Även om man inte nödvändigtvis håller med så får man nästan alltid antingen tips på filmer som man inte sett, eller kanske till och med inspiration att se om någon film som man kanske inte uppskattade tillräckligt första gången man såg den.
Dessutom är det som skribent både enkelt och roligt att sitta och fundera på och skrapa ihop en lång rad med filmer som man tycker hör hemma på en lista som denna. Dock så finns det problem att ta sig över när man företar sig en sådan uppgift. Att vara tvungen att sortera bort filmer som man verkligen älskar är varken enkelt eller roligt. Det tar inte lång tid innan man börjar tvivla på sig själv och varje gång man tvingas ta bort en film från listan känns som om man begår ett stort misstag.
Efter mycket slitande av hår och svärande fick jag till slut ihop en lista på tio kandidater. Dessa visade sig givetvis helt omöjliga att sätta upp i någon sorts inbördes ordning. Efter att ha jonglerat runt dem en stund fick jag till slut tvinga mig själv till ett system. Ett tänk. En algoritm:
a) Klargör för mig vilken film jag absolut vill ha först
b) Sätt upp titlarna utan speciell ordning efter varandra
c) Gå igenom listan och fråga mig själv för varje film x och film y "är det försvarbart att påstå att film x är bättre än film y?".
d) Om ja, gå vidare, om nej, byt plats på x och y.
e) Repetera steg c) till d) tills inga fler byten äger rum.
Datornördarna ibland er känner säkert igen detta som en något födselskadad bubble sort- algoritm.
Varför berättar jag det här?
Jo, om jag inte gör det så skulle du kunna se plats nummer tio så fort du öppnade den här sidan. Nu måste du scrolla ner lite för att börja läsa.
Genialiskt.
Så utan vidare omsvep kommer den här nu, från 10:e plats hela vägen ner till första plats.
Listan!
10. Pulp Fiction
Det finns två saker vi kan lita på när vi sätter sig ner för att se en film som Quentin Tarantino skrivit: (1) Vi kommer att få se närbilder på kvinnofötter. (2) Dialogen kommer att fullständigt drypa av cool.
Det är också dialogen och hur den levereras som är vad man sannolikt kommer att minnas från Pulp Fiction. Om man inte har sett filmen så finns det inget sätt att beskriva den koncentrerade, destillerade coolheten som varje bildruta och varje yttrat ord utsöndrar.
Jag påstår, på totalt allvar och i fullt dagsljus, att Pulp Fiction är, paragraf för paragraf, lika bra skriven som verk från William Shakespeare och Charles Dickens. Jag kastar inte den typen av lovord omkring mig hur som helst då jag verkligen älskar både Shakespeares och Dickens skrivande, men jag tycker att det är berättigat. Både flytet och sammanhållningen av språket är bitvis helt otroliga.
Självklart är varken stilen eller syftet någonstans i närheten av det hos de tidigare nämnda litterära titanerna, men jag vill mena att på sitt eget skitiga, respektlösa och värdsliga sätt är precis lika effektivt.
Här och var under både hans tidigare och hans senare filmer har Tarantinos förmåga att skriva dialog glimmat till med sin sanna potential, men Pulp Fiction var den perfekta stormen av innovation, skådespelare, manus och regi. Varje scen bara klaffar hela tiden och även under sina lugnaste och tråkigaste bitar är filmen nästan groteskt underhållande.
Det råkar dessutom vara en svårt genomtänkt film på många sätt och vis, vilket kan vara ett stort plus om en film vill hålla kvar mitt intresse och behålla sin plats på listan.
Det går knappast en dag utan att jag önskar att jag kunde få se Pulp Fiction för första gången igen.
9. The Avengers
På tal om underhållande.
Det är nästan så att jag skäms för att jag tar med den här filmen på min topp 10-lista. Den kom ju precis ut, så hur kan jag påstå att jag hunnit smälta den nog för att skänka den en sådan ära? Dessutom är den ju bara en stor, bullrig, högljudd sommarfilm. Gott om explosioner men inte så mycket av varken hjärna eller hjärta, eller hur?
Även om det var sant så skulle den antagligen fortfarande få en plats på min lista bara som en funktion av hur obscent roligt jag hade med den här filmen de fyra gångerna jag såg den i biografen. Det har aldrig funnits en renodlad actionfilm som serverade mig så mycket nöje som The Avengers, och jag hade lika kul varje gång.
Det finns förstås saker man kan klaga på - strukturen är bitvis lite rörig, specialeffekterna är inte de allra bästa vi sett, tonvikten mellan karaktärerna är inte helt balanserad, Black Widow och Hawkeye's lilla romans(?) sabbar tempot i filmen en aning osv, osv. Men när allt kommer till kritan spelar inget av det där någon roll överhuvudtaget.
Sällan har jag varit så trollbunden som mina sessioner med The Avengers. Hela resten av världen försvinner bara i en svart dimma i periferin och kvar finns bara mer än 2 timmar av renodlad underhållning. Den är rolig, smart, fartfylld, spännande och bäst av allt: den har modet att verkligen behålla barnasinnet i en kall hård värld där mallen för riktigt bra superhjältefilmer anses vara stenhårda gangsterrullar som The Dark Knight.
Då filmer som TDK hela tiden ropar att man ska städa sitt rum och äta sina grönsaker hjälper Avengers en att bygga kuddfort och lånar ut sina He-Man-figurer, utan att ens bli arg om man har sönder dem.
Det är möjligt att The Avengers bara är en dagslända. Om jag skriver om min topp 10-lista om ett år är det fullt möjligt att det inte finns ett spår kvar av den. Kanske har den inte nog djup eller tyngd för att hålla sig kvar som den paragon bland actionfilmer som den är för mig idag, men just nu är den här. Och om jag har ändrat mig om ett år är det också mycket möjligt att det är jag som gjort misstaget, inte The Avengers.
8. The Secret of Kells
Min första kontakt med Secret of Kells var under Oscarsgalan 2010 i ett kort klipp där en av filmens huvudpersoner tackade för nomineringen. Jag tyckte att animeringsstilen såg väldigt intressant ut så jag kollade omedelbart upp trailern och var i stort sett fast redan från första stund.
The Secret of Kells hade egentligen förtjänat en egen full recension då de flesta inte känner till den, men då jag aldrig lyckats ta mig för det så får jag behandla den här i korthet istället.
Det övergår helt mitt förstånd hur den här filmen inte har fått mer uppmärksamhet än den har. Det är tveklöst en av de absolut bästa och vackraste animerade filmer jag har sett, men de allra flesta har inte ens hört namnet. Det är en fantastisk historia om hur vi väljer att värdera och bevara vår skapandeglöd och kultur. Samt hur, som Aisling själv uttrycker det, man kan se "beauty thrive in the most fragile of places".
När jag sett den första gången så tänkte jag "tjaaooo, den var ju helt okej", eller något lika dumt. Men mig helt ovetande hade den placerat en pyrande liten kolbit i mitt huvud och det dröjde inte länge innan jag ville se den igen och igen och igen.
Det hjälper ju förstås även saken att den är okristligt grann. Jag tror att man skulle kunna välja ut vilken bildruta som helst på måfå från TSoK, skriva ut den och sätta upp den på väggen som konst utan att behöva skämmas ett dugg. Det kan man nog inte säga om de flesta animerade filmer man ser.
7. 127 Hours
En kille sitter fast under en sten i 127 timmar.
Antagligen är det bara Danny Boyle på hela jordklotet som skulle kunna ta en sådan premiss och bygga en av de mest intressanta och rörande filmer som gjorts. I rättvisans namn har han mycket hjälp av James Franco som nog gör sin karriärs starkaste insats i 127 Hours, men jag är rätt säker på att den verkliga stjärnan som fick den här filmen att fungera så bra som den gjorde var regin.
Regin i kombination med musiken. I alla filmer jag sett av dem har Boyle använt sig av musik på ställen och sätt som man ofta inte väntar sig, och effekten är påtaglig. Många tänker inte på hur viktig musiken är för film, men jag tror själv att ungefär 90-95% av en scens stämning avgörs av musiken, eller avsaknaden därav. Fundera själv på några av dina favoritscener inom film. Hur mycket bidrar musiken till dem? Och föreställ dig hur scenen skulle påverkas om musiken ersattes av något annat.
Boyle tycks förstå symbiosen mellan dramat, musiken och bilderna oerhört väl. Resultatet är bitvis hjärtkrossande, bitvis upplyftande och alltid förtvivlat vackert.
De sista 20 minuterna av 127 Hours (filmen, inte tidsspannet) är bland de bättre jag sett på film.
6. District 9
Det är alldeles för ovanligt nuförtiden att vi får en film baserad på en helt egen idé. De allra flesta storfilmer är idag baserade på böcker, serietidningar eller andra filmer. Därför blir jag alltid väldigt lycklig när det dyker upp nya filmer med nya idéer som dessutom visar sig vara fantastiskt bra. Filmer som Inception, Moon och i kanske ännu större grad District 9.
Jag kan passa på att nämna att Inception och District 9 fick kämpa hårt mot varandra för 6:e platsen på den här listan, men till slut fick Inception stryka på foten. Inception är förstås en väldigt bra film, men Christopher Nolan är som bekant en väldigt "stel" filmmakare och District 9 träffade helt enkelt närmare hjärtat för min del.
Det finns en hel massa saker att notera med District 9 som gör den väl värd sin plats på listan, men jag ska försöka begränsa mig till ett fåtal av de viktigaste: Konceptet är oerhört originellt och intressant, Sharlto Copley gör en av de bästa roller jag sett på film som Wikus Van De Merwe, sättet den är filmad och realiserad på är väldigt unikt och effektivt, specialeffekterna är helt otroliga på den blygsamma budget den hade, actionscenerna är galet snygga osv. osv. Jag skulle verkligen kunna prata en hel del om den här filmen, men jag har fler filmer att beta av på den här listan, så sammanfattningen av dess styrkor här ovan får räcka fram tills jag kommer tillbaks och skriver ett helt inlägg om den.
5. Blade Runner
Vad är det egentligen med Blade Runner som gör att jag älskar den så mycket? Är det att den behandlar De Stora Frågorna i gammal hederlig science fiction-anda, och dessutom gör det med oerhörd panache? Är det den visuella stilen som än idag, 30 år senare, inte matchats av filmmakare när det kommer till att bygga atmosfär? Är det den underbara synthesizer-musiken som ligger och kladdar över hela filmen? Är det "tears in the rain"-talet som Rutger Hauer håller på taket i slutet? Är det öppningsscenen? Är det helt enkelt Pris?
Svaret är som du säkert redan förstått ett rungande "JA!".
Blade runner är den överlägset äldsta filmen på min lista, och det är svårt för äldre filmer att fånga min uppmärksamhet, hur o-creddigt det än är att medge. Äldre filmer intresserar mig inte lika mycket som nya eftersom de gamla filmerna helt enkelt inte är gjorda för att tala till mig.
Blade Runner talar till mig på alla cylindrar även om jag inte kan sätta fingret på exakt varför. Det är alltid med förväntan som jag sätter mig och ser den här filmen och jag gillar den mer och mer för varje gång.
4. Lost in Translation
Det här blir antagligen den kortaste filmbeskrivningen eftersom den är snudd på omöjlig att beskriva utan att låta grymt cheesy, och det är något som jag inte tänker utsätta mig själv för.
I korthet kan jag säga att Lost in Translation gör något fantastiskt. Den bygger upp en kärlekshistoria mellan en 54-årig gubbe och en 18-årig flicka utan att det känns det minsta creepy.
Bill Murray visar att han är en av de bästa komiska skådespelare vid liv och både han och Scarlett Johansson säljer totalt känslan av tomhet och ennui utan att det bara känns som rika människor som gnäller över sitt liv.
Dessutom finns det ingen film jag känner till som avbildar känslan av att vara vilse i ett främmande land lika bra som Lost in Translation, och den här filmen var en av faktorerna som väckte en reslust i mig som antagligen kommer att hålla i sig till den dagen jag dör.
Det finns alldeles för många bra scener i den här filmen för att räkna upp, och var och en av dem bygger upp en film som är så mycket bättre än summan av dess delar.
3. Lord of the Rings-trilogin
Jag kommer att behandla alla tre filmer som en för enkelhetens skull. Annars skulle antagligen både Fellowship of the Ring och Return of the King hamna på listan, och det skulle ju ingen bli lyckligare av.
Ni vet precis lika väl som jag varför LotR-trilogin ligger på den här listan. Den ligger på allas lista över bästa filmer och för goda skäl. Den ger en känsla av storslaget äventyr som inte kan matchas av någon annan film. Den har allt, och den gör allt bra.
Jag drar mig till minnes den första gången jag satte mig i biosalongen för att se Lord of the Rings, osäker på vad jag skulle våga vänta mig. Tre timmar senare kunde man inte föreställa sig en värld där filmen inte gjorts. Det är den första filmen som verkligen lyckades fånga den där pirrande känslan som kan dyka upp när man läser en riktigt bra fantasy-bok. Plötsligt var det inte längre julafton man räknade dagarna inför när december började rulla in.
Alla tre filmerna är helt fantastiskt bra, även om kanske De Två Tornen är en liiiiten aning svagare än de andra två.
Jag skulle påstå att filmseriens bästa scener är den första gången vi får se Fylke och träffa de små hoberna som vi kommer att tillbringa över 9 timmar med, och scenen i slutet när Frodo med sina sista krafter kryper genom sand och jord upp mot Mount Doom. Man blir ju alldeles mysig bara av att tänka på det!
2. Sunshine
En av tidernas mest underskattade filmer.
De flesta har säkert inte ens brytt sig om att se Sunshine, men de som ser den kommer antagligen aldrig att glömma den. Den första halvtimmen/timmen av den här filmen är helt perfekta. Jag kan uppriktigt sagt inte komma på något att anmärka på.
Det är sant att filmen tappar en liten smula under den sista halvtimmen, men även om slutet är dess svagaste del så finns det likt förbannat ett par ställen där det blir varmt under ögonlocken varje gång jag ser den. Så bra är den.
Eftersom jag redan skrivit ett gigantiskt inlägg om den här filmen tänker jag inte skriva mycket mer här, då det mest bara blir upprepningar av vad jag skrev då.
1. Crash
.jpg)
Åtminstone är detta en film som fick en bit av det erkännande den förtjänade när den vann bästa film på Oscarsgalan 2006.
Crash är en film om hur rasism och fördomar skapas och fortbildas i samhället. Vi följer en hel bunt huvudpersoner och deras historier möts och skiljs under filmens gång. Ingen av dem är filmens hjälte och ingen av dem är filmens skurk. Vi får se dem alla under både sina bästa och sina värsta ögonblick, och det är tydligt varför de handlar som de gör. Ingen av dem är bara ond för att vara ond.
Crash gör därmed något viktigt, och förvånansvärt ovanligt, när de behandlar ämnet. Istället för att hela tiden fördömma försöker den förstå. Den säger inte "den här killen har rasistiska tendenser, han är en skurk". Den säger snarare "det verkar som att alla kanske har rasistiska tendenser, vad kan det tänkas bero på?". Crash tvingar en att se över sina egna värderingar och vart de kommer ifrån.
Den kan dessutom skryta om att ha några av de absolut bästa scenerna som filmats. Var och en av historierna som berättas leder upp till var sitt klimax och varje sådant klimax är perfekt genomfört, både vad gäller regi, ton och koncept.
Var och en av skådespelarna som är med i Crash gör den bästa prestation jag sett från dem, men Don Cheadle, Terrence Howard och Matt Dillon står nog ut lite extra.
Usch, jag får nästan gåshud bara av tanken på den här filmen, och det är en anledning så god som någon att sätta den som den bästa film jag sett hittills.
Honorable mentions
Dessa filmer snuvades på platsen på den här listan enbart på grund av frågan "men kan jag verkligen leva med att stryka Pulp Fiction för den här?". Svaret blev som ni förstår till slut nej, men jag känner att de förtjänar att nämnas ändå.
Lilo & Stitch
Jag tror inte att jag känner till en film som gör mig på så oerhört gott humör. Jag kunde inte sluta le på flera timmar efter första gången jag såg den, och att se den tillsammans med min flickvän är ett av mitt livs sanna nöjen.WALL-E
Pixar visar ännu en gång att barnfilmer inte bara är för barn. Man måste också beundra hur den första halvtimmen av filmen inte har ett ord av dialog. Det är ett rätt modigt drag för en "barnfilm" att göra.Saving Private Ryan
Det är svårt att uppskatta hur revolutionerande den här filmen var för actionscener. Samma stil används idag i stort sett i alla Call of Duty-spel och liknande som släpps, så det är nästan svårt att förstå den "holy SHIT"-upplevelsen som Normandie-scenen i början gav en när man såg den för första gången. Spielberg är boss.The Tree of Life
Jag är nästan övertygad om att man kommer att prata om den här filmen under många herrans år, och dess visuella stil kommer att efterapas av ett otal filmer. Den bästa filmen som släpptes förra året. Min recension av den finns här.Terminator 2: Judgement Day
Den ultimata actionfilmen. Arnold är oändligt cool. T-1000 är oändligt farlig, Linda Hamilton är oändligt brutal och Edward Furlong skriker som en liten flicka. Jag älskar den här filmen.Nu har jag listat de bästa filmerna jag känner till. Blottat både själ och hjärta, och jag är rätt nöjd över mina val för tillfället.
Jag är dock uppriktigt nyfiken på dina favoritfilmer. De behöver inte nödvändigtvis vara tio stycken och de behöver inte ens nödvändigtvis vara sorterade, men lämna en kommentar med filmerna som först kommer in i din hjärna när du hör orden "världens bästa film".
Seså, var inte blyg, och var för gud skull inte lat! Det kommer bara att ta dig 25 sekunder och kanske lyckas du övertyga mig att kolla upp vad än det är du fastnat för. Jag utgår ifrån att du inte håller med om hela min lista, så här är din chans att sprida den sanna läran.
Lämna en kommentar din bandit!
Under tiden ska jag börja fila på mina nästa inlägg. Jag har två kortare recensioner på ingång samt två topplistor (Bästa Komedier och Bästa Skräckfilmer). Så kika in då och då om du är nyfiken!
