Fyra bra och en dålig

Vi kör igång direkt!

Take Shelter   (trailer)
Michael Shannon spelar Curtis, en man som plågas av otäcka visioner i sina drömmar och kan inte bli av med känslan av att en fruktansvärd katastrof är på väg åt hans håll. Han bestämmer sig för att bygga ett underjordiskt stormskydd för att skydda sig själv och hans familj.

Inte den mest actionfyllda film jag sett under året, men väl en av de mest välgjorda. Den tar ett i grunden rätt enkelt koncept och ser helt enkelt till att varje scen både filmas och spelas till perfektion.

Curtis oro börjar mer och mer likna besatthet och det är hjärtskärande att se hur det påverkar hans liv, hans jobb och hans familj under filmens gång. Håller Curtis på att rädda sin familj från en katastrof som bara han kan se komma, eller håller han helt enkelt på att bli galen?

Det finns inga dåliga väder...

 

Skådespeleriet är grymt bra i Take Shelter. Alla jag hört som pratar om den nämner alltid hur bra Michael Shannon är i huvudrollen, men det är Jessica Chastain som är filmens hemliga vapen. Det är hon som ser till att spänningarna som byggs upp i familjen känns äkta. Det är hon som ser till att familjen alls känns som en familj. Som publik sitter man och hoppas att allt ska ordna sig, om inte annat bara för Chastains karaktärs skull.

Det är också värt att nämna att den, på sitt eget lilla vis, är oerhört vackert filmad och musiken är helt perfekt i att den sätter en stämning som på ett sätt placerar en i Curtis skor; något är bara lite fel, men man vet inte exakt vad.

Meningarna är delade om Take Shelter. Vissa tycker att den är alldeles för långsam, vissa tycker att den är ett modernt mästerverk. För min del kan jag säga att jag verkligen tycker om den, men att jag inte skulle placera den bland mina favoritfilmer. Tempot må vara en aning långsamt men dialogen var välskriven, skådespelet var strålande och jag kände aldrig att jag hade tråkigt.

På det stora hela, bara en väldigt, väldigt bra film.

Betyg: 8/10


Amadeus   (trailer)
Kompositören Antonio Salieri sitter på ett mentalsjukhus mot slutet av hans liv och berättar om sin store rival Wolfgang Amadeus Mozart.

Filmen som vann Oscar för bästa film (och en hel massa annat) året jag föddes - 1984. Jag såg den för första gången någon gång i högstadiet tror jag och minns att jag verkligen tyckte om den. Dock så var jag inte säker att den skulle falla mig lika mycket i smaken idag. När jag såg om den för ett tag sedan så visade det sig som tur var att mina farhågor var ogrundade. Amadeus är en väldigt bra film och en som fler människor borde se.

Det finns förstås en hel uppsjö av filmer som fler människor borde se och jag ska inte börja dyka i de mörka vattnen i det här inlägget (kanske det får bli ett eget inlägg senare?), men Amadeus gör ett oerhört bra jobb i att kasta in en i psyket på den stackars Salieri och får en att förstå hans avsky mot Mozart. Den ger också en inblick i vilket fantastiskt geni Mozart egentligen var, och gör en uppriktigt nyfiken att upptäcka mer av hans verk som man kanske inte har hört förut.

En man som brinner för sin musik

Vad jag kommer ihåg starkast från filmen och vad jag skulle säga är dess bästa bit är F. Murray Abraham som spelar Salieri. Han vann en Oscar för bästa skådespelare det året och det är inte svårt att förstå varför. Jag kan inte komma ihåg en enda skådespelarprestation som är på samma nivå som Abrahams i Amadeus. Han lever sig in totalt i karaktären och är så fruktansvärt bra i hela filmen att man knappt kan vänta tills nästa gång han får dyka upp. Det är förstås inget fel på resten av skådespelarna heller, men Abraham tar verkligen filmen till en helt ny nivå, och jag är säker på att filmen inte skulle hälften så bra om det inte var för hans insats.

Historien är välberättad och engagerande, och även om den kanske inte är helt sann till verklighetens Mozart och även om den här och var tar lite väl lång tid på sig så är Amadeus definitivt värd de nästan tre timmarna som den tar att beta sig igenom.

Betyg: 8/10


Oz: The Great and Powerful   (trailer)
Suck.

Jag gillar verkligen Sam Raimi. Jag har gillat nästan allt jag sett med honom. Okej, Spider-Man 3 var något av en styggelse men ingen är perfekt.

Men jag kan verkligen inte förstå varför han gjorde den här filmen. Visst gick det väl rätt bra för Alice i Underlandet för ett par år sedan och det var väl inte helt oväntat att det skulle komma fler filmer som skulle göra sitt bästa för att tjäna en liten slant genom att rida på den vågen, men snälla, snälla Sam Raimi. Varför var det tvunget vara du?

Som du kanske förstår har jag inte mycket till övers för Oz: The Great and Powerful. Genom filmen satt jag mest halvt uttråkad och väntade på att något skulle hända som skulle rättfärdiga de hyfsade recensionerna jag hade läst om den, men det dök inte upp något alls för mig att grabba tag i. Den är bara så hemskt ointressant. Jag hade nästan glömt bort den helt dagen efter jag såg den och det kan inte gärna vara särskilt bra betyg.

Färgerna är det inget fel på i alla fall

James Franco passar inte i huvudrollen, Zach Braff är inte särskilt rolig som den flygade apan, ingen av de tre häxorna lämnar mycket av ett intryck och historien är inte särskilt intressant.

De bästa bitarna av filmen är små kameratrick som för ett ögonblick påminner en om att man faktiskt fortfarande lever och tittar på en Sam Raimi-film. Men för de flesta, mig inräknat, räcker inte det.

Ugh, jag orkar inte skriva mer om den här filmen.

Betyg: 3/10


Upstream Color   (trailer)
För snart ett år sedan skrev jag ihop en recension av Shane Carruths lysande sci-fi-drama Primer. När jag skrev recensionen hade jag inte riktigt hunnit smälta filmen så jag gav den 7/10 då jag kände att jag antagligen inte förstod alltihop och kunde inte gärna ge mer till en film som jag inte förstod.

Sedan dess har jag läst en hel del om den och sett den två gånger till, och idag räknar jag Primer bland mina absoluta favoritfilmer. Det är en film som är så otroligt fascinerande att titta på att man knappt bryr sig om man förstår vad som händer eller inte.

Det visade sig hur som helst att 2012/2013 var en bra tid att bekanta sig med Primer då Carruths andra film dök upp på horisonten. Denna andra film heter Upstream Color och den var en av filmerna som jag såg fram emot allra mest under 2013.

Upstream Color kan på många sätt beskrivas som en anti-Primer. Medan Primer var en väldigt dialogtung film, handlar Upstream Color mer om musik, bilder och långa tystnader. Primers estetiska look var rätt stel och to-the-point, Upstream Color hänger sig till bilderna på ett helt annat sätt och har foto som går att jämföra med Terrence Malicks lysande Tree of Life från häromåret.

Dialogen som finns är helt lysande både skriven och framförd och båda huvudpersonerna (en av dem spelad av Shane Carruth själv) är väldigt bra i sina roller. Några av filmens bästa ögonblick är helt klart de som involverat samspelet mellan karaktärerna när de lär känna varandra.

Farbror Melkers barnbarnsbarn badar fortfarande alltid med kläderna på

Vissa saker finns dock kvar från Primer. Upstream Color är, som Primer, inte en helt lätt film att följa med i alla gånger. De är båda filmer som står på en rätt högtflygande filosofisk grund och man är inte van att se filmer som är uppbyggda på det sättet. Den har ett par WTF-ögonblick och kommer säkerligen att kräva ett par vändor till innan man förstår allt som pågår, men när man väl får hjärnan runt den centrala premissen blir den lite lättare att hänga med i.

Just nu känner jag att Upstream Color inte är en lika bra film som Primer, men på sina egna meriter är den fortfarande en bra bit bättre än den genomsnittliga filmen. Bara dess estetik och regi gör den något utöver det vanliga, och jag skulle rekommendera att du ser den, om inget annat bara för att utmana dig själv en aning.

Annars kan du alltid se den för att den har den mest kryptiska imdb-synopsis jag sett i hela mitt liv:
"A man and woman are drawn together, entangled in the life cycle of an ageless organism. Identity becomes an illusion as they struggle to assemble the loose fragments of wrecked lives."
Slå det om du kan!

Betyg: 8,5/10


Manhattan   (trailer) (Yuck! Trailers var värdelösa på 70-talet!)
Varenda människa har hört talas om Woody Allen på ett eller annat sätt. Bland många cinefiler räknas han som ett komiskt geni och nästan något av en helig ko. Det skulle inte vara helt tokigt att påstå att en av hans mest berömda och inflytelserika filmer är Manhattan.

Jag hade hört så väldigt mycket bra om den här filmen att jag bestämde mig för att se om det fanns något fog för all denna hype. En eftermiddag hamnade jag framför datorn utan något att göra och startade Manhattan bara för att kolla ungefär hur den såg ut och hur den började, bara för att veta vad jag kunde vänta mig när jag väl skulle ta mig för att se den.

En och en halv timme senare upptäckte jag till min stora förvåning att jag hade råkat se klart hela filmen.

Woody ser en aning finurlig ut

Woody Allen spelar en neurotisk komiker som bor i New York och lever och älskar tillsammans med vänner och bekanta. Det finns vissa förvecklingar som kanske skulle vara värda att nämna i ett sådant här sammandrag av handlingen, men jag tänker inte göra det. Jag vill att du om möjligt ska gå in i Manhattan lika ovetande som jag gjorde och förhoppningsvis också tycka om den lika mycket som jag gjorde.

Dialogen och karaktärerna (kanske med extra betoning på dialogen) är vad som gör Manhattan till en så speciell film. Det är bara så underbart intressant att sitta och lyssna på dessa människor när de pratar med varandra. Om vad som helst! Speciellt Woody själv är oerhört roande och färgar dialogen med precis rätt blandning av intelligens, bitterhet och lättsinne.

Jag skulle säga att Michael Murphy som spelar Woodys bäste vän är filmens absolut svagaste punkt. Han kan inte riktigt hänga med när saker och ting blir lite mer dramatiska, men det tar inte bort särskilt mycket från filmen som helhet.

Mariel Hemingway som spelar ett av kärleksintressena är också lite intressant förutom att hon är väldigt vacker. Det är svårt att avgöra om hon är en halvdålig skådis som är på lite för djupt vatten i sin första film, eller om hon faktiskt är en så duktig skådis att det lite osäkra och aningen trevande sättet är något som hon medvetet lade till i karaktären. I vilket fall som helst fungerar det väldigt bra.

Mariel and Woody, sitting in a tree...

 

Jag känner också att jag skulle behöva prata om filmens slut med någon som är smartare än jag är. Jag kan inte avgöra om det är ett lyckligt slut eller ett hemskt tragiskt slut för vår käre protagonist. Det är möjligt att man kan tolka det som båda, men det skulle vara kul att diskutera ytterligare.

Jag har egentligen inte jättemycket mer att säga om Manhattan förutom att du borde se den så snart du bara får tillfälle. Det är en helt lysande film och en som jag såg två gånger på lika många dagar. Som det känns nu kommer jag heller aldrig så länge jag lever att tacka nej till ett tillfälle att återvända till filmen igen.

Betyg: 8,5/10

Jag tror att det blev ovanligt höga snittbetyg genom recensionerna den här gången. Det kan vara för att jag mest bara skrivit upp de filmer jag sett som jag faktiskt tyckte om. Jag kan mycket väl ha glömt en hel bunt halvdåliga filmer som jag sett den senaste tiden, men bara inte skrivit ned efteråt.

Nåja, i vilket fall som helst så var det allt för den här gången. Som det ser ut nu kommer nästa inlägg antagligen att bli något krönika-aktigt. Vi får se.

Adam out.

5 Obehagliga Filmer

Här är inlägget som jag hade tänkt skulle komma för typ 2 månader sedan. Tog mig till slut för att skriva färdigt härligheten, så här kommer några tips och icke-tips på filmer att se/inte se om du någon gång känner för att dyka ner i de smutsiga och fula skrymslena av människans psyke.

The Woman   (trailer)
En man är ute och jagar när han hittar en kvinna i skogen som verkar leva vilt och helt avskuret från all civilisation. Han bestämmer sig för att fånga henne och tar med henne hem till sin familj för att börja "civilisera henne".

Jag känner redan nu att go-to-ordet för det här inlägget kommer att vara "obehagligt". The Woman är obehaglig. Den sätter karaktärerna i obehagliga situationer och gör obehagliga saker med dem både fysiskt och psykiskt. Det är rätt jobbigt att se vad de kvinnliga karaktärerna får gå igenom genom filmens gång. Den var riktigt effektiv både som en psykologisk thriller och som ren chock-cinema.

Vi kedjade fast henne, men hon tittar bara på oss som om vi vore idioter

Karaktärerna kändes bitvis oerhört trovärdiga och det gäller återigen kanske främst de kvinnliga karaktärerna, men här och var gör någon något som man måste stanna upp och tänka "stopp ett tag nu, sådär skulle väl ingen levande människa bete sig?", och det tar en ur upplevelsen en aning. Sen kan det ju vara värt att nämna att det är rätt svårt att spekulera i huruvida en tillfångatagen kvinna som levt i det vilda hela sitt liv beter sig "trovärdigt" då jag aldrig träffat en, men jag reagerade aldrig på att det var direkt osannolikt. Som helhet skulle jag nog säga att The Woman lyckas rätt bra med vad den försöker göra.

I grund och botten är det en film med ett tydligt feministiskt budskap, och den hammrar hem det utan att ens försöka vara särskilt subtil med hjälp av en hel del blod och en hel del scener som får en att skruva på sig en aning obekvämt i stolen.

Betyg: 7/10


Girl Next Door   (trailer)
Världens äldsta histioria. Pojke möter flicka. Pojke blir kär i flicka. Pojke får reda på att flicka regelbundet låses fast och torteras i sin mosters källare.

Det finns en riktigt bra film som gömmer sig nånstans bakom Girl Next Door. Den har ett bra upplägg, gör ett hyfsat jobb med att bygga upp relationen mellan de två huvudpersoner och får oss verkligen att känna för dem när filmen är som bäst. Flickan som spelar titelkaraktären är nästan smärtsamt bra i rollen som den plågade unga Meg. Så bra att glappet mellan henne och hennes unga motskådespelare blir rätt tydligt här och var, vilket kanske inte är helt bra, men vad ska man göra liksom.

Den bittra och sadistiska mostern är också en av filmens höjdpunkter. Det är inte varje dag man träffar karaktärer som man hatar med en så brinnande glöd som den man känner inför henne innan filmen är slut. Hon är ett monster. Och tydligen är filmen dessutom baserad på en sann historia, vilket lånar ett extra styng av gift till ens hat för henne. Mycket av ens avsky kan också komma från att man faktiskt tycker om och bryr sig om Meg, så det är rätt jobbigt att se alla hemska saker som hon utsätts för.

Fjättrad stackars flicka eller bara en segergest efter hon träffat en piñata?

Om jag var en bättre filmkritiker (eller om det inte varit så fasansfullt länge sedan jag såg Girl Next Door) skulle jag säkert kunna sätta fingret på exakt varför den inte fungerar fullt ut för mig. Jag tror helt enkelt att det är för att jag hade velat ha en lite bättre uppbygnad av relationerna mellan alla barnen som tar del i hemskheterna som pågår. Filmen hade behövt en längre första akt för att verkligen ge ordentligt tryck till dramat. Jag kände det lite som att fokus blev oproportionerligt mycket på de hemska sakerna som hände, utan tillräckligt med tid för att verkligen lära känna alla aktörerna. Det är egentligen bara två eller kanske tre relationer som verkligen sitter där de ska. Om alla de inblandade barnen var lika väl realiserade hade filmen antagligen blivit en bra bit bättre.

Som det står är den inte den mest minnesvärda film jag sett som helhet direkt, men den innehåller definitivt scener som det kommer att dröja länge innan jag kan glömma. Jag är inte säker på att det är något bra i det här fallet.

Sen kan det vara värt att nämna att både The Woman och Girl Next Door skrevs av Jack Ketchum och innehåller kvinnor som kedjas fast i källare och torteras.

Nån kanske borde kika i hans källare...

Betyg: 6/10


Dogtooth   (trailer)
En familj lever sitt märkliga lilla liv i sitt hus. De tre vuxna syskonen är helt avskurna från all kontakt med omvärlden och har varit det i hela sina liv. Den enda informationen de får om världen får de från sina extremt excentriska föräldrar som gör sitt yttersta för att skydda sina barn från allt ont världen har att erbjuda.

En av de märkligare filmer jag haft nöjet att se. Dogtooth är inte lika uppenbart obehaglig som de andra filmerna i det här inlägget, men den krypande känslan av ovilja som ligger och skaver i en från början till slut är väldigt svår att matcha. Till en början kändes det som att alla karaktärer bara gick runt och gjorde och sade saker utan mycket sammanhang, men efter ett tag blir dess struktur och handling mer och mer uppenbar.

Någon påstod att det finns något gott i varje människa

Dock så är det ingenting vackert som uppenbarar sig, utan bara ytterligare förståndsförfall. "Barnen" i familjen är i stort sett totalt från vettet allihop, men anledningen till deras vansinne blir tydligare eftersom filmen går. De är inte onda, åtminstone inte mer onda än nån av oss andra människor är, bara oerhört missledda.

Många delar av den är väldigt roliga och andra delar är direkt otäcka. Det är en film som du antagligen inte kommer att vilja se tillsammans med din mor. Eller din far. Eller någon annan heller för den delen. Men jag kommer att rekommendera den ändå, eftersom den har något väldigt speciellt.

Betyg: 7/10

Hard Candy   (trailer)
En man träffar en 14-årig flicka online och de bestämmer sig för att träffas på ett café. Det dröjer inte länge förrän han tar med den unga flickan till sitt hem.

Jag vill verkligen inte avslöja något alls om den här filmen, men jag måste ändå skriva något om den för att få fram min hjärtliga rekommendation. Så hur ska jag börja?

Jag kan börja med att säga att de båda huvudrollsinnehavarna Ellen Page och Patrick Wilson är båda fantastiskt bra i sina roller. Dock så är det ingen idé att försöka låtsas att de båda är lika stora dragningskrafter i filmen. Detta är Ellen Page's film från början till slut. Hon är så jäkla bra på att spela den här sortens tjej att det inte ens är roligt. Det är en sann fröjd att se även de mest obehagliga scenerna, mest tack vare hur oerhört väl rollen passar Ellen och hur hon behandlar den. Men vi kan ju åtminstone hänga upp Patrick Wilsons prestation på kylskåpet där alla kan se den, eller hur?

Gojs på hakan? Inga problem, Patrick Wilson klarar biffen.

Detta är på vissa sätt egentligen inte en film som passar särksilt bra inklämd mellan Dogtooth och Martyrs, men den har ändå vissa scener som får en att vrida sig lite i stolen, så det får bli såhär.

Det finns mycket att säga om filmens teman och budskap, men jag har tänkt lämna allt det. Det här är egentligen inte så mycket en recension som det är en rekommendation. En recension skulle avslöja mer än jag känner mig bekväm att avslöja, så jag säger bara: Se den här filmen! Sen kan du själv få fundera och diskutera över den. Jag är nästan beredd att garantera att du kommer att tycka om den. Den är så välgjord och välspelad att jag inte ser hur man inte åtminstone kan uppskatta hantverket.

Betyg: 8/10


Martyrs   (trailer)
En ung kvinnas sökande efter hämnd mot människorna som kidnappade och plågade henne som barn leder henne och en vän, som också är ett offer av barnmisshandel på en skrämmande resa in i ett levande helvete av moraliskt fördärv. (Mer eller mindre direkt översatt från vad som står på imdb-sidan; det här är en väldigt svår film att veta hur mycket man kan avslöja av handlingen innan det räknas som spoilers så jag låter nån annan fatta beslutet åt mig.)

Martyrs är en rätt brutal film. Jag har hört folk påstå att den är alldeles för brutal och att våldet är helt omotiverat. Jag har en rätt reflexiv reaktion när jag hör folk reagera så till filmer; först och främst vill jag se filmen, men sen är jag av åsikten att våld i filmer inte behöver vara motiverat. Våld får faktiskt existera för sin egen skull och för dess underhållningsvärde.

Oroa dig inte, det är bara på film

 

Dock så är inte detta applicerbart på Martyrs, där våldet och överanvändningen av våld, är central för handlingen i filmen. Jag vill egentligen inte säga mycket mer än så, men det är värt att tänka på innan man kritiserar Martyrs för hur brutal den är. Sen kan det bara vara det att jag börjar ha sett rätt många filmer som innehåller väldigt omild behandling av sina karaktärer, men jag måste säga att jag inte tyckte att Martyrs ens var i närheten av den blodigaste film jag sett. Visst innehåller den våld, men den frossar inte i att visa oss våldet på samma sätt som många filmer av det här slaget gör. Vad jag kan minnas var större delen av våldet som man faktiskt får se i form av misshandel av slaget som man hade kunnat se i nästan vilken film med 15-årsgräns som helst. Okej, med undantag för slutet när de bara släpper alla spärrar helt.

Dock så är den en av de grymmaste filmer jag sett. Karaktärer får gå igenom de mest helvetiska behandlingar man kan föreställa sig och man kan inte annat än tycka synd om dem. Det värsta som händer är saker som vi inte får se utan bara antyds. Vår fantasi får fylla i det mesta och om man har en livlig sådan så finns det nästan inga gränser för den avsmak man känner inför förrövarna innan filmens slut.

Att ha tråkigt

 

(Här följer...inte spoilers egentligen, men en pytteliten tugga av handlingen som jag måste få ventilera)
Det finns till exempel en punkt i filmen där det blir klart att en huvudperson som egentligen inte gjort något fel alls, som egentligen inte har med historien att göra och bara råkat hamna i korselden, kommer att få göra ett drastiskt nedbyte i livsstil under den närmaste tiden. Jag kunde knappt fatta hur Martyrs kunde behandla henne på det viset. Hon hade inte varit något annat än sympatisk genom hela filmen och var bara där just för att hon var en god vän! Hon hade inte förtjänat något av det här! Jag kände mig bara så oerhört hjälplös. Och inte lite förbannad heller. Jag blir faktiskt fortfarande lite upprörd bara av att tänka på det...
(slut på möjliga spoilers)

Tja, som helhet är filmen i alla fall väldigt bra. Den hör till de starkare cinema-of-cruelty-filmer jag sett och jag kan definitivt rekommendera den för den som är beredd på att kanske må lite dåligt en stund.

Betyg: 8/10

Det får räcka för den här gången.

Jisses! Tre inlägg uppe på bara ett par veckor och jag sitter dessutom redan och filar på mitt nästa inlägg. Kanske jag äntligen kommit igång på allvar?

Adam out.

Spring Breakers - En Resa Genom Psyket på Generation Y

Låt mig börja från början.

För tusen år sedan var jag med i ett kommunalt sommarjobbprogram som syftade till att stimulera kulturlivet i Arvidsjaur. Vi var några ungdomar som fick som uppgift att skriva och spela in en egen film under ledning av Patrik Eklund, en lokal filmförmåga som idag nog är mest känd för sin oscarsnominering för kortfilmen "Istället för Abrakadabra".

Under klippningen av vår film (som hette Fire Heart och var precis lika bra som titeln antyder), tipsade herr Eklund i förbifarten om en film som hette Gummo, och berättade att det var en riktigt speciell film och att han blev väldigt inspirerad att göra film varje gång han såg den. Om detta fortfarande är fallet vet jag inte, men jag vet att det väckte alla möjliga sorters tankar i mig om film. Jag hade inte tidigare tänkt på filmer som resultatet av enskilda regissörers talang och vision, och hur deras unika röst kan påverka resultatet av hur en film känns när man ser den. Blotta tanken på Gummo sådde ett frö av genuint intresse av film som konstform i unge herr Adam som bara har växt sedan dess.

Några år senare fick jag klorna i Gummo och såg den. Den liknade inte något annat jag hade sett, och jag kan fortfarande inte komma på någon film som kan avbilda rå och osminkad mänsklighet när den är som obehagligast på samma nivå som Gummo gör.

Introscenen gör omedelbart klart att detta kommer att bli något annorlunda. Träffar som ett slag i solar plexus.

Jag kan inte räkna den bland mina favoritfilmer direkt, men den gjorde ett oerhört intryck. Jag kunde inte förstå varför någon som kunde skapa film som kändes så oerhört verklig inte var mer känd och uppskattad.

Tiden gick och jag fick nys om en till film "från killen som gjorde Gummo". Det var allt jag visste när jag till slut fick se Kids. En film som höll sig på listan över mina favoritfilmer väldigt länge och som nog fortfarande räknar någonstans på top 25-listan.

Så utan att egentligen vetat särskilt mycket om honom har Harmony Korine legat och skavt i mitt liv som filmälskare i snart 15 år nu. Jag skulle aldrig drömma om att kalla mig själv en Korine-älskare då jag fortfarande bara sett tre av hans filmer medräknat Spring Breakers (och om man ska vara rättvis så var det inte han som regisserade Kids, han bara skrev den) men jag kan säga att jag inte har sett något han gjort som inte har lämnat ett djupt intryck.

Vad Harmony Korine verkar göra bäst är knepigt att beskriva, men ännu knepigare att faktiskt uppleva. Han specialiserar sig på att avbilda människor som lever i samhällets periferi, men han får periferin att se ut som att den upptar hela världen. Korine får en inte direkt att känna som att världen är på väg att gå under. Han får en att känna som att världen redan har gått under, men ingen av oss normala människor tycks ha märkt det än.

Filmaffisch done right

Spring Breakers är på många sätt ett avsteg från Korines vanliga modus operandi, men på andra sätt så är den bara en uppdaterad och lite glansigare version av den sortens historier som han gillat att berätta tidigare.

Vi får följa fyra unga tjejer som drömmer om att ta sig loss från den tråkiga vardagen i sin normala lilla stad och uppleva något nytt. Något ovanligt. Något fantastiskt. De har bestämt sig för att om de bara kan ta sig iväg till Florida på sitt spring break så kommer alla deras drömmar att besannas. De kommer att hitta sig själva, och de kommer att vara fria. Om så bara för en vecka.

Problemet är att de inte har tillräckligt med pengar för att ta sig iväg, så i ett ögonblick av klarhet bestämmer de sig för att genomföra ett korkat riskabelt rån mot en liten restaurang i närheten. De lyckas komma undan med det och tar sig på så vis iväg mot sina drömmars mål: Spring break i Florida.

Här börjar en rad utsvävningar som skulle få vilken moralisk människa som helst att rodna och vilken förälder som helst att rygga tillbaka i fasa. Och när deras personliga ekonomiska och andliga frälsare dyker upp i form av Alien, en kriminell knarklangande vit rappare spelad av James Franco, börjar vår berättelse ta fart på allvar.

Har ni tänkt på att saker nästan aldrig blir roligare när polisen dyker upp?

Spring Breakers både hyllar och fördömer modern ungdomskultur och de ideal som så ofta förespråkas genom musik, reklam och film riktad till 90-talisterna. Vi får se de unga kvinnorna uppleva den blandning av en Snoop Dogg-låt, Ke$ha-video och Fantareklam som de sett och hört så många gånger på TV, och de älskar varje sekund av det.

Kameran sveper över festande folkhav, nakna kroppar och kopiösa mängder alkohol som intas, nästan som om det vore en musikvideo. Den inte bara dokumenterar sexuella och sinnesdövande utsvävningar, den frossar i dem.

Missförstå mig inte, Spring Breakers ställer sig inte nödvändigtvis på moralförfallets sida. Den ställer sig inte på någons sida egentligen. Det är mer som en alkohol- och droginducerad feberdröm som vi bara tillåts svepas med i. Vi ser inte världen från våra hjältinnors ögon exakt, utan snarare från snett bakom axeln på dem. Nära, men ändå precis tillräckligt långt ifrån för att inte dras med helt och undra om vi verkligen borde vara här.

Filmens struktur känns inte lika stel som i normala filmer. Den ena scenen bara liksom flyter in i den andra, som i sin tur flyter in och blandas med nästa. Det är ofta svårt att avgöra exakt hur lång tid som förflyter, och jag får känslan av att det är avsiktligt. Kanske är det till och med det som ger filmen dess drömlika känsla. Det och musiken. Under hela filmen ligger det nästan alltid någon musik i bakgrunden, och oavsett om det är pumpande dubstep, subtila synthmattor eller till och med en klassisk Britney Spears-låt så tjänar den alltid filmen och förstärker stämningen.

Hela skådespelarensemblen gör ett väldigt bra jobb, men så fort James Francos karaktär Alien dyker upp så stjäl han i stort sett vartenda ögonblick när han är med i bild. Hans karaktär är oerhört karismatisk, men samtidigt nästan oändligt tragisk. Han ser sig själv som den ultimata gangster/rapparen och hans enda och självuttalade mål i livet är att tjäna pengar och skaffa mer prylar. Hans "look at all my shit"-monolog är samtidigt en strålande beskrivning av hans karaktär och en av filmens roligaste scener. Den kommer dessutom antagligen att citeras friskt av alla som ser den.

James Franco i en av hans bästa roller.

När jag ändå är inne på skådespelarna kan det vara värt att nämna att tre av de fyra huvudpersonerna spelas av damer som började sin karriär i väldigt barn- familjevänliga tv-program och filmer på bland annat Disney Channel och marknadsfördes som helylle girl-next-door-tjejer som skulle agera som en sund förebild för en hel generation av ungdomar. Det är svårt att föreställa sig att valet av skådespelerskor var en slump med tanke på filmens teman. Den fjärde huvudpersonen råkar för övrigt vara Harmony Korines egen fru.

På det stora hela så kan du kanske avgöra att jag verkligen gillar den här filmen. Den funkade på alla nivåer för mig. Dock är den inte perfekt. Jag är inte säker på att jag gillar vad som händer med den när den börjar försöka berätta lite mer av en traditionell brottshistoria där mot slutet, och jag har svårt att avgöra om allt som händer faktiskt händer i filmens verklighet eller om det bara är en dröm eller symbolik alltihop. Jag kommer dock att se om den med nöje för att leta efter ledtrådar.

Så vad betyder egentligen hela spektaklet? Vad är poängen med Spring Breakers? Kanske har den ingen poäng? Och kanske är det just det som är poängen? Faktum är att jag själv inte är helt säker på vad den slutgiltiga "meningen" med Spring Breakers är, om det finns någon.

Scenen kommer aldrig när verkligheten kickar in och flickorna inser att de nog hade det bäst hemma trots allt. Vi får aldrig någon fadersfigurs föreläsning om hur livet är så mycket mer än att bara festa och ha det roligt. Ingen moralkaka om hur det faktiskt är dags att bli vuxen nu. Faktum är att vi får inga moralkakor alls. Vi lämnas precis som huvudpersonerna i ett moraliskt ödeland utan uppfattning om vad vi varit med om är rätt eller fel och det är en av Spring Breakers största styrkor.

Ungdomar på glid.

Våra huvudpersoner vet inte bättre, och vad är det egentligen som säger att det finns något bättre att veta?  De är desperata att komma bort från sin grå vardag och hitta något de kan vara passionerade över. Vad som helst. De menar verkligen allvar när de super och gör droger i ett hav av svettiga likasinnade och kallar det en spirituell upplevelse. Är det konstigt i en kultur som så ofta hyllar yta över innehåll, att de inte bara misstar yta för innehåll, utan ytan blir innehållet?

En sak kan jag säga med säkerhet i alla fall. Jag är inte en förälder än, och jag har nog vad många skulle kalla en rätt trasig moralisk kompass, men jag satt ändå bitvis och funderade på hur jag skulle kunna försäkra mig om att någon eventuell framtida avkomma aldrig kommer i närheten av den typen av fester som avbildas i Spring Breakers. Här har vi en film som visar både lögnerna och sanningarna som kan yttras i ett betryggande samtal hem till en förälder eller i en till synes oskyldig Facebookuppdatering.

Funnit sig själva? Eller bara försvunnit ännu lite till?

Jag kan också säga med viss säkerhet att Spring Breakers innehåller den bästa scenen jag sett i en film i år, och troligen kommer det inte att dyka upp någon scen som kan toppa den. Den är helt enkelt perfekt. Jag vill inte avslöja något, men håll utkik efter ett piano och en låt av Britney Spears.

Så där har du något att se fram emot, även om du inte gillar resten av filmen.

Och alla kommer inte att gilla Spring Breakers, det går inte att förvänta sig. Men jag rekommenderar att du ger den en chans. Det är en film som är betydligt smartare och har betydligt mer som pågår än den vill att du ska tro vid första anblicken. Trailers och marknadsföring förklär den som precis den sortens ungdomskulturellt fenomen som den kommenterar. Antagligen var det en hel massa ungdomar som gick och såg Spring Breakers på bio och förväntade sig en ny 21 & Over eller Project X, men istället fick de en vulgär drömresa genom en generations psyke.

Det är inte ofta man får se en film som känns så otroligt ful och vacker, tänkvärd och tanklös på samma gång, och det är bara en av anledningarna varför alla borde se Spring Breakers.

Betyg: 8,5/10