11 Väldigt Olika Filmer
Det var ett tag sedan sist, men nu är det dags igen!
Jag har byggt upp en ordentlig lista på filmer som jag sett under det senaste året, men som jag inte kommit mig för att skriva en recension av. Först tänkte jag att jag skulle avverka allihop i ett inlägg och göra hyperkorta och lättsmälta recensioner, men det är väldigt svårt att hålla sig kortfattad så fort en film blir det minsta intressant, så därför fick jag dela upp dem i två inlägg. Det första publicerar jag nu och det andra bör nog komma upp nån gång under nästa vecka.
Som tur var kunde jag dela upp dem utan större svårighet.
Vad som följer nedan kommer som rubriken antyder att vara en väldigt blandad kompott. Jag har bara recenserat dem i den ordningen jag skrivit ner dem i mina små anteckningar. Nästa vecka kommer det dock att bli något av ett tema. Jag kommer nämligen än en gång att vända min uppmärksamhet mot filmer som utforskar de mörkaste och slemmigaste bitarna av den mänskliga upplevelsen. Det kommer inte direkt att bli cinema-of-cruelty-tema igen, men alla filmer i nästa veckas inlägg kommer jag att ha hittat när jag botaniserat bland artiklar och listor vars titlar innehåller ord som "disturbing" och "disgusting".
Men det blir som sagt inte förrän nästa vecka!
Nu blir det 11 korta recensioner av filmer med olika stil och av olika kvalitet!
The Watch (trailer)
Fyra väldigt speciella personer upptäcker att de kan ha bitit av mer än de kan tugga när deras neighbourhood watch ställs öga mot öga med en utomjordisk invasion.
The Watch är inte den bästa filmen jag sett, eller den bästa komedin. Inte ens den bästa komedin jag såg under 2012, men den var riktigt underhållande. Hur mycket man kommer att uppskatta den står nog dock i direkt proportion till hur mycket man uppskattar den "nya vågen" av till stor del improviserad, och därmed kanske aningen flamsig och ofokuserad, men väldigt naturligt klingande dialog, som blivit mer och mer populär under det senaste årtiondet. Det här är komedi i samma ådra som Superbad, Pineapple Express, Knocked Up och Funny People. Bitvis är den oerhört rolig, om inte annat bara för dess totala respektlöshet, men under andra bitar känns den sikta lite väl lågt med sina skämt.
Se den om den råkar gå på TV nån dag.
Fyra män hittar boll. Skjuter saker.
Betyg: 6/10
Brave (trailer)
Jag ska försöka låta bli att spoila något alls av handlingen, då den tar några väldigt märkliga vändningar. Kolla på trailern istället.
Mina förväntningar på Brave var skyhöga. Hur skulle de kunna vara något annat? Pixar har legat bakom några av de bästa animerade filmer som gjorts. Döm då om min besvikelse när Brave visar sig vara en förhållandevis platt historia som gick nästan helt obemärkt genom min hjärna. In på ena sidan och ut genom den andra, utan att lämna något märkvärt avtryck alls.
Okej, det kanske är lite orealistiskt att vänta sig att Pixar ska leverera en home-run varje gång de släpper något nytt, men jag väntar mig att de åtminstone ska försöka pressa gränser och trotsa förväntningar. Brave gör varken eller och föll i stort sett helt platt i mina ögon. Visst var Merida, vår hjältinna en heltigenom charmerande karaktär, men hon räckte tyvärr inte för att rädda upp filmen. Det var helt enkelt för mycket strunt som pågick.
Inte ens björnen förstår vad tusan hon sysslar med.
Betyg: 5/10
The Campaign (trailer)
Den genomgode Marty Huggins ställer upp i kongressval mot den korrupte Cam Brady. Deras kamp blir allt intensivare och mer personlig.
Will Ferrell är så naturligt rolig att det är svårt att tycka illa om något som han är med i. Jag menar, kolla på karln! Han skulle kunna få en att skratta utan att säga ett enda ord. Utan att ens ändra en min. Självklart är The Campaign rolig. Ferrells blotta närvaro garanterar den saken. Erbjuder den då mer än bara billiga skratt? Nej, inte direkt. Men den behöver inte göra det. Man kan vänta sig att en komedi som handlar om processen att bli demokratiskt vald i ett system som premierar korruption skulle vara proppfull med satiriska armbågar i sidan på valprocessen, och visst finns de där, men man känner aldrig att The Campaign predikar för oss, försöker lära oss något nytt, eller ens sätta saker i nytt ljus. Den utgår snarare ifrån att dess publik är införstådda i de absurda aspekterna den demokratiska soppan och tar helt enkelt ett steg tillbaka och skrattar åt eländet.
Mer än så behövs inte. Den är rolig. Bitvis väldigt smart, och bitvis väldigt dum, men på helt rätt sätt.
Sträv, barock rolighet.
Betyg: 7/10
The Brothers Bloom (trailer)
Två bröder som gjort sig en karriär på att lura och bedra folk tar sig an en sista stöt.
Detta är Rian Johnsons andra långfilm och jag kände mig tvungen att se den eftersom jag verkligen gillade både hans första (Brick) och hans tredje (Looper) väldigt mycket. The Brothers Bloom har samma gedigna känsla som både Brick och Looper hade. Man känner sig väldigt trygg i Johnsons händer även när han leker vilda lekar med både publikens och karaktärernas förväntningar. Killen är väldigt smart och en väldigt passionerad filmmakare, och det märks om och om igen när man tittar på hans filmer.
Det är en sann fröjd att befinna sig i de världar han skapar och tillsammans med de karaktärer han befolkar dessa världar med. The Brothers Bloom är rolig, smart och bitvis även gripande. Vad mer kan du hoppas på från en film, ditt dumma flarn?
Skulle det här ansiktet ljuga?
Nej, Mark Ruffalo. Det skulle det inte.
Betyg: 8/10
ParaNorman (trailer)
Norman bor i en helt normal amerikansk småstad. Norman själv är dock en bra bit ifrån normal. Han kan nämligen både se och prata med spöken. En förmåga som kan komma att visa sig avgörande för hela stadens framtid.
Det är med stora besvär jag kommer att hålla nere längden på den här recensionen då det skulle vara väldigt lätt för mig att svämma över med min absoluta kärlek för den här filmen. Jag känner mig rätt trygg i att säga att ParaNorman är den bästa animerade filmen jag såg under 2012. Den är helt enkelt fantastisk. Animerade filmer brukar vara mer eller mindre tydligt riktade mot en yngre publik, och därför är det ibland svårt att hitta tid att sakta ner och ge tid åt karaktärerna istället för att skynda vidare till nästa stora actionsekvens. ParaNorman vågar sakta ner när den behöver och den är en mycket bättre film för det.
Det kan vara bara min fantasi, men det känns som att den kanske egentligen har siktet inställt lite högre i åldrarna än de flesta animerade filmer. Både på grund av att den bitvis är lite väl otäck och morbid för de allra yngsta, men också på grund av att den behandlar frågor på ett mognare sätt än man är van från barnfilmer. Om du vill se en animerad film som gör sin del för att utveckla genren och som inte verkar vara rädd för att välja sin egen väg och leva lite rövare med konventionerna så behöver du inte söka längre. Här har du en film som levererar allt det och mer. Måste också säga att de sista 20 minuterna av ParaNorman är helt fenomenala.
Jag kommer inte på nån bra ordvits om öron.
Betyg: 8,5/10
Wreck-It-Ralph (trailer)
Ralph är en datorspelskaraktär som ledsnat på sin roll som skurk och vill bryta sig fri från sina plikter och från förväntningarna som följer med livet som stygging.
Okej, ParaNorman kanske var den bästa animerade filmen 2012, men det är svårt att föreställa sig hur någon annan film än Wreck-It-Ralph skulle kunna knycka den titeln för 2013. Det var klart redan från första trailern att detta var en film som designat för att tilltala precis mig. En animerad film från ett originalmanus som utspelar sig inne i en TV-spelsvärld befolkad av idel bekanta ansikten från spelvärlden. Cameos från Sonic, Final Fantasy, Pac-Man, Super Mario, Street Fighter osv osv osv. Allt detta talar ju precis till mig och större delen av min generation. Självklart skulle jag älska den!
Men även om det pirrar till lite varje gång det dyker upp en spelreferens i periferin som jag känner mig väldigt speciell för att jag kan identifiera (en favorit är en vägg i bakgrunden där någon klottrat "Aerith Lives!"), så är det inte alla cameos som gör filmen till det närapå-mästerverk den är. Wreck-It-Ralph skulle stå alldeles utmärkt på egna ben utan att flirta så öppet med min demografi. Det faktum att den ändå gör det är bara en extra bonus.
Wreck-It-Ralph känns oerhört ny och fräsch, samtidigt som den kallar tillbaka känslor från Disneys gyllene era. Ni som sett den helt underbara Tangled kan få någon sorts känsla för vad jag pratar om.
Missa inte Wreck-It-Ralph!
En explosion av färger, sötma och Sarah Silverman.
Betyg: 9/10
Beasts of the Southern Wild (trailer)
Den 6-åriga flickan Hushpuppy lever tillsammans med sin sjuke far i efterdyningarna av en orkan som dragit igenom deras kåkstad. Som om det inte vore besvärligt nog har dessutom smältandet av polerna släppt lös gigantiska odjur som marscherar mot dem.
Beasts of the Southern Wild är en märklig film. Innan jag såg den hade jag bara hört idel lovord om den och mina förväntningar var väldigt höga. Kanske var det därför jag lämnades en aning tom inombords när jag till slut fick möjlighet att se den. Det är lite svårt att avgöra vad man egentligen hade sett när eftertexterna började rulla. Vad betydde alltihop? Var allt som bakats in i filmen verkligen nödvändigt? Det går inte att förneka att den unga Quvenzhané Wallis är oerhört duktig i huvudrollen, men å andra sidan tycker jag inte att karln som spelar hennes far är uppgiften mäktig. Men gör det verkligen filmen så mycket sämre? Är det inte främst teman och regi som man bör bedömma i en sån här film?
Sanningen är att jag fortfarande inte är helt säker. Efter att den fått sjunka in en tid känns det nu som att jag uppskattar den mer än jag gjorde när jag faktiskt såg den. Ett säkert tecken på att en film bör ses igen. Jag vet att det fanns scener som var helt genialiska, men jag vet också att jag inte alls förstod syftet med andra scener. Så i slutändan lämnas jag kluven.
Jag skulle rekommendera vem som helst att se den, om inte annat bara för att få se något annorlunda. Något som de nästan garanterat aldrig upplevt förut. Dock så tror jag inte att jag känner någon som jag skulle rekommendera den helt reservationslöst. Jag kan inte garantera att du kommer att tycka om vad du ser. Jag kan bara rekommendera att du ser den, om inte annat för att du kommer att få se något du aldrig sett förr.
Fotot är det inget fel på i alla fall.
Betyg: 7/10
Silver Linings Playbook (trailer)
En man släpps ut från ett mentalsjukhus för att flytta tillbaka in med sina föräldrar och förhoppningsvis vinna tillbaka sin ex-flickväns hjärta. Inom kort träffar han dock en ung kvinna som har sin egen uppsättning mentala problem. Förvecklingar följer.
De flesta har förhoppningsvis hört talas om Silver Linings Playbook (jag vägrar använda den vedervärdiga svenska titeln "Du Gör Mig Galen"), då den fick en bunt nomineringar när Oscarsgalan gick av stapeln nu senast. Jag hade inte väntat mig särskilt mycket, men faktum är att jag satt och hoppades att Silver Linings skulle vinna bästa film. Av de nominerade filmerna var det den som jag uppskattade mest. Och om sanningen ska fram så var det ändå ett rätt starkt startfält i år.
Dock så är det svårt att avgöra hur objektiv jag kan vara i den här frågan då jag har en rätt grotesk man-crush på Bradley Cooper som spelar huvudrollen och en vanlig crush på Jennifer Lawrence (världens kanske skönaste och charmigaste unga dam). De gör i alla fall båda väldigt bra rolltolkningar och man bryr sig uppriktigt om dem och hur det ska gå för dem genom hela filmen.
Silver Linings Playbook är helt enkelt en väldigt bra och välgjord film. I början känns allt väldigt off-beat. Det är något med regin och klippningen som gör att allt känns väldigt avigt på något vis som är oerhört svårt att sätta fingret på. Men allteftersom filmen går vidare så faller den mer och mer in i en mer traditionell känsla och jag misstänker att det har att göra med huvudpersonens uppfattning om verkligheten och hans mentala hälsa. En kul och intressant liten detalj som jag tyckte mig lägga märke till.
Nåja, hur som helst! Oerhört bra film! Se den!
Ohyggligt vackra människor.
Betyg: 8,5/10
Argo (trailer)
En grupp amerikaner gömmer sig i ett politiskt turbulent Iran. CIA bestämmer sig för att rädda dem genom att fejka en filminspelning och försöka smuggla ut dem förklädda som regissörer, fotografer osv.
Premissen låter lite märklig eller hur? Det är för att filmen är baserad på en sann historia. Bara detta faktum gör filmen intressant, men idén är dessutom väldigt väl genomförd. Det var länge sedan jag såg en så spännande film. Jag satt på nålar under stora delar av filmen och de lyckades oerhört bra med att få den främmande miljön att kännas väldigt labil och oberäknelig. Varje litet snedsteg kan innebära en plågsam död för våra huvudpersoner och eftersom det är en närapå universell sanning att ingen människa vill se Ben Affleck råka illa ut, är det hela mycket effektivt.
Jag blev varken särskilt sur eller förvånad när Argo vann sin Oscar för bästa film. Bara lite.
Två män. En som är gammal och en som kommer att bli det.
Betyg: 8/10
De Ofrivilliga (trailer)
Fem olika små historier berättas om hur människor på olika sätt hamnar i (ofta socialt) obekväma situationer.
Jag gillar inte svensk film. Det finns några undantag såsom Fucking Åmål, Fyra Nyanser av Brunt och Vuxna Människor, men jag blir oerhört utmattad varje gång jag hör talas om ett nytt torrt krimdrama med Peter Haber, en ny Hamiltonrulle som gör sitt yttersta för att verka hårdkokt eller en ny pinsamt o-rolig komedi med Johan Jävla Glans. Usch!
Dock så blir jag väldigt glad när jag hittar svenska filmer som gör vad svensk film faktiskt gör bäst. Du kanske ser en röd tråd genom de filmer som jag ovan listade som bra svenska filmer. Det svenska obehaget. Den svenska, och väldigt mänskliga, osäkerheten. När en filmmakare lyckas översätta detta till den vita duken brukar det kunna slå ordentliga gnistor.
Detta är fallet med De Ofrivilliga. Det är en film som känns väldigt verklig. Från vad jag kunnat utröna är i stort sett alla skådespelare i filmen amatörer, men det är helt otroligt så naturligt de alla lyckas bete sig framför den oftast helt stillastående kameran. Vi är bara en fluga på väggen och får se och höra dessa otroligt obehagliga situationerna spelas ut framför oss.
De Ofrivilliga är en film gjord av och för observatörer av människor. Mycket av vad vi får se och höra är väldigt subtilt och kommuniceras mellan raderna. Sånt här är som kattmynta för mig, så jag älskade den givetvis, men jag kan inte garantera att alla kommer att göra det. Dock så rekommenderar jag att du åtminstone ger den en chans.
Betyg: 8,5
The Room (trailer)
Johnny är en bankman vars liv börjar rasa samman när hans vänner börjar förråda honom en och en.
(Okej, jag stal beskrivningen av handlingen nästan ord för ord från filmens imdb-sida, men jag vet ärligt talat inte exakt vad filmen handlar om, så vad ska jag göra liksom?)
Tommy Wiseaus The Room kan mycket väl vara den sämsta film jag sett i hela mitt liv. Den är så dålig att den gnager på ens förstånd och skickar in en i vaken feberdröm av förvirring och total häpnad. Det enda man kan göra under hela filmen är att skratta och gnugga ögonen för att försäkra sig om att man faktiskt fortfarande är vaken.
Jag har aldrig sett en film med så få positiva egenskaper som The Room. Skådespelet, miljöerna, regin, handlingen, karaktärerna, ALLT är så otroligt dåligt att man knappt förstår vad som händer eller vad filmmakaren egentligen trodde att han höll på med.
Vad som är så otäckt är hur dess totala brist på positiva drag gör den oerhört och oemotståndligt tilltalande att titta på. Om man ser filmen tillsammans med några kompisar och gärna med en öl i näven så kan det vara en förvånansvärt trevlig upplevelse. Den här filmen är själva förkroppsligandet av frasen "den är så dålig att den är bra".
Men för att parafrasera Morpheus: "Unfortunately, no-one can be told what The Room is. You have to see it for yourself." Så här har ni ett par scener från The Room att sätta tänderna i.
Det känns som att kastas in i en helt annan dimension utan varken vett eller reson. I slutet av de där 17 sekunderna i blomaffären ifrågasätter man sina egna sinnen. Kanske handlar filmen egentligen om affärsbiträdets olyckliga kärlek för Johnny? Jag vet inte längre.
Betyg: 7/10 (i rent underhållningsvärde räknat)
Det var det!
Nästa vecka följer som sagt fem recensioner av filmer som kan vara lite mer obehagliga på ett eller annat sätt. Det blir filmer som är gjorda för att förolämpa ens goda smak och kladda runt i de otäckare delarna av det mänskliga psyket. Det blir kul!
Adam out.
Jag gillar inte svensk film. Det finns några undantag såsom Fucking Åmål, Fyra Nyanser av Brunt och Vuxna Människor, men jag blir oerhört utmattad varje gång jag hör talas om ett nytt torrt krimdrama med Peter Haber, en ny Hamiltonrulle som gör sitt yttersta för att verka hårdkokt eller en ny pinsamt o-rolig komedi med Johan Jävla Glans. Usch!
Dock så blir jag väldigt glad när jag hittar svenska filmer som gör vad svensk film faktiskt gör bäst. Du kanske ser en röd tråd genom de filmer som jag ovan listade som bra svenska filmer. Det svenska obehaget. Den svenska, och väldigt mänskliga, osäkerheten. När en filmmakare lyckas översätta detta till den vita duken brukar det kunna slå ordentliga gnistor.
Detta är fallet med De Ofrivilliga. Det är en film som känns väldigt verklig. Från vad jag kunnat utröna är i stort sett alla skådespelare i filmen amatörer, men det är helt otroligt så naturligt de alla lyckas bete sig framför den oftast helt stillastående kameran. Vi är bara en fluga på väggen och får se och höra dessa otroligt obehagliga situationerna spelas ut framför oss.
De Ofrivilliga är en film gjord av och för observatörer av människor. Mycket av vad vi får se och höra är väldigt subtilt och kommuniceras mellan raderna. Sånt här är som kattmynta för mig, så jag älskade den givetvis, men jag kan inte garantera att alla kommer att göra det. Dock så rekommenderar jag att du åtminstone ger den en chans.
Stefan och Krister.
Betyg: 8,5
The Room (trailer)
Johnny är en bankman vars liv börjar rasa samman när hans vänner börjar förråda honom en och en.
(Okej, jag stal beskrivningen av handlingen nästan ord för ord från filmens imdb-sida, men jag vet ärligt talat inte exakt vad filmen handlar om, så vad ska jag göra liksom?)
Tommy Wiseaus The Room kan mycket väl vara den sämsta film jag sett i hela mitt liv. Den är så dålig att den gnager på ens förstånd och skickar in en i vaken feberdröm av förvirring och total häpnad. Det enda man kan göra under hela filmen är att skratta och gnugga ögonen för att försäkra sig om att man faktiskt fortfarande är vaken.
Jag har aldrig sett en film med så få positiva egenskaper som The Room. Skådespelet, miljöerna, regin, handlingen, karaktärerna, ALLT är så otroligt dåligt att man knappt förstår vad som händer eller vad filmmakaren egentligen trodde att han höll på med.
Vad som är så otäckt är hur dess totala brist på positiva drag gör den oerhört och oemotståndligt tilltalande att titta på. Om man ser filmen tillsammans med några kompisar och gärna med en öl i näven så kan det vara en förvånansvärt trevlig upplevelse. Den här filmen är själva förkroppsligandet av frasen "den är så dålig att den är bra".
Men för att parafrasera Morpheus: "Unfortunately, no-one can be told what The Room is. You have to see it for yourself." Så här har ni ett par scener från The Room att sätta tänderna i.
Ett guldkorn:
...och ännu en liten tugga av dess geni:
Det känns som att kastas in i en helt annan dimension utan varken vett eller reson. I slutet av de där 17 sekunderna i blomaffären ifrågasätter man sina egna sinnen. Kanske handlar filmen egentligen om affärsbiträdets olyckliga kärlek för Johnny? Jag vet inte längre.
Betyg: 7/10 (i rent underhållningsvärde räknat)
Det var det!
Nästa vecka följer som sagt fem recensioner av filmer som kan vara lite mer obehagliga på ett eller annat sätt. Det blir filmer som är gjorda för att förolämpa ens goda smak och kladda runt i de otäckare delarna av det mänskliga psyket. Det blir kul!
Adam out.
