Twilight: Breaking Dawn pt 1 - Filmen som blev tokig.

Jag tror att jag recenserar för många bra filmer här. Jag tenderar förstås, precis som alla andra, att dra mig mot filmer som jag har en god anledning att tro kommer att falla mig i smaken. Därför blir det rätt så sällan att man ser riktigt dåliga filmer och därmed får jag sällan chansen att recensera dem.

Dags att göra bot på det.

Det hittills bästa ögonblicket i filmserien - postern

Twilight: Breaking Dawn pt 1 är den 4:e filmen i den enormt populära Twilight-serien och för er som missat de tidigare filmerna så ska jag här göra en kort sammanfattning av dem så att alla ska ha möjlighet att hänga med i detta tragiskt fängslande epos utan att faktiskt behöva genomlida filmerna.
Så ni vet...spoilers och allt det där...

Twilight 1:
Bella, en flicka född tragiskt utan personlighet och humor flyttar till en liten stad där hon blir kär i Edward, en vampyrpojke snidad ur det mest glansiga och intetsägande av träslag. Bella och Edward blir kära i varandra och kommer fram till att de vill tillbringa resten av evigheten tillsammans. Sen var det nåt om onda vampyrer också. Och baseball.

Twilight 2:
Edward sticker till Italien och lämnar Bella som blir deprimerad och söker sällskap hos Jacob. Jacob är en varulv. Bella tycker att Jacobs vargpojkighet är urfräck. Tycke uppstår. Edward får för sig, genom nästan farsartade omständigheter, att Bella har tagit livet av sig. Edward kan inte leva utan Bella så han måste ta livet av sig. Alltså, det vill säga, han kan leva utan Bella, men bara om det är för att han lämnat henne utan rimlig ursäkt, inte om det är för att hon har tagit livet av sig. Bella skyndar sig till Italien för att rädda Edward. Bella räddar Edward och Edward berättar att han bara stack till Italien för att skydda henne. Allt blir bra igen. Vargpojken blir utan Bella men har grymma magmuskler.

Twilight 3:
Bella vill bli vampyr så att Bella och Edward kan leva tillsammans för resten av evigheten. Edward vägrar omvandla henne eftersom han vill gifta sig först. Bella hittar tillbaks till Vargpojken och blir kär i honom. De råkar kyssa varandra. Men det gör inget eftersom Bella säger till Edward att hon gillar Edward lite mer än Vargpojken. Sen kommer fler onda vampyrer. Edward lovar att göra Bella till en vampyr nån gång när han känner för det. Alla blir lyckliga utom Vargpojken som blir utan Bella.

I den fjärde och näst sista delen av eposet är det äntligen dags för Bella och Edward att gifta sig. Efter själva giftemålet reser de bort till Brasilien för sin smekmånad där äktenskapet ska fullbordas. Redan efter det första samlaget blir Bella gravid med ett blodsugande superfoster som långsamt börjar döda henne inifrån. Filmen förvandlas plötsligt till ett inlägg i abortdebatten. Edward vill rädda hennes liv genom att ta bort barnet, men Bella vägrar i sten. Här får vi härliga scener med karaktärer som argt rättar varandra när de använder ordet "foster" istället för "bebis". Åh, och Jacobs vargflock bestämmer sig av någon anledning för att det är totalt oacceptabelt att ett halv-vampyrsbarn ska se dagens ljus och ska prompt ta livet av både Bella och hennes yngel.

En romans kantad av drama och dåligt skrivna karaktärer

Här börjar förvecklingarna mellan Edwards och Jacobs familj och även inom familjerna som växer och växer till sitt oundvikliga klimax. Jag har inte tänkt spoila filmen, men jag kan säga att innan eftertexterna börjar rulla har handlingen blivit så extremt absurdt bisarr att ni antagligen inte ens skulle tro mig om jag berättade. Jag kan säga att filmen innehåller en hel del "menar-de-allvar?"-ögonblick och precis som det ser ut som att det skulle vara omöjligt att lösa alla konflikter så drar den avgörande regler som gäller i Twilightuniversat från någon ospecificerad kroppsöppning bara för att kunna ta sig ur röran.

De tidigare filmerna i serien har på många subtila och inte-så-subtila sätt agerat som 1,5 timmars reklamfilmer för avhållsamhet från sex innan giftemålet så det är rätt klart var författarinnan Stephanie Meyer står i den frågan, men jag tycker inte att det är helt orimligt att fråga sig själv hur hennes förhållande till sex i allmänhet egentligen ser ut. Det är tydligen strikt förbjudet fram till äktenskapet och när huvudkaraktärerna till slut får ge sig hän resulterar det i ett förstört sovrum, kroppsskador för Bella och en oönskad graviditet med ett barn som hotar att döda henne. Det går att skriva uppsatser om implikationerna av det här (och jag råkar veta att det har skrivits uppsatser om det), men för min del ska jag lämna det och prata kort om själva filmen.

Twilightserien är en osammanhängande röra av poänglösa händelser, veliga karaktärer, oklara motiveringar och utfyllnadsmaterial. Hela film- och bokserien är en enda lång tonårsfantasi för flickor om en tystlåten tjej som har två snygga killar med superkrafter som tävlar om hennes uppmärksamhet. Om man inte råkar falla inom den demografin så finns det nästan ingenting att hämta från de här filmerna. Skådespelet är dåligt, dialogen är sämre och handlingen låter som att den är skriven av en 8-årinng med tre olika bokstavsdiagnoser som aldrig träffat en verklig människa i sitt liv.

Vampyrpojken eller Vargpojken? Åh dessa beslut!

Med det sagt måste jag dock också säga att för alla dess tillkortakommanden lyckas Breaking Dawn med åtminstone ett par saker som dess föregångare totalt missade. Det är till exempel hyfsat klart vad som motiverar karaktärerna. Skådespelet når vid sina bästa tillfällen precis upp till "hyfsat" och ett par gånger visar karaktärerna till och med vad som verkar vara äkta känslor till skillnad från filmseriens normala tillstånd när de bara rapar upp nonsens som de läst på Alla Hjärtans Dag-kort. Detta, i kombination med att man nästan måste respektera hur totalt vrickad historien blir, gör att Breaking Dawn är min favorit av Twilightfilmerna.

Det låter förstås väldigt storsint av mig men kom ihåg allt jag sagt tidigare också. När allt kommer till kritan är Breaking Dawn ungefär en lika bra film som den är en spjutkastare.

Betyg: 3/10

The Tree of Life - En smärre filmrevolution

Dags för ännu en recension som känns snudd på omöjlig att skriva. Jag har varit väldigt tveksam om jag överhuvudtaget skulle lyckas få ihop en nog sammanhängande recension av den att den skulle vara värd att publicera, men jag ska göra ett försök.

Förra veckan offentliggjordes som ni säkert vet listan på årets Oscarsnomineringar. Jag har ögnat igenom den och måste erkänna att jag hittills bara hunnit se två av de nio nominerade filmerna men att jag känner mig rätt ljummen inför de filmer som pekats ut som årets bästa. Jag tror att Hugo och The Descendants antagligen kommer att vara helt okej, men det ser verkligen ut som att i stort sett alla nomineringar gjorts med antingen politiska, amerikansk-patriotiska eller nostalgiska motiveringar. Kolla igenom listan och läs vad filmerna behandlar så förstår ni nog vad jag menar. Visst kan det väl finnas värde i att ta hänsyn till filmens budskap i viss mån, men är det inte filmkonsten som ska hyllas under de här prisutdelningarna? Jag tycker till exempel att det är lite synd att den fantastiskt melankoliska "actionfilmen" Drive inte fick den nominering den förtjänade, men man kan inte få allt här i världen.

Hur filmer borde se ut

Det fanns däremot en film som nominerades som jag fascinerats en smula av redan från den första trailern. Den filmen är Tree of Life. Om du tittar igenom trailern och tycker att det ser ut som pretentiös självälskande filmonani så är risken nog rätt så stor att du inte kommer att ha mycket till övers för resten av filmen heller. Men om du är beredd att släppa garden en smula och bara uppleva filmen utan att bry dig om hur filmer konventionellt ser ut, är uppbyggda eller vill säga så erbjuder Tree of Life något väldigt speciellt.

Det här är biten när jag berättar om handlingen, men redan börjar Tree of Life att streta emot. Jag har sett den här filmen två gånger hittills, men jag är än inte helt säker på exakt vad filmen handlar om. Det här är vad jag tror mig fått ut från den hittills.

The Tree of Life börjar med ett dödsfall i familjen. En familj i Texas får besked att en av sönerna har dött. Kanske var jag inte så uppmärksam som jag borde ha varit, men jag kan inte komma på hur han dog. I nåt krig kanske? Folk dör i krig eller hur? Okej, i nåt krig då. Vi flyttas sedan 20-30 år fram i tiden och får se hur en av bröderna spelad av Sean Penn lever sitt liv som arkitekt i en stor stad och verkar vara rätt framgångsrik. Han har nämligen en kostym och ett väldigt rent hus. Det är årsdagen av hans yngre brors död och det är tydligt att alla sår inte riktigt läkt än. Här kastas vi bryskt över 13 miljarder år bakåt i tiden och får se hur universum bildas, planeternas begynnande bana i solsystemen, livets uppkomst i haven, livets första staplande steg på torra land, en begynnande evolution av ett frö av moral i dinosaurier. Och härifrån hoppar vi genom tiden igen fram till huvudpersonens födsel någon gång på 50-talet.  Först här någonstans börjar filmen ta form som en faktisk historia om en pojkes uppväxt i vad som ibland verkar som en idyllisk småstad med älskande föräldrar spelade av  Brad Pitt och Jessica Chastain och vad som ibland snarare ser ut som ett terrorvälde under hans far och förtryckta mor.

"Hmphhmmffrumphh"

Men historien berättas inte som någon annan historia jag sett på film tidigare. Det är inte så mycket en sammanhängande "A-till-B-till-C-struktur" som en lång samling av intryck från ett barns ögon. Ungefär som vad man själv skulle se om man försökte se tillbaka på sin egen tidiga barndom och sätta ihop det till någon sorts berättelse. Man får ingen sammanhängande progression, utan en osorterad och ofta anakronistisk hög av intryck, händelser och minnesfragment. Så känns också större delen av Tree of Life.

Det hela låter oerhört märkligt eller hur? Det är oerhört märkligt, men det är också helt omöjligt att ta ögonen från spektaklet. Tillsammans med Sunshine (som jag recenserade i slutet av 2011) är Tree of Life den absolut snyggaste spelfilmen jag någonsin sett. Och det är inte bara för att Brad Pitt är en stilig 'n karl eller för att Jessica Chastain är förödande vacker i den...även om det nog definitivt hjälper. Det är snarare för att varenda bildruta är så fylld av känsla och textur att man sitter smått förtrollad och undrar bara hur i fridens namn någon kan trolla fram en sådan film från ingenting. Hur skriver man ett manus till en film som i princip är förkroppsligandet av abstrakt impressionism? Man skulle kunna prata en hel dag om hur den här filmen ser ut och hur vacker den är, men kolla igenom trailern helt enkelt så får ni en hyfsad uppfattning om vad ni har att vänta er.

The way of grace...

När jag såg den för första gången så visste jag inte exakt vad jag skulle tycka om den. Den virar in en i en polyesterpläd, bjuder på en joint, gosar med en för en liten stund samtidigt som den föreläser om alltings uppkomst. Därefter berättar den en liten osammanhängande fyllehistoria om sin barndom, slår en i magen, trycker en bibel i näven på en och lämnar en att undra vad som just hände. Redan från början tyckte jag förstås att den var fantastiskt grann, men fick inte riktigt rätsida på riktigt vad jag sett. Var det bara pretentiöst dravel eller fanns det faktiskt något under den glansiga ytan?

Jag fann dock efter ett par dagar att jag fortfarande inte kunde sluta tänka på den, och efter ytterligare ett par dagar började behovet att se den en gång till att växa. När jag till slut tog mig för att se om den hade den hunnit slå rot lite mer i hjärnbarken och det blev lättare att destillera fram någon sorts historia från hela härligheten. Där någonstans är jag idag. Jag är inte hundra procent säker, men jag tror att jag gillar skiten ur den här filmen. Dessutom känner jag att det är Tree of Life som är den av årets Oscarsnominerade filmer som folk fortfarande kommer att minnas om 20 år. Men det kan förstås endast tiden utvisa. Vad som är klart är att The Tree of Life är en galet ambitiös film och att jag ser fram emot ett tillfälle att se den en gång till.

Kanske kan jag till och med gå så långt som att säga att The Tree of Life är så vitt jag vet den bästa filmen som kom ut 2011. Om ni ska se någon film jag rekommenderar - se den här!

Betyg: 9,5/10

Final Destination 5 - The Even More Final Destination....2

Har du sett någon av de tidigare fyra Final Destination-filmerna? Om du missat dem så kan jag rekommendera att du hittar dem och kollar igenom dem snarast. Därefter är det dags för dig att se Final Destination 5.

Börja med att kolla på trailern.

För den som inte redan vet är premissen i Final Destination-serien att huvudpersonen i början av filmen får en vision om en hemsk olycka som kommer att döda honom och alla runt omkring honom. Genom att varna människorna runt omkring honom klarar sig alltid en handfull karaktärer från sagda olycka. Men döden/ödet/vad-du-än-vill-kalla-det gillar tydligen inte att luras på offer så resten av filmen går ut på att alla överlevande måste dö (på de mest kreativa sätt man kan tänka sig) för att kosmos ska komma i balans igen.
Enkelt. Låt slakten börja.

Det är alltid lätt att se kaxig ut i början av en Final Destination-film

Jag kan inte ljuga, jag älskar verkligen den här filmserien. Den kan vara mitt största guilty pleasure efter Fucking Åmål (1998). Det är en serie av slasherfilmer men utan någon mördare eller monster. Det är helt enkelt en bunt karaktärer man inte tycker särskilt bra om och som vi inte har särskilt mycket investerat i, som råkar ut för olyckor. Dessa olyckor avslöjar dels manusförfattarens uppfattning om hur en obehaglig död ser ut och dels att alla huvudpersoner verkar vara gjorda av någon konstig sorts röd gelé.

Du kanske tycker att det här låter en aning morbidt och du skulle ha rätt i att tycka, men det hela utförs med en sån härlig makaber fröjd att det är svårt att göra annat än att ryckas med. Varje påslagen platta, skekande stol, lös skruv, uppremsad tröja, tappat gem och dåligt isolerad sladd blir en potentiell dödsfälla och kameran dröjer bara ett ögonblick för länge på varje liten pinal som kan tänkas orsaka fysisk skada. Man sitter och försöker gissa hur varje dödsscen ska nå sitt kladdiga klimax och oftast så visar det sig att man hade fel, och att man helt enkelt varit för snäll i sina gissningar. Filmserien har nått installation nummer fem, vilket innebär att de flesta som ser den kommer att vara bekanta med upplägget och filmen kan utnyttja det genom att visa oss allt som finns i ett rum och viska i våra öron: "Ser inte det här farligt ut? Oj, den där var vass! Sitter inte den där lite löst? Hur kan någon vara så oansvarig att de lämnade den där framme?".

Ögonlaserbehandling - Kul för hela familjen

Värt att notera som en liten parentes är dessutom att filmen verkar ha beviljats en rätt okej budget också då vissa scener faktiskt ser väldigt bra ut. Jag tänker då främst på den första gigantiska olyckan då en bro rasar samman. Den biten var faktiskt realiserad på ett sätt värdigt vilken större Hollywoodproduktion som helst.

Lägg väl märke till att jag sagt nästan ingenting om vilka karaktärerna är, hur de är skrivna eller hur skådespelarna är. Det är främst för att filmen inte heller bryr sig om att säga något om det. De är klippta ur kartong och det finns ingen anledning att följa dem eller deras bryderier. Allt är bara en upptakt till nästa kill-scene. Det närmsta vi kommer att få lära känna insidan på en karaktär är att vi faktiskt fysiskt får lära känna insidan av de flesta av dem. Faktum är att det är nästan komiskt att se ungdomarna sörja sin döde vän när sagda vän dog på ett sätt som snarast för tankarna till Tom och Jerry eller Gråben och Hjulben.

Det kanske inte är den bästa eller mest fantasifulla filmen i serien, men jag rekommenderar att du ser Final Destination 5 och att du helst gör det tillsammans med några kompisar och kanske en öl i näven. Det är en film som ska skrattas och tjoas till. Jag misstänker att den skulle ha varit ännu bättre i 3D (då varje dödsscen verkar vara helt besatt av att ha något obehagligt flyga mot kameran i höga hastigheter) men det är inget måste för att njuta av den filmen.

Betyg som legitim film: 4/10

Underhållningsvärde: 9/10