Dags att röja lite i garderoben

Nu var det ett tag sedan jag lade ut en recension, men det är inte för att jag slutat titta på film, utan bara för att jag inte känt någon större pepp inför att gå igenom någon speciell film särskilt ingående. Därför får det bli en rad kortare recensioner av filmer som jag sett nyligt men inte orkat skiva om. Kvantitet över kvalité.

The Last Mimzy     (trailer)

Två barn hittar en leksakskanin från framtiden. Ja, du hörde rätt. Kaninen ger dem diverse förmågor, såsom ökad intelligens och telekinesi. Filmer med barn i huvudrollerna har ett medärvt problem: de måste använda sig av barnskådespelare. Det känns som att The Last Mimzy försökte med en del saker som kan falla mig i smaken rätt ordentligt om det görs väl. Tyvärr gjordes det inte särskilt väl, så man sitter ofta och önskar dels att barnskådisarna var lite bättre och dels att filmen hade regisserats av Steven Spielberg. 

Betyg: 4/10

City of Ember     (trailer)

En stor ospecificerad katastrof är på väg att förstöra mänskligheten och jordens klokaste vetenskapsmän bygger en stad långt under jordens yta så att människan ska kunna överleva och kanske någon dag ta sig tillbaks till ytan. Många herrans år senare försöker en flicka söka sig ut ur grottorna. City of Ember kändes som att den inte riktigt visste vad den ville stora delar av tiden. Miljöerna var visserligen väldigt granna, men det räcker bara så långt. Nån månad efter att ha sett den minns jag väldigt lite från den. Det kan inte gärna vara ett bra betyg, eller hur?

Betyg: 5/10

Bridge to Terabithia     (trailer, även om trailern missleder en totalt om vilken sorts film det är)
En pojke och en flicka blir vänner och skapar sitt eget fantasiland som de döper till Terabithia. Ännu en film i raden som försökte rida på framgången av filmer som Guldkompassen, Stardust och Narniafilmerna. Det fanns en hel uppsjö av de här filmerna (två av dem recenserade ovan), men i stort sett ingen av dem var värda att komma ihåg. Bridge to Terabithia är värd att komma ihåg. I början av filmen tyckte jag att den var till och med sämre än The Last Mimzy, men precis när man tror att man vet exakt hur filmen kommer att spela ut och hjärnan sätter sig i avslappningsläge så går Bridge to Terabithia upp till en och slår en i magen för allt vad den är värd. Efter det visste jag varken ut eller in. Historien som jag trodde att jag suttit och tittat på visade sig vara något helt annat och den ska ha oändliga mängder respekt för modet att göra något sådant i vad som under största delen upplevs som en film för de allra yngsta. När filmen var över visste jag inte exakt vad jag skulle tycka...och det gör jag fortfarande inte. Jag rekommenderar i alla fall att du ser den och avgör själv.

Betyg: ?/10

Chronicle     (trailer)
Tre unga män får genom en märklig händelse telekenetiska krafter och handskas med det hela på väldigt olika sätt. Detta var min favoritfilm för året hittills fram tills jag såg The Grey. Nu är den en av mina favoritfilmer för året hittills. Den använder den nu populära handhållna-kameran-approachen, men gör det på väldigt intressanta sätt. Men den är inte bara ett tekniskt under utan berättar också sin historia väldigt väl, och dessutom har den vad de allra flesta filmer bara brukar rycka på axlarna åt - karaktärer som känns verkliga och som man faktiskt gillar. Vad händer om man ger en nedtryckt och mobbad ungdom förmågan att ta ut hämnd på sina förtryckare? Chronicle ger ett rätt så rimligt svar på den frågan och gör det med sådan stil och finess att den kommer att bli svår att glömma.

Betyg: 9/10


Immortals     (trailer)
I gamla Grekland ger sig Theseus ut på en liten odyssé för att ta ut hämnd på Kung Hyperion som förstörde hans hem och dödade hans mor. Samtidigt försöker Hyperion släppa lös titanerna som fängslades av gudarna för ett otal år sedan. Immortals försöker i alla fall göra något nytt. Det är i grund och botten en rätt så basic actionfilm, men vad som gör den intressant är den visuella stilen. Det är uppenbart att mycket energi har gått mot att skapa så vackra bilder och miljöer som möjligt. Jag gillar verkligen tanken på att göra något lite speciellt med den trötta actionfilmsgenren, men tyvärr kan inte en film stå på enbart fina bilder. Immortals må vara något ambitiöst och med vision, men den är fortfarande något ambitiöst med vision, krum rygg, skelande ögon och ett brutet ben.
Nåja, de sista 20 minuterna skulle kunna höja pulsen på ett lik i alla fall. Gudar som slåss mot titaner? Jo tack, jag tar två.

Betyg 6,5/10

Millions     (trailer)
Två barn hittar en väska full med pengar. Vad ska de ta sig till med dem? Det kanske inte låter jättespännande, men läs vidare. Millions regisserades av Danny Boyle, och jag har inte gjort någon större hemlighet av vad jag tycker om honom här på bloggen. Han hör till mina absoluta favoritregissörer och är ansvarig för två av mina favoritfilmer. Millions är inte riktigt på samma nivå som hans bästa filmer, men den har fortfarande något väldigt speciellt. Det kan vara de unga protagonisterna som är oerhört charmiga eller den visuella stilen som Boyle gjort till sitt signum. I vilket fall som helst kan jag definitivt rekommendera den.

Betyg: 7,5/10

Attack the Block     (trailer)
Utomjordiska monster landar landar i en brittisk förort och ett gäng unga gangsters tar på sig att jaga bort inkräktarna. Här har vi en film som mottagit oerhörda mängder lovord från alla möjliga kritiker, så därför såg jag verkligen fram emot att äntligen få se den. Jag måste erkänna att jag blev bara en liten smula besviken. Visst var den betydligt bättre än den genomsnittliga monsterfilmen och jag skulle aldrig påstå att den är nånstans i närheten av en dålig film, men den var heller inte riktigt vad jag hoppats på. Dock så är jag beredd att tänka mig att det är jag och inte filmen som faller kort. Jag kommer nog att se den en gång till för att vara på den säkra sidan. Faktum är att jag just såg trailern igen och kom plötsligt ihåg hur mycket som faktiskt var väldigt bra med den. Höjer betyget med en poäng.

Betyg: 8/10

The Myth of the American Sleepover     (trailer)
Vi följer fyra ungdomar nånstans i mitten av deras tonår under den sista helgen innan skolan börjar om. Jag hörde talas om den här filmen när Christy Lemire satte den på sin lista över de bästa filmerna 2011. En av mina favoritfilmer är Dazed and Confused som även den följer ett antal ungdomar under en kväll av festande och brödraskap. Från marknadsföringen tyckte jag att American Sleepover såg ut att vara liknande i både teman och ton och därför var den ännu av de här filmerna som jag verkligen såg fram emot. Efter att ha sett den är jag inte säker på vad jag ska säga. Den levde inte upp till mina förväntningar och karaktärerna var inte nånstans i närheten av lika sympatiska som de i Dazed and Confused. Den hade definitivt några ögonblick när den blixtrar till med glimtar av geni och man ser vad filmen hade kunnat och kanske även ville vara, men i mitt tycke var det lite väl långt mellan dessa glimtar. Som det står var det en riktigt bra film, men över den hänger en skugga av filmen som den kunde ha blivit.

Betyg: 7,5/10

In Time     (trailer)
I en värld där livstid bokstavligt talat är valuta försöker Justin Timberlake slåss för de 99 procenten. En actionfilm med irriterande karaktärer och utan minnesvärd action. Även budskapet de försöker lägga fram är svårt att ta på allvar med vetskapen att skådespelarna som rapar upp dialogen själva är rika nog att bygga ett nöjesfält till var och en av sina närmaste vänner. Gjord av samma kille som gjorde Gattaca. Gattaca var mycket bättre.

Betyg: 4/10

Everything Must Go     (trailer)
En man blir av med sitt jobb, sin fru och sitt hus på samma dag. För att klara sig vänder han sig till alkoholen och håller en loppmarknad på sin gräsmatta där han säljer av alla sina gamla saker. Här har vi en film som jag verkligen gillade. Will Ferrell bevisar att han inte måste vara högljudd och skrikig för att vara rolig. Dock så ska man nog inte gå in i filmen och vänta sig en komedi. Det är snarare ett rätt melankoliskt drama med subtilt komiska inslag. Alla skådespelare gör riktigt bra ifrån sig och även om filmen rör sig rätt långsamt så är den definitivt värd tiden den tar. Missa den inte!

Betyg: 8/10

Mission: Impossible 4 - Ghost Protocol     (trailer)
En svensk intellektuell stygging försöker sätta igång tredje världskriget, men det vill Tom Cruise absolut inte veta av. Jag kanske är tokig, men jag gillade verkligen Mission: Impossible 3. Den var full av bra actionscener, hade precis nog med handling för att hålla intresset uppe och inte tråka ut en och kunde dessutom skryta om en av filmhistoriens bästa skurkar. Jag kommer att drömma mardrömmar om Philip Seymour Hoffman i M:I3 fram tills jag är en gammal man. M:I4-GP lever upp till arvet lämnat av föregångarna. Saker smäller och lever om och det görs så bra att det hade räckt, men den har dessutom ett klurigt och roligt litet manus som backar upp det hela. Och säga vad man vill om Tom Cruise men när det gäller att axla huvudrollen i en actionfilm så är det bara Will Smith som kommer i närheten av Toms karisma. Mission: Impossible 4 är rolig, actionfylld och precis tillräckligt smart för att man inte ska ha dåligt samvete för att man haft så förbaskat kul när man lämnar biografen.

Betyg: 8/10

The Grey     (trailer)
Ett gäng grovarbetare kraschar med sitt flygplan mitt i de ödsligaste delarna av Alaska och de måste försöka ta sig därifrån på något sätt. Det visar sig dock att de har sällskap. En flock ovanligt stora och ovanligt blodtörstiga vargar förföljer skaran. Detta är en film som hade kunnat göras så oerhört mycket sämre och fortfarande varit fullt serviceduglig. I hur många filmer har vi inte sett "isolerad skara jagas av x"-storylinen spelas ut? The Grey har också sett dem, men tycks dock aldrig nöja sig med att gå i redan upptrampade och trötta spår. Varje karaktär är intressant på sitt eget sätt, varje scen landar precis där den borde och miljöerna känns precis så tröstlösa respektive vackra som man kan önska sig. Dessutom spelar Liam Neeson huvudrollen. Vad mer kan du möjligen be om ditt otacksamma svin? Jag kan inte komma på något konkret som jag inte gillade med The Grey. Den är antagligen årets hittills bästa och mest hänsynslösa rulle och ett måste att se för alla som gillar film.

Betyg: 9/10


Det får räcka för den här gången.

Faktum är att det här var ett rätt bekvämt format för att skriva recensioner. Man behöver inte gå in på djupet så mycket på filmer som man inte tycker förtjänar det eller som man helt enkelt inte har särskilt mycket att säga om. Jag föreställer mig att det är betydligt enklare att läsa också. Det kan gott hända att det blir den här typen av minirecensioner jag gör av filmer som jag ser som inte vänder upp och ned på världen för mig och därmed nästan tvingar mig att skriva längre om dem.

Den här bloggen har bara börjat sin evolution och kommer att fortsätta att utvecklas eftersom jag hittar format och sätt att skriva som passar mig bättre.

Stay tuned.

8 anledningar varför du borde börja se One Piece

Okej, den här gången blir det något lite annorlunda. För stunden tänker jag lägga alla försök att leverera seriös kritik åt sidan och bara ge mig hän åt att vara den fanboy som jag faktiskt är. Dags att prata om One Piece!

Året var 2007 och jag var på en resa i Japan. Resan var en av de roligaste saker jag gjort i hela mitt liv och jag hann vara med om en hel del som jag sällan kommer att glömma. En av dessa saker var att jag såg mitt första avsnitt av den enormt populära animeserien One Piece. Min yngre bror som var med på resan hade redan sett upp emot 300 avsnitt av den och rekommenderade den varmt. Dock så hade jag sett bilder från serien och tyckte inte alls om stilen. Det såg alldeles för barnsligt och svamligt ut för att jag någonsin skulle orka offra någon tid på att komma in i den. Speciellt eftersom jag mest föredrog min anime lite seriösare (och gärna ordentligt blodig). Jag tror att Hell Girl, Death Note och Elfen Lied var favoriter kring den tidpunkten.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag fick se det första avsnittet, men det var i alla fall under en av våra sessioner i ett av de många internetcaféer som ligger spridda runt hela Tokyo. Även om det känns som att man säljer de där ställena lite kort när man kallar dem "internetcaféer" på samma sätt som man skulle sälja Disneyworld kort om man kallade det "en välutrustad rastplats".

Ett bås i ett Japanskt "internetcafé"

Redan det första avsnittet hade en påtaglig energi som var svår att inte gilla. Allt gjordes med en sådan medryckande entusiasm att man direkt började undra vad som skulle komma härnäst. 5 år och 430 avsnitt senare håller One Piece fortfarande mitt intresse. För en tid sedan återupptäckte jag serien och har börjat titta nästan lika flitigt som jag gjorde förut och det är förstås detta som inspirerade mig att skriva det här inlägget. Det är föga mer än ventilering, men med lite tur kanske nån får för sig att kolla upp vad det egentligen är jag svamlar om och det skulle räcka för mig.

Så! 8 anledningar varför du borde börja se One Piece! Nu kör vi!


1. Intromusiken
Det fantastiska börjar redan här. De första minuterna av det första avsnittet sätter tonen för...okej, jag ska inte säga hela serien, men åtminstone stora delar av den. Faktum är att serien som helhet kan skifta ton och stämning totalt inom loppet av några sekunder på ett sätt som jag sällan sett inom västerländska medium. Men oavsett om man gillar tecknarstilen, karaktärerna eller något annat så torde det vara klart för alla och envar att musiken är catchig som tusan!

De första minuterna av det första avsnittet...

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte bäddade in Crazy Rainbow Star också. Även denna otroligt catchig och passande till hela seriens ton. Lyssna och njut.

Länge leve random engelska fraser i japanska låtar!

2. Handlingen
För drygt 20 år sedan avrättades piratkungen Gold Roger av världsregeringen. Innan han dog berättade han för världen att han gömt alla sina rikedomar på ett speciellt ställe på Grand Line, det väldigt svåråtkomliga havstbältet som spänner runt hela planeten, och att vem som än tror sig uppgiften mäktig får försöka segla dit och ta skatten och därmed bli den nya piratkungen. Således börjar den stora pirateran under vilken folk och fän flockas mot Grand Line för att prova lyckan. Huvudpersonen Monkey D. Luffy är en av de hoppfulla som ger sig ut på havet på jakt efter skatten. Så börjar det hela och så fortsätter det. Allt runt omkring är i stort sett bara avvägar och distraktioner från detta större mål.
En skatt.
En pojke med en dröm.
Kan knappast bli enklare. Knappast heller mycket bättre.
Luffy reser genom Grand Line tillsammans med sin besättning och plockar nån gång vart 100:e avsnitt upp en ny kamrat som ansluter sig till dem. De stannar på olika öar efter vägen och råkar ut för alla möjliga sorters äventyr.

Straw Hat Pirates

3. Röstskådespelet
Animering i västvärlden och animering i japan verkar vara två helt väsenskilda saker. Oftast när man läser på rollistan i animerade filmer och serier från västvärlden så ser man hyfsat berömda skådespelare som tas in mest för att filmen ska få igenkänningsvärde från publiken och att filmen på så vis ska sälja bättre. Oftast gör skådisarna ett rätt bra jobb, men tenderar oftast försöka vara mått- och smakfulla i sina prestationer.

Röstskådespeleriet i animes, och mer specifikt i One Piece, är på en helt annan nivå.

Karaktärsrösterna är alltid vilt varierade och färgstarka. Detta är förstås viktigt och gör sitt till, men vad som får den japanska stilen att stå ut är med vilken otrolig inlevelse man levererar varje replik. Jag medger att för ens egna öron kan det ibland då och då låta som att karaktärerna blir extremt melodramatiska över småsaker, men det är priset man helt enkelt får betala för de gånger när den extra kryddan av desperation i deras röster kan göra en bra scen till en fantastisk scen. Varenda karaktär ger allt. Hela tiden. Det är uppfriskande när man jämför det med vissa animerade filmer där amerikanska storskådisar i princip bara står och läser replikerna rakt av.

Allt är inte bara rosor och solsken

4. Djävulsfrukterna (eller Demonfrukterna beroende på hur man väljer att översätta)
I One Piece-universat finns en hel massa olika djävulsfrukter som vardera ger en, för den frukten specifik, förmåga till vem än som äter den för resten av dennes liv. Vi får träffa folk med förmågan att förvandla sig till sand, till stål, till is, till eld, elektricitet, ljus, mörker, rök, olika djur, folk med förmågan att ändra sin egen vikt, folk med förmågan att stjäla skuggor, folk vars hela kropp är ett enda stort fort (man måste se det för att tro det), folk som kan öppna dörrar i allt de rör vid osv osv osv. Jag skulle verkligen kunna hålla på fram till kvällen. Poängen är att på grund av hur världen är realiserad så saknar djävulsfrukterna totalt begränsningar. Om man kan föreställa sig det så kan de genomföra det i One Piece. Problemet för användarna av djävulsfrukterna är att om man väl ätit en så kan man aldrig mer simma i vatten, utan man sjunker som en sten. Ett problem förstås om man är pirat och ska segla runt på haven större delen av tiden. Luffy själv har ätit Gomu Gomu-frukten som gjorde att han kan sträcka på sin kropp som gummi. Något han gör god och varierad användning av.

En glad prick av gummi

Hela detta galleri av helt galna krafter och förmågor används också med otrolig fantasirikhet. Actionscenerna är en fröjd att se på och trots att de är tecknade på förhållandevis låg budget så hör många av dem till de bästa actionscener jag sett. Det är svårt att avgöra om det är hur scenerna är ritade och ljudsatta som gör att de alltid känns väldigt fartfyllda och intressanta eller om det är det faktum att 50 avsnitt (dvs sammanlagt runt 16 timmar) av serien kan ha byggt upp till ett klimax då hjältarna äntligen konfronteras med sina motståndare. Så lång uppbyggnad kan, om det görs rätt, ge en otrolig dramatisk tyngd till vilken scen som helst. Action eller inte.


5. Skurkarna
Ingen action utan skurkar! Skurkarna i One Piece tenderar vara oerhört onda och nästan löjligt mäktiga. En av dem tror faktiskt på allvar att han är en gud eftersom han aldrig träffat någon stark nog att så mycket som böja ett hår på hans huvud. I en såhär extrem och hyperstiliserad värld är det nästan nödvändigt att skurkarna är oerhört mäktiga, inte minst om de ska kunna lyckas ställa till problem för Luffy och hans kamrater. Men jag känner inte till någon serie eller film som lyckas så väl med att etablera styggingarna som i stort sett oövervinnerliga. Nästan varje gång det blir klart vem eller vad som kommer att vara den slutliga antagonisten i en ny minihistoria så tänker man för sig själv "skämtar de? Vad tusan ska stackars Luffy kunna sätta emot honom? Hur ska de ta sig ur det här?". En väldigt bra utgångspunkt för en historia som ofta behandlar temat att komma förbi motgångar från olika vinklar.

Luffy har det svårt igen

6. Luffy
Och det här är nog den viktigaste anledningen. Luffy kan mycket väl vara min absoluta favoritkaraktär inom inte bara anime utan all fiktion. Det kan ibland verka som att han är två olika karaktärer. Ena stunden är han omåttligt vänlig och naiv, nästan till en punkt då han känns rent ut sagt korkad. Nästa stund är han den mest klartänkta personen man kan tänka sig och alla upptåg och pajasfasoner känns väldigt långt borta. Jag tror inte att detta är för att han är slarvigt skriven, eller ens för att författarna bara känner för att använda honom olika i olika situationer. Författarna av One Piece vet precis vem Luffy är och har inte ändrat det ett dugg genom alla de över 400 avsnitt som jag sett. Han är helt enkelt en genomgod människa som inte har något minsta tvivel över vem han är, vad han vill och vad som är moraliskt rätt. Han går in i varje situation med barnslig fascination och med utgångspunkten att alla han träffar delar hans syn på världen.

Världens bästa karaktär? Vem vet? Vita tänder har han i alla fall

Men missförstå inte detta som att han är perfekt på samma sätt som Stålmannen är perfekt, det vill säga så moraliskt rätt och riktig att han nästan blir tråkig. Luffy har inga problem med att stjäla mat, vara oartig, fatta dumma beslut, styras av impulser och ställa till med allmän oreda. Men grejen är att allt detta bara hör till och kompletterar karaktären. Han skiljer utan någon inre debatt på små fel och stora fel. Han skiljer på respekt där social etikett kräver den och respekt där den är förtjänad. Han skiljer på rimliga regler och godtyckliga regler. Om kejsaren är naken så är Luffy den första som skulle ställa sig upp och skratta (eller kanske till och med själv ta av sig kläderna om han tyckte att det såg ut att vara roligt).

Det här placerar honom förstås ofta i problem. Om han ser någon behandla någon illa så kommer han aldrig att stå bredvid och titta på bara för att han själv skulle hamna i skottlinjen om han handlade. Han skulle alltid handla. Oavsett hur strategiskt korkat det må vara. Han handlar också alltid med förtroende på sig själv. Både sin egen styrka och på att han står på fast mark moraliskt.

Han tillbringar mycket tid med huvudet i molnen, men det gör bara att de få gånger han faktiskt blir arg och fokuserar känns väldigt allvarliga. Man har en känsla att om man gjort Luffy arg så har man verkligen gjort något fruktansvärt fel och borde sätta sig i skamvrån och tänka över det hela innan man kommer ut och leker igen.

Jag kan heller inte avsluta den här paragrafen utan att nämna att rösten till Luffy är perfekt för karaktären och att hans röstskådespelare alltid gör ett bra jobb. Hon kan vara så mycket som 30-40% av varför karaktären fungerar så förbannat bra.

Luffy lägger in andra växeln i Gear Second

7. Total kreativ frihet
Från bilderna kan säkert ni som inte är bekanta med One Piece utröna att tecknarstilen som används tillåter i stort sett vad som helst. Det finns ingenting som man inte kan göra i One Piece-världen. Att få skriva och rita (animen är baserad på en serietidning) för One Piece måste vara ett Mekka för alla kreativa själar som vill testa hur många hästkrafter deras fantasi egentligen har. Det finns säkerligen många serier som måste kasta bort idéer och karaktärsskisser för att de är för absurda eller inte skulle passa in i universat de byggt. Detta kan omöjligen vara fallet med One Piece då nästan varje karaktär ser ut att komma från sin egen galax. Jag har rört vid den här punkten lite lätt under de tidigare punkterna, men eftersom det är en så stor del av charmen av serien så tyckte jag att den förtjänade sitt egna stycke.

"Hej, jag är ett fem meter långt kraftpaket med en bibel under armen och en björnmössa.

Välkommen till One Piece"

8. Luffy vs Lucci
För mig nådde One Piece sin absoluta topp när Luffy ställdes inför den ofattbart kraftfulle Lucci. Lucci är ledaren för organisationen CP9 och använder sig av en kampsportsteknik som låter honom göra alla möjliga olika saker och som kan orsaka otroliga mängder skada på vilken levande varelse som helst. Han har dessutom ätit en djävulsfrukt som gör att han kan förvandla sig till någon sorts hybrid mellan människa och leopard.

En riktig stygging helt enkelt.

...åh, och han har alltid en duva med slips på axeln

För att göra en lång historia kort så måste Luffy ta sig förbi Lucci för att kunna rädda hans besättningsmedlem Robin som håller på att föras bort av en bunt elakingar. Inte en unik situation i fiktionens historia, men mig veteligen aldrig lika väl genomförd.

Luffy blir till en början i stort sett bortviftad som en fluga och en efter en av hans attacker misslyckas. Deras slagsmål spelas ut över ett tiotal avsnitt och man känner hur Luffys desperation bara växer. Lucci är själva förkroppsligandet av de svårigheter som Luffy kommer att vara tvungen ta sig förbi för att kunna fortsätta sin resa. Det hela förvandlas till en destillation av hela serien. Hur långt är Luffy beredd att pressa sig själv för att lyckas med sitt slutliga mål? Vilken är egentligen hans gräns? Har han en gräns? Helt enkelt: är målet Luffy satt upp för sig själv för högt?

Luffy vs Lucci

Det är inte lätt att förklara hur effektivt mötet är utan att ha sett allt som leder upp till det, men för mig har serien aldrig blivit bättre än så. Jag rekommenderar vem som helst att se One Piece, men jag tänker ändå länka till åtminstone del 1 av Luffy vs. Lucci (vill man se resten får man klicka vidare) så att man inte går miste om spektaklet även om man inte känner sig redo att lägga ner runt 100 timmar på hela serien.

Det är trots allt rätt mycket kul action oavsett hur mycket eller lite investerad man är i karaktärerna.

Avslutningsvis
Det finns en hel del saker man måste vänja sig vid när man börjar titta på anime. Den låga budgeten som avsnitten sätts ihop på gör att dialogen ser rätt så märklig ut till en början då ofta bara munnen rör sig och sällan på ett sätt som ens liknar vad karaktären säger. Humor i animes tenderar vara väldigt hit-and-miss, och det låter till en början väldigt märkligt när karaktärerna envisas med att ropa ut namnet på attacken de är på väg att göra. Allt detta är saker som jag knappt tänker på längre.

One Piece är inte perfekt. Det kan till exempel upplevas som att den ibland är lite väl barnslig och det finns som sagt tillfällen där det kan kännas som att karaktärer blir lite väl melodramatiska över småsaker. För mig är ingen av dessa saker deal breakers. Barnsligheten kan vara uppfriskande i kontrast mot den ständigt cyniska och självmedvetna tonen i nya västerländska serier och melodramat ser jag som jag tidigare nämnde bara som priset man får betala för hur mycket röstskådespelarna lever sig in i rollerna.

Fan i blicken

Som helhet är detta alltså en av mina favoritserier, och troligen den som jag lagt mest tid på att se. Jag skulle säkert inte ha skrivit detta om det inte var fallet. Förhoppningsvis har jag väckt åtminstone ett spår av intresse hos någon som läser detta, och om det är fallet så är det definitivt värt det. Antagligen hade jag dock skrivit allt detta även om jag vetat redan från början att så icke skulle bli fallet.

Det har varit intressant och gett mig själv lite mer insikt i varför jag uppskattar serien så mycket.

Nästa gång tror jag att det blir en hel bunt filmrecensioner i miniformat.