Topp 10 - Bästa Filmer

En vän var så vänlig att ge mig som förslag att jag skulle skriva ihop en lista på mina favoritfilmer och lägga till motiveringar för vad de gjort för att förtjäna sina platser. Det är en bra idé och något jag funderat på ända sedan jag drog igång den här bloggen. Om man läser om någons åsikter om filmer är det alltid intressant att veta hur denna någon tycker att en riktigt bra film ser ut. Det vet jag att jag tycker i alla fall.

Även om man inte nödvändigtvis håller med så får man nästan alltid antingen tips på filmer som man inte sett, eller kanske till och med inspiration att se om någon film som man kanske inte uppskattade tillräckligt första gången man såg den.

Dessutom är det som skribent både enkelt och roligt att sitta och fundera på och skrapa ihop en lång rad med filmer som man tycker hör hemma på en lista som denna. Dock så finns det problem att ta sig över när man företar sig en sådan uppgift. Att vara tvungen att sortera bort filmer som man verkligen älskar är varken enkelt eller roligt. Det tar inte lång tid innan man börjar tvivla på sig själv och varje gång man tvingas ta bort en film från listan känns som om man begår ett stort misstag.

Efter mycket slitande av hår och svärande fick jag till slut ihop en lista på tio kandidater. Dessa visade sig givetvis helt omöjliga att sätta upp i någon sorts inbördes ordning. Efter att ha jonglerat runt dem en stund fick jag till slut tvinga mig själv till ett system. Ett tänk. En algoritm:

a) Klargör för mig vilken film jag absolut vill ha först
b) Sätt upp titlarna utan speciell ordning efter varandra
c) Gå igenom listan och fråga mig själv för varje film x och film y "är det försvarbart att påstå att film  x är bättre än film y?".
d) Om ja, gå vidare, om nej, byt plats på x och y.
e) Repetera steg c) till d) tills inga fler byten äger rum.

Datornördarna ibland er känner säkert igen detta som en något födselskadad bubble sort- algoritm.

Varför berättar jag det här?

Jo, om jag inte gör det så skulle du kunna se plats nummer tio så fort du öppnade den här sidan. Nu måste du scrolla ner lite för att börja läsa.

Genialiskt.



Så utan vidare omsvep kommer den här nu, från 10:e plats hela vägen ner till första plats.

Listan!

 

10. Pulp Fiction



Det finns två saker vi kan lita på när vi sätter sig ner för att se en film som Quentin Tarantino skrivit: (1) Vi kommer att få se närbilder på kvinnofötter. (2) Dialogen kommer att fullständigt drypa av cool.

Det är också dialogen och hur den levereras som är vad man sannolikt kommer att minnas från Pulp Fiction. Om man inte har sett filmen så finns det inget sätt att beskriva den koncentrerade, destillerade coolheten som varje bildruta och varje yttrat ord utsöndrar.

Jag påstår, på totalt allvar och i fullt dagsljus, att Pulp Fiction är, paragraf för paragraf, lika bra skriven som verk från William Shakespeare och Charles Dickens. Jag kastar inte den typen av lovord omkring mig hur som helst då jag verkligen älskar både Shakespeares och Dickens skrivande, men jag tycker att det är berättigat. Både flytet och sammanhållningen av språket är bitvis helt otroliga.

Självklart är varken stilen eller syftet någonstans i närheten av det hos de tidigare nämnda litterära titanerna, men jag vill mena att på sitt eget skitiga, respektlösa och värdsliga sätt är precis lika effektivt.

Här och var under både hans tidigare och hans senare filmer har Tarantinos förmåga att skriva dialog glimmat till med sin sanna potential, men Pulp Fiction var den perfekta stormen av innovation, skådespelare, manus och regi. Varje scen bara klaffar hela tiden och även under sina lugnaste och tråkigaste bitar är filmen nästan groteskt underhållande.

Det råkar dessutom vara en svårt genomtänkt film på många sätt och vis, vilket kan vara ett stort plus om en film vill hålla kvar mitt intresse och behålla sin plats på listan.

Det går knappast en dag utan att jag önskar att jag kunde få se Pulp Fiction för första gången igen.

9. The Avengers

På tal om underhållande.

Det är nästan så att jag skäms för att jag tar med den här filmen på min topp 10-lista. Den kom ju precis ut, så hur kan jag påstå att jag hunnit smälta den nog för att skänka den en sådan ära? Dessutom är den ju bara en stor, bullrig, högljudd sommarfilm. Gott om explosioner men inte så mycket av varken hjärna eller hjärta, eller hur?

Även om det var sant så skulle den antagligen fortfarande få en plats på min lista bara som en funktion av hur obscent roligt jag hade med den här filmen de fyra gångerna jag såg den i biografen. Det har aldrig funnits en renodlad actionfilm som serverade mig så mycket nöje som The Avengers, och jag hade lika kul varje gång.

Det finns förstås saker man kan klaga på - strukturen är bitvis lite rörig, specialeffekterna är inte de allra bästa vi sett, tonvikten mellan karaktärerna är inte helt balanserad, Black Widow och Hawkeye's lilla romans(?) sabbar tempot i filmen en aning osv, osv. Men när allt kommer till kritan spelar inget av det där någon roll överhuvudtaget.

Sällan har jag varit så trollbunden som mina sessioner med The Avengers. Hela resten av världen försvinner bara i en svart dimma i periferin och kvar finns bara mer än 2 timmar av renodlad underhållning. Den är rolig, smart, fartfylld, spännande och bäst av allt: den har modet att verkligen behålla barnasinnet i en kall hård värld där mallen för riktigt bra superhjältefilmer anses vara stenhårda gangsterrullar som The Dark Knight.

Då filmer som TDK hela tiden ropar att man ska städa sitt rum och äta sina grönsaker hjälper Avengers en att bygga kuddfort och lånar ut sina He-Man-figurer, utan att ens bli arg om man har sönder dem.

Det är möjligt att The Avengers bara är en dagslända. Om jag skriver om min topp 10-lista om ett år är det fullt möjligt att det inte finns ett spår kvar av den. Kanske har den inte nog djup eller tyngd för att hålla sig kvar som den paragon bland actionfilmer som den är för mig idag, men just nu är den här. Och om jag har ändrat mig om ett år är det också mycket möjligt att det är jag som gjort misstaget, inte The Avengers.

8. The Secret of Kells

Min första kontakt med Secret of Kells var under Oscarsgalan 2010 i ett kort klipp där en av filmens huvudpersoner tackade för nomineringen. Jag tyckte att animeringsstilen såg väldigt intressant ut så jag kollade omedelbart upp trailern och var i stort sett fast redan från första stund.

The Secret of Kells hade egentligen förtjänat en egen full recension då de flesta inte känner till den, men då jag aldrig lyckats ta mig för det så får jag behandla den här i korthet istället.

Det övergår helt mitt förstånd hur den här filmen inte har fått mer uppmärksamhet än den har. Det är tveklöst en av de absolut bästa och vackraste animerade filmer jag har sett, men de allra flesta har inte ens hört namnet. Det är en fantastisk historia om hur vi väljer att värdera och bevara vår skapandeglöd och kultur. Samt hur, som Aisling själv uttrycker det, man kan se "beauty thrive in the most fragile of places".

När jag sett den första gången så tänkte jag "tjaaooo, den var ju helt okej", eller något lika dumt. Men mig helt ovetande hade den placerat en pyrande liten kolbit i mitt huvud och det dröjde inte länge innan jag ville se den igen och igen och igen.

Det hjälper ju förstås även saken att den är okristligt grann. Jag tror att man skulle kunna välja ut vilken bildruta som helst på måfå från TSoK, skriva ut den och sätta upp den på väggen som konst utan att behöva skämmas ett dugg. Det kan man nog inte säga om de flesta animerade filmer man ser.

7. 127 Hours

En kille sitter fast under en sten i 127 timmar.

Antagligen är det bara Danny Boyle på hela jordklotet som skulle kunna ta en sådan premiss och bygga en av de mest intressanta och rörande filmer som gjorts. I rättvisans namn har han mycket hjälp av James Franco som nog gör sin karriärs starkaste insats i 127 Hours, men jag är rätt säker på att den verkliga stjärnan som fick den här filmen att fungera så bra som den gjorde var regin.

Regin i kombination med musiken. I alla filmer jag sett av dem har Boyle använt sig av musik på ställen och sätt som man ofta inte väntar sig, och effekten är påtaglig. Många tänker inte på hur viktig musiken är för film, men jag tror själv att ungefär 90-95% av en scens stämning avgörs av musiken, eller avsaknaden därav. Fundera själv på några av dina favoritscener inom film. Hur mycket bidrar musiken till dem? Och föreställ dig hur scenen skulle påverkas om musiken ersattes av något annat.

Boyle tycks förstå symbiosen mellan dramat, musiken och bilderna oerhört väl. Resultatet är bitvis hjärtkrossande, bitvis upplyftande och alltid förtvivlat vackert.

De sista 20 minuterna av 127 Hours (filmen, inte tidsspannet) är bland de bättre jag sett på film.

6. District 9

Det är alldeles för ovanligt nuförtiden att vi får en film baserad på en helt egen idé. De allra flesta storfilmer är idag baserade på böcker, serietidningar eller andra filmer. Därför blir jag alltid väldigt lycklig när det dyker upp nya filmer med nya idéer som dessutom visar sig vara fantastiskt bra. Filmer som Inception, Moon och i kanske ännu större grad District 9.

Jag kan passa på att nämna att Inception och District 9 fick kämpa hårt mot varandra för 6:e platsen på den här listan, men till slut fick Inception stryka på foten. Inception är förstås en väldigt bra film, men Christopher Nolan är som bekant en väldigt "stel" filmmakare och District 9 träffade helt enkelt närmare hjärtat för min del.

Det finns en hel massa saker att notera med District 9 som gör den väl värd sin plats på listan, men jag ska försöka begränsa mig till ett fåtal av de viktigaste: Konceptet är oerhört originellt och intressant, Sharlto Copley gör en av de bästa roller jag sett på film som Wikus Van De Merwe, sättet den är filmad och realiserad på är väldigt unikt och effektivt, specialeffekterna är helt otroliga på den blygsamma budget den hade, actionscenerna är galet snygga osv. osv. Jag skulle verkligen kunna prata en hel del om den här filmen, men jag har fler filmer att beta av på den här listan, så sammanfattningen av dess styrkor här ovan får räcka fram tills jag kommer tillbaks och skriver ett helt inlägg om den.

5. Blade Runner

Vad är det egentligen med Blade Runner som gör att jag älskar den så mycket? Är det att den behandlar De Stora Frågorna i gammal hederlig science fiction-anda, och dessutom gör det med oerhörd panache? Är det den visuella stilen som än idag, 30 år senare, inte matchats av filmmakare när det kommer till att bygga atmosfär? Är det den underbara synthesizer-musiken som ligger och kladdar över hela filmen? Är det "tears in the rain"-talet som Rutger Hauer håller på taket i slutet? Är det öppningsscenen? Är det helt enkelt Pris?

Svaret är som du säkert redan förstått ett rungande "JA!".

Blade runner är den överlägset äldsta filmen på min lista, och det är svårt för äldre filmer att fånga min uppmärksamhet, hur o-creddigt det än är att medge. Äldre filmer intresserar mig inte lika mycket som nya eftersom de gamla filmerna helt enkelt inte är gjorda för att tala till mig.

Blade Runner talar till mig på alla cylindrar även om jag inte kan sätta fingret på exakt varför. Det är alltid med förväntan som jag sätter mig och ser den här filmen och jag gillar den mer och mer för varje gång.

4. Lost in Translation

Det här blir antagligen den kortaste filmbeskrivningen eftersom den är snudd på omöjlig att beskriva utan att låta grymt cheesy, och det är något som jag inte tänker utsätta mig själv för.

I korthet kan jag säga att Lost in Translation gör något fantastiskt. Den bygger upp en kärlekshistoria mellan en 54-årig gubbe och en 18-årig flicka utan att det känns det minsta creepy.

Bill Murray visar att han är en av de bästa komiska skådespelare vid liv och både han och Scarlett Johansson säljer totalt känslan av tomhet och ennui utan att det bara känns som rika människor som gnäller över sitt liv.

Dessutom finns det ingen film jag känner till som avbildar känslan av att vara vilse i ett främmande land lika bra som Lost in Translation, och den här filmen var en av faktorerna som väckte en reslust i mig som antagligen kommer att hålla i sig till den dagen jag dör.

Det finns alldeles för många bra scener i den här filmen för att räkna upp, och var och en av dem bygger upp en film som är så mycket bättre än summan av dess delar.

3. Lord of the Rings-trilogin

Jag kommer att behandla alla tre filmer som en för enkelhetens skull. Annars skulle antagligen både Fellowship of the Ring och Return of the King hamna på listan, och det skulle ju ingen bli lyckligare av.

Ni vet precis lika väl som jag varför LotR-trilogin ligger på den här listan. Den ligger på allas lista över bästa filmer och för goda skäl. Den ger en känsla av storslaget äventyr som inte kan matchas av någon annan film. Den har allt, och den gör allt bra.

Jag drar mig till minnes den första gången jag satte mig i biosalongen för att se Lord of the Rings, osäker på vad jag skulle våga vänta mig. Tre timmar senare kunde man inte föreställa sig en värld där filmen inte gjorts. Det är den första filmen som verkligen lyckades fånga den där pirrande känslan som kan dyka upp när man läser en riktigt bra fantasy-bok. Plötsligt var det inte längre julafton man räknade dagarna inför när december började rulla in.

Alla tre filmerna är helt fantastiskt bra, även om kanske De Två Tornen är en liiiiten aning svagare än de andra två.

Jag skulle påstå att filmseriens bästa scener är den första gången vi får se Fylke och träffa de små hoberna som vi kommer att tillbringa över 9 timmar med, och scenen i slutet när Frodo med sina sista krafter kryper genom sand och jord upp mot Mount Doom. Man blir ju alldeles mysig bara av att tänka på det!

2. Sunshine

En av tidernas mest underskattade filmer.

De flesta har säkert inte ens brytt sig om att se Sunshine, men de som ser den kommer antagligen aldrig att glömma den. Den första halvtimmen/timmen av den här filmen är helt perfekta. Jag kan uppriktigt sagt inte komma på något att anmärka på.

Det är sant att filmen tappar en liten smula under den sista halvtimmen, men även om slutet är dess svagaste del så finns det likt förbannat ett par ställen där det blir varmt under ögonlocken varje gång jag ser den. Så bra är den.

Eftersom jag redan skrivit ett gigantiskt inlägg om den här filmen tänker jag inte skriva mycket mer här, då det mest bara blir upprepningar av vad jag skrev då.

1. Crash

Åtminstone är detta en film som fick en bit av det erkännande den förtjänade när den vann bästa film på Oscarsgalan 2006.

Crash är en film om hur rasism och fördomar skapas och fortbildas i samhället. Vi följer en hel bunt huvudpersoner och deras historier möts och skiljs under filmens gång. Ingen av dem är filmens hjälte och ingen av dem är filmens skurk. Vi får se dem alla under både sina bästa och sina värsta ögonblick, och det är tydligt varför de handlar som de gör. Ingen av dem är bara ond för att vara ond.

Crash gör därmed något viktigt, och förvånansvärt ovanligt, när de behandlar ämnet. Istället för att hela tiden fördömma försöker den förstå. Den säger inte "den här killen har rasistiska tendenser, han är en skurk". Den säger snarare "det verkar som att alla kanske har rasistiska tendenser, vad kan det tänkas bero på?". Crash tvingar en att se över sina egna värderingar och vart de kommer ifrån.

Den kan dessutom skryta om att ha några av de absolut bästa scenerna som filmats. Var och en av historierna som berättas leder upp till var sitt klimax och varje sådant klimax är perfekt genomfört, både vad gäller regi, ton och koncept.

Var och en av skådespelarna som är med i Crash gör den bästa prestation jag sett från dem, men Don Cheadle, Terrence Howard och Matt Dillon står nog ut lite extra.

Usch, jag får nästan gåshud bara av tanken på den här filmen, och det är en anledning så god som någon att sätta den som den bästa film jag sett hittills.

Honorable mentions

Dessa filmer snuvades på platsen på den här listan enbart på grund av frågan "men kan jag verkligen leva med att stryka Pulp Fiction för den här?". Svaret blev som ni förstår till slut nej, men jag känner att de förtjänar att nämnas ändå.

Lilo & Stitch

Jag tror inte att jag känner till en film som gör mig på så oerhört gott humör. Jag kunde inte sluta le på flera timmar efter första gången jag såg den, och att se den tillsammans med min flickvän är ett av mitt livs sanna nöjen.

WALL-E

Pixar visar ännu en gång att barnfilmer inte bara är för barn. Man måste också beundra hur den första halvtimmen av filmen inte har ett ord av dialog. Det är ett rätt modigt drag för en "barnfilm" att göra.

Saving Private Ryan

Det är svårt att uppskatta hur revolutionerande den här filmen var för actionscener. Samma stil används idag i stort sett i alla Call of Duty-spel och liknande som släpps, så det är nästan svårt att förstå den "holy SHIT"-upplevelsen som Normandie-scenen i början gav en när man såg den för första gången. Spielberg är boss.

The Tree of Life

Jag är nästan övertygad om att man kommer att prata om den här filmen under många herrans år, och dess visuella stil kommer att efterapas av ett otal filmer. Den bästa filmen som släpptes förra året. Min recension av den finns här.

Terminator 2: Judgement Day

Den ultimata actionfilmen. Arnold är oändligt cool. T-1000 är oändligt farlig, Linda Hamilton är oändligt brutal och Edward Furlong skriker som en liten flicka. Jag älskar den här filmen.




Nu har jag listat de bästa filmerna jag känner till. Blottat både själ och hjärta, och jag är rätt nöjd över mina val för tillfället.
Jag är dock uppriktigt nyfiken på dina favoritfilmer. De behöver inte nödvändigtvis vara tio stycken och de behöver inte ens nödvändigtvis vara sorterade, men lämna en kommentar med filmerna som först kommer in i din hjärna när du hör orden "världens bästa film".

Seså, var inte blyg, och var för gud skull inte lat! Det kommer bara att ta dig 25 sekunder och kanske lyckas du övertyga mig att kolla upp vad än det är du fastnat för. Jag utgår ifrån att du inte håller med om hela min lista, så här är din chans att sprida den sanna läran.

Lämna en kommentar din bandit!

Under tiden ska jag börja fila på mina nästa inlägg. Jag har två kortare recensioner på ingång samt två topplistor (Bästa Komedier och Bästa Skräckfilmer). Så kika in då och då om du är nyfiken!

(P.S. De filmer jag blev mest sugen på att gå tillbaka och se om under skrivandet av det här inlägget var Blade Runner och Lost in Translation. Kanske säger det något, kanske inte)

The Dark Knight Rises

Igår kväll gick jag för första gången i mitt liv till en föreställning i en biograf helt ensam. Alla kompisar jag hörde av mig till hade antingen redan sett filmen eller hade inte tid, och jag kände verkligen att jag väntat länge nog. Jag tänkte mig att det egentligen borde vara det bästa sättet att avnjuta en film; man kan bara koncentrera sig på filmen och ens åsikt om filmen blir inte omedelbart färgad av alla andras bu eller bä så fort eftertexterna rullat klart.

Det visade sig att det inte riktigt var sant, och trots min naturliga tendens att trivas bra mol allena borde jag ha vetat bättre.

Bland de bästa bitarna med att se en film i grupp är ju för böveln när man kommer ut och kan byta åsikter med varandra, prata om saker som man kan ha missat, diskutera scener, osv, osv...

Det låter rätt självklart för de flesta, men här är slutsatsen av mitt lilla experiment:
Se film med vänner.

Och ta hand om varandra.

Och städa upp efter er när ni är klara i köket. Det ser ju ut som en jävla svinstia.

Batman tycks alltid stå och sura

Kanske speciellt filmer som Christopher Nolans The Dark Knight Rises (härmed TDKR) bör nog ses med vänner. Filmer som lämnar en med en del att säga och en vilja att lyssna på vad andra kan tänkas ha tyckt om den.

Det är nog rätt så troligt att du kommer att se TDKR oavsett vad jag säger här, om inte annat bara på grund av hur bra föregångaren The Dark Knight var, och det är mer än troligt att du kanske till och med redan hunnit se den. Men jag kan i alla fall göra mitt bästa för att ge dig en knuff i rätt riktning och dessutom ge min personliga infallsvinkel på vad den lyckas med och även vad den inte lyckas med.

Allt detta utan att spoila handlingen i filmen? Challenge accepted.

*kavlar upp ärmarna*

Först ska vi få en sak ur världen. TDKR är en bra film. Den är en riktigt bra film, och här och där är den till och med en helt strålande film. Gary Oldman, Anne Hathaway, Joseph Gordon-Levitt och Michael Caine är alla lysande i sina respektive roller, men det kunde ni säkert räkna ut bara genom att läsa rollistan och snegla över på vem som regisserade härligheten. De har alla bevisat sin kaliber fler än en gång förut och deras prestationer är mycket av vad som bär filmen. Christian Bale är bra antar jag, men det är svårt att avgöra.

TDKR ser dessutom väldigt bra ut. Inte på samma nivå som Sunshine eller Tree of Life, men bra på samma sätt som andra Nolan-filmer. Inception-bra alltså. Produktionsvärdena är förstås höga och det är rätt uppenbart att Nolan inte är särskilt förtjust i att använda datoranimering för datoranimeringens skull. Om det kan göras med stunts och/eller modeller så är det troligen också gjort på det viset. Allt känns väldigt solitt och verkligt.


Handlingen då? Sedan dusten med Jokern i The Dark Knight har Batman pensionerats och Bruce Wayne lever ett isolerat liv i sin herrgård. Han tycks ha tappat livsgnistan efter händelserna i förra filmen och större delen av hans dagar verkar gå åt att vandra runt och ha det svårt och tycka synd om sig själv. Det är då som filmens huvudskurk Bane, spelad av Tom Hardy, kommer till Gotham för att ställa till med elände. Förvecklingar följer.

Bane är en oerhört intensiv närvaro på skärmen och jag gillade honom mer och mer för varje minut som filmen gick. Det är aldrig något tvivel om att han är en minst sagt värdig motståndare åt Batman och man blir en smula orolig varje gång han är i närheten av någon vi tycker om. Man vet nämligen aldrig riktigt vad han kan tänkas ta sig till, och han har definitivt styrka och medel att genomföra i stort sett vilka otyg man än kan tänka sig. Jag gillar också kontrasten mellan hans brutala, gigantiska kroppshydda och det nästan aristokratiska sättet han pratar på.

Den totala motsatsen till Jokern

Oavsett om jag vill eller inte känner jag dock att jag måste säga något om hans röst. Jag har hört en hel del skribenter som säger att de absolut inte kan komma över hans röst och att den gör honom mer skrattretande än otäck. Jag kan förstå varför man skulle tycka det, men jag håller inte med. Det är frestande att påstå att Bane låter som att han sitter i en plåtburk när han pratar, men det är inte riktigt hela sanningen. Snarare låter det som att hela resten av filmen utspelar sig utanför en plåtburk och det enda som sitter inuti burken är du och Bane. Alldeles ensamma.
Effekten fungerade bra för min del.

Vi får även stifta bekantskap med Selina Kyle, alias Catwoman, spelad av Anne Hathaway. Hon är en av filmens bästa bitar och inte bara av anledningen som ni tror. Selina är en intressant, om än en smula märklig, karaktär och Hathaway spelar skiten ur henne. Ingen under filmen pratar dock om henne som "Catwoman"och hon har inget direkt alias eller någon superhjälte-dräkt. Antagligen tyckte inte Nolan att det lät tillräckligt smutsigt och verkligt. Visst har hon en mask på sig, men i TDKR är hon bara en väldigt skicklig tjuv. Däremot droppas ett par repliker här och där som flirtar med hennes namn i serietidningarnas värld och då blev man lite glad förstås. Jag kunde heller inte låta bli att småle en aning varje gång hon satte upp sina goggles på huvudet på ett sätt som fick dem att se ut som små kattöron. En rätt kul liten touch från designlagets sida.

Anne Hathaway står och är fräck

Värd att nämna är även Gordon-Levitts karaktär som springer runt i en egen liten film-inom-filmen och knyter ihop och remsar upp trådar. Han spelar en ung polis som hamnar på djupare och djupare vatten eftersom historien berättas, och det är främst genom hans ögon som vi får se alla förändringar som äger rum i filmen på "marknivå" i Gotham City. Det skulle till och med vara möjligt att argumentera för att han är filmens huvudperson. Jag tyckte i alla fall att han var minst lika intressant som Bruce Wayne att följa och han är med nästan lika mycket i filmen.

Batman, filmens titelkaraktär, är själv knappt ens med alls i TDKR. Visst är Bruce Wayne med en hel del, men hans uppklädde alter-ego kan inte ha mycket mer än sammanlagt nånstans mellan en kvart och en halvtimme av tid på vita duken under hela filmen. Det gör för det mesta ingenting då Batman, som i de tidigare Nolan-filmerna i serien, är den minst intressanta karaktären i sin egen film. Nästan alltid blir det hans motspelare som stjäl scenerna. Det här är inte något gigantiskt klagomål jag har på filmen som helhet utan bara nåt som verkar vara symptomatiskt för alla inkarnationer av den mörke riddaren.

Jag har lite svårt för att dechiffrera vilket budskap och vilka teman som egentligen behandlas i TDKR. Vad vill filmen egentligen ha sagt? Den är troligen den mest spännande och viscerella filmen i denna nya Batman-serie, men mellan smällarna och explosionerna fick jag känslan av att det var något som saknades. Åtminstone var det något som saknades när man tänker på att det är Christopher Nolan som sitter vid rodret. Karln har byggt sin karriär på filmer med rätt tunga och ofta komplicerade idéer och teman som grund, men jag kan inte riktigt avgöra vad som egentligen ligger på djupet här. Ena stunden verkar den som ett inlägg för Ockupera Wall Street-rörelsen, men nästa sekund tycks den ta tillbaka alltsammans och säga att det nog är säkrast om de nittionio procenten vet sin plats och sitter ner i klassrummet.

***MÖJLIGA SPOILERS***

Vidare, vad motiverar egentligen Bane? Händelserna under filmens sista halvtimme gjorde det väldigt svårt för mig att lura ut vart han egentligen stod i allt kaos han orsakat. Jag gillade verkligen det sista avslöjandet om honom och Talia och jag tyckte att det plötsligt gjorde Bane mycket lättare att relatera till, vilket var fantastiskt och den var en av filmens starkare scener. Men vad säger det om den ideologi som han verkar stå för under i stort sett hela filmen? Är allt bara ett spel för gallerierna? Jag gillar verkligen Bane som skurk i filmen, men det känns som att det är något som inte stämmer här.

***SLUT PÅ SPOILERS***

Våld löser nästan vad som helst

Dessa små detaljer kanske inte är avgörande för om TDKR fungerar för dig eller inte. De är inte avgörande för mig heller, men det går inte att komma ifrån att de gör att filmen som helhet upplevs som att den inte tar ihop lika bra som den hade kunnat. En väl berättad historia kommer alltid att vara njutbar att kasta sig in i, men när man känner, medvetet eller omedvetet, att historien dessutom är väl genomtänkt och faktiskt har något att säga så blir den mer än bara ljus och fyrverkerier. Den blir något att minnas.

Så när jag nu till slut frågar mig själv om jag verkligen kommer att minnas TDKR på samma sätt som jag minns The Dark Knight, Inception och Memento, Nolans sanna mästerverk, så blir svaret 'jag vet inte'. Det har bara gått ca 16 timmar sedan jag såg den och jag ser fram emot att se den igen, så det kan vara lite tidigt att avgöra, men spontant måste jag nog säga att TDKR inte är den film den hade kunnat bli.

Jag måste här skynda mig att sätta vad jag säger i perspektiv. Jag påstår inte att det är en dålig film. Ingenting i närheten av det. Det är tvärtom en riktigt, riktigt bra film och jag kan rekommendera den till nästan vem som helst. När jag kom ut från biografen var jag närmast salig och har inte kunnat sluta tänka på den sedan dess. Bara det borde vara nog för att du ska skynda ut och köpa en biljett till den.

Däremot så känns det just nu som att det inte är Nolans starkaste film och jag medger att trots att den verkligen berättar sin historia väl och trots att den skickar publiken på en ordentlig resa så har den problem. Det kanske inte är avgörande problem och chansen är god att det är problem som du inte ens kommer att märka av förrän möjligen efter filmens slut, men de finns där.

Jag kan inte bringa mig själv att säga något så negativt i slutparagrafen, så jag upprepar:

SE THE DARK KNIGHT RISES! DEN ÄR BRA!


Betyg: 8/10

Primer - en svårt genomtänkt film

"Are you hungry? I haven't eaten since later this afternoon"

Det finns ett rätt stort problem när man skriver en film som involverar människor som reser bakåt i tiden. Problemet är farfarsparadoxen och alla tänkbara derivat från den. Till exempel: Om jag åker tillbaka i tiden och dödar min farfar med en hacksåg innan min far ens blivit till, borde inte då jag upphöra att existera, och borde jag dessutom rimligen aldrig existerat till att börja med? Men om jag aldrig existerat, vem tusan var det då som var så brutalt mördade min stackars farfar?

Jag tror inte att någon manusförfattare lyckats komma ifrån det här problemet helt, men eftersom tidsresor är och har varit så väldigt fascinerande för människor i tusentals år så försöker man komma runt det här problemet på lite olika sätt. Det finns nog många sätt att angripa det, men rent krasst kan man dela in dem i tre olika skolor:

1. Strunta i paradoxer
Detta är nog den lättaste vägen att gå. Man kan göra vad man vill i det förflutna och sen kommer händelserna under tidsresan helt enkelt att "skriva över" vad som hände innan man började lattja runt. Lätt som en plätt! Kan du säga Marty McFly?

2. Ta hänsyn till paradoxer
En lite knepigare väg att gå då paradoxer per definition ska vara omöjliga. Det gör skrivandet av en film väldigt klurigt då man försöker beksriva något som ska vara både praktiskt och på pappret ogenomförbart. Resultatet blir, så vitt jag kan avgöra, med nödvändighet ordentligt fatalistiskt, men det kan förstås ändå bli intressant och underhållande. Jag är inte säker, men jag tror till exempel att Twelve Monkeys gjorde ett försök att ta hänsyn till paradoxer i tidsresor...fast ändå inte.

3. Skapa en helt ny tidslinje för varje gång någon reser i tiden
På det viset duckar man helt undan frågan om paradox eller icke-paradox och skapar ett helt nytt universum för varje tidsresa som äger rum och vad man gör i det förflutna i en tidslinje har inget att göra med vad som händer i framtiden på en annan.

Smarta killar gör smarta saker

Primer är en fascinerande sci-fi-thriller som använder den tredje angreppsvinkeln. Det kan verka vara en något feg eller till och med lat approach till ämnet, fram tills man börjar granska vad den egentligen innebär; för varje tidsresa måste man hålla reda på en helt ny uppsättning huvudpersoner och bokstavligt talat en helt ny värld av nya konsekvenser för varje handling.

Filmens premiss låter hyfsat enkel till en början: Två ingenjörer uppfinner, mer eller mindre av misstag, en typ av tidsmaskin. De använder den för att göra sig själva rika på aktiemarknaden, samtidigt som de är noga med att undvika sina dubbelgångare som går omkring som vanligt på dagarna.

Den sammanfattningen av grundpremissen är också det enda med filmen som är hyfsat enkelt. Hur fungerar tidsresorna? Redan här börjar saker bli knepiga. Jag vill inte tillbringa alltför mycket tid på det, så du som vill veta hur tidsresorna i Primer fungerar kan läsa det här.

Det kan låta dumt att länka till ett par A4 av text om en film redan innan man ser den, men i det här fallet kan jag nästan rekommendera att du kollar igenom det eftersom Primer ändå kommer att kräva total koncentration av dig från början till slut om du ska ha en minsta chans att hänga med i vad som händer, så det är lika bra att bekanta sig med reglerna så snart du bara kan.

Ja, Primer är en sådan film.

Den släpptes 2004 och fick snabbt rykte om sig att vara en av de mest komplicerade filmer som gjorts. Chansen är nog rätt liten att du inte alls hört talas om den och egentligen är det inte så konstigt. Det var nog aldrig tänkt att den skulle bli någon storfilm. Den gjordes på en nästan skrattretande budget på runt $7000. Den fick en del uppmärksamhet på filmfestivaler när den släpptes, men snarare än att explodera ut över det kollektiva medvetandet har den istället krypit runt under radarn och slagit rot i fruktig jord. En process av att hitta sin publik som fortfarande pågår.  Inga specialeffekter, inga stora explosioner, inga stora skådespelarnamn i rollistan.

Bara det mest genomtänkta och intelligenta manus du kan föreställa dig.

Jag nämnde tidigare att Primers version av tidsresor kräver att du håller reda på en hel del olika tidslinjer. Dessa tidslinjer har varsin version av tidsresenären. Ibland påverkar de bara sin egen tidslinje, men ibland påverkar de även andra tidslinjer beroende på vem de interagerar med och hur.

Ta ett ögonblick att smälta konceptet. Det låter hyfsat knepigt, eller hur?

Okej. Föreställ dig nu att tidsresenärerna börjar skapa tidslinjer nästlade inom tidslinjerna.

Om tanken skickar en liten pirrande känsla längst din ryggrad så kommer du nästan säkert att uppskatta Primer. Om den å andra sidan bara ger dig huvudvärk så...kan du i och för sig fortfarande uppskatta den, men jag misstänker att du inte kommer att ha tålamod att hänga med i svängarna och kommer därför antagligen inte att få ut lika mycket av den.

Hur kunde allt ha komma att gå så fel?

Skådespelet är riktigt bra, dialogen är välskriven och för min del tyckte jag att det var en fröjd att försöka orientera sig i den labyrint av tidslinjer som de två protagonisterna vävde in sig själva och varandra i. Dock så var jag ofta tvungen att pausa filmen för att fundera en stund och försäkra mig om att jag visste vad tusan som egentligen pågick.


Jag kan helhjärtat rekommendera att du kollar upp Primer. Den är bara 75 minuter lång, så om du inte tycker om den så är det inte alltför mycket tid som gått till spillo. Men gör dig själv en tjänst och ge den här filmen den koncentration den kräver.


Och om det nu skulle visa sig att du inte hänger med i precis allt som händer så är alltid internet till hands att hjälpa den vilsne seglaren på de narrativa haven. Här har du till exempel en behändig graf över tidslinjerna i Primer

Klicka för att förstora

Betyg: 7/10

The Amazing Spider-Man - Re-booten vi inte visste att vi ville ha

I min gröna ungdom gick det en helt fantastisk serie på TV. När jag tänker lite på saken gick det en hel bunt fantastiska serier på TV under min uppväxt, men serien jag tänkte på i just det här fallet hette "Spider-Man" och den var en av de största anledningarna som fanns att gå upp före kl 12 på lördagmorgnarna. Visst var man ledig från skolan och visst var man fri att utforska världen, umgås med vänner, lära sig nya saker och göra i princip vad man ville (så länge man var hemma till middagstid), men Fox's tecknade Spider-Man som sändes på TV4 var något alldeles extra.

Innan jag upptäckte den hade jag knappt haft någon relation alls till Spider-Man och såg honom som föga mer än en obskyr superhjälte som hade en något fräckare spandexdräkt än Stålmannen och Batman. Jag hade ingen aning om att han var en av världens mest älskade superhjältar och antagligen lika välkänd och omtyckt som båda de två tidigare nämnda hjältarna.

En sak var dock klar väldigt tidigt från att jag såg första avsnittet: Spider-Man var den grymmaste superhjälten som fanns!

Ah, serietidningar

Han var inte en miljardär som kunde köpa eller utveckla vilka häftiga prylar som helst i sin kamp mot brottsligheten. Han kom inte från en annan planet och kunde inte hämta omåttlig kraft från vår gula sol.

Han var bara en kille. En vanlig kille som råkade samtidigt begåvas och förbannas med förmågor betydligt större än han själv var. Visst var han väldigt klipsk och visst hade han en bättre fungerande moralisk kompass än de flesta av oss har, men han var inte immun mot att göra misstag. Han var bara en kille som försökte göra sitt bästa med vad han hade.

Sedan den tiden har mitt kärleksförhållande med Spider-Man hållit sig rätt konstant under ungefär 15 år och om man råkar gilla Spider-Man så finns det väldigt mycket bra att hämta från. Faktum är att de allra flesta inkarnationerna av denne spandexklädde unge herre har gett upphov till riktigt bra media.

Serietidningen har hålligt nästan konstant hög klass i snart 50 år. Till exempel är historien där Spider-Man jagas av Morlun, en oövervinnerlig superhjälte-ätare med förmåga att hitta Spider-Man vart han än tar vägen, kan tillsammans med "Hulk -The Last Titan" vara det bästa jag läst i serietidningsväg.

Fox's Spider-Man var ett högvattenmärke i animerade serier riktade mot yngre. Den höll alltid en nivå som gjorde att både barn och vuxna kunde ha ut något av att titta på den.

2008 kom även en helt ny animerad serie som hette The Spectacular Spider-Man och även den var riktigt njutbar, även om den kanske inte höll riiiiiktigt samma klass som den tidigare serien. Det kan också vara så att jag, när jag såg den, blivit lite för gammal för att hamna i dess målgrupp. Hemska tanke.

The Spectacular Spider-Man

Sam Raimis filmer Spider-Man 1&2 gav superhjältefilmerna det momentum de behövde för att ta sig upp och bli de regerande blockbustermästarna som de är idag. Det går att skriva, och har skrivits spaltmeter om hur viktiga dessa filmer var för utveckligen av hur Hollywood valde att placera sina stora pengar under det kommande decenniet, men för att göra en lång historia kort så räcker det med att säga att filmerna tjänade obscena mängder pengar och banade därmed vägen för den nya vågen av superhjältefilmer.

Till och med tv-spelet som släpptes i samband med Spider-Man 2 blev något av en klassiker i spelvärlden. För er som inte vet så är detta snudd på fantastiskt eftersom spel baserade på filmer historiskt sett har varit fruktansvärt dåliga då spelutvecklarna oftast tvingas pressa fram en halvfärdig produkt för att synka med releasen av filmen.

I korthet: Spider-Man är awesome! Karaktären är fantastisk och i stort sett allt han figurerar i är fantastiskt.

Jag berättar min historia som webhead här i korthet dels för att du kanske ska få för er att kolla upp de gamla och nya serierna, spelen osv, men också för att du ska förstå min utgångspunkt varje gång jag sätter mig framför en ny film eller ett nytt spel med Spider-Man i huvudrollen. Karaktären har i sig själv en så enorm potential att jag blir grymt besviken om filmen inte levererar.

Med det sagt.

The Amazing Spider-Man levererar...till största delen.

Jag borde lära mig att inte lita på recensioner ens när de kommer från mina personliga husgudar. Vad jag hade hört om The Amazing Spider-Man (härmed förkortad TASM) gjorde mig så avtänd på projektet att jag nästan helt struntade i att se den.

Många har tyckt att det är helt onödigt att boota om en filmserie knappt har tio år på nacken och där de första installationerna fungerade så bra som de faktiskt gjorde. Anledningen till denna re-boot är att Sony har exklusiva rättigheter till filmatiseringar av Spider-Man, men om de inte använder dessa rättigheter inom en viss tidsram så faller de tillbaka till Disney/Marvel. Detta skulle vara helt underbart för fans av film och serietidningar då det skulle innebära att Marvel skulle kunna inkludera Spider-Man helt fritt i Avengers-universat som det byggt upp.

Detta kommer tyvärr aldrig att hända då Spindeln har varit en sådan kassako åt Sony. Bättre för dem då att bara boota om hela härligheten med billigare skådespelare och mindre budget för att få behålla rättigheterna att göra fler filmer.

Som du förstår är detta inte direkt optimala förhållanden för att skapa film. Vad man kan vänta sig är en ihålig röra av nonsens och explosioner designad för att spara pengar och tilltala en så bred publik att den till slut inte tilltalar någon alls. "Transformers 2&3-syndromet" helt enkelt.

Efter att dessutom ha läst ett par minst sagt ljumma recensioner var detta också precis vad jag väntade mig att få när jag gick in i biografen.

Döm om min förvåning när jag nästan omedelbart accepterade Andrew Garfield som Peter Parker. Han förde mina tankar till serietidningens Peter tusen gånger mer än den ständigt mumlande tråkmånsen som var Tobey Maguire. Garfield gick att tycka om redan från första början och visar sig dessutom vara en fantastiskt duktig skådespelare. Förvåningen fortsatte när Martin Sheen nästan direkt fick mig att gilla Peters farbror Ben, och Sally Field visade sig vara en bättre Aunt May än Rosemary Harris nånsin var. Efter lite eftertanke var kanske inte det där sista partiet särskilt förvånande. Sally Field är grym.

Gnistorna bara flyger

Sedan började kärlekshistorien mellan Peter och Gwen Stacy ta form...och den funkade också hur bra som helst! Jag började skruva på mig lite. Skulle inte det här vara en dålig film? Borde den inte snart börja ramla isär som torr lera? Emma Stone har oändligt mycket mer karisma än Kirsten Dunst och hennes kemi med Garfield är betydligt bättre än Dunst/Maguire. Och kemi eller inte, Emma Stone hör hemma i en superhjältefilm på ett sätt som Dunst antagligen aldrig kommer att göra. Stone har ett otvunget sätt att föra sig som passar genren som handen i handsken.

(Bara som en liten parentes: Är det bara jag eller har Emma Stone helt gigantiska ögon? Stora som hus!)

Nåja, filmen fortsatte och det blev bara mindre och mindre utrymme kvar för en dålig film att gömma sig i. Det var bara att acceptera att jag faktiskt haft grymt kul under den tid som gått!

De gör dock ett rätt bra försök att sabba alltihop med filmens skurk. Hur de behandlade Lizard i TASM är något av ett mysterium för mig. Han är helt fruktansvärt designad och eländigt animerad. Karaktären beter sig rätt märkligt och det är lurigt att förstå sig på hans motiveringar. Är han elak redan från början eller blir han bara det? Hur mycket är mannen och hur mycket är kemikalierna? Finns det någon rimlig anledning att bry sig?

Tittut!

Han är i och för sig med i några riktigt fräcka actionscener som återigen förde mina tankar till serietidningarna, men nyckelorden är nog "är med i". Lizard skulle kunna vara vilken stor luns som helst och det skulle göra väldigt liten skillnad då han är mer av ett bollplank för Spider-Man att glänsa mot. Men är det inte också lite så det ska vara? Det var synd bara att TASM inte egentligen ger oss någon anledning att bry oss om Lizard. Han är som bara där liksom. Curt Connors/Lizard spelas av Rhys Ifans och jag har nästan inget att säga om hans rolltolkning. Han gjorde det väl...okej antar jag. Varken mer eller mindre. Lite överspel här, någon bra scen där. Summa - 0.

I övrigt har jag inte mycket att invända på. Bara småsaker här och där, som när de försöker lura oss, publiken att tro att Flash Thompson är en djup och utvecklad karaktär genom att kasta in en minst sagt märklig scen där han visar plötsligt visar sympati. "Ååh, kolla vilken mångfacetterad karaktär, han bryr sig ju trots allt!". NEJ! De försöker dra oss vid näsan! De har bara bytt ut karaktären mot en helt annan mellan två scener! Gå inte på det! Människor beter sig inte sådär!

Sedan kanske det är värt att nämna att TASM lämnar in sitt bidrag till "Årets Dummaste Filmscen 2012" och jag tror att den har rätt goda chansen ta hem den dubiösa äran.
Jag ska inte spoila något, men håll utkik efter lyftkranar.

På det stora hela är dessa problem dock föga mer än lätt acne på ett annars vackert ansikte. De saker som fungerar bra är många fler än de som inte gör det och jag satt under stora delar påmind om hur bra serietidningen är och varför jag gillar Spider-Man så mycket. Jag känner att den här nya inkarnationen av Spindel-Universat håller väldigt mycket löfte. De har byggt en stadig grund av karaktärer med Andrew Garfield i spetsen och Emma Stone som groggvirke. Om de nu bara kan få till en vettig skurk nästa gång så kommer det att bli dynamit!


Betyg: 7,5/10

Tre upphypade filmer och en baby. Fast utan baby.

Efter en lång paus är jag nu tillbaks med ännu en multi-mega-recension!

Den här gången är temat "Filmer som hypats upp på internet under det senaste året och som nu äntligen börjar finnas att få tag på". Det är något av en otymplig titel kan jag tillstå, men eftersom dessa filmer har fått ofantligt mycket hype och jag fick chansen att se dem rätt kort inpå varandra så tänkte jag att det kan bli ett rätt rimligt inlägg på filmbloggen efter pausen.

The Cabin in the Woods (trailer) OBS! Se bara första hälften av trailern! Sen börjar det bli farligt nära spoilers!

Internet har bubblat rätt friskt om Cabin in the Woods under det senaste halvåret. Jag hade läst en bunt recensioner som lyfte den till skyarna som en film som samtidigt hyllar och sätter punkt för en hel gren av skräckfilmsgenren när jag till slut fick möjlighet att se den på bio. Som du säkert förstår var mina förväntningar riktigt höga och jag kan med nöje rapportera att hypen kring Cabin in the Woods är berättigad. Åtminstone till större delen.

Jehovas odöda hyper-vittnen

De allra flesta har säkert sett filmer som följer ungefär samma formel som Cabin in the Woods spelar på. En bunt ungdomar beger sig ut till en stuga ute i skogen för att dricka öl, ha sex och allmänt leva rövare. Men snart blir det klart att allt inte riktigt står rätt till ute i stugan och det dröjer inte länge innan vad som skulle bli en fridsam semester förvandlas till en mardröm. Det låter som hämtat från baksidan av vilken billig direkt-till-dvd-release som helst.
Men lita på mig när jag säger att berättelsen som jag just beskrev är bara ett av filmens lager.
Cabin in the Woods är på samma gång en typisk film om ungdomar som råkar ut för hemskheter och en film om filmer om ungdomar som råkar ut för hemskheter. Den tar hela konceptet, ställer det på huvudet, häller tjära och fjädrar på det och tungkysser det till slut. Det är en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som skulle stå hyfsat väl på egna ben även om den bara var den slasherfilm som den på samma gång hånar och hyllar, men nöjer sig inte där utan vänder och vrider på publikens förväntningar hela vägen tills eftertexterna börjar rulla.

Fler filmer borde ta sig så mycket friheter som Cabin in the Woods.
Se den NU!


Betyg: 9/10

Prometheus (trailer)

Alla som inte bott under en sten det senaste året bör nog ha hört talas om Prometheus. Till en början var den tillgängliga informationen om filmens handling väldigt begränsad. Vad som var klart var att Ridley Scott skulle göra sin första sci-fi-film på 30 år.
För att sätta det hela i perspektiv. Ridley Scott revolutionerade både skräck- och science-fictiongenren med den första Alienfilmen. En film som lämnat en stämpel på populärkulturen som varat i över 30 år och verkar komma att bli kvar ett bra tag ännu. Hans nästa utflykt i genren gav oss Blade Runner. Ännu en modern klassiker och enligt många (inklusive mig) en av de absolut bästa filmer som gjorts.

Efter ett tag började dock dyka upp information som antydde att Prometheus skulle vara en prequel till Alienfilmerna och detta släppte förstås lös en hype-tsunami som varade nästan hela vägen fram till filmens release.

Inte konstigt med andra ord att förväntningarna inför Scotts återkomst till sci-fi har hypats upp som en av filmårets största händelser.
Så hur håller den då under pressen? Är den värd all hype?
Mja, svårt att säga faktiskt.

En grupp vetenskapsmän hittar grottmålningar runt om på Jorden som tycks antyda att en utomjordisk civilisation har besökt oss för en herrans massa år sedan och kanke till och med varit ansvariga för hela mänsklighetens tillkomst. Man skrapar ihop ett gäng glada (och inte så glada) prickar och ger sig ut i rymden för att hitta besökarnas hemplanet.
Men precis som vi väntar oss är allt inte som de väntar sig, och saker blir fort rätt obehagliga. Därefter blir de ordentligt obehagliga. Och bitvis obegripliga.

"Vi ä vetenskapsmänn, herp derp"

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den här filmen. Jag är övertygad om att den kommer att kommas ihåg som en stor flopp av de flesta, men jag är inte helt övertygad om att den förtjänar den mängd skit den fått kastad i ansiktet på sig.
Jag kan börja med att säga att det är en fantastiskt vacker film. Planeten, skepp som flyter runt i rymden, utomjordiska interiörer, allt ser väldigt bra ut och dessa saker hjälper till att skapa en väldigt tät stämning. Utforskande i främmande korridorer ger en härlig känsla som från första delen av den första Alienfilmen, och vore det inte väldigt konstigt om det inte gjorde det? Delar av filmen utspelar sig i miljöer som är avsiktligt identiska med den mörka början av Alien 1.
För mig (och många andra) är det karaktärernas märkliga beteenden och motiveringar som gör Prometheus knepig att ta på allvar hela vägen igenom. De beter sig sällan konsekvent och ofta rent ut sagt korkat. Varför skulle en utbildad biolog på en expedition till en främmande planet plötsligt bestämma sig för att försöka klappa den hotfulla ormliknande varelsen han just hittat? Varför skulle egentligen antropologen (?) vars dröm tycks vara att hitta en främmande civilisation, bli deprimerad och börja dricka när han hittar obestridliga bevis på en främmande civilisation? Hittade han inte tillräckligt mycket av den? Varför tycks alla tycka att Charlize Therons karaktär är så fruktansvärt elak och hjärtlös när hon egentligen tycks vara expeditionens enda vettiga människa? Det finns massor av frågor av det här slaget (många av vilka ställs i det här fantastiska klippet), och du kanske tycker att sådana detaljer inte är någon dealbreaker, men resultatet av alla dessa små detaljer blir att filmen inte riktigt känns lika fokuserad och intelligent som den utger sig för att vara.

En av filmens större höjdpunkter är dock Michael Fassbender. Han spelar en android vid namn David och han tycks leva och verka i sin egen, personliga, mycket bättre film. Man vet aldrig riktigt om han är god eller ond och vad som kanske gör honom så intressant är dels att man i slutet fortfarande inte riktigt vet, men kanske främst att han själv inte riktigt tycks veta. Jag ska försöka att hålla mig ifrån alla typer av spoilers, men för mig var han och hans små upptåg några av de intressantaste sakerna i Prometheus.

Fassbender på nya äventyr

Du kanske redan har läst att många säger att Prometheus bara är en 2 timmar lång prolog inför någon framtida uppföljare, men tro inte på de säger. Jag tyckte att den gav ett rätt rimligt avslut på historien om än slutet kommer några minuter för sent.

Det finns mycket att säga om hur Prometheus behandlar de större tematiska frågorna som den utger sig för att behandla, men jag ska motstå frestelsen och istället säga att sammanfattningsvis är den en helt okej science fiction-rulle av den äldre skolan men med en ny förpackning, och om du kan komma över missarna så finns det scener där den verkligen skiner.
Det är ungefär som att titta på en väldigt skicklig och attraktiv jonglör som nån gång då och då tappar ett par av bollarna och som hela tiden vänder och vrider på sig så att man inte ska kunna se urinfläckarna på byxorna.

Betyg: 6,5/10

The Raid: Redemption (trailer)
Den tredje och sista internethypade filmen jag tänkte gå igenom går under namnet The Raid. Av någon anledning har man i marknadsföringen i västvärlden lagt till ordet "redemption" på slutet också.

The Raid: Redemption är en indonesisk actionfilm med kraftig betoning på action.
Ni vet hur filmer ibland slutar med att hjältarna i den tredje akten samlar sina krafter för att storma den elaka skurkens fort/villa/knarkarkvart för att utkräva hämnd eller rädda sin käresta eller sin son eller sin bror? The Raid gör oss tjänsten att skippa de första två akterna och hoppar direkt in i följande scenario: En SWAT-buss full av stenhårda poliser är på väg till en lägenhetsbyggnad där en gängboss har sitt tillhåll. Byggnaden är proppfull av knarkande skurkar som är beväpnade till tänderna och dessutom väldigt väl förberedda på precis den sortens attack som poliserna är på väg att genomföra. Bland poliserna finns rookien Rama som råkar vara väldigt väl bevandrad i närkampens underbara konst. En färdighet som kommer att komma väldigt väl till pass under de närmsta timmarna när allt börjar gå fel och dödandet börjar.

Visst är det kul...fram tills nån gör illa sig

Jag hade hört att The Raid skulle vara en av de största händelserna i kampsportfilm på många år, så sent en söndagkväll satte jag mig mol allén med en skål popcorn och rätt höga förväntningar. Vad jag serverades under de kommande 100 minuterna var en närmast psykotisk parad av actionscener med lika mycket jävlar anamma som de brutalaste bitarna av Oldboy. Jag antar att den skulle avnjutas bäst i sällskap med en grupp kompisar som alla gillar kampsportfilmer och kanske med en öl i näven, men jag satt som sagt alldeles själv och tjoade och skrattade rätt friskt ändå. Förhoppningsvis säger det något om The Raid.

Att se riktigt välkoreograferad kampsportfilm går att likna vid att titta på ett välutfört dansnummer. Skillnaden är att ett bra dansnummer försöker skapa ett flyt av rörelse som är estetiskt tilltalande, och få något som är svårt att utföra och antagligen gör rätt ordentligt ont att se lätt ut. Kampsportfilmer satsar även de på flyt i rörelserna, men koncentrerar sig istället på en betydligt mer visceral upplevelse och får, när den är som bäst, publiken att känna varje knytnäve som om det var deras eget kött som mörades och deras egna ben som krossades.

Det som är svårt eller gör ont att göra ska gärna se ut som att det är ännu svårare och gör ännu ondare.

Det är på den här punkten som The Raid lyckas ovanligt väl. Vi pratar inte om den poesi av rörelse som uppvisas i filmer som till exempel Crouching Tiger och Hero, utan om en betydligt skitigare gren av action som kastar in en naken i svetten och blodet.

The Raid är som snyggast när den är som fulast. Välkoreograferade slag-spark-kombinationer kan vara väldigt roliga att titta på förstås, men The Raid är som bäst när karaktärerna själva bara just så pass hinner med att förstå vad de själva gör. När de ramlar runt i ett rum för att komma bort från eller komma närmare varandra. När allt de kan komma på att göra bara är att tjurrusa in med huvudet först och hoppas på det bästa. När de slår sig, när de skriker, när de faller, när de kastas mot väggar och över bord till synes utan minsta tanke på att det ska se bra ut. Just då ser det riktigt jävla bra ut.
Jag tycker hemskt synd om den uppsjö av stuntmän som antagligen ådrog sig rätt otäcka kroppsskador under inspelningen av filmen. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig att någon människa skulle kunna gå helskinnad från de saker de gör mot varandra.

Det är rätt så svårt att göra upplevelsen rättvisa i en recension så jag rekommenderar att du tittar på trailern igen för att få en känsla för ungefär hur det hela spelas ut och förhoppningsvis kommer du att kunna avgöra utifrån den om The Raid är något för dig. Jag kan bara berätta att allt den ser ut att göra i trailern gör den bättre när man ser hela filmen.

Man kan bara reta Fredrik en stund. Sen blir han arg. Ger snyting.

Jag har pratat en hel del om just actionscenerna, men det skulle inte vara helt rättvist att påstå att den bara är en bunt snygga actionscener staplade på varandra. Inte helt rättvist.

Det finns en faktiskt historia där också och skymtar av ett par sub-plots, och visst görs de väl. Det är inget fel på skådespelet eller berättelsen i sig, men om man ska vara helt ärlig så kommer det garanterat inte att vara de bitarna du kommer ihåg från The Raid.

Avslutningsvis kan jag säga att jag har sett en rätt försvarlig mängd kampsportfilmer i mina dagar, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett en film som är så brutalt rå och kompromisslös som The Raid: Redemption. Om det låter det minsta frestande så se den.


Betyg: 8,5/10


Det får räcka för den här gången!

Har ett par recensioner till som ligger och kokar, och förhoppningsvis kommer de upp inom kort!

Adam out!

Avengers förtjänar all uppmärksamhet den kan få

I slutet av den alldeles strålande superhjältefilmen Iron Man (2008) dyker Samuel L. Jackson upp och börjar nedräkningen till Avengers. Några utmärkta filmer senare är brädet uppsatt. Pjäserna står vid sina startpositioner och publiken väntar med spänning på vad som ska följa. Ska den bli värd väntan till slut?

Avengers är värd väntan.

Handlingen är rätt enkel. Loke är tillbaka och vill ställa till med otyg på jorden. Nick Fury kallar in sina Avengers för att rädda jorden. Ska de lära sig jobba tillsammans för mänsklighetens bästa eller kommer deras egon eller osäkerheter att komma ivägen?

Jag ska börja med att säga att jag tror att det är fullt möjligt att mina 2 timmar och 20 minuter tillsammans med Avengers kan vara de mest njutbara minuter jag nånsin tillbringat i en biograf. Allting bara klaffar! Hela tiden!

Jag känner att min impuls att bara svamla på som en 12-åring om den här filmen kommer att bli svår att stå emot, men jag ska göra ett försök att få någon sorts struktur i det hela.

Filmen går in med ett fantastiskt förtroende för sig själv. Den vet att dialogen är Joss Whedon-kaxig och väldigt rolig, den vet att karaktärerna är kända och omtyckta av publiken och den vet mycket väl att actionscenerna är de mest sanslösa som fångats på film och det är tydligt att den inte försöker bevisa något. Bara göra sin grej och låta oss titta på.

Men kanske viktigare än filmens förtroende för sig själv är dess förtroende för källmaterialet. I serietidningar är det fantastiska, det otroliga och det omöjliga inte bara accepterat; det förväntas från publiken. De flesta serietidningsfilmer, även de som faktiskt är bra, tycks alltid ha en liten skärva av skam för sitt källmaterial. "Joooo, visst är det baserat på en serietidning, men se som vi tonat ner det! Se som vi jobbat med att förankra allt det här tokiga i verkligheten".

Ingen skam här

Okej, Thor (2011) kanske inte heller hade någon skam nu när jag tänker på saken...

Avengers har i alla fall inte ett uns av den här osäkerheten. Den vet att den är baserad på serietidningar och den försöker inte gömma det för en enda sekund. Den presenterar utomjordiska raser, magi och fantasiteknologi i samma mening och tycks säga "Såhär fungerar den här världen. Häng med eller låt bli, vi kommer i alla fall att ha jäkligt kul med det!".

Och kul blir det! Vad som förvånade mig mest med filmen var hur rolig den var. Michael Bay kan lära sig oändligt mycket från Avengers. Det är såhär man blandar in humor i actionfilmer. En enda rakbladsvass replik från Tony Stark är värd flera hundra tusen kiss-och-bajsskämt från irriterande robotar.

Och Robert Downey Jr. som Tony Stark är ett helt kapitel i sig själv. Det har skrivits en hel del om karaktären sedan den första Iron Man-filmen så jag ska försöka att inte tjata om det för länge, men varje dialogscen är fattigare när RDJ inte är med. De andra skådespelarna gör ett beundransvärt jobb att hänga med men det är rätt uppenbart vem som har mest karisma. RDJ stjäl varje scen han är med i.

Sen har vi Hulken.

Nu kanske jag är en liten aning partisk då Hulken rätt länge varit min favoritkaraktär från serietidningarnas värld. Han har fått två filmer under de senaste åren och båda har visserligen haft sina styrkor, men även rätt ordentliga tillkortakommanden som hållit filmerna från att bli karaktären värdig. Med Avengers har Hulken äntligen fått den behandling som han förtjänar på den stora skärmen. Varje sekund han är med i bild höjer han temperaturen i biografen med 20 grader celsius. Det var länge sedan jag känt så mycket elektricitet i en biograf som under hans större ögonblick under filmens gång. Och han får en hel bunt av dem. Vid fler än ett tillfälle fick jag stanna upp ett ögonblick och tänka "vänta ett tag, hände just det där??". Jag skulle vilja säga mycket mer om hur förträfflig Hulken är i Avengers, men jag vet uppriktigt sagt inte hur mycket av det som bara skulle vara min egen kärlek för Den Store Gröne, så jag lämnar det till er att avgöra.

Årets absolut grymmaste filmkaraktär

De andra karaktärerna (Captain America, Thor, Black Widow och Hawkeye) gör också strålande insatser. Under filmen får man verkligen se varför de alla förtjänar sin plats hos gruppen som ska föreställa jordens sista försvarslinje mot allt oknytt som kan tänkas dyka upp, och man får ha ofantliga mängder kul under tiden. Det är också värt att påpeka att Avengers-medlemmarnas unika personlighetsdrag och förhållanden till varandra utnyttjas till fullo. Whedon tycks ha en närmast magisk förmåga för sånt här och dynamiken inom gruppen kan vara nästan lika kul att titta på som actionscenerna.  

Om jag skulle försöka nagelfara filmen i sökandet efter saker att klaga på skulle jag antagligen säga något om hur den lilla sidohistorien med Black Widow och Hawkeye inte riktigt kändes lika intressant som resten av filmen, men sedan skulle jag också snabbt ge mig själv en liten örfil för att jag inte skulle kunna kvalificera det uttalandet. Kanske talar det mer gott om resten av filmen än illa om just det partiet? Sen kan det kanske vara ett problem att Avengers förutsätter att du även sett Thor, Captain America och Iron Man 1&2. Men de är alla utmärkta filmer, så det finns ingen anledning att du inte borde se dem också.

När allt är sagt och gjort skulle jag rekommendera nästan alla på jorden att se Avengers. Den är stor, högljudd, spännande, rolig och alldeles... alldeles underbar. Efter fyra filmer som byggt upp till den här ultimata storfilmen kan jag bara känna glädje att de lyckades sätta landningen också.

Betyg: 9,5/10

En bunt bra och dåliga filmer

Dags för ännu en gottepåse med blandade recensioner av filmer. De blir lite utförligare den här gången så att jag förhoppningsvis får plats med tillräckligt med information för dig att veta om filmerna i fråga kanske är nåt för dig.


The Hunger Games (2012)     (trailer)

Jag hade inte ens hört talas om The Hunger Games när det började dyka upp trailers på internet, men jag tänkte att jag skulle försöka sätta mig in i det hela, så jag läste igenom hela boktrilogin innan det var dags att se filmen. Det är inte utan ett litet stänk av skam som jag medger att jag verkligen gillade böckerna. Eller större delarna av dem i alla fall. Eller allra minst större delen av den första boken.

Jag tror att jag gillade filmen mest av hela gruppen som jag var och såg den med. Den lyckas inte med allt, men lyckas få med det allra mesta och gör några väldigt intressanta val i hur actionscenerna ser ut. Den är filmad med handhållen kamera i ett försök att återskapa bokens väldigt omedelbara känsla (den är skriven i presens och i första person). Dock har jag sällan sett så mycket skakande av en kamera i hela mitt liv. Det känns inte så mycket som en vanlig handhållen kamera-film som en hemvideo från en berg-och-dalbana filmad av ett hyperaktivt barn med Parkinsons sjukdom. Under de mer intensiva bitarna är det väldigt svårt att avgöra vad som händer, vilket är ett rätt kännbart minus.

Det gjorde mig också lite ledsen att filmen misslyckades med bokens bästa scen. Ska inte spoila vilken scen det är, men i boken kände man nästan hur det blev lite varmt bakom ögonlocken medan filmen bara...bara nej.

Inte en perfekt film, men åtminstone serviceduglig.

Betyg: 6,5/10

Ja si så grannt

The Darkest Hour (2011)     (trailer)

En film om hur jorden blir invaderad av utomjordingar? Sign me up! Vad gör då The Darkest Hour speciell i det stora startfältet av alien-invasion-filmer? Två saker:

1. Eftersom den gjordes på en mycket liten budget är utomjordingarna i fråga osynliga. Ja, du hörde rätt. Under stora delar av filmen flyr skådespelarna i skräck från ingenting. (Detta är självklart inte något som automatiskt skulle göra filmen mindre bra. Med rätt kreativa val kan man bygga väldigt stämingsfulla scener runt en fiende man inte kan se.)

2. Den är nästan pinsamt dålig. (Detta är något av en deal-breaker.)

Den första kvarten av filmen hade jag inget emot faktiskt. Dialogen kändes faktiskt helt okej, och miljöerna åtminstone någorlunda trovärdiga och intressanta.

Sen börjar allt ramla isär.

Helt förbluffande val när det gäller både skådespel, regi, karaktärer, design och historien gör att The Darkest Hour är som att se en bilkrasch i ultra-slow-mo. Ett fullt fungerande fordon förvandlas till en obrukbar hög med skrot framför ens ögon och det finns inget man kan göra för att rädda det. Det enda man kan göra är att undra om saker och ting hade kunnat vara annorlunda om bara föraren hade varit kompetent och om bara bromsarna hade fungerat när de skulle.

När det hela var slut kunde jag bara känna att det var synd att den var så dålig. Det är inte ett försök att vara rolig, utan jag kände verkligen att vad de ville göra med den kunde bli rätt intressant, men...ja...det var bara synd att den var så dålig.

Om det kommer en uppföljare med andra skådespelare, andra manusförfattare och en annan regissör så kommer jag gärna att se den. Det finns potential här, det verkar bara inte finnas någon som vet var den är.

Betyg: 2/10

Farliga ljus

The Divide (2011)     (trailer)

Det har gjorts en hel del filmer där huvudpersonerna modigt kämpar i 1,5 timme för att undvika någon sorts kärnvapenkatastrof. Med bara två sekunder kvar på klockan lyckas de på slutet ge skurken en sista ordentlig smocka och trycka på knappen som avbryter nedräkingen mot apokalypsen. Hjälten levererar en fyndig replik, tar sin käresta runt midjan och går bort mot en sjunkande sol. De har kanske lärt sig något om sig själva och varandra. Publiken har kanske också lärt sig något. Alla mår bra...

The Divide börjar med kärnvapenapokalypsen.

Sen blir saker otäcka.

Riktigt jävla otäcka.

Jag tänker bara säga att den här filmen är av det slaget som kan skicka en känslig människa med huvudet först i en ordentlig depression. För resten av utlåtandet lämnar jag över fjädern till SofiaNinja, dagens gästrecensent, som har följande att säga om The Divide:

"Xavier Gens klaustrofobiska apokalypsthriller The Divide är smutsig, vidrig och fullkomligt fantastisk. Tyvärr har recensionerna varit svala och det finns en hel hop av förlossningsskadade bloggare som klagar på att trailern inte stämmer överens med filmen (ve mig, det har ju aldrig hänt förut). Men visst, nog har jag själv velat pissa på tv:n när jag blivit lovad en sak, men fått en annan. Eskapism är inte något man fuckar med.

Under en atombombning av New York söker liten grupp omaka människor skydd i en källare. Husets vaktmästare (Michael Biehn) har pysslat till det riktigt fint i den bombsäkra bunkern som han förberett i-fall-att och blir den självutnämnda ledaren över gruppen tack vare sitt slit och sin übermanliga pondus. Paniken, hungern, ovissheten och de olika individernas sätt att hantera detta eskalerar i ett Flugornas herre-tänk. På ett obehagligt, krypande sätt förvandlas gruppen successivt. Obehaget och hatet är samma som du känner i James Watkins höjdarrulle Eden Lake. Det är inte äckligt på samma sätt som i Saw-filmerna. Det är vidrigt på samma sätt som en populärkultursfilmatisering om Fritzl skulle vara. Inte ok. Vulgärt. Fult. 

Rosanna Arquette gör den enda roll jag någonsin uppskattat hennes skådespeleri i. Hennes karaktär Marilyn går från att vara en tröstande mamma till en skankig, nervöst ticksande självplågare utan dess like. Och hennes prestation är nästan olidlig att se på (en komplimang).

Jag uppskattar valet att inte låta tittaren veta vad som pågår utanför källaren, men kan också förstå frustrationen vissa tittare kommer uppleva över det. Enligt mig tillför det en känsla av realism att bara få veta vad filmens karaktärer vet. Men hur mycket jag än älskar The Divide för den psykologiska press den utövar så lämnar den vissa frågetecken. Hintar om 9/11, terrorism, amerikansk militär, konspirationsteorier och en mystisk episod i filmen (du kommer förstå vilken jag menar) lämnas oförklarade. Eller så ges det inte nog många verktyg för tittaren att knyta ihop dem.

Förvänta dig inte en fartfylld överlevnadsfilm. Det är snarare en fiktionsstudie i hur det mänskliga psyket fungerar under extrema omständigheter.  Seg? Inte ett dugg, trots att nästan två timmar utspelar sig i samma klaustrofobiska källarmiljö. Som ett groteskt, inflammerat tryne på en tryffelgris bökar den sig in i de allra obehagligaste skrymslena av själen och gör det omöjligt att tappa intresset. Så kryp in under pläden och unna dig att må riktigt, riktigt dåligt.

Mitt betyg: 9"

Haywire (2011)     (trailer)

En actionfilm som jag visste väldigt lite om när jag gick in i den. Vad jag visste var att Gina Carano som spelar huvudrollen är en professionell kampsportare, något som enlig utsago skulle ge hennes actionscener lite extra tyngd.

Detta visade sig förvisso vara sant. När man vet att personen som gör vad man ser på skärmen är kapabel att göra liknande saker i verkligheten så känns det lite extra trovärdigt, men det är inte vad som gjorde actionscenerna fantastiska.

Steven Soderberghs regi är vad som gjorde actionscenerna fantastiska.

Filmen har en något tillbakalutad känsla med ett jazzigt soundtrack som ligger över stora delar av den, men när tempot ökar och det är dags för Gina att dra fram knytnävarna så tystnar all musik. Det enda man får höra är sakerna man skulle vänta sig att höra om man var där och såg allt hända framför ögonen. Knytnävar mot kött, grymtande röster och saker som går sönder.

Effekten är svår att beskriva i text, men det upplevs hyperrealistiskt och jag satt bara och gapade under de flesta actionscenerna. Kan man verkligen göra såhär i en actionfilm? Det finns så många scener som jag skulle vilja berätta om, men varenda en skulle spoila något mer eller mindre viktigt så vad jag säger är istället detta:
Se Haywire om du har något intresse alls av intressant action eller filmkonsten i allmänhet. Jag har svårt att tänka mig att du sett mycket som liknar den i stil, ton och utförande. Handlingen är lite märkligt uppbyggd och jag visste knappt varför någon gjorde något alls fram till slutet när allt förklaras, men det är värt det till slut. Haywire är något utöver det vanliga.

Betyg: 7/10

Tuff brud i lerinpackning

Triangle (2009)     (trailer)

Nu börjar det likna något!

Rob Ager på http://www.collativelearning.com/ skriver otroligt intressanta och detaljerade filmanalyser. Han gör också videos med samma tema som han lägger upp på sin youtubekanal och säljer på dvd. Varför gör jag reklam för honom? Därför att han tipsade mig, och i förlängningen nu även dig, om Triangle. Det förtjänar han tack för.

Detta är ännu en film som kommer att funka bättre ju mindre man vet om den när man sätter sig med den. Som du ser har jag inte ens länkat till trailern och du borde inte leta upp den själv heller då den berättar betydligt mer än man borde veta vid första visningen och sätter i mitt tycke inte heller rätt ton för filmen.

Triangle är en av de bättre filmerna jag sett i år och jag kan för mitt liv inte förstå varför den inte har samma kultstatus som Se7en eller Fight Club. Den slår knut på ens hjärna och stannar kvar i den långt efter eftertexterna rullat färdigt.

Den är otroligt snyggt utförd, välspelad, intelligent och tematiskt väldigt intressant. Jag kan inte komma på någon anledning att inte se den här filmen. Hyr eller köp den nu!

Betyg: 9/10

En film värd att se fler än en gång

Seraphim Falls (2006)     (ingen trailer här heller då den spoilar och håller på)

Snabbt, nämn två skådespelare som definitivt inte skulle passa till att spela hårdkokta cowboys!
Precis. Pierce Brosnan och Liam Neeson.

I Seraphim Falls spelar Pierce Brosnan och Liam Neeson två hårdkokta cowboys.

Vänta! Kom tillbaks! Det är faktiskt en helt okej film.

Neesons karaktär jagar Super Mario Brosnans karaktär genom is, snö, stepp och öken. Vi får inte veta varför med en gång, men det tar sin tull på båda männen och här och var glimmar filmen till med små bitar som är föga mindre än geniala.

Däremot så känns den väääääldigt lång ibland. Den pågår minst en halvtimma längre än den hade behövt och obehagligt många procent av filmen visar män som rider genom någon sorts landskap.

Okej, den kommer inte att förändra någons liv, men den har helt klart några riktigt bra scener, några riktigt bra skådespelarprestationer och dessutom ett riktigt bra slut.

Det är inte svårare eller mer intressant än så.

Betyg: 5/10

...och det här är bara från Pierces lilla campingtur med sina barn.

Special (2006)     (trailer)

Egentligen var det dumt att recensera den här filmen nu då den liknar den helt underbara filmen Super (2010) på en hel del sätt, och jag kommer att skriva ett lite längre inlägg om Super inom en överskådlig framtid (den förtjänar det), men det känns inte rätt att lämna en så pass bra film som Special obesjungen.

Les lånar ut sin kropp för testandet av en drog som ska öka självförtroendet. Det visar sig att drogen inte fungerar som den ska i hans kropp och han börjar istället lida av vanföreställningen att pillrena ger honom superkrafter.

Normal kille som vill bli superhjälte. Jag vet, det har gjorts en hel bunt gånger de senaste åren, men sällan med riktigt samma hjärta som Special (och Super). Under större delen av filmen sitter man bara och lider med, och tycker synd om stackars Les. Han är en av de mest tragiska hjältar jag sett på film och spelas oerhört väl av Michael Rapaport.

Special är rolig, smart och sorglig på samma gång. Chansen är nog väldigt liten att du alls hört talas om den, men nu när du har gjort det har du ingen ursäkt att missa den.

Betyg: 8/10

"And now for a special Rapaport" ...har någon redan gjort det skämtet tro?

Det får räcka för den här gången.

Vi hörs!