Med begränsad tid på mig ska jag försöka kasta ihop en recension av den senaste större filmen jag sett, nämligen Super 8. Filmen är regisserad av J.J Abrams som smygit sig in nästan obemärkt som ett större namn inom populärkulturen genom att ligga bakom både serien Lost och den fullt servicedugliga monsterfilmen Cloverfield för ett par år sedan. Producent är ingen mindre än Stephen Spielberg, vilket är passande eftersom Super 8 (bara lite orättvist) kan beskrivas som en blandning mellan Goonies, E.T och Närkontakt av Tredje Graden.
Promotionbild som kanske är lite mörkare än själva filmen
Filmen följer en grupp barn kring 12-13-årsåldern som håller på att spela in sin egen zombiefilm. Under filmandet av en av scenerna blir de vittnen till en katastrofal tågkrasch som i sin tur blir startskottet för en hel rad märkliga händelser som börjar äga rum i den sömninga småstaden. Sådana här filmer alltid måste utspela sig i en sömnig småstad.
Som de flesta vet så är jag väldigt förtjust i historier som involverar det övernaturliga, utomjordingar och annat oknytt. Med det klargjort kan jag säga att det här är nog den första filmen i genren som jag kan peka på där jag nästan önskar att de inte alls brytt sig om de övernaturliga elementen. Man skulle kunna dela in filmen i två delar: en del som följer barnen, deras problem i relationer till varandra och sina familjer. Sedan delen som följer de oroväckande händelserna som börjar dyka upp i staden och hur de hanteras av de vuxna. Problemet är att de olika delarna lika gärna hade kunnat varit helt olika filmer. Visst rör de vid varandra här och var, och historien hade inte kunnat nå något slags klimax om inte det sprungit omkring något farligt i staden som kunde tvinga fram den tredje akten, men de bitar som gör filmen bra hör i stort sett utan undantag till den storyline som följer ynglingarna.
Det är svårt när man är liten
Det är rätt tidigt uppenbart vad de "konstiga händelserna" är för något, så en stor portion av filmen känns som att sitta och vänta på att någon ska berätta färdigt ett skämt som man redan hört flera gånger förut, men man lyssnar ändå bara för att vara artig. Att nästan alla scener där de unga protagonisterna interagerar med varandra är totala fullträffar gör således att man nästan drar en frustrerad suck varje gång de klipper ifrån den för att följa den mer spektakulära historien.
Det här hade kunnat vara filmvärldens motsvarighet till Stephen Kings "Det" (den bästa bok jag känner till), men istället tar den i stort sett samma ingredienser - en sömning småstad, barn som försöker sitt bästa för att reda ut alla problem med barndomen, ett väsen som gömmer sig i skuggorna som kanske eller kanske inte är en representation (eller till och med manifestation) av dessa problem, allt uppbackat med trovärdiga karaktärer - och svänger istället för en delikat trerätters middag ihop en pytt-i-panna av dem istället. Visst är det gott, men det går inte att bortse från att det finns en hel del missad potential.
Kombinatorisk matematik visar sig vara för mycket för dessa ynglingar
Just nu låter kanske recensionen en smula negativ, så jag måste skynda mig att säga att jag verkligen tyckte om den en hel del. När jag lämnade biografen var jag helt salig och jag kan rekommendera filmen till de flesta. Det är bara eftertankens kranka blekhet som färgat den lite mer lerbrun än den var i början. Filmen verkade njuta av att låta saker hoppa fram och säga "OGABOGABOGA!!", men jag var och är till och med villig att förlåta dessa billiga skrämseltaktiker som jag normalt avskyr på grund av de bitar som faktiskt funkade utomordentligt bra. Skådespeleriet är för yngre skådespelare snudd på otroligt, i synnerhet Elle Fanning som stjäl varenda jäkla scen, till och med i närvaron av äldre och (antagligen) mer erfarna skådespelare.
"Tittar han fortfarande på oss?"
Som helhet blir det alltså en rekommendation, men med en liten tår i ögat för vad filmen hade kunnat bli, men aldrig riktigt blev.
Betyg: 7,5/10
