en serie fotografier med en berättarröst i bakgrunden. Jag vet inte om man ens kan kalla detta för en film med gott samvete. Jag vill minnas att det kan ha stått "fotonovell" nånstans i förtexterna.

Nåja, är den bra då? Mitt svar är nog 'inte direkt'. Detta är utan tvekan för att jag inte förstod dess geni, men vi kan inte alla vara från frankrike eller hur? Jag var inte särskilt förtjust i stilen den fotograferades i heller, och jag tyckte bättre om historien när den hette 12 Monkeys. Okej okej, för att vara rättvis så är det väl egentligen 12 Monkeys som är en remake och utbrodering av La Jetée, men det struntar jag i. Jag tycker om 12 Monkeys, men jag är inte överförtjust i La Jetée.

Men samtidigt, om du har 30 minuter över och vill se något annorlunda så kör hårt. Det kan ju inte skada att prova nåt nytt, eller hur?
Betyg: 4/10

Framtidens kanske fräckaste solglasögon