The Warrior's Way (och lite Bernard och Bianca)

Då var det dags igen. Det blev lite av ett uppehåll efter förra recensionen då jag inte direkt känner att jag har haft nån lämplig film att skriva om. Tror bestämt att vi såg Bernard och Bianca i Australien sedan senast, men den kändes inte så kul att sätta sig och bena upp, fast för ordningens skull kan jag väl sammanfatta den:

•           Riktigt snyggt animerad för sin tid
•           Inte mycket till äventyr för titelfigurerna när man tänker på saken.
•           Tycks sakna det där extra lagret som vuxna kan uppskatta som Disney lagt sig till med de senaste 10 åren.
•           Bianca är visst från Ungern och har en rätt kraftig brytning när man ser filmen på originalspråk. Go figure.

-          Betyg: 5/10 ungefär

Då det var avklarat kanske det är läge att gå på huvudattraktionen.

The Warrior's Way

För drygt ett halvår sedan snappade jag upp viskningar om en film som på pappret lät helt oemotståndlig. Från vad man kunde skönja i trailern så skulle den handla om en ninja som söker tillflykt i den vilda västern för att gömma sig från någon form av besvärligt förflutet. Säljpunkten var helt enkelt ”cowboys och ninjas i samma film – försök att inte älska den”. Konceptet verkar ju helt vattentätt, men när den började ta emot idel dåliga eller mediokra recensioner fick man sänka förväntningarna ordentligt och peppen försvann rätt fort. 

En av västerns många faror - ninjor

Under en filmkväll när vi inte kunde komma överens om vad vi skulle se hamnade dock ”The Warrior’s Way” på bordet som förslag. Mest som ett ”tja, vi kan väl se den i brist på något bättre”-förslag, men det hör kanske inte hit. Efter att ha sett den kan jag säga att jag definitivt är glad att jag gav den en chans.

Mycket riktigt får vi följa en ninja som kastats ut från sin klan när han bestämmer sig för att skona och adoptera den sista medlemmen i deras fiendeklan - en liten flicka på cirka 7 månader. Han tvingas fly till fjärran land och hamnar i en bortglömd liten håla till stad mitt i vilda västern där han hoppas kunna finna ett lugnt liv. Dock så glömmer inte hans gamla klan så lätt och förföljer honom till den nya världen med avsikt att döda både honom och hans väldigt unga kompanjon. Dessutom visar det sig att den lilla staden har sina egna problem och så vidare och så vidareblablabla...

Kate Bosworth i färd med att sticka kniven i någon

Upplägget känns rätt bekant, men det är i utförandet som ”The Warrior’s Way” briljerar. Till att börja med är det en otroligt snyggt filmad liten sak och det är svårt att låta bli att tänka att den är precis något sådant som Zack Snyder skulle kunna klämma fram. Actionscenerna är väldigt fräcka och bjuder på en hel del små wow-ögonblick och karaktärerna är en förvånansvärt färgglad bunt med undantag för huvudpersonen som är karvad ur granit och behåller samma ansiktsuttryck genom hela filmen, men det är egentligen inte något jag klagar på. Jag antar att det liksom hör till att den tyste, starke krigaren ska vara rätt träig.

Jang Dong Gun grubblar på livet...och är en ninja

Jag känner även att jag måste ge en eloge både till manusförfattaren och till Danny Huston som tillsammans skapat en av de mer obehagliga skurkar man träffat på i filmvärlden. Det är alltid lite obekvämt när man känner att filmens skurk både är oändligt elak och dessutom antagligen klipskare än man själv är.

Skurk

Jag kan inte förstå vad alla recensenter har att invända mot i den här filmen! Om man går in och väntar sig en djup, utmanande film med rakbladsvassa karaktärsutvecklingar och som dessutom touchar på de djupare frågorna om livet och medvetandet själv så är det klart att man kommer att bli besviken. Om man däremot vill ha en grym actionrulle med otroligt snygga actionscener med riklig användning av slow-motion, väldigt stiliserad och färgrik visuell ton och galet cheesy dialog så kan jag definitivt rekommendera Zack Snyders ”300”. Om du redan sett den känner jag dock inte till något bättre förslag än ”The Warrior’s Way”.

Himlen kan inte hålla sig till bara en färg i den här filmen

Betyg:
(Och här blir det svårt. Värderad för den actionfilm som den försöker vara kan jag nästan inte hitta några invändningar alls, men när man jämför den med titaner som ”Inception”, ”District 9”, ”Sunshine” och ”Crash” så känns den plötsligt lättare att glömma. Men jag landar nog när allt är sammanräknat på…)

7,5/10

Battle: Los Angeles - en recension

För knappt ett halvår sedan fick jag syn på en trailer på nätet som fick mig att höja på ögonbrynen lite och jag satte rappt ner filmen som annonserades på min lista av filmer som jag verkligen tänker hålla ögonen på när den kommer ut. Filmen hette Battle: Los Angeles och såg ut att kretsa kring en invasion av en utomjordisk ras på vårt kära lilla jordklot och människor som gör sitt bästa för att överleva eländet och förhoppningsvis även slå tillbaks om tillfälle ges. Upplägget är bekant för alla som har utsatts för ens den minsta dos av massmedia sedan H.G. Wells påtade ihop Världarnas Krig för ca 90 år sedan. Det har gjorts på en rad olika sätt och med väldigt varierande framgång. Vad som gjorde mig intresserad av den här filmen var något så enkelt som den väldigt annorlunda tonen som slogs an i trailern. Oftast brukar man när man marknadsför en alien-invasion-flick vilja visa många explosioner, många läckra specialeffekter och gärna lite häftig alien-tech som får den tilltänkta publiken (folk i min ålder hela vägen ner till 10-årsåldern) att hoppas på en kul visuell upplevelse. Om det finns lite substans sagda upplevelse så är det nog mer av en olycka än ett konstnärligt grepp.  Men Battle: Los Angeles ville inte nöja sig med det. Istället är trailern en riktigt melankolisk liten sak som inte visar särskilt mycket explosioner och ögongodis, utan snarare vill säga detta till den avtrubbade 15-25-demografin: ”Vi har fattat!  Vi vet att ni har redan har sett allt och vi vet att större inte nödvändigtvis är bättre. Därför tänker vi lägga allt det storslagna en aning åt sidan och istället visa er en film som kräver en aning mer hjärna och hjärta för att uppskatta, och därmed ge betydligt mer tyngd till de storslagna bitarna utan att behöva tävla (och oundvikligen förlora) mot Roland Emmerich på den visuella sidan. Vem är med oss?”…eller kort och gott ”District 9 gick det ju bra för. Vi vill också!”.

Aaron Eckhart ser förnumstig ut

Varför lägger jag nu så mycket vikt på vad trailern frammanade för känslor och associationer? Jo, det är nämligen nödvändigt för att förstå vilken gigantisk besvikelse filmen visade sig vara. Eftersom det finns så hemskt många filmer som försökt sig på aliens-invaderar-grejen så MÅSTE man presentera något som är speciellt med just den filmen. Om det är tounge-in-cheek humor (Mars Attacks), en ovanligt kladdig och otäck alien (Alien), en helt fantastisk uppbyggnad (Independence Day), ett koncept som ställer klyschorna på huvudet (District 9) eller någon sorts budskap som de flesta kan ta till sig (The Day The Earth Stood Still) spelar mindre roll, ty chansen är rätt stor att den kommer att hitta sin publik bara det är något minnesvärt med den. Det är där Battle:LA faller platt. Det bästa man kan säga om den filmen är att den bitvis ger en bra bild av hur en invasion av en utomjordisk ras faktiskt skulle kunna se ut från en soldats synvinkel. Det var till och med en väldigt svår mening att formulera utan att ge filmen mer cred än den faktiskt förtjänar.

Michelle Rodriguez klämmer finnar på ryggen

Filmen utspelar sig som titeln hintar om i Los Angeles. Vi får följa en grupp marinsoldater som väldigt tidigt i filmen kallas in för att kämpa tillbaka mot en armé av utomjordiska styggingar som precis kommit till jorden och helt oprovocerat börjat skjuta på allt de ser. Väldigt osympatiskt av dem. Även väldigt moraliskt oambiguöst. De är elaka, vi är snälla, nu kör vi. Filmen gör det väldigt tidigt klart att det även finns små slitningar inom marinsoldaterna. Någon anklagar någon annan för att vara ansvarig för någons död någon gång för länge sedan. Det hela spelar egentligen ingen roll för publiken eftersom det egentligen inte finns någon karaktärsutveckling överhuvudtaget. Jag kunde i alla fall bara just så pass skilja den ena gormande marinsoldaten från den andra. Alla är klippta ur kartong och ger en ingen anledning att tycka om dem eller relatera till dem, så när folk börjar dö så bryr man sig helt enkelt inte. De enda som står ut på rollistan är Aaron Eckhart som spelar en alldeles extra stentuff marinsoldat (en roll som jag inte alls tycker att karln är lämpad för) och Michelle Rodriguez som spelar…ja…den där tjejen som Michelle Rodriguez alltid spelar helt enkelt. Jag hade svårt att avgöra om det var skådespeleriet som var dåligt eller om det var själva manuset som helt enkelt gjorde det omöjligt att jobba med, men jag blev akut uttråkad varje gång nån av dem öppnade munnen och det kan ju inte gärna vara positivt.

Jag är inte den som brukar störa mig särskilt mycket på amerikanskt flaggviftande i film. För mig är det mer roande kuriosa än ett irritationsmoment de gångerna jag ens orkar lägga märke till det. Men när man upplever hela filmen som en enda lång rekryteringsvideo för marinkåren så är det definitivt något som gått snett. Huvudpersonerna är så manligt kamratliga och no-bullshit-kick-ass-and-chew-bubblegum att ofta är svårt att hålla sig för skratt. De ögonblicken i filmen som jag antar var menade att dra i hjärtesträngarna är så överdrivet smetiga och drypande i klyshor att det är stört omöjligt att ta det på allvar. Visste ni till exempel att manusförfattare fortfarande sysslar med ”I’m not leaving you behind”-scener? Det trodde jag dog ungefär samtidigt som Jean-Claude van Damme slutade vara fräsig.

Hur tusan gör man det här till en dålig film?

Som en filmtittare från MTV-generationen måste jag också passa på att klaga på självaste huvudattraktionen när man går och ser en sån här film – utomjordingarna. Vad jag kunde avgöra hade det just så pass märkts om man någonstans under filmen bytt ut den invaderande styrkan mot ryssar, irakier eller japaner. Sällan har jag sett så fantasilösa utomjordingar med så fantasilös fantasiteknologi. Vill inte gå in för mycket på det, men fan också, i Independence Day hade de åtminstone energisköldar runt sina skepp! I Världarnas Krig jämnade de kvarter med marken genom att i princip vifta med handen! Jag förstår inte varför vi är rädda för de här typerna när de är så bräckliga att Runar Sørgaard hade kunnat hålla dem stången från sitt sovrumsfönster och så korkade att man bara sitter och undrar hur de alls lärde sig behärska interstellärt resande.

För att runda av kan jag väl helt enkelt säga att jag inte kan rekommendera att man ser Battle: Los Angeles. Under några ögonblick i början var den väldigt fin att titta på. Jag drar mig till minnes en helikopterfärd under de första 20 minuterna då jag tänkte att ”jo, det här kan nog bli nåt trots allt”, men jag pratar bokstavligt talat om några ögonblick här. I övrigt var den en enda stor studie i hur man INTE vill sätta ihop sin alien invasion-film.

Betyg:
3/10

För den som är intresserad, såhär såg trailern ut. Blir man inte lite sugen?

Ett första inlägg - vem vet om det blir fler?

Jag gillar film. Antagligen mer än de allra flesta. Dock inte egentligen på samma sätt som 80-talister generellt menar när man hör dem prata om att de ”gillar film”. Det vill säga att de djupdyker i Kieslowski, Kurosawa och Kubrick samt mjölkar ur varenda liten droppe symbolik ur varje liten bildram ur varje liten kortfilm av David Lynch. Chansen är betydligt större att ni hittar mig i biokön till Iron Man 3: Iron Man Harder än köandes till det senaste rumänska dramat om en ung kvinna som försöker hitta sig själv medelst sin tvärflöjt i ett källarhål i Bukarest. Därmed inte nödvändigtvis sagt att jag omöjligen kunde uppskatta det senare, men det är betydligt lättare för mig att vakna en dag sugen på lite vanvettig Hollywood-esque underhållning än kostymdramer och öststatsångest. Å andra sidan ser jag inte gärna heller på mig själv som en total idiot när det kommer till film. Jag vet vilka filmer jag gillar och jag har oftast en rätt god uppfattning om varför jag gillar dem. Jag tror mig ha rätt så god koll på  såväl mainstreamfilm som åtminstone vissa subgenrer som jag intresserar mig för av en eller annan anledning.

För varje rad känner jag att jag hamnar längre och längre bort från poängen som jag ursprungligen ville dyka direkt på, nämligen att jag ser en jäkla massa film. Jag snittar nog inte långt ifrån en film per dag och det är sällan som jag känner att det skulle vara helt fel att sätta sig med en schysst rulle. Det är egentligen pudelns kärna och anledningen till varför jag överhuvudtaget sitter och skriver det här.

Detta är något jag funderat på att göra ett tag nu. Jag har låtit bli in i det längsta eftersom jag tycker att ordet "blogg" lämnar en otroligt bitter smak i munnen, men likt förbaskat kan jag inte låta bli att lockas av idén att skriva lite om film då och då. Eftersom jag ofta brukar föra små inre diskussioner om filmer som jag nyligen sett så tänkte jag att det skulle kunna vara kul att prova på att skriva ner det om jag känner att jag har något att säga. I idealfallet så kommer jag att skriva en liten bit om alla filmer jag ser hädanefter, men jag känner mig själv och risken finns att det kommer att rinna ut i sanden inom kort när nyhetens behag mattats av en smula, men heck, varför inte försöka?

Här har vi alltså syftet med just den här lilla webbsidan bland hundra miljoner andra: Jag ska skriva ner mina tankar om filmer jag ser och förhoppningsvis ge någon sorts betyg på dem eller åtminstone en rekommendation eller icke-rekommendation. På det viset finns en poäng med att andra än jag själv att läser det. Jag föreställer mig att det på sin höjd kommer att bli mina närmast sörjande som kollar in här någon gång i veckan, men det räcker gott för mig för tillfället. Än så länge är det mest för min egen skull jag skriver. Någon form av fåfängt försök att dels katalogisera filmerna jag ser och dels att få se mina tankar i skrift så jag känner mig lite viktig för ett ögonblick. Är det inte trots allt just det som bloggande till syvende och sist handlar om?

Out.