Förra veckan offentliggjordes som ni säkert vet listan på årets Oscarsnomineringar. Jag har ögnat igenom den och måste erkänna att jag hittills bara hunnit se två av de nio nominerade filmerna men att jag känner mig rätt ljummen inför de filmer som pekats ut som årets bästa. Jag tror att Hugo och The Descendants antagligen kommer att vara helt okej, men det ser verkligen ut som att i stort sett alla nomineringar gjorts med antingen politiska, amerikansk-patriotiska eller nostalgiska motiveringar. Kolla igenom listan och läs vad filmerna behandlar så förstår ni nog vad jag menar. Visst kan det väl finnas värde i att ta hänsyn till filmens budskap i viss mån, men är det inte filmkonsten som ska hyllas under de här prisutdelningarna? Jag tycker till exempel att det är lite synd att den fantastiskt melankoliska "actionfilmen" Drive inte fick den nominering den förtjänade, men man kan inte få allt här i världen.
Hur filmer borde se ut
Det fanns däremot en film som nominerades som jag fascinerats en smula av redan från den första trailern. Den filmen är Tree of Life. Om du tittar igenom trailern och tycker att det ser ut som pretentiös självälskande filmonani så är risken nog rätt så stor att du inte kommer att ha mycket till övers för resten av filmen heller. Men om du är beredd att släppa garden en smula och bara uppleva filmen utan att bry dig om hur filmer konventionellt ser ut, är uppbyggda eller vill säga så erbjuder Tree of Life något väldigt speciellt.
Det här är biten när jag berättar om handlingen, men redan börjar Tree of Life att streta emot. Jag har sett den här filmen två gånger hittills, men jag är än inte helt säker på exakt vad filmen handlar om. Det här är vad jag tror mig fått ut från den hittills.
The Tree of Life börjar med ett dödsfall i familjen. En familj i Texas får besked att en av sönerna har dött. Kanske var jag inte så uppmärksam som jag borde ha varit, men jag kan inte komma på hur han dog. I nåt krig kanske? Folk dör i krig eller hur? Okej, i nåt krig då. Vi flyttas sedan 20-30 år fram i tiden och får se hur en av bröderna spelad av Sean Penn lever sitt liv som arkitekt i en stor stad och verkar vara rätt framgångsrik. Han har nämligen en kostym och ett väldigt rent hus. Det är årsdagen av hans yngre brors död och det är tydligt att alla sår inte riktigt läkt än. Här kastas vi bryskt över 13 miljarder år bakåt i tiden och får se hur universum bildas, planeternas begynnande bana i solsystemen, livets uppkomst i haven, livets första staplande steg på torra land, en begynnande evolution av ett frö av moral i dinosaurier. Och härifrån hoppar vi genom tiden igen fram till huvudpersonens födsel någon gång på 50-talet. Först här någonstans börjar filmen ta form som en faktisk historia om en pojkes uppväxt i vad som ibland verkar som en idyllisk småstad med älskande föräldrar spelade av Brad Pitt och Jessica Chastain och vad som ibland snarare ser ut som ett terrorvälde under hans far och förtryckta mor.
"Hmphhmmffrumphh"
Men historien berättas inte som någon annan historia jag sett på film tidigare. Det är inte så mycket en sammanhängande "A-till-B-till-C-struktur" som en lång samling av intryck från ett barns ögon. Ungefär som vad man själv skulle se om man försökte se tillbaka på sin egen tidiga barndom och sätta ihop det till någon sorts berättelse. Man får ingen sammanhängande progression, utan en osorterad och ofta anakronistisk hög av intryck, händelser och minnesfragment. Så känns också större delen av Tree of Life.
Det hela låter oerhört märkligt eller hur? Det är oerhört märkligt, men det är också helt omöjligt att ta ögonen från spektaklet. Tillsammans med Sunshine (som jag recenserade i slutet av 2011) är Tree of Life den absolut snyggaste spelfilmen jag någonsin sett. Och det är inte bara för att Brad Pitt är en stilig 'n karl eller för att Jessica Chastain är förödande vacker i den...även om det nog definitivt hjälper. Det är snarare för att varenda bildruta är så fylld av känsla och textur att man sitter smått förtrollad och undrar bara hur i fridens namn någon kan trolla fram en sådan film från ingenting. Hur skriver man ett manus till en film som i princip är förkroppsligandet av abstrakt impressionism? Man skulle kunna prata en hel dag om hur den här filmen ser ut och hur vacker den är, men kolla igenom trailern helt enkelt så får ni en hyfsad uppfattning om vad ni har att vänta er.
The way of grace...
När jag såg den för första gången så visste jag inte exakt vad jag skulle tycka om den. Den virar in en i en polyesterpläd, bjuder på en joint, gosar med en för en liten stund samtidigt som den föreläser om alltings uppkomst. Därefter berättar den en liten osammanhängande fyllehistoria om sin barndom, slår en i magen, trycker en bibel i näven på en och lämnar en att undra vad som just hände. Redan från början tyckte jag förstås att den var fantastiskt grann, men fick inte riktigt rätsida på riktigt vad jag sett. Var det bara pretentiöst dravel eller fanns det faktiskt något under den glansiga ytan?
Jag fann dock efter ett par dagar att jag fortfarande inte kunde sluta tänka på den, och efter ytterligare ett par dagar började behovet att se den en gång till att växa. När jag till slut tog mig för att se om den hade den hunnit slå rot lite mer i hjärnbarken och det blev lättare att destillera fram någon sorts historia från hela härligheten. Där någonstans är jag idag. Jag är inte hundra procent säker, men jag tror att jag gillar skiten ur den här filmen. Dessutom känner jag att det är Tree of Life som är den av årets Oscarsnominerade filmer som folk fortfarande kommer att minnas om 20 år. Men det kan förstås endast tiden utvisa. Vad som är klart är att The Tree of Life är en galet ambitiös film och att jag ser fram emot ett tillfälle att se den en gång till.
Kanske kan jag till och med gå så långt som att säga att The Tree of Life är så vitt jag vet den bästa filmen som kom ut 2011. Om ni ska se någon film jag rekommenderar - se den här!
Betyg: 9,5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar