Fyra bra och en dålig

Vi kör igång direkt!

Take Shelter   (trailer)
Michael Shannon spelar Curtis, en man som plågas av otäcka visioner i sina drömmar och kan inte bli av med känslan av att en fruktansvärd katastrof är på väg åt hans håll. Han bestämmer sig för att bygga ett underjordiskt stormskydd för att skydda sig själv och hans familj.

Inte den mest actionfyllda film jag sett under året, men väl en av de mest välgjorda. Den tar ett i grunden rätt enkelt koncept och ser helt enkelt till att varje scen både filmas och spelas till perfektion.

Curtis oro börjar mer och mer likna besatthet och det är hjärtskärande att se hur det påverkar hans liv, hans jobb och hans familj under filmens gång. Håller Curtis på att rädda sin familj från en katastrof som bara han kan se komma, eller håller han helt enkelt på att bli galen?

Det finns inga dåliga väder...

 

Skådespeleriet är grymt bra i Take Shelter. Alla jag hört som pratar om den nämner alltid hur bra Michael Shannon är i huvudrollen, men det är Jessica Chastain som är filmens hemliga vapen. Det är hon som ser till att spänningarna som byggs upp i familjen känns äkta. Det är hon som ser till att familjen alls känns som en familj. Som publik sitter man och hoppas att allt ska ordna sig, om inte annat bara för Chastains karaktärs skull.

Det är också värt att nämna att den, på sitt eget lilla vis, är oerhört vackert filmad och musiken är helt perfekt i att den sätter en stämning som på ett sätt placerar en i Curtis skor; något är bara lite fel, men man vet inte exakt vad.

Meningarna är delade om Take Shelter. Vissa tycker att den är alldeles för långsam, vissa tycker att den är ett modernt mästerverk. För min del kan jag säga att jag verkligen tycker om den, men att jag inte skulle placera den bland mina favoritfilmer. Tempot må vara en aning långsamt men dialogen var välskriven, skådespelet var strålande och jag kände aldrig att jag hade tråkigt.

På det stora hela, bara en väldigt, väldigt bra film.

Betyg: 8/10


Amadeus   (trailer)
Kompositören Antonio Salieri sitter på ett mentalsjukhus mot slutet av hans liv och berättar om sin store rival Wolfgang Amadeus Mozart.

Filmen som vann Oscar för bästa film (och en hel massa annat) året jag föddes - 1984. Jag såg den för första gången någon gång i högstadiet tror jag och minns att jag verkligen tyckte om den. Dock så var jag inte säker att den skulle falla mig lika mycket i smaken idag. När jag såg om den för ett tag sedan så visade det sig som tur var att mina farhågor var ogrundade. Amadeus är en väldigt bra film och en som fler människor borde se.

Det finns förstås en hel uppsjö av filmer som fler människor borde se och jag ska inte börja dyka i de mörka vattnen i det här inlägget (kanske det får bli ett eget inlägg senare?), men Amadeus gör ett oerhört bra jobb i att kasta in en i psyket på den stackars Salieri och får en att förstå hans avsky mot Mozart. Den ger också en inblick i vilket fantastiskt geni Mozart egentligen var, och gör en uppriktigt nyfiken att upptäcka mer av hans verk som man kanske inte har hört förut.

En man som brinner för sin musik

Vad jag kommer ihåg starkast från filmen och vad jag skulle säga är dess bästa bit är F. Murray Abraham som spelar Salieri. Han vann en Oscar för bästa skådespelare det året och det är inte svårt att förstå varför. Jag kan inte komma ihåg en enda skådespelarprestation som är på samma nivå som Abrahams i Amadeus. Han lever sig in totalt i karaktären och är så fruktansvärt bra i hela filmen att man knappt kan vänta tills nästa gång han får dyka upp. Det är förstås inget fel på resten av skådespelarna heller, men Abraham tar verkligen filmen till en helt ny nivå, och jag är säker på att filmen inte skulle hälften så bra om det inte var för hans insats.

Historien är välberättad och engagerande, och även om den kanske inte är helt sann till verklighetens Mozart och även om den här och var tar lite väl lång tid på sig så är Amadeus definitivt värd de nästan tre timmarna som den tar att beta sig igenom.

Betyg: 8/10


Oz: The Great and Powerful   (trailer)
Suck.

Jag gillar verkligen Sam Raimi. Jag har gillat nästan allt jag sett med honom. Okej, Spider-Man 3 var något av en styggelse men ingen är perfekt.

Men jag kan verkligen inte förstå varför han gjorde den här filmen. Visst gick det väl rätt bra för Alice i Underlandet för ett par år sedan och det var väl inte helt oväntat att det skulle komma fler filmer som skulle göra sitt bästa för att tjäna en liten slant genom att rida på den vågen, men snälla, snälla Sam Raimi. Varför var det tvunget vara du?

Som du kanske förstår har jag inte mycket till övers för Oz: The Great and Powerful. Genom filmen satt jag mest halvt uttråkad och väntade på att något skulle hända som skulle rättfärdiga de hyfsade recensionerna jag hade läst om den, men det dök inte upp något alls för mig att grabba tag i. Den är bara så hemskt ointressant. Jag hade nästan glömt bort den helt dagen efter jag såg den och det kan inte gärna vara särskilt bra betyg.

Färgerna är det inget fel på i alla fall

James Franco passar inte i huvudrollen, Zach Braff är inte särskilt rolig som den flygade apan, ingen av de tre häxorna lämnar mycket av ett intryck och historien är inte särskilt intressant.

De bästa bitarna av filmen är små kameratrick som för ett ögonblick påminner en om att man faktiskt fortfarande lever och tittar på en Sam Raimi-film. Men för de flesta, mig inräknat, räcker inte det.

Ugh, jag orkar inte skriva mer om den här filmen.

Betyg: 3/10


Upstream Color   (trailer)
För snart ett år sedan skrev jag ihop en recension av Shane Carruths lysande sci-fi-drama Primer. När jag skrev recensionen hade jag inte riktigt hunnit smälta filmen så jag gav den 7/10 då jag kände att jag antagligen inte förstod alltihop och kunde inte gärna ge mer till en film som jag inte förstod.

Sedan dess har jag läst en hel del om den och sett den två gånger till, och idag räknar jag Primer bland mina absoluta favoritfilmer. Det är en film som är så otroligt fascinerande att titta på att man knappt bryr sig om man förstår vad som händer eller inte.

Det visade sig hur som helst att 2012/2013 var en bra tid att bekanta sig med Primer då Carruths andra film dök upp på horisonten. Denna andra film heter Upstream Color och den var en av filmerna som jag såg fram emot allra mest under 2013.

Upstream Color kan på många sätt beskrivas som en anti-Primer. Medan Primer var en väldigt dialogtung film, handlar Upstream Color mer om musik, bilder och långa tystnader. Primers estetiska look var rätt stel och to-the-point, Upstream Color hänger sig till bilderna på ett helt annat sätt och har foto som går att jämföra med Terrence Malicks lysande Tree of Life från häromåret.

Dialogen som finns är helt lysande både skriven och framförd och båda huvudpersonerna (en av dem spelad av Shane Carruth själv) är väldigt bra i sina roller. Några av filmens bästa ögonblick är helt klart de som involverat samspelet mellan karaktärerna när de lär känna varandra.

Farbror Melkers barnbarnsbarn badar fortfarande alltid med kläderna på

Vissa saker finns dock kvar från Primer. Upstream Color är, som Primer, inte en helt lätt film att följa med i alla gånger. De är båda filmer som står på en rätt högtflygande filosofisk grund och man är inte van att se filmer som är uppbyggda på det sättet. Den har ett par WTF-ögonblick och kommer säkerligen att kräva ett par vändor till innan man förstår allt som pågår, men när man väl får hjärnan runt den centrala premissen blir den lite lättare att hänga med i.

Just nu känner jag att Upstream Color inte är en lika bra film som Primer, men på sina egna meriter är den fortfarande en bra bit bättre än den genomsnittliga filmen. Bara dess estetik och regi gör den något utöver det vanliga, och jag skulle rekommendera att du ser den, om inget annat bara för att utmana dig själv en aning.

Annars kan du alltid se den för att den har den mest kryptiska imdb-synopsis jag sett i hela mitt liv:
"A man and woman are drawn together, entangled in the life cycle of an ageless organism. Identity becomes an illusion as they struggle to assemble the loose fragments of wrecked lives."
Slå det om du kan!

Betyg: 8,5/10


Manhattan   (trailer) (Yuck! Trailers var värdelösa på 70-talet!)
Varenda människa har hört talas om Woody Allen på ett eller annat sätt. Bland många cinefiler räknas han som ett komiskt geni och nästan något av en helig ko. Det skulle inte vara helt tokigt att påstå att en av hans mest berömda och inflytelserika filmer är Manhattan.

Jag hade hört så väldigt mycket bra om den här filmen att jag bestämde mig för att se om det fanns något fog för all denna hype. En eftermiddag hamnade jag framför datorn utan något att göra och startade Manhattan bara för att kolla ungefär hur den såg ut och hur den började, bara för att veta vad jag kunde vänta mig när jag väl skulle ta mig för att se den.

En och en halv timme senare upptäckte jag till min stora förvåning att jag hade råkat se klart hela filmen.

Woody ser en aning finurlig ut

Woody Allen spelar en neurotisk komiker som bor i New York och lever och älskar tillsammans med vänner och bekanta. Det finns vissa förvecklingar som kanske skulle vara värda att nämna i ett sådant här sammandrag av handlingen, men jag tänker inte göra det. Jag vill att du om möjligt ska gå in i Manhattan lika ovetande som jag gjorde och förhoppningsvis också tycka om den lika mycket som jag gjorde.

Dialogen och karaktärerna (kanske med extra betoning på dialogen) är vad som gör Manhattan till en så speciell film. Det är bara så underbart intressant att sitta och lyssna på dessa människor när de pratar med varandra. Om vad som helst! Speciellt Woody själv är oerhört roande och färgar dialogen med precis rätt blandning av intelligens, bitterhet och lättsinne.

Jag skulle säga att Michael Murphy som spelar Woodys bäste vän är filmens absolut svagaste punkt. Han kan inte riktigt hänga med när saker och ting blir lite mer dramatiska, men det tar inte bort särskilt mycket från filmen som helhet.

Mariel Hemingway som spelar ett av kärleksintressena är också lite intressant förutom att hon är väldigt vacker. Det är svårt att avgöra om hon är en halvdålig skådis som är på lite för djupt vatten i sin första film, eller om hon faktiskt är en så duktig skådis att det lite osäkra och aningen trevande sättet är något som hon medvetet lade till i karaktären. I vilket fall som helst fungerar det väldigt bra.

Mariel and Woody, sitting in a tree...

 

Jag känner också att jag skulle behöva prata om filmens slut med någon som är smartare än jag är. Jag kan inte avgöra om det är ett lyckligt slut eller ett hemskt tragiskt slut för vår käre protagonist. Det är möjligt att man kan tolka det som båda, men det skulle vara kul att diskutera ytterligare.

Jag har egentligen inte jättemycket mer att säga om Manhattan förutom att du borde se den så snart du bara får tillfälle. Det är en helt lysande film och en som jag såg två gånger på lika många dagar. Som det känns nu kommer jag heller aldrig så länge jag lever att tacka nej till ett tillfälle att återvända till filmen igen.

Betyg: 8,5/10

Jag tror att det blev ovanligt höga snittbetyg genom recensionerna den här gången. Det kan vara för att jag mest bara skrivit upp de filmer jag sett som jag faktiskt tyckte om. Jag kan mycket väl ha glömt en hel bunt halvdåliga filmer som jag sett den senaste tiden, men bara inte skrivit ned efteråt.

Nåja, i vilket fall som helst så var det allt för den här gången. Som det ser ut nu kommer nästa inlägg antagligen att bli något krönika-aktigt. Vi får se.

Adam out.

5 Obehagliga Filmer

Här är inlägget som jag hade tänkt skulle komma för typ 2 månader sedan. Tog mig till slut för att skriva färdigt härligheten, så här kommer några tips och icke-tips på filmer att se/inte se om du någon gång känner för att dyka ner i de smutsiga och fula skrymslena av människans psyke.

The Woman   (trailer)
En man är ute och jagar när han hittar en kvinna i skogen som verkar leva vilt och helt avskuret från all civilisation. Han bestämmer sig för att fånga henne och tar med henne hem till sin familj för att börja "civilisera henne".

Jag känner redan nu att go-to-ordet för det här inlägget kommer att vara "obehagligt". The Woman är obehaglig. Den sätter karaktärerna i obehagliga situationer och gör obehagliga saker med dem både fysiskt och psykiskt. Det är rätt jobbigt att se vad de kvinnliga karaktärerna får gå igenom genom filmens gång. Den var riktigt effektiv både som en psykologisk thriller och som ren chock-cinema.

Vi kedjade fast henne, men hon tittar bara på oss som om vi vore idioter

Karaktärerna kändes bitvis oerhört trovärdiga och det gäller återigen kanske främst de kvinnliga karaktärerna, men här och var gör någon något som man måste stanna upp och tänka "stopp ett tag nu, sådär skulle väl ingen levande människa bete sig?", och det tar en ur upplevelsen en aning. Sen kan det ju vara värt att nämna att det är rätt svårt att spekulera i huruvida en tillfångatagen kvinna som levt i det vilda hela sitt liv beter sig "trovärdigt" då jag aldrig träffat en, men jag reagerade aldrig på att det var direkt osannolikt. Som helhet skulle jag nog säga att The Woman lyckas rätt bra med vad den försöker göra.

I grund och botten är det en film med ett tydligt feministiskt budskap, och den hammrar hem det utan att ens försöka vara särskilt subtil med hjälp av en hel del blod och en hel del scener som får en att skruva på sig en aning obekvämt i stolen.

Betyg: 7/10


Girl Next Door   (trailer)
Världens äldsta histioria. Pojke möter flicka. Pojke blir kär i flicka. Pojke får reda på att flicka regelbundet låses fast och torteras i sin mosters källare.

Det finns en riktigt bra film som gömmer sig nånstans bakom Girl Next Door. Den har ett bra upplägg, gör ett hyfsat jobb med att bygga upp relationen mellan de två huvudpersoner och får oss verkligen att känna för dem när filmen är som bäst. Flickan som spelar titelkaraktären är nästan smärtsamt bra i rollen som den plågade unga Meg. Så bra att glappet mellan henne och hennes unga motskådespelare blir rätt tydligt här och var, vilket kanske inte är helt bra, men vad ska man göra liksom.

Den bittra och sadistiska mostern är också en av filmens höjdpunkter. Det är inte varje dag man träffar karaktärer som man hatar med en så brinnande glöd som den man känner inför henne innan filmen är slut. Hon är ett monster. Och tydligen är filmen dessutom baserad på en sann historia, vilket lånar ett extra styng av gift till ens hat för henne. Mycket av ens avsky kan också komma från att man faktiskt tycker om och bryr sig om Meg, så det är rätt jobbigt att se alla hemska saker som hon utsätts för.

Fjättrad stackars flicka eller bara en segergest efter hon träffat en piñata?

Om jag var en bättre filmkritiker (eller om det inte varit så fasansfullt länge sedan jag såg Girl Next Door) skulle jag säkert kunna sätta fingret på exakt varför den inte fungerar fullt ut för mig. Jag tror helt enkelt att det är för att jag hade velat ha en lite bättre uppbygnad av relationerna mellan alla barnen som tar del i hemskheterna som pågår. Filmen hade behövt en längre första akt för att verkligen ge ordentligt tryck till dramat. Jag kände det lite som att fokus blev oproportionerligt mycket på de hemska sakerna som hände, utan tillräckligt med tid för att verkligen lära känna alla aktörerna. Det är egentligen bara två eller kanske tre relationer som verkligen sitter där de ska. Om alla de inblandade barnen var lika väl realiserade hade filmen antagligen blivit en bra bit bättre.

Som det står är den inte den mest minnesvärda film jag sett som helhet direkt, men den innehåller definitivt scener som det kommer att dröja länge innan jag kan glömma. Jag är inte säker på att det är något bra i det här fallet.

Sen kan det vara värt att nämna att både The Woman och Girl Next Door skrevs av Jack Ketchum och innehåller kvinnor som kedjas fast i källare och torteras.

Nån kanske borde kika i hans källare...

Betyg: 6/10


Dogtooth   (trailer)
En familj lever sitt märkliga lilla liv i sitt hus. De tre vuxna syskonen är helt avskurna från all kontakt med omvärlden och har varit det i hela sina liv. Den enda informationen de får om världen får de från sina extremt excentriska föräldrar som gör sitt yttersta för att skydda sina barn från allt ont världen har att erbjuda.

En av de märkligare filmer jag haft nöjet att se. Dogtooth är inte lika uppenbart obehaglig som de andra filmerna i det här inlägget, men den krypande känslan av ovilja som ligger och skaver i en från början till slut är väldigt svår att matcha. Till en början kändes det som att alla karaktärer bara gick runt och gjorde och sade saker utan mycket sammanhang, men efter ett tag blir dess struktur och handling mer och mer uppenbar.

Någon påstod att det finns något gott i varje människa

Dock så är det ingenting vackert som uppenbarar sig, utan bara ytterligare förståndsförfall. "Barnen" i familjen är i stort sett totalt från vettet allihop, men anledningen till deras vansinne blir tydligare eftersom filmen går. De är inte onda, åtminstone inte mer onda än nån av oss andra människor är, bara oerhört missledda.

Många delar av den är väldigt roliga och andra delar är direkt otäcka. Det är en film som du antagligen inte kommer att vilja se tillsammans med din mor. Eller din far. Eller någon annan heller för den delen. Men jag kommer att rekommendera den ändå, eftersom den har något väldigt speciellt.

Betyg: 7/10

Hard Candy   (trailer)
En man träffar en 14-årig flicka online och de bestämmer sig för att träffas på ett café. Det dröjer inte länge förrän han tar med den unga flickan till sitt hem.

Jag vill verkligen inte avslöja något alls om den här filmen, men jag måste ändå skriva något om den för att få fram min hjärtliga rekommendation. Så hur ska jag börja?

Jag kan börja med att säga att de båda huvudrollsinnehavarna Ellen Page och Patrick Wilson är båda fantastiskt bra i sina roller. Dock så är det ingen idé att försöka låtsas att de båda är lika stora dragningskrafter i filmen. Detta är Ellen Page's film från början till slut. Hon är så jäkla bra på att spela den här sortens tjej att det inte ens är roligt. Det är en sann fröjd att se även de mest obehagliga scenerna, mest tack vare hur oerhört väl rollen passar Ellen och hur hon behandlar den. Men vi kan ju åtminstone hänga upp Patrick Wilsons prestation på kylskåpet där alla kan se den, eller hur?

Gojs på hakan? Inga problem, Patrick Wilson klarar biffen.

Detta är på vissa sätt egentligen inte en film som passar särksilt bra inklämd mellan Dogtooth och Martyrs, men den har ändå vissa scener som får en att vrida sig lite i stolen, så det får bli såhär.

Det finns mycket att säga om filmens teman och budskap, men jag har tänkt lämna allt det. Det här är egentligen inte så mycket en recension som det är en rekommendation. En recension skulle avslöja mer än jag känner mig bekväm att avslöja, så jag säger bara: Se den här filmen! Sen kan du själv få fundera och diskutera över den. Jag är nästan beredd att garantera att du kommer att tycka om den. Den är så välgjord och välspelad att jag inte ser hur man inte åtminstone kan uppskatta hantverket.

Betyg: 8/10


Martyrs   (trailer)
En ung kvinnas sökande efter hämnd mot människorna som kidnappade och plågade henne som barn leder henne och en vän, som också är ett offer av barnmisshandel på en skrämmande resa in i ett levande helvete av moraliskt fördärv. (Mer eller mindre direkt översatt från vad som står på imdb-sidan; det här är en väldigt svår film att veta hur mycket man kan avslöja av handlingen innan det räknas som spoilers så jag låter nån annan fatta beslutet åt mig.)

Martyrs är en rätt brutal film. Jag har hört folk påstå att den är alldeles för brutal och att våldet är helt omotiverat. Jag har en rätt reflexiv reaktion när jag hör folk reagera så till filmer; först och främst vill jag se filmen, men sen är jag av åsikten att våld i filmer inte behöver vara motiverat. Våld får faktiskt existera för sin egen skull och för dess underhållningsvärde.

Oroa dig inte, det är bara på film

 

Dock så är inte detta applicerbart på Martyrs, där våldet och överanvändningen av våld, är central för handlingen i filmen. Jag vill egentligen inte säga mycket mer än så, men det är värt att tänka på innan man kritiserar Martyrs för hur brutal den är. Sen kan det bara vara det att jag börjar ha sett rätt många filmer som innehåller väldigt omild behandling av sina karaktärer, men jag måste säga att jag inte tyckte att Martyrs ens var i närheten av den blodigaste film jag sett. Visst innehåller den våld, men den frossar inte i att visa oss våldet på samma sätt som många filmer av det här slaget gör. Vad jag kan minnas var större delen av våldet som man faktiskt får se i form av misshandel av slaget som man hade kunnat se i nästan vilken film med 15-årsgräns som helst. Okej, med undantag för slutet när de bara släpper alla spärrar helt.

Dock så är den en av de grymmaste filmer jag sett. Karaktärer får gå igenom de mest helvetiska behandlingar man kan föreställa sig och man kan inte annat än tycka synd om dem. Det värsta som händer är saker som vi inte får se utan bara antyds. Vår fantasi får fylla i det mesta och om man har en livlig sådan så finns det nästan inga gränser för den avsmak man känner inför förrövarna innan filmens slut.

Att ha tråkigt

 

(Här följer...inte spoilers egentligen, men en pytteliten tugga av handlingen som jag måste få ventilera)
Det finns till exempel en punkt i filmen där det blir klart att en huvudperson som egentligen inte gjort något fel alls, som egentligen inte har med historien att göra och bara råkat hamna i korselden, kommer att få göra ett drastiskt nedbyte i livsstil under den närmaste tiden. Jag kunde knappt fatta hur Martyrs kunde behandla henne på det viset. Hon hade inte varit något annat än sympatisk genom hela filmen och var bara där just för att hon var en god vän! Hon hade inte förtjänat något av det här! Jag kände mig bara så oerhört hjälplös. Och inte lite förbannad heller. Jag blir faktiskt fortfarande lite upprörd bara av att tänka på det...
(slut på möjliga spoilers)

Tja, som helhet är filmen i alla fall väldigt bra. Den hör till de starkare cinema-of-cruelty-filmer jag sett och jag kan definitivt rekommendera den för den som är beredd på att kanske må lite dåligt en stund.

Betyg: 8/10

Det får räcka för den här gången.

Jisses! Tre inlägg uppe på bara ett par veckor och jag sitter dessutom redan och filar på mitt nästa inlägg. Kanske jag äntligen kommit igång på allvar?

Adam out.

Spring Breakers - En Resa Genom Psyket på Generation Y

Låt mig börja från början.

För tusen år sedan var jag med i ett kommunalt sommarjobbprogram som syftade till att stimulera kulturlivet i Arvidsjaur. Vi var några ungdomar som fick som uppgift att skriva och spela in en egen film under ledning av Patrik Eklund, en lokal filmförmåga som idag nog är mest känd för sin oscarsnominering för kortfilmen "Istället för Abrakadabra".

Under klippningen av vår film (som hette Fire Heart och var precis lika bra som titeln antyder), tipsade herr Eklund i förbifarten om en film som hette Gummo, och berättade att det var en riktigt speciell film och att han blev väldigt inspirerad att göra film varje gång han såg den. Om detta fortfarande är fallet vet jag inte, men jag vet att det väckte alla möjliga sorters tankar i mig om film. Jag hade inte tidigare tänkt på filmer som resultatet av enskilda regissörers talang och vision, och hur deras unika röst kan påverka resultatet av hur en film känns när man ser den. Blotta tanken på Gummo sådde ett frö av genuint intresse av film som konstform i unge herr Adam som bara har växt sedan dess.

Några år senare fick jag klorna i Gummo och såg den. Den liknade inte något annat jag hade sett, och jag kan fortfarande inte komma på någon film som kan avbilda rå och osminkad mänsklighet när den är som obehagligast på samma nivå som Gummo gör.

Introscenen gör omedelbart klart att detta kommer att bli något annorlunda. Träffar som ett slag i solar plexus.

Jag kan inte räkna den bland mina favoritfilmer direkt, men den gjorde ett oerhört intryck. Jag kunde inte förstå varför någon som kunde skapa film som kändes så oerhört verklig inte var mer känd och uppskattad.

Tiden gick och jag fick nys om en till film "från killen som gjorde Gummo". Det var allt jag visste när jag till slut fick se Kids. En film som höll sig på listan över mina favoritfilmer väldigt länge och som nog fortfarande räknar någonstans på top 25-listan.

Så utan att egentligen vetat särskilt mycket om honom har Harmony Korine legat och skavt i mitt liv som filmälskare i snart 15 år nu. Jag skulle aldrig drömma om att kalla mig själv en Korine-älskare då jag fortfarande bara sett tre av hans filmer medräknat Spring Breakers (och om man ska vara rättvis så var det inte han som regisserade Kids, han bara skrev den) men jag kan säga att jag inte har sett något han gjort som inte har lämnat ett djupt intryck.

Vad Harmony Korine verkar göra bäst är knepigt att beskriva, men ännu knepigare att faktiskt uppleva. Han specialiserar sig på att avbilda människor som lever i samhällets periferi, men han får periferin att se ut som att den upptar hela världen. Korine får en inte direkt att känna som att världen är på väg att gå under. Han får en att känna som att världen redan har gått under, men ingen av oss normala människor tycks ha märkt det än.

Filmaffisch done right

Spring Breakers är på många sätt ett avsteg från Korines vanliga modus operandi, men på andra sätt så är den bara en uppdaterad och lite glansigare version av den sortens historier som han gillat att berätta tidigare.

Vi får följa fyra unga tjejer som drömmer om att ta sig loss från den tråkiga vardagen i sin normala lilla stad och uppleva något nytt. Något ovanligt. Något fantastiskt. De har bestämt sig för att om de bara kan ta sig iväg till Florida på sitt spring break så kommer alla deras drömmar att besannas. De kommer att hitta sig själva, och de kommer att vara fria. Om så bara för en vecka.

Problemet är att de inte har tillräckligt med pengar för att ta sig iväg, så i ett ögonblick av klarhet bestämmer de sig för att genomföra ett korkat riskabelt rån mot en liten restaurang i närheten. De lyckas komma undan med det och tar sig på så vis iväg mot sina drömmars mål: Spring break i Florida.

Här börjar en rad utsvävningar som skulle få vilken moralisk människa som helst att rodna och vilken förälder som helst att rygga tillbaka i fasa. Och när deras personliga ekonomiska och andliga frälsare dyker upp i form av Alien, en kriminell knarklangande vit rappare spelad av James Franco, börjar vår berättelse ta fart på allvar.

Har ni tänkt på att saker nästan aldrig blir roligare när polisen dyker upp?

Spring Breakers både hyllar och fördömer modern ungdomskultur och de ideal som så ofta förespråkas genom musik, reklam och film riktad till 90-talisterna. Vi får se de unga kvinnorna uppleva den blandning av en Snoop Dogg-låt, Ke$ha-video och Fantareklam som de sett och hört så många gånger på TV, och de älskar varje sekund av det.

Kameran sveper över festande folkhav, nakna kroppar och kopiösa mängder alkohol som intas, nästan som om det vore en musikvideo. Den inte bara dokumenterar sexuella och sinnesdövande utsvävningar, den frossar i dem.

Missförstå mig inte, Spring Breakers ställer sig inte nödvändigtvis på moralförfallets sida. Den ställer sig inte på någons sida egentligen. Det är mer som en alkohol- och droginducerad feberdröm som vi bara tillåts svepas med i. Vi ser inte världen från våra hjältinnors ögon exakt, utan snarare från snett bakom axeln på dem. Nära, men ändå precis tillräckligt långt ifrån för att inte dras med helt och undra om vi verkligen borde vara här.

Filmens struktur känns inte lika stel som i normala filmer. Den ena scenen bara liksom flyter in i den andra, som i sin tur flyter in och blandas med nästa. Det är ofta svårt att avgöra exakt hur lång tid som förflyter, och jag får känslan av att det är avsiktligt. Kanske är det till och med det som ger filmen dess drömlika känsla. Det och musiken. Under hela filmen ligger det nästan alltid någon musik i bakgrunden, och oavsett om det är pumpande dubstep, subtila synthmattor eller till och med en klassisk Britney Spears-låt så tjänar den alltid filmen och förstärker stämningen.

Hela skådespelarensemblen gör ett väldigt bra jobb, men så fort James Francos karaktär Alien dyker upp så stjäl han i stort sett vartenda ögonblick när han är med i bild. Hans karaktär är oerhört karismatisk, men samtidigt nästan oändligt tragisk. Han ser sig själv som den ultimata gangster/rapparen och hans enda och självuttalade mål i livet är att tjäna pengar och skaffa mer prylar. Hans "look at all my shit"-monolog är samtidigt en strålande beskrivning av hans karaktär och en av filmens roligaste scener. Den kommer dessutom antagligen att citeras friskt av alla som ser den.

James Franco i en av hans bästa roller.

När jag ändå är inne på skådespelarna kan det vara värt att nämna att tre av de fyra huvudpersonerna spelas av damer som började sin karriär i väldigt barn- familjevänliga tv-program och filmer på bland annat Disney Channel och marknadsfördes som helylle girl-next-door-tjejer som skulle agera som en sund förebild för en hel generation av ungdomar. Det är svårt att föreställa sig att valet av skådespelerskor var en slump med tanke på filmens teman. Den fjärde huvudpersonen råkar för övrigt vara Harmony Korines egen fru.

På det stora hela så kan du kanske avgöra att jag verkligen gillar den här filmen. Den funkade på alla nivåer för mig. Dock är den inte perfekt. Jag är inte säker på att jag gillar vad som händer med den när den börjar försöka berätta lite mer av en traditionell brottshistoria där mot slutet, och jag har svårt att avgöra om allt som händer faktiskt händer i filmens verklighet eller om det bara är en dröm eller symbolik alltihop. Jag kommer dock att se om den med nöje för att leta efter ledtrådar.

Så vad betyder egentligen hela spektaklet? Vad är poängen med Spring Breakers? Kanske har den ingen poäng? Och kanske är det just det som är poängen? Faktum är att jag själv inte är helt säker på vad den slutgiltiga "meningen" med Spring Breakers är, om det finns någon.

Scenen kommer aldrig när verkligheten kickar in och flickorna inser att de nog hade det bäst hemma trots allt. Vi får aldrig någon fadersfigurs föreläsning om hur livet är så mycket mer än att bara festa och ha det roligt. Ingen moralkaka om hur det faktiskt är dags att bli vuxen nu. Faktum är att vi får inga moralkakor alls. Vi lämnas precis som huvudpersonerna i ett moraliskt ödeland utan uppfattning om vad vi varit med om är rätt eller fel och det är en av Spring Breakers största styrkor.

Ungdomar på glid.

Våra huvudpersoner vet inte bättre, och vad är det egentligen som säger att det finns något bättre att veta?  De är desperata att komma bort från sin grå vardag och hitta något de kan vara passionerade över. Vad som helst. De menar verkligen allvar när de super och gör droger i ett hav av svettiga likasinnade och kallar det en spirituell upplevelse. Är det konstigt i en kultur som så ofta hyllar yta över innehåll, att de inte bara misstar yta för innehåll, utan ytan blir innehållet?

En sak kan jag säga med säkerhet i alla fall. Jag är inte en förälder än, och jag har nog vad många skulle kalla en rätt trasig moralisk kompass, men jag satt ändå bitvis och funderade på hur jag skulle kunna försäkra mig om att någon eventuell framtida avkomma aldrig kommer i närheten av den typen av fester som avbildas i Spring Breakers. Här har vi en film som visar både lögnerna och sanningarna som kan yttras i ett betryggande samtal hem till en förälder eller i en till synes oskyldig Facebookuppdatering.

Funnit sig själva? Eller bara försvunnit ännu lite till?

Jag kan också säga med viss säkerhet att Spring Breakers innehåller den bästa scenen jag sett i en film i år, och troligen kommer det inte att dyka upp någon scen som kan toppa den. Den är helt enkelt perfekt. Jag vill inte avslöja något, men håll utkik efter ett piano och en låt av Britney Spears.

Så där har du något att se fram emot, även om du inte gillar resten av filmen.

Och alla kommer inte att gilla Spring Breakers, det går inte att förvänta sig. Men jag rekommenderar att du ger den en chans. Det är en film som är betydligt smartare och har betydligt mer som pågår än den vill att du ska tro vid första anblicken. Trailers och marknadsföring förklär den som precis den sortens ungdomskulturellt fenomen som den kommenterar. Antagligen var det en hel massa ungdomar som gick och såg Spring Breakers på bio och förväntade sig en ny 21 & Over eller Project X, men istället fick de en vulgär drömresa genom en generations psyke.

Det är inte ofta man får se en film som känns så otroligt ful och vacker, tänkvärd och tanklös på samma gång, och det är bara en av anledningarna varför alla borde se Spring Breakers.

Betyg: 8,5/10

En inre dialog om Man of Steel

12-åriga Adam: O jävlar vilken fantastisk upplevelse det där var! Såg du när han flög rakt igenom ett berg? Såg du när han slogs mot Zod?? Fan vad coolt det var när den där killen kastade ett godståg på Superman! PEW! PEW! SWOOOSH!!

Vuxna Adam: Svär inte så hemskt! Det avslöjar bara ett bristande ordförråd och är det klär inte en 12-åring. Det får dig bara att låta som en idiot. Angående filmen, jo visst var det en ordentlig viscerell tripp, det kan jag inte säga emot. Men med det sagt så hade jag också några problem med Man of Steel.

12-åriga Adam: Bristande ordförråd? Mitt ordförråd är minst lika bra som ditt, och dessutom vet du lika väl som jag att en välplacerad svordom kan vara mer effektiv än hundra ord med fyra eller fem stavelser. Kliv av dina höga hästar min vän. Men tillbaka till filmen. Hur kan du ha mage säga något dåligt om den? Den gjorde ju allt snudd på perfekt! Alla roller var välspelade, actionscenerna var helt vansinniga och såg du inte hur snyggt filmad den var? En stor och högljudd blockbusterfilm behöver inte lägga ner så mycket jobb på sitt foto, men den gjorde det ändå! För din skull! Din otacksamme tråkmåns.

Den hunkigaste Stålman vi nånsin sett.

Vuxna Adam: Jo, det kan jag ju förstås inte argumentera emot. Den var en fröjd att se på och i stort sett varje scen landade precis där den ville och behövde landa, men när du tar ett litet steg tillbaka och tittar på den som en helhet, känner du inte att det är något som saknas? Känner du inte att den liksom inte riktigt satt ihop helt?

12-åriga Adam: Jag vet inte vad du pratar om. Den satt väl ihop alldeles utmärkt! De elaka ville ta över jorden och Supes skulle försöka stoppa dem. Det kan väl inte bli mycket klarare än så?
...
Hmm...Sen var det ju i och för sig nåt om att Stålmannen hade med sig en massa krypton-DNA också. Och så fick vi ju förstås se några snuttar ur hur han växte upp som Clark Kent. Och så blev han kär i Lois Lane nånstans där i mitten. Sen tror jag att han lärde sig nån sorts läxa om sig själv från sin pappa också, var det inte så?

Vuxna Adam: Så var det. Jag är bara inte helt säker på att allt satt ihop på ett sätt som gjorde rättvisa till nån av de enskilda bitarna. Det är väldigt svårt att sätta fingret på exakt vari min invändning ligger, men det är definitivt något som ligger där och skaver.

12-åriga Adam: Det är väl möjligt att du har rätt antar jag, men du kan ju inte hålla på sådär.

Vuxna Adam: Hur då?

12-åriga Adam: Du kan inte hålla på försöka plocka isär filmer för att försöka hitta små brister som du inte ens själv kan identifiera och kanske inte ens nödvändigtvis finns där. Du måste ju kunna bara sitta och njuta av en film och låta den göra sin grej. Hoppa ombord och bara låt det hända liksom!

Inte lika awesome som det ser ut. Men Stålmannen fattar ändå ingenting.

Vuxna Adam: Jag förstår verkligen vad du menar, men om jag ska presentera en någorlunda ärlig recension så måste jag ju peka på det faktum att filmen inte var den snudd på perfekta actionfilmen jag hade hoppats på. Jag kände till exempel aldrig egentligen att det fanns någon anledning för kärlekshistorien mellan Clark och Lois. Den var liksom bara inklämd där för det helt enkelt ska vara så i en film om Stålmannen. Ingen Stålman utan Lois. Och vad var det som gjorde att Clark ens kunde mäta sig med professionella soldater som avlats fram och tränats hela sina liv bara för att döda, och som dessutom hade samma krafter som han själv? Om de ändå hade gjort något av det. Försökt driva hem en tematisk poäng. Då hade det kanske kunnat vara en del av historien som berättades, vem vet? Som det är så ligger alla bitarna mest i en röra och verkar inte säga något.

12-åriga Adam: Jag tror att du går alldeles för långt i hur du ser på stora, dumma sommarfilmer. Njut bara av hur det smäller och ha kul med det hela! Du kommer att leva längre då!

Vuxna Adam: Okej, om vi säger såhär då. Vi har båda redan hyllat Man of Steel för dess visuella panache, men kan du komma på ett enda ögonblick som etsade sig fast på samma sätt som till exempel "I'm always angry"-scenen eller "Avengers assemble"-kameraåkningen från den överlägset bästa sommarfilmen på många år - The Avengers? Ett ikoniskt ögonblick som du kommer att ta med dig flera veckor, månader eller år framöver?

12-åriga Adam: ...Hmm... Nej, inte såhär på rak arm. Men det var många scener som var ohyggligt snyggt filmade och...

Vuxna Adam: Men det är ju lite det som är min poäng. Ögonblick för ögonblick så kan en storslagen superhjältefilm knappast bli mycket bättre än Man of Steel. Den är ett tekniskt storverk, men efter man lämnar biografen så är man inte fylld av samma glädje som när man sett till exempel The Avengers eller ens förra årets Spider-Man-reboot. Kanske är det just det jag vänder mig lite emot. Det finns ingen känsla av glädje att hugga tag i. Allt är så hemskt mörkt och allvarligt hela tiden att det är svårt att helt koppla in sig i filmen till hundra procent.

12-åriga Adam: Men vad du inte verkar ta hänsyn till är att den glädje som saknas i dialog och story återfinner man istället i actionscenerna. Det ser ut som att de bara filmat en hyperaktiv 6-åring som leker med sina actionfigurer och sedan photoshoppat bort 6-åringen. Varje bildruta är hyperkinetisk och tar mer glädje i våldet och förstörelsen än jag sett i en film på många år.

Vuxna Adam: Hmm, det har du ju faktiskt rätt i nu när jag tänker lite på saken. Men är det verkligen Stålmannens stil? Han är väl den superhjälte som ska ta minst glädje i förstörelsen som han orsakar?

12-åriga Adam: Sluta gnälla nu. Ingen av oss förstår karaktären Superman/Clark Kent särskilt bra. Det har vi aldrig gjort.

Vuxna Adam: Nej, min bredaste förståelse av karaktären är väl egentligen att han är moraliskt perfekt och i stort sett kan bänkpressa en planet. Men jag gnäller inte, jag gillade ju också filmen! Jag säger bara att den inte är så perfekt som du tycks tro.

12-åriga Adam: Agree to disagree...
...
Men jag såg en grej som jag tyckte var väldigt roligt mot slutet av filmen!

Vuxna Adam: Jaså?

12-åriga Adam: När Lois säger "You know they say it's only down hill after the first kiss" svarar Stålmannen "That's only when you're kissing a human".

Vuxna Adam: Ja justja. Lite cheesy och lite poänglöst, men okej.

12-åriga Adam: Det var min första reaktion också. Min andra reaktion var "Blä! Lois hånglar med en alien". Min tredje reaktion var "Vänta nu. Clark Kent växte upp på en bondgård..."

Vuxna Adam: Vad har det med nånting att gö--... åh...
...



Betyg: 7,5/10


Sen måste jag avsluta med att säga att jag vet att jag sa för länge, länge sedan att det skulle komma en ny liten storm av mini-recensioner om en vecka. Detta var nu typ två månader sedan. Men jag kan förklara. Typ.

Jag hade, och har fortfarande recensionerna redan halvskrivna, men har drabbats av total opepp varje gång jag satt mig ner för att skriva färdigt dem. Jag vet inte riktigt vad det betyder. De är alla intressanta filmer på ett eller annat vis, och åtminstone ett par av dem har verkligen något att erbjuda filmälskarna ibland er, så de borde vara rätt kul att skriva om, men jag har bara inte hittat skrivglädjen med dem. Förhoppningsvis har den här lilla recensionen fått igång skrivpeppen igen, så jag hoppas på att lägga ut mer inom kort.

Stay tuned.

11 Väldigt Olika Filmer

Det var ett tag sedan sist, men nu är det dags igen!

Jag har byggt upp en ordentlig lista på filmer som jag sett under det senaste året, men som jag inte kommit mig för att skriva en recension av. Först tänkte jag att jag skulle avverka allihop i ett inlägg och göra hyperkorta och lättsmälta recensioner, men det är väldigt svårt att hålla sig kortfattad så fort en film blir det minsta intressant, så därför fick jag dela upp dem i två inlägg. Det första publicerar jag nu och det andra bör nog komma upp nån gång under nästa vecka.

Som tur var kunde jag dela upp dem utan större svårighet.

Vad som följer nedan kommer som rubriken antyder att vara en väldigt blandad kompott. Jag har bara recenserat dem i den ordningen jag skrivit ner dem i mina små anteckningar. Nästa vecka kommer det dock att bli något av ett tema. Jag kommer nämligen än en gång att vända min uppmärksamhet mot filmer som utforskar de mörkaste och slemmigaste bitarna av den mänskliga upplevelsen. Det kommer inte direkt att bli cinema-of-cruelty-tema igen, men alla filmer i nästa veckas inlägg kommer jag att ha hittat när jag botaniserat bland artiklar och listor vars titlar innehåller ord som "disturbing" och "disgusting".

Men det blir som sagt inte förrän nästa vecka!

Nu blir det 11 korta recensioner av filmer med olika stil och av olika kvalitet!

The Watch   (trailer)
Fyra väldigt speciella personer upptäcker att de kan ha bitit av mer än de kan tugga när deras neighbourhood watch ställs öga mot öga med en utomjordisk invasion.

The Watch är inte den bästa filmen jag sett, eller den bästa komedin. Inte ens den bästa komedin jag såg under 2012, men den var riktigt underhållande. Hur mycket man kommer att uppskatta den står nog dock i direkt proportion till hur mycket man uppskattar den "nya vågen" av till stor del improviserad, och därmed kanske aningen flamsig och ofokuserad, men väldigt naturligt klingande dialog, som blivit mer och mer populär under det senaste årtiondet. Det här är komedi i samma ådra som Superbad, Pineapple Express, Knocked Up och Funny People. Bitvis är den oerhört rolig, om inte annat bara för dess totala respektlöshet, men under andra bitar känns den sikta lite väl lågt med sina skämt.

Se den om den råkar gå på TV nån dag.

Fyra män hittar boll. Skjuter saker.

Betyg: 6/10


Brave   (trailer)
Jag ska försöka låta bli att spoila något alls av handlingen, då den tar några väldigt märkliga vändningar. Kolla på trailern istället.

Mina förväntningar på Brave var skyhöga. Hur skulle de kunna vara något annat? Pixar har legat bakom några av de bästa animerade filmer som gjorts. Döm då om min besvikelse när Brave visar sig vara en förhållandevis platt historia som gick nästan helt obemärkt genom min hjärna. In på ena sidan och ut genom den andra, utan att lämna något märkvärt avtryck alls.

Okej, det kanske är lite orealistiskt att vänta sig att Pixar ska leverera en home-run varje gång de släpper något nytt, men jag väntar mig att de åtminstone ska försöka pressa gränser och trotsa förväntningar. Brave gör varken eller och föll i stort sett helt platt i mina ögon. Visst var Merida, vår hjältinna en heltigenom charmerande karaktär, men hon räckte tyvärr inte för att rädda upp filmen. Det var helt enkelt för mycket strunt som pågick.

Inte ens björnen förstår vad tusan hon sysslar med.

Betyg: 5/10


The Campaign   (trailer)
Den genomgode Marty Huggins ställer upp i kongressval mot den korrupte Cam Brady. Deras kamp blir allt intensivare och mer personlig.

Will Ferrell är så naturligt rolig att det är svårt att tycka illa om något som han är med i. Jag menar, kolla på karln! Han skulle kunna få en att skratta utan att säga ett enda ord. Utan att ens ändra en min. Självklart är The Campaign rolig. Ferrells blotta närvaro garanterar den saken. Erbjuder den då mer än bara billiga skratt? Nej, inte direkt. Men den behöver inte göra det. Man kan vänta sig att en komedi som handlar om processen att bli demokratiskt vald i ett system som premierar korruption skulle vara proppfull med satiriska armbågar i sidan på valprocessen, och visst finns de där, men man känner aldrig att The Campaign predikar för oss, försöker lära oss något nytt, eller ens sätta saker i nytt ljus. Den utgår snarare ifrån att dess publik är införstådda i de absurda aspekterna den demokratiska soppan och tar helt enkelt ett steg tillbaka och skrattar åt eländet.

Mer än så behövs inte. Den är rolig. Bitvis väldigt smart, och bitvis väldigt dum, men på helt rätt sätt.

Sträv, barock rolighet.

Betyg: 7/10

The Brothers Bloom   (trailer)
Två bröder som gjort sig en karriär på att lura och bedra folk tar sig an en sista stöt.

Detta är Rian Johnsons andra långfilm och jag kände mig tvungen att se den eftersom jag verkligen gillade både hans första (Brick) och hans tredje (Looper) väldigt mycket. The Brothers Bloom har samma gedigna känsla som både Brick och Looper hade. Man känner sig väldigt trygg i Johnsons händer även när han leker vilda lekar med både publikens och karaktärernas förväntningar. Killen är väldigt smart och en väldigt passionerad filmmakare, och det märks om och om igen när man tittar på hans filmer.

Det är en sann fröjd att befinna sig i de världar han skapar och tillsammans med de karaktärer han befolkar dessa världar med. The Brothers Bloom är rolig, smart och bitvis även gripande. Vad mer kan du hoppas på från en film, ditt dumma flarn?

Skulle det här ansiktet ljuga?

Nej, Mark Ruffalo. Det skulle det inte.

Betyg: 8/10


ParaNorman   (trailer)
Norman bor i en helt normal amerikansk småstad. Norman själv är dock en bra bit ifrån normal. Han kan nämligen både se och prata med spöken. En förmåga som kan komma att visa sig avgörande för hela stadens framtid.

Det är med stora besvär jag kommer att hålla nere längden på den här recensionen då det skulle vara väldigt lätt för mig att svämma över med min absoluta kärlek för den här filmen. Jag känner mig rätt trygg i att säga att ParaNorman är den bästa animerade filmen jag såg under 2012. Den är helt enkelt fantastisk. Animerade filmer brukar vara mer eller mindre tydligt riktade mot en yngre publik, och därför är det ibland svårt att hitta tid att sakta ner och ge tid åt karaktärerna istället för att skynda vidare till nästa stora actionsekvens. ParaNorman vågar sakta ner när den behöver och den är en mycket bättre film för det.

Det kan vara bara min fantasi, men det känns som att den kanske egentligen har siktet inställt lite högre i åldrarna än de flesta animerade filmer. Både på grund av att den bitvis är lite väl otäck och morbid för de allra yngsta, men också på grund av att den behandlar frågor på ett mognare sätt än man är van från barnfilmer. Om du vill se en animerad film som gör sin del för att utveckla genren och som inte verkar vara rädd för att välja sin egen väg och leva lite rövare med konventionerna så behöver du inte söka längre. Här har du en film som levererar allt det och mer. Måste också säga att de sista 20 minuterna av ParaNorman är helt fenomenala.

Jag kommer inte på nån bra ordvits om öron.

Betyg: 8,5/10

Wreck-It-Ralph   (trailer)
Ralph är en datorspelskaraktär som ledsnat på sin roll som skurk och vill bryta sig fri från sina plikter och från förväntningarna som följer med livet som stygging.

Okej, ParaNorman kanske var den bästa animerade filmen 2012, men det är svårt att föreställa sig hur någon annan film än Wreck-It-Ralph skulle kunna knycka den titeln för 2013. Det var klart redan från första trailern att detta var en film som designat för att tilltala precis mig. En animerad film från ett originalmanus som utspelar sig inne i en TV-spelsvärld befolkad av idel bekanta ansikten från spelvärlden. Cameos från Sonic, Final Fantasy, Pac-Man, Super Mario, Street Fighter osv osv osv. Allt detta talar ju precis till mig och större delen av min generation. Självklart skulle jag älska den!

Men även om det pirrar till lite varje gång det dyker upp en spelreferens i periferin som jag känner mig väldigt speciell för att jag kan identifiera (en favorit är en vägg i bakgrunden där någon klottrat "Aerith Lives!"), så är det inte alla cameos som gör filmen till det närapå-mästerverk den är. Wreck-It-Ralph skulle stå alldeles utmärkt på egna ben utan att flirta så öppet med min demografi. Det faktum att den ändå gör det är bara en extra bonus.

Wreck-It-Ralph känns oerhört ny och fräsch, samtidigt som den kallar tillbaka känslor från Disneys gyllene era. Ni som sett den helt underbara Tangled kan få någon sorts känsla för vad jag pratar om.

Missa inte Wreck-It-Ralph!

En explosion av färger, sötma och Sarah Silverman.

Betyg: 9/10


Beasts of the Southern Wild   (trailer)
Den 6-åriga flickan Hushpuppy lever tillsammans med sin sjuke far i efterdyningarna av en orkan som dragit igenom deras kåkstad. Som om det inte vore besvärligt nog har dessutom smältandet av polerna släppt lös gigantiska odjur som marscherar mot dem.

Beasts of the Southern Wild är en märklig film. Innan jag såg den hade jag bara hört idel lovord om den och mina förväntningar var väldigt höga. Kanske var det därför jag lämnades en aning tom inombords när jag till slut fick möjlighet att se den. Det är lite svårt att avgöra vad man egentligen hade sett när eftertexterna började rulla. Vad betydde alltihop? Var allt som bakats in i filmen verkligen nödvändigt? Det går inte att förneka att den unga Quvenzhané Wallis är oerhört duktig i huvudrollen, men å andra sidan tycker jag inte att karln som spelar hennes far är uppgiften mäktig. Men gör det verkligen filmen så mycket sämre? Är det inte främst teman och regi som man bör bedömma i en sån här film?

Sanningen är att jag fortfarande inte är helt säker. Efter att den fått sjunka in en tid känns det nu som att jag uppskattar den mer än jag gjorde när jag faktiskt såg den. Ett säkert tecken på att en film bör ses igen. Jag vet att det fanns scener som var helt genialiska, men jag vet också att jag inte alls förstod syftet med andra scener. Så i slutändan lämnas jag kluven.

Jag skulle rekommendera vem som helst att se den, om inte annat bara för att få se något annorlunda. Något som de nästan garanterat aldrig upplevt förut. Dock så tror jag inte att jag känner någon som jag skulle rekommendera den helt reservationslöst. Jag kan inte garantera att du kommer att tycka om vad du ser. Jag kan bara rekommendera att du ser den, om inte annat för att du kommer att få se något du aldrig sett förr.

Fotot är det inget fel på i alla fall.

Betyg: 7/10

Silver Linings Playbook   (trailer)
En man släpps ut från ett mentalsjukhus för att flytta tillbaka in med sina föräldrar och förhoppningsvis vinna tillbaka sin ex-flickväns hjärta. Inom kort träffar han dock en ung kvinna som har sin egen uppsättning mentala problem. Förvecklingar följer.

De flesta har förhoppningsvis hört talas om Silver Linings Playbook (jag vägrar använda den vedervärdiga svenska titeln "Du Gör Mig Galen"), då den fick en bunt nomineringar när Oscarsgalan gick av stapeln nu senast. Jag hade inte väntat mig särskilt mycket, men faktum är att jag satt och hoppades att Silver Linings skulle vinna bästa film. Av de nominerade filmerna var det den som jag uppskattade mest. Och om sanningen ska fram så var det ändå ett rätt starkt startfält i år.

Dock så är det svårt att avgöra hur objektiv jag kan vara i den här frågan då jag har en rätt grotesk man-crush på Bradley Cooper som spelar huvudrollen och en vanlig crush på Jennifer Lawrence (världens kanske skönaste och charmigaste unga dam). De gör i alla fall båda väldigt bra rolltolkningar och man bryr sig uppriktigt om dem och hur det ska gå för dem genom hela filmen.

Silver Linings Playbook är helt enkelt en väldigt bra och välgjord film. I början känns allt väldigt off-beat. Det är något med regin och klippningen som gör att allt känns väldigt avigt på något vis som är oerhört svårt att sätta fingret på. Men allteftersom filmen går vidare så faller den mer och mer in i en mer traditionell känsla och jag misstänker att det har att göra med huvudpersonens uppfattning om verkligheten och hans mentala hälsa. En kul och intressant liten detalj som jag tyckte mig lägga märke till.

Nåja, hur som helst! Oerhört bra film! Se den!

Ohyggligt vackra människor.

Betyg: 8,5/10

Argo   (trailer)
En grupp amerikaner gömmer sig i ett politiskt turbulent Iran. CIA bestämmer sig för att rädda dem genom att fejka en filminspelning och försöka smuggla ut dem förklädda som regissörer, fotografer osv.

Premissen låter lite märklig eller hur? Det är för att filmen är baserad på en sann historia. Bara detta faktum gör filmen intressant, men idén är dessutom väldigt väl genomförd. Det var länge sedan jag såg en så spännande film. Jag satt på nålar under stora delar av filmen och de lyckades oerhört bra med att få den främmande miljön att kännas väldigt labil och oberäknelig. Varje litet snedsteg kan innebära en plågsam död för våra huvudpersoner och eftersom det är en närapå universell sanning att ingen människa vill se Ben Affleck råka illa ut, är det hela mycket effektivt.

Jag blev varken särskilt sur eller förvånad när Argo vann sin Oscar för bästa film. Bara lite.

Två män. En som är gammal och en som kommer att bli det.

Betyg: 8/10

De Ofrivilliga   (trailer)

Fem olika små historier berättas om hur människor på olika sätt hamnar i (ofta socialt) obekväma situationer.

Jag gillar inte svensk film. Det finns några undantag såsom Fucking Åmål, Fyra Nyanser av Brunt och Vuxna Människor, men jag blir oerhört utmattad varje gång jag hör talas om ett nytt torrt krimdrama med Peter Haber, en ny Hamiltonrulle som gör sitt yttersta för att verka hårdkokt eller en ny pinsamt o-rolig komedi med Johan Jävla Glans. Usch!

Dock så blir jag väldigt glad när jag hittar svenska filmer som gör vad svensk film faktiskt gör bäst. Du kanske ser en röd tråd genom de filmer som jag ovan listade som bra svenska filmer. Det svenska obehaget. Den svenska, och väldigt mänskliga, osäkerheten. När en filmmakare lyckas översätta detta till den vita duken brukar det kunna slå ordentliga gnistor.

Detta är fallet med De Ofrivilliga. Det är en film som känns väldigt verklig. Från vad jag kunnat utröna är i stort sett alla skådespelare i filmen amatörer, men det är helt otroligt så naturligt de alla lyckas bete sig framför den oftast helt stillastående kameran. Vi är bara en fluga på väggen och får se och höra dessa otroligt obehagliga situationerna spelas ut framför oss.

De Ofrivilliga är en film gjord av och för observatörer av människor. Mycket av vad vi får se och höra är väldigt subtilt och kommuniceras mellan raderna. Sånt här är som kattmynta för mig, så jag älskade den givetvis, men jag kan inte garantera att alla kommer att göra det. Dock så rekommenderar jag att du åtminstone ger den en chans.

Stefan och Krister.

Betyg: 8,5

The Room   (trailer)
Johnny är en bankman vars liv börjar rasa samman när hans vänner börjar förråda honom en och en.
(Okej, jag stal beskrivningen av handlingen nästan ord för ord från filmens imdb-sida, men jag vet ärligt talat inte exakt vad filmen handlar om, så vad ska jag göra liksom?)

Tommy Wiseaus The Room kan mycket väl vara den sämsta film jag sett i hela mitt liv. Den är så dålig att den gnager på ens förstånd och skickar in en i vaken feberdröm av förvirring och total häpnad. Det enda man kan göra under hela filmen är att skratta och gnugga ögonen för att försäkra sig om att man faktiskt fortfarande är vaken.

Jag har aldrig sett en film med så få positiva egenskaper som The Room. Skådespelet, miljöerna, regin, handlingen, karaktärerna, ALLT är så otroligt dåligt att man knappt förstår vad som händer eller vad filmmakaren egentligen trodde att han höll på med.

Vad som är så otäckt är hur dess totala brist på positiva drag gör den oerhört och oemotståndligt tilltalande att titta på. Om man ser filmen tillsammans med några kompisar och gärna med en öl i näven så kan det vara en förvånansvärt trevlig upplevelse. Den här filmen är själva förkroppsligandet av frasen "den är så dålig att den är bra".

Men för att parafrasera Morpheus: "Unfortunately, no-one can be told what The Room is. You have to see it for yourself." Så här har ni ett par scener från The Room att sätta tänderna i.



Ett guldkorn:

...och ännu en liten tugga av dess geni:

Det känns som att kastas in i en helt annan dimension utan varken vett eller reson. I slutet av de där 17 sekunderna i blomaffären ifrågasätter man sina egna sinnen. Kanske handlar filmen egentligen om affärsbiträdets olyckliga kärlek för Johnny? Jag vet inte längre.

Betyg: 7/10 (i rent underhållningsvärde räknat)


Det var det!

Nästa vecka följer som sagt fem recensioner av filmer som kan vara lite mer obehagliga på ett eller annat sätt. Det blir filmer som är gjorda för att förolämpa ens goda smak och kladda runt i de otäckare delarna av det mänskliga psyket. Det blir kul!

Adam out.

The Hobbit levererar precis vad vi kunnat vänta oss

(Okej, det här är vad som hände. Dagen efter jag såg The Hobbit petade jag ihop den här recensionen och lämnade den av någon anledning liggande bland mina utkast. Jag hittade den skräpandes alldeles nyss, men orkar inte fixa till den. Det är därför den låter som att skrevs för en dryg månad sedan. Så här har ni mina tankar dagen efter jag såg The Hobbit.)

Det känns inte som att det är 12 år sedan första Lord of the Rings-filmen dundrade rakt in i populärkulturen och det kollektiva medvetandet utan att så mycket som hänga av sig hatten i tamburen, men det är sant. Gud vad man känner sig gammal när man kommer att tänka på sånt. Men det är väldigt svårt att låta bli att tänka på det när jul och nyår börjar närma sig och plötsligt dyker ännu en film som utspelar sig i Midgård upp i biograferna.

I The Hobbit får vi följa Bilbo, en av de mindre (hihi) karaktärerna från LotR-filmerna, på hans resa tillsammans med en grupp färgstarka dvärgar på en resa genom Midgård för att ta tillbaka en skatt och en stad från draken Smaug. Och som om det inte vore nog så är även resan dit full av faror och på vägen råkar de ut för en hel del äventyr.

Vem skulle ha så bråttom ifrån ett så fint litet ställe?

Jag har, precis som många andra, hoppats ett bra tag på att Peter Jackson skulle tolka Bilbo till den vita duken. Det var länge sedan jag läste boken, men jag minns att jag tyckte att den var mer njutbar än LotR-böckerna, och hela grejen med en stor drake som ligger och vakar över en gigantisk skatt bara ber om att visas upp i en stor biograf av en duktig filmmakare. Självklart blev jag väldigt glad när jag för ett par år sedan fick höra att det var precis som skulle hända. Sedan började det komma nyheter om att filmen skulle bli uppdelad i två, och sedan tre delar, med varje del runt tre timmar lång.

En bok på runt 300 sidor kommer alltså att få ta upp lika mycket tid på skärmen som hela LotR-trilogin. Nåja, om de fyller ut med en hel del eget så antar jag att de kan få det att funka. Han är ju trots allt Peter Jackson.

Efter att ha sett filmen igår så kan jag säga att de i alla fall har börjat den långa resan väldigt bra. Dock så övergår det totalt mitt ringa förstånd hur de ska sträcka ut resten av den i över 6 timmar och fortsätta hålla det intressant.

The Hobbit lyckades roa mig från början till slut. Det var länge sedan tre timmar förflöt i ett sådant rasande tempo. Det händer hela tiden något nytt och våra hjältar hinner sällan borsta av sig dammet från en knipa innan de kastas huvudstupa in i nästa. Därmed inte sagt att den bara förlitar sig helt action, äventyr och specialeffekter. Jackson vet när det finns utrymme för att sakta ner och låta karaktärerna fram lite också. Däremot är det väldigt många dvärgar att hålla reda på och jag kan inte säga att jag lärde känna någon av dem särskilt väl förutom deras ledare. Men det är inte något som jag håller emot filmen, då det ligger lite i berättelsens natur. Det är mycket som ska hinnas igenom och om man skulle ta sig tid att hinna bekanta sig bättre med alla 13 dvärgarna så skulle filmen helt enkelt bli alldeles för lång och för ofokuserad.

Även om historien är intressant och hittills väl genomförd så är det svårt att förneka att en stor del av filmens styrka ligger i det visuella. Oavsett om det var en gigantisk stridssekvens eller ett lite långsammare och finkänsligare parti satt jag helt förstummad av hantverket. Varenda detalj är så sanslöst väl designad och byggd att det är svårt att fatta hur det har funnits nog tid att få ihop allt, oavsett budget. Det är tydligt att även de datoranimerade partierna har putsats till avsevärt sedan Return of the King. Kanske syns det allra tydligast på Gollum som, trots karaktärens uppenbara estetiska brister, aldrig har sett bättre ut.

Tillputsad CGI

The Hobbit är ett oerhört gediget hantverk, men låt oss vara helt ärliga, vi hade inte väntat oss något mindre. Självklart skulle de köra på alla cylindrar när tiden kom att bygga vidare på en av vår tids absolut största filmserier. Dock så är det knappast heller särskilt förvånande att magin som fanns där vid det första besöket i Midgård, och jag tror att det finns tre stora anledningar till det.

För det första gör filmens handling att insatserna med nödvändighet kommer att kännas mindre. I Sagan om Ringen stod hela världens öde på spel, och vi följde en hel massa olika karaktärer på varsin episka resa, men i The Hobbit har vi bara tre eller fyra karaktärer som vi verkligen bryr oss om och deras mål är inte lika avgörande för världens öde.

För det andra har nyhetens behag mattats av en smula. Vi har redan besökt Midgård, och känner till mycket av estetiken och hur världen fungerar. När sällskapet i LotR till exempel nådde Vattnadal för första gången kunde man knappt tro sina ögon, men när hjältarna i The Hobbit kommer till samma ställe, introducerat i nästan exakt samma vinkel, så är det mer av en "men så trevligt, då var man tillbaka här"-känsla.

Den tredje anledningen är mer personlig och kanske inte gäller för alla, men fan om man inte gått och blivit tio år äldre under de här senaste tio åren. Visst har jag behållit mycket av vad som gör att jag gillar den här sortens film, men det går inte att förvänta sig att 28-årige Adam kommer att uppskatta en sån här upplevelse i samma grad som 18-årige Adam.

Mycket av det här gick genom mitt huvud under tiden jag satt och tittade på The Hobbit, men den sista minuten väckte mig ur den gråa världen av kritik när jag kom till följande insikt:

Om man sitter och hittar saker att gnälla på i en film som utspelar sig i en nästan perfekt rendering av ett fantasiland där man får följa en grupp osannolika hjältar på en episk resa mot ett berg i vilket en drake ligger och vaktar över en skatt, så kanske man egentligen inte har något att göra i en biograf.

The Hobbit är precis vad vi kunde vänta oss och precis vad vi hade kunnat hoppas på. Den är väldigt bra, men inte riktigt lika bra som sina föregångare.

Nåja, se den! Och gärna i 48fps om tillfälle ges!

Betyg: 8/10

Nästa inlägg kommer att bli samlingen av alla filmer jag skrivit upp att jag sett under det senaste året men inte orkat skriva något längre om. Därför kommer det att bli väldigt många, väldigt korta recensioner, så se fram emot det alla som vill ha tips på bra och/eller dåliga filmer!

Adam out.