The Dark Knight Rises

Igår kväll gick jag för första gången i mitt liv till en föreställning i en biograf helt ensam. Alla kompisar jag hörde av mig till hade antingen redan sett filmen eller hade inte tid, och jag kände verkligen att jag väntat länge nog. Jag tänkte mig att det egentligen borde vara det bästa sättet att avnjuta en film; man kan bara koncentrera sig på filmen och ens åsikt om filmen blir inte omedelbart färgad av alla andras bu eller bä så fort eftertexterna rullat klart.

Det visade sig att det inte riktigt var sant, och trots min naturliga tendens att trivas bra mol allena borde jag ha vetat bättre.

Bland de bästa bitarna med att se en film i grupp är ju för böveln när man kommer ut och kan byta åsikter med varandra, prata om saker som man kan ha missat, diskutera scener, osv, osv...

Det låter rätt självklart för de flesta, men här är slutsatsen av mitt lilla experiment:
Se film med vänner.

Och ta hand om varandra.

Och städa upp efter er när ni är klara i köket. Det ser ju ut som en jävla svinstia.

Batman tycks alltid stå och sura

Kanske speciellt filmer som Christopher Nolans The Dark Knight Rises (härmed TDKR) bör nog ses med vänner. Filmer som lämnar en med en del att säga och en vilja att lyssna på vad andra kan tänkas ha tyckt om den.

Det är nog rätt så troligt att du kommer att se TDKR oavsett vad jag säger här, om inte annat bara på grund av hur bra föregångaren The Dark Knight var, och det är mer än troligt att du kanske till och med redan hunnit se den. Men jag kan i alla fall göra mitt bästa för att ge dig en knuff i rätt riktning och dessutom ge min personliga infallsvinkel på vad den lyckas med och även vad den inte lyckas med.

Allt detta utan att spoila handlingen i filmen? Challenge accepted.

*kavlar upp ärmarna*

Först ska vi få en sak ur världen. TDKR är en bra film. Den är en riktigt bra film, och här och där är den till och med en helt strålande film. Gary Oldman, Anne Hathaway, Joseph Gordon-Levitt och Michael Caine är alla lysande i sina respektive roller, men det kunde ni säkert räkna ut bara genom att läsa rollistan och snegla över på vem som regisserade härligheten. De har alla bevisat sin kaliber fler än en gång förut och deras prestationer är mycket av vad som bär filmen. Christian Bale är bra antar jag, men det är svårt att avgöra.

TDKR ser dessutom väldigt bra ut. Inte på samma nivå som Sunshine eller Tree of Life, men bra på samma sätt som andra Nolan-filmer. Inception-bra alltså. Produktionsvärdena är förstås höga och det är rätt uppenbart att Nolan inte är särskilt förtjust i att använda datoranimering för datoranimeringens skull. Om det kan göras med stunts och/eller modeller så är det troligen också gjort på det viset. Allt känns väldigt solitt och verkligt.


Handlingen då? Sedan dusten med Jokern i The Dark Knight har Batman pensionerats och Bruce Wayne lever ett isolerat liv i sin herrgård. Han tycks ha tappat livsgnistan efter händelserna i förra filmen och större delen av hans dagar verkar gå åt att vandra runt och ha det svårt och tycka synd om sig själv. Det är då som filmens huvudskurk Bane, spelad av Tom Hardy, kommer till Gotham för att ställa till med elände. Förvecklingar följer.

Bane är en oerhört intensiv närvaro på skärmen och jag gillade honom mer och mer för varje minut som filmen gick. Det är aldrig något tvivel om att han är en minst sagt värdig motståndare åt Batman och man blir en smula orolig varje gång han är i närheten av någon vi tycker om. Man vet nämligen aldrig riktigt vad han kan tänkas ta sig till, och han har definitivt styrka och medel att genomföra i stort sett vilka otyg man än kan tänka sig. Jag gillar också kontrasten mellan hans brutala, gigantiska kroppshydda och det nästan aristokratiska sättet han pratar på.

Den totala motsatsen till Jokern

Oavsett om jag vill eller inte känner jag dock att jag måste säga något om hans röst. Jag har hört en hel del skribenter som säger att de absolut inte kan komma över hans röst och att den gör honom mer skrattretande än otäck. Jag kan förstå varför man skulle tycka det, men jag håller inte med. Det är frestande att påstå att Bane låter som att han sitter i en plåtburk när han pratar, men det är inte riktigt hela sanningen. Snarare låter det som att hela resten av filmen utspelar sig utanför en plåtburk och det enda som sitter inuti burken är du och Bane. Alldeles ensamma.
Effekten fungerade bra för min del.

Vi får även stifta bekantskap med Selina Kyle, alias Catwoman, spelad av Anne Hathaway. Hon är en av filmens bästa bitar och inte bara av anledningen som ni tror. Selina är en intressant, om än en smula märklig, karaktär och Hathaway spelar skiten ur henne. Ingen under filmen pratar dock om henne som "Catwoman"och hon har inget direkt alias eller någon superhjälte-dräkt. Antagligen tyckte inte Nolan att det lät tillräckligt smutsigt och verkligt. Visst har hon en mask på sig, men i TDKR är hon bara en väldigt skicklig tjuv. Däremot droppas ett par repliker här och där som flirtar med hennes namn i serietidningarnas värld och då blev man lite glad förstås. Jag kunde heller inte låta bli att småle en aning varje gång hon satte upp sina goggles på huvudet på ett sätt som fick dem att se ut som små kattöron. En rätt kul liten touch från designlagets sida.

Anne Hathaway står och är fräck

Värd att nämna är även Gordon-Levitts karaktär som springer runt i en egen liten film-inom-filmen och knyter ihop och remsar upp trådar. Han spelar en ung polis som hamnar på djupare och djupare vatten eftersom historien berättas, och det är främst genom hans ögon som vi får se alla förändringar som äger rum i filmen på "marknivå" i Gotham City. Det skulle till och med vara möjligt att argumentera för att han är filmens huvudperson. Jag tyckte i alla fall att han var minst lika intressant som Bruce Wayne att följa och han är med nästan lika mycket i filmen.

Batman, filmens titelkaraktär, är själv knappt ens med alls i TDKR. Visst är Bruce Wayne med en hel del, men hans uppklädde alter-ego kan inte ha mycket mer än sammanlagt nånstans mellan en kvart och en halvtimme av tid på vita duken under hela filmen. Det gör för det mesta ingenting då Batman, som i de tidigare Nolan-filmerna i serien, är den minst intressanta karaktären i sin egen film. Nästan alltid blir det hans motspelare som stjäl scenerna. Det här är inte något gigantiskt klagomål jag har på filmen som helhet utan bara nåt som verkar vara symptomatiskt för alla inkarnationer av den mörke riddaren.

Jag har lite svårt för att dechiffrera vilket budskap och vilka teman som egentligen behandlas i TDKR. Vad vill filmen egentligen ha sagt? Den är troligen den mest spännande och viscerella filmen i denna nya Batman-serie, men mellan smällarna och explosionerna fick jag känslan av att det var något som saknades. Åtminstone var det något som saknades när man tänker på att det är Christopher Nolan som sitter vid rodret. Karln har byggt sin karriär på filmer med rätt tunga och ofta komplicerade idéer och teman som grund, men jag kan inte riktigt avgöra vad som egentligen ligger på djupet här. Ena stunden verkar den som ett inlägg för Ockupera Wall Street-rörelsen, men nästa sekund tycks den ta tillbaka alltsammans och säga att det nog är säkrast om de nittionio procenten vet sin plats och sitter ner i klassrummet.

***MÖJLIGA SPOILERS***

Vidare, vad motiverar egentligen Bane? Händelserna under filmens sista halvtimme gjorde det väldigt svårt för mig att lura ut vart han egentligen stod i allt kaos han orsakat. Jag gillade verkligen det sista avslöjandet om honom och Talia och jag tyckte att det plötsligt gjorde Bane mycket lättare att relatera till, vilket var fantastiskt och den var en av filmens starkare scener. Men vad säger det om den ideologi som han verkar stå för under i stort sett hela filmen? Är allt bara ett spel för gallerierna? Jag gillar verkligen Bane som skurk i filmen, men det känns som att det är något som inte stämmer här.

***SLUT PÅ SPOILERS***

Våld löser nästan vad som helst

Dessa små detaljer kanske inte är avgörande för om TDKR fungerar för dig eller inte. De är inte avgörande för mig heller, men det går inte att komma ifrån att de gör att filmen som helhet upplevs som att den inte tar ihop lika bra som den hade kunnat. En väl berättad historia kommer alltid att vara njutbar att kasta sig in i, men när man känner, medvetet eller omedvetet, att historien dessutom är väl genomtänkt och faktiskt har något att säga så blir den mer än bara ljus och fyrverkerier. Den blir något att minnas.

Så när jag nu till slut frågar mig själv om jag verkligen kommer att minnas TDKR på samma sätt som jag minns The Dark Knight, Inception och Memento, Nolans sanna mästerverk, så blir svaret 'jag vet inte'. Det har bara gått ca 16 timmar sedan jag såg den och jag ser fram emot att se den igen, så det kan vara lite tidigt att avgöra, men spontant måste jag nog säga att TDKR inte är den film den hade kunnat bli.

Jag måste här skynda mig att sätta vad jag säger i perspektiv. Jag påstår inte att det är en dålig film. Ingenting i närheten av det. Det är tvärtom en riktigt, riktigt bra film och jag kan rekommendera den till nästan vem som helst. När jag kom ut från biografen var jag närmast salig och har inte kunnat sluta tänka på den sedan dess. Bara det borde vara nog för att du ska skynda ut och köpa en biljett till den.

Däremot så känns det just nu som att det inte är Nolans starkaste film och jag medger att trots att den verkligen berättar sin historia väl och trots att den skickar publiken på en ordentlig resa så har den problem. Det kanske inte är avgörande problem och chansen är god att det är problem som du inte ens kommer att märka av förrän möjligen efter filmens slut, men de finns där.

Jag kan inte bringa mig själv att säga något så negativt i slutparagrafen, så jag upprepar:

SE THE DARK KNIGHT RISES! DEN ÄR BRA!


Betyg: 8/10

Primer - en svårt genomtänkt film

"Are you hungry? I haven't eaten since later this afternoon"

Det finns ett rätt stort problem när man skriver en film som involverar människor som reser bakåt i tiden. Problemet är farfarsparadoxen och alla tänkbara derivat från den. Till exempel: Om jag åker tillbaka i tiden och dödar min farfar med en hacksåg innan min far ens blivit till, borde inte då jag upphöra att existera, och borde jag dessutom rimligen aldrig existerat till att börja med? Men om jag aldrig existerat, vem tusan var det då som var så brutalt mördade min stackars farfar?

Jag tror inte att någon manusförfattare lyckats komma ifrån det här problemet helt, men eftersom tidsresor är och har varit så väldigt fascinerande för människor i tusentals år så försöker man komma runt det här problemet på lite olika sätt. Det finns nog många sätt att angripa det, men rent krasst kan man dela in dem i tre olika skolor:

1. Strunta i paradoxer
Detta är nog den lättaste vägen att gå. Man kan göra vad man vill i det förflutna och sen kommer händelserna under tidsresan helt enkelt att "skriva över" vad som hände innan man började lattja runt. Lätt som en plätt! Kan du säga Marty McFly?

2. Ta hänsyn till paradoxer
En lite knepigare väg att gå då paradoxer per definition ska vara omöjliga. Det gör skrivandet av en film väldigt klurigt då man försöker beksriva något som ska vara både praktiskt och på pappret ogenomförbart. Resultatet blir, så vitt jag kan avgöra, med nödvändighet ordentligt fatalistiskt, men det kan förstås ändå bli intressant och underhållande. Jag är inte säker, men jag tror till exempel att Twelve Monkeys gjorde ett försök att ta hänsyn till paradoxer i tidsresor...fast ändå inte.

3. Skapa en helt ny tidslinje för varje gång någon reser i tiden
På det viset duckar man helt undan frågan om paradox eller icke-paradox och skapar ett helt nytt universum för varje tidsresa som äger rum och vad man gör i det förflutna i en tidslinje har inget att göra med vad som händer i framtiden på en annan.

Smarta killar gör smarta saker

Primer är en fascinerande sci-fi-thriller som använder den tredje angreppsvinkeln. Det kan verka vara en något feg eller till och med lat approach till ämnet, fram tills man börjar granska vad den egentligen innebär; för varje tidsresa måste man hålla reda på en helt ny uppsättning huvudpersoner och bokstavligt talat en helt ny värld av nya konsekvenser för varje handling.

Filmens premiss låter hyfsat enkel till en början: Två ingenjörer uppfinner, mer eller mindre av misstag, en typ av tidsmaskin. De använder den för att göra sig själva rika på aktiemarknaden, samtidigt som de är noga med att undvika sina dubbelgångare som går omkring som vanligt på dagarna.

Den sammanfattningen av grundpremissen är också det enda med filmen som är hyfsat enkelt. Hur fungerar tidsresorna? Redan här börjar saker bli knepiga. Jag vill inte tillbringa alltför mycket tid på det, så du som vill veta hur tidsresorna i Primer fungerar kan läsa det här.

Det kan låta dumt att länka till ett par A4 av text om en film redan innan man ser den, men i det här fallet kan jag nästan rekommendera att du kollar igenom det eftersom Primer ändå kommer att kräva total koncentration av dig från början till slut om du ska ha en minsta chans att hänga med i vad som händer, så det är lika bra att bekanta sig med reglerna så snart du bara kan.

Ja, Primer är en sådan film.

Den släpptes 2004 och fick snabbt rykte om sig att vara en av de mest komplicerade filmer som gjorts. Chansen är nog rätt liten att du inte alls hört talas om den och egentligen är det inte så konstigt. Det var nog aldrig tänkt att den skulle bli någon storfilm. Den gjordes på en nästan skrattretande budget på runt $7000. Den fick en del uppmärksamhet på filmfestivaler när den släpptes, men snarare än att explodera ut över det kollektiva medvetandet har den istället krypit runt under radarn och slagit rot i fruktig jord. En process av att hitta sin publik som fortfarande pågår.  Inga specialeffekter, inga stora explosioner, inga stora skådespelarnamn i rollistan.

Bara det mest genomtänkta och intelligenta manus du kan föreställa dig.

Jag nämnde tidigare att Primers version av tidsresor kräver att du håller reda på en hel del olika tidslinjer. Dessa tidslinjer har varsin version av tidsresenären. Ibland påverkar de bara sin egen tidslinje, men ibland påverkar de även andra tidslinjer beroende på vem de interagerar med och hur.

Ta ett ögonblick att smälta konceptet. Det låter hyfsat knepigt, eller hur?

Okej. Föreställ dig nu att tidsresenärerna börjar skapa tidslinjer nästlade inom tidslinjerna.

Om tanken skickar en liten pirrande känsla längst din ryggrad så kommer du nästan säkert att uppskatta Primer. Om den å andra sidan bara ger dig huvudvärk så...kan du i och för sig fortfarande uppskatta den, men jag misstänker att du inte kommer att ha tålamod att hänga med i svängarna och kommer därför antagligen inte att få ut lika mycket av den.

Hur kunde allt ha komma att gå så fel?

Skådespelet är riktigt bra, dialogen är välskriven och för min del tyckte jag att det var en fröjd att försöka orientera sig i den labyrint av tidslinjer som de två protagonisterna vävde in sig själva och varandra i. Dock så var jag ofta tvungen att pausa filmen för att fundera en stund och försäkra mig om att jag visste vad tusan som egentligen pågick.


Jag kan helhjärtat rekommendera att du kollar upp Primer. Den är bara 75 minuter lång, så om du inte tycker om den så är det inte alltför mycket tid som gått till spillo. Men gör dig själv en tjänst och ge den här filmen den koncentration den kräver.


Och om det nu skulle visa sig att du inte hänger med i precis allt som händer så är alltid internet till hands att hjälpa den vilsne seglaren på de narrativa haven. Här har du till exempel en behändig graf över tidslinjerna i Primer

Klicka för att förstora

Betyg: 7/10

Avengers förtjänar all uppmärksamhet den kan få

I slutet av den alldeles strålande superhjältefilmen Iron Man (2008) dyker Samuel L. Jackson upp och börjar nedräkningen till Avengers. Några utmärkta filmer senare är brädet uppsatt. Pjäserna står vid sina startpositioner och publiken väntar med spänning på vad som ska följa. Ska den bli värd väntan till slut?

Avengers är värd väntan.

Handlingen är rätt enkel. Loke är tillbaka och vill ställa till med otyg på jorden. Nick Fury kallar in sina Avengers för att rädda jorden. Ska de lära sig jobba tillsammans för mänsklighetens bästa eller kommer deras egon eller osäkerheter att komma ivägen?

Jag ska börja med att säga att jag tror att det är fullt möjligt att mina 2 timmar och 20 minuter tillsammans med Avengers kan vara de mest njutbara minuter jag nånsin tillbringat i en biograf. Allting bara klaffar! Hela tiden!

Jag känner att min impuls att bara svamla på som en 12-åring om den här filmen kommer att bli svår att stå emot, men jag ska göra ett försök att få någon sorts struktur i det hela.

Filmen går in med ett fantastiskt förtroende för sig själv. Den vet att dialogen är Joss Whedon-kaxig och väldigt rolig, den vet att karaktärerna är kända och omtyckta av publiken och den vet mycket väl att actionscenerna är de mest sanslösa som fångats på film och det är tydligt att den inte försöker bevisa något. Bara göra sin grej och låta oss titta på.

Men kanske viktigare än filmens förtroende för sig själv är dess förtroende för källmaterialet. I serietidningar är det fantastiska, det otroliga och det omöjliga inte bara accepterat; det förväntas från publiken. De flesta serietidningsfilmer, även de som faktiskt är bra, tycks alltid ha en liten skärva av skam för sitt källmaterial. "Joooo, visst är det baserat på en serietidning, men se som vi tonat ner det! Se som vi jobbat med att förankra allt det här tokiga i verkligheten".

Ingen skam här

Okej, Thor (2011) kanske inte heller hade någon skam nu när jag tänker på saken...

Avengers har i alla fall inte ett uns av den här osäkerheten. Den vet att den är baserad på serietidningar och den försöker inte gömma det för en enda sekund. Den presenterar utomjordiska raser, magi och fantasiteknologi i samma mening och tycks säga "Såhär fungerar den här världen. Häng med eller låt bli, vi kommer i alla fall att ha jäkligt kul med det!".

Och kul blir det! Vad som förvånade mig mest med filmen var hur rolig den var. Michael Bay kan lära sig oändligt mycket från Avengers. Det är såhär man blandar in humor i actionfilmer. En enda rakbladsvass replik från Tony Stark är värd flera hundra tusen kiss-och-bajsskämt från irriterande robotar.

Och Robert Downey Jr. som Tony Stark är ett helt kapitel i sig själv. Det har skrivits en hel del om karaktären sedan den första Iron Man-filmen så jag ska försöka att inte tjata om det för länge, men varje dialogscen är fattigare när RDJ inte är med. De andra skådespelarna gör ett beundransvärt jobb att hänga med men det är rätt uppenbart vem som har mest karisma. RDJ stjäl varje scen han är med i.

Sen har vi Hulken.

Nu kanske jag är en liten aning partisk då Hulken rätt länge varit min favoritkaraktär från serietidningarnas värld. Han har fått två filmer under de senaste åren och båda har visserligen haft sina styrkor, men även rätt ordentliga tillkortakommanden som hållit filmerna från att bli karaktären värdig. Med Avengers har Hulken äntligen fått den behandling som han förtjänar på den stora skärmen. Varje sekund han är med i bild höjer han temperaturen i biografen med 20 grader celsius. Det var länge sedan jag känt så mycket elektricitet i en biograf som under hans större ögonblick under filmens gång. Och han får en hel bunt av dem. Vid fler än ett tillfälle fick jag stanna upp ett ögonblick och tänka "vänta ett tag, hände just det där??". Jag skulle vilja säga mycket mer om hur förträfflig Hulken är i Avengers, men jag vet uppriktigt sagt inte hur mycket av det som bara skulle vara min egen kärlek för Den Store Gröne, så jag lämnar det till er att avgöra.

Årets absolut grymmaste filmkaraktär

De andra karaktärerna (Captain America, Thor, Black Widow och Hawkeye) gör också strålande insatser. Under filmen får man verkligen se varför de alla förtjänar sin plats hos gruppen som ska föreställa jordens sista försvarslinje mot allt oknytt som kan tänkas dyka upp, och man får ha ofantliga mängder kul under tiden. Det är också värt att påpeka att Avengers-medlemmarnas unika personlighetsdrag och förhållanden till varandra utnyttjas till fullo. Whedon tycks ha en närmast magisk förmåga för sånt här och dynamiken inom gruppen kan vara nästan lika kul att titta på som actionscenerna.  

Om jag skulle försöka nagelfara filmen i sökandet efter saker att klaga på skulle jag antagligen säga något om hur den lilla sidohistorien med Black Widow och Hawkeye inte riktigt kändes lika intressant som resten av filmen, men sedan skulle jag också snabbt ge mig själv en liten örfil för att jag inte skulle kunna kvalificera det uttalandet. Kanske talar det mer gott om resten av filmen än illa om just det partiet? Sen kan det kanske vara ett problem att Avengers förutsätter att du även sett Thor, Captain America och Iron Man 1&2. Men de är alla utmärkta filmer, så det finns ingen anledning att du inte borde se dem också.

När allt är sagt och gjort skulle jag rekommendera nästan alla på jorden att se Avengers. Den är stor, högljudd, spännande, rolig och alldeles... alldeles underbar. Efter fyra filmer som byggt upp till den här ultimata storfilmen kan jag bara känna glädje att de lyckades sätta landningen också.

Betyg: 9,5/10