Okej, det var ett tag sedan sist, men jag har sett några nya filmer. En del är intressanta, andra är inte så intressanta. Jag ska bara försöka bli varm i kläderna igen med det här inlägget, så justera dina (förhoppningsvis redan lämpligt låga) förväntningar därefter.
How to Train Your Dragon 2 (trailer)
Den första Draktränaren (jag kommer att använda dess svenska titel då det är bekvämare att skriva) var väldigt bra. Jag trodde inte att jag skulle tycka det när jag först kom i kontakt med den, men det går inte att komma runt. Den hör till åtminstone mina topp 10 dataanimerade filmer. Jag gick dock ändå in i uppföljaren med rätt låga förväntningar, då jag kände att magin i den första filmen skulle vara svår att återskapa då dess charm byggde mycket på att upptäcka en helt ny värld och hur allting i den fungerade, och att bara göra det igen skulle vara omöjligt.
Draktränaren 2 låter oss bara fortsätta utforska den här världen och det hela funkar väldigt bra. Historien fortsätter följa Hiccup, vår huvudperson från den första filmen. Han har blivit äldre och mognare och försöker kartlägga sin värld från ryggen av hans drake. Inom kort får vi dock veta att det finns en man som heter Drago Bludvist som håller på att bygga en armé av drakryttare. Hiccup bestämmer sig för att det inte är okej. Förvecklingar följer.
Hiccup glad, Toothless arg
Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, eller ens prata särskilt mycket om den här filmen eftersom bitarna som jag tyckte var överlägset mest intressanta involverar att man måste prata om spoilers och sånt försöker jag undvika. Men jag
kan säga att den förvånade mig på allvar ett par gånger. Det är inte helt vanligt att barnfilmer tar så drastiska vändningar i handlingen som Draktränaren 2 gör. Under ett tag hade jag ingen aning om vart filmen var på väg och vissa förvecklingar fick mig att undra om den någonsin skulle kunna sluta på ett sätt som skulle låta de yngsta i publiken somna gott den natten. Eller någonsin igen.
Den har kallats för trilogins Empire Strikes Back, och jag kan förstå varför då dess ton är något mörkare än originalets. Dock så tyckte jag inte att den löste upp alla trådar som den fnurrade ihop på ett helt tillfredställande sätt, och det drar ner betyget en aning för mig.
Som sagt så vill jag inte prata om den här filmen särskilt mycket, så jag lämnar det så. Den är väldigt bra, men inte riktigt lika bra som den första. Se den!
Betyg: 7,5/10
X-Men: Days of Future Past (trailer)
I framtiden har världen förvandlats till en dystopisk mardröm där alla mutanter i X-men:s universum antingen dödats av eller ständigt jagas av ofattbart dödliga robotar som kallas Sentinels. Mutanternas enda hopp är att skicka filmseriens mest populära karaktär bakåt i tiden för att se till att ingen av dessa obehagligheter någonsin kommer att hända.
Jag hade väldigt höga förhoppningar på den här filmen. Jag hade aldrig läst serietidningarna som låg till grund för historien i XM:DoFP, men jag visste att den involverade många av de mer extrema elementen som gör det så kul med serietidningar. De kan skriva handlingen i tidningarna nästan hur sanslösa som helst och folk accepterar det bara rakt av eftersom det liksom bara
ska vara så i serietidningar.
Det har ju bara varit en tidsfråga innan de smyger i den riktningen även med filmerna nu när superhjältar har blivit den största kraften på jorden när det gäller att dra in pengar på storfilmer. Se bara på den kommande Guardians of the Galaxy. Folk verkar kunna acceptera mer och mer bisarra koncept utan att höja på ögonbrynen. Detta är förstås en utveckling som passar mig alldeles utmärkt.
Filmens (och årets?) mest minnesvärda actionscen står Quicksilver för
Med det sagt så kanske Days of Future Past inte är det bästa exemplet på den här utvecklingen när man sett den färdiga filmen. Den går inte mycket mer bananas än en film som behandlar superhjältar och tidsresor behöver göra. Som helhet är den väldigt bra ändå! Jag är väldigt svag för dystopiska framtider med storslagna tal och avlägsna sista hopp, och just de bitarna av filmen funkade för mig på alla cylindrar. Den har några ljusglimtar här och var som lyser oerhört starkt, men även rätt långa perioder som känns desto mer gråa.
Filmen bärs till stor del av skådespelare som är betydligt bättre än materialet de har att jobba med och många scener med McAvoy, Fassbender, McKellan och Stewart är oerhört bra, mest tack vare deras respektive insatser. Speciellt en scen mellan McAvoy och Stewart gav mig lite feels, och det är ju alltid bra. Jennifer Lawrence faller förvånansvärt platt i rollen som Mystique. Hon brukar ju vara fantastisk i allt hon är med i, men det verkar som att hon helt enkelt inte bryr sig nog mycket för att göra ett uppriktigt försök.
Sammanfattningsvis så gillade jag den här filmen en hel del. Dock så kan mycket av det vara rotat i min kärlek för X-men och min kärlek för ovan nämnda dystopiska framtidshistorier, men det finns tillräckligt mycket bra i Days of Future Past för att den ska vara väl värd ett par timmar av ditt liv.
Betyg: 7/10
Jag vill minnas att jag redan höjt the Raid: Redemption till skyarna i en recension för länge sedan, men är för lat för att gå tillbaka och kolla. Det är dock värt att säga igen att om du inte redan sett The Raid så bör du göra bot på detta omedelbart. Den är inte långt från den perfekta actionfilmen. Det är en tight, ekonomiskt berättad historia punktuerad med actionscener så välkoreograferade och brutala att man bara sitter och gapar under stora delar av den.
Den andra delen i trilogin (ja, det verkar som att det kommer att bli en trilogi när man lyssnar på regissören prata om dem) berättar en betydligt större och vidspännande historia och i processen vinner den en del, men den förlorar också en del. I The Raid var det alltid klart vad som hände och vad som motiverade varje karaktär att bete sig som de gjorde. I del två är detta inte alltid lika klart. Kanske är det bara det att jag är en aning korkad, men ofta verkade det som att karaktärerna fattade beslut och betedde sig på sätt som man inte tyckte rimmade särskilt bra med hur de etablerats tidigare i filmen.
En döv kvinna med två hammare. Enkelt och gott.
Det känns också som att filmen kanske var längre än den behövde vara. Vi har sett versioner av den här filmen förut och den gör egentligen inte mycket nytt. Om du bara vill ha ett bra crime drama så erbjuder The Raid 2 en del bra grejer, men också en del som inte alls är särskilt bra.
Men om vi ska vara helt ärliga så är det antagligen inte dramat du kommer att komma ihåg den här filmen för, utan de helt vansinniga fight- och actionscenerna som satte dess föregångare som en starkt lysande stjärna på filmhimlen år 2011. Det är rätt poänglöst att försöka beskriva dem, men om du har sett den första filmen så känner du till den skitiga, otroligt brutala stilen som regissören Garreth Evans gör så hemskt, hemskt, hemskt bra. Kolla annars på
trailern för att få en liten känsla för dem. Det finns gott om ögonblick i den här filmen som frambringar rent fysiska reaktioner när man tittar på dem och bättre betyg kan man väl, åtminstone för min del, ge en sån här film.
Alltså: actionscenerna gör The Raid 2 väl värd att se, men den kommer antagligen inte att kommas ihåg lika varmt som den första.
Betyg: 7,5/10
Under the Skin (trailer)
Den här filmen är hela anledningen till att jag ville börja skriva på filmbloggen igen. Det känns som att
någon borde säga
något om den. Vad som är frustrerande är att så fort jag sätter den proverbiala pennan mot det proverbiala pappret så inser jag att denna någon definitivt inte är jag. Problemet är vidare att jag är den enda personen som jag faktiskt
är, så jag har inte så mycket att välja på.
Historien följer en varelse spelad av Scarlett Johanson som åker omkring på gatorna i en mindre stad på landsbygden i Skottland och plockar upp intet ont anande unga män, förför dem och tar dem till avskiljda hus. Mer än så vill du inte veta.
Något har gått fruktansvärt fel
Under the Skin är en oerhört märklig upplevelse och en vars like jag inte kan minnas att jag sett sedan... jag vet inte ens när. Många delar har en rätt distinkt doft av Kubrick över sig medan andra delar känns mer Lynch-iga, men i stort sett varje sekund av filmen ger en känslor av antingen olust eller rent obehag. Vi ser världen från ögonen på en varelse som vi nästan inte vet något alls om förutom att den definitivt inte är mänsklig, och världen som hon ser ut på filmas som en väldigt märklig plats där folk pratar en knappt förståelig dialekt. Effekten blir att
allt vi ser på skärmen blir främmande på ett eller annat sätt. Det finns inget bekant som vi kan gömma oss i och bitvis blir effekten nästan outhärdlig.
Även musiken gör sitt för att se till att man hålls i ett ständigt tillstånd av illamående. Huvudtemat i filmen för med olycksbådande stråkar tankarna till 50- och 60-tals scí-fi. Något som känns väldigt märkligt över den ibland nästan faux-dokumentära stilen som fotot använder sig av till och från.
Alla kommer inte att uppskatta den här filmen (folk buade visst under dess premiär på Venice Film Festival), och jag förstår definitivt varför. Jag är inte säker på att jag uppskattade den, men jag är nästan helt säker på att det kommer att dröja ett bra tag innan jag glömmer den, då den inte slutat skramla runt i huvudet på mig sedan jag såg den.
Det kan även vara intressant att nämna att filmen (eller åtminstone delar av den) spelades in på ett lite ovanligt sätt i att de filmade icke-skådespelare som inte visste att de filmades under vissa partier när Scar-Jo försöker ta kontakt och lura in dem. Det är oklart vilka personer som var med på det och vilka som inte var det när man ser filmen, men det kan vara något att ha med i bakhuvudet.
I vilket fall som helst så rekommenderar jag att du hittar den här filmen och ger den ett försök. Även om du inte gillar den så kommer du nästan utan tvivel att få se något vars like du aldrig sett förut. Jag vet inte vad det är Under the Skin håller på med, men vad det än är så gör den det spektakulärt.
Betyg: ??/10
Tack för den här gången!
