Tre upphypade filmer och en baby. Fast utan baby.

Efter en lång paus är jag nu tillbaks med ännu en multi-mega-recension!

Den här gången är temat "Filmer som hypats upp på internet under det senaste året och som nu äntligen börjar finnas att få tag på". Det är något av en otymplig titel kan jag tillstå, men eftersom dessa filmer har fått ofantligt mycket hype och jag fick chansen att se dem rätt kort inpå varandra så tänkte jag att det kan bli ett rätt rimligt inlägg på filmbloggen efter pausen.

The Cabin in the Woods (trailer) OBS! Se bara första hälften av trailern! Sen börjar det bli farligt nära spoilers!

Internet har bubblat rätt friskt om Cabin in the Woods under det senaste halvåret. Jag hade läst en bunt recensioner som lyfte den till skyarna som en film som samtidigt hyllar och sätter punkt för en hel gren av skräckfilmsgenren när jag till slut fick möjlighet att se den på bio. Som du säkert förstår var mina förväntningar riktigt höga och jag kan med nöje rapportera att hypen kring Cabin in the Woods är berättigad. Åtminstone till större delen.

Jehovas odöda hyper-vittnen

De allra flesta har säkert sett filmer som följer ungefär samma formel som Cabin in the Woods spelar på. En bunt ungdomar beger sig ut till en stuga ute i skogen för att dricka öl, ha sex och allmänt leva rövare. Men snart blir det klart att allt inte riktigt står rätt till ute i stugan och det dröjer inte länge innan vad som skulle bli en fridsam semester förvandlas till en mardröm. Det låter som hämtat från baksidan av vilken billig direkt-till-dvd-release som helst.
Men lita på mig när jag säger att berättelsen som jag just beskrev är bara ett av filmens lager.
Cabin in the Woods är på samma gång en typisk film om ungdomar som råkar ut för hemskheter och en film om filmer om ungdomar som råkar ut för hemskheter. Den tar hela konceptet, ställer det på huvudet, häller tjära och fjädrar på det och tungkysser det till slut. Det är en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som skulle stå hyfsat väl på egna ben även om den bara var den slasherfilm som den på samma gång hånar och hyllar, men nöjer sig inte där utan vänder och vrider på publikens förväntningar hela vägen tills eftertexterna börjar rulla.

Fler filmer borde ta sig så mycket friheter som Cabin in the Woods.
Se den NU!


Betyg: 9/10

Prometheus (trailer)

Alla som inte bott under en sten det senaste året bör nog ha hört talas om Prometheus. Till en början var den tillgängliga informationen om filmens handling väldigt begränsad. Vad som var klart var att Ridley Scott skulle göra sin första sci-fi-film på 30 år.
För att sätta det hela i perspektiv. Ridley Scott revolutionerade både skräck- och science-fictiongenren med den första Alienfilmen. En film som lämnat en stämpel på populärkulturen som varat i över 30 år och verkar komma att bli kvar ett bra tag ännu. Hans nästa utflykt i genren gav oss Blade Runner. Ännu en modern klassiker och enligt många (inklusive mig) en av de absolut bästa filmer som gjorts.

Efter ett tag började dock dyka upp information som antydde att Prometheus skulle vara en prequel till Alienfilmerna och detta släppte förstås lös en hype-tsunami som varade nästan hela vägen fram till filmens release.

Inte konstigt med andra ord att förväntningarna inför Scotts återkomst till sci-fi har hypats upp som en av filmårets största händelser.
Så hur håller den då under pressen? Är den värd all hype?
Mja, svårt att säga faktiskt.

En grupp vetenskapsmän hittar grottmålningar runt om på Jorden som tycks antyda att en utomjordisk civilisation har besökt oss för en herrans massa år sedan och kanke till och med varit ansvariga för hela mänsklighetens tillkomst. Man skrapar ihop ett gäng glada (och inte så glada) prickar och ger sig ut i rymden för att hitta besökarnas hemplanet.
Men precis som vi väntar oss är allt inte som de väntar sig, och saker blir fort rätt obehagliga. Därefter blir de ordentligt obehagliga. Och bitvis obegripliga.

"Vi ä vetenskapsmänn, herp derp"

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den här filmen. Jag är övertygad om att den kommer att kommas ihåg som en stor flopp av de flesta, men jag är inte helt övertygad om att den förtjänar den mängd skit den fått kastad i ansiktet på sig.
Jag kan börja med att säga att det är en fantastiskt vacker film. Planeten, skepp som flyter runt i rymden, utomjordiska interiörer, allt ser väldigt bra ut och dessa saker hjälper till att skapa en väldigt tät stämning. Utforskande i främmande korridorer ger en härlig känsla som från första delen av den första Alienfilmen, och vore det inte väldigt konstigt om det inte gjorde det? Delar av filmen utspelar sig i miljöer som är avsiktligt identiska med den mörka början av Alien 1.
För mig (och många andra) är det karaktärernas märkliga beteenden och motiveringar som gör Prometheus knepig att ta på allvar hela vägen igenom. De beter sig sällan konsekvent och ofta rent ut sagt korkat. Varför skulle en utbildad biolog på en expedition till en främmande planet plötsligt bestämma sig för att försöka klappa den hotfulla ormliknande varelsen han just hittat? Varför skulle egentligen antropologen (?) vars dröm tycks vara att hitta en främmande civilisation, bli deprimerad och börja dricka när han hittar obestridliga bevis på en främmande civilisation? Hittade han inte tillräckligt mycket av den? Varför tycks alla tycka att Charlize Therons karaktär är så fruktansvärt elak och hjärtlös när hon egentligen tycks vara expeditionens enda vettiga människa? Det finns massor av frågor av det här slaget (många av vilka ställs i det här fantastiska klippet), och du kanske tycker att sådana detaljer inte är någon dealbreaker, men resultatet av alla dessa små detaljer blir att filmen inte riktigt känns lika fokuserad och intelligent som den utger sig för att vara.

En av filmens större höjdpunkter är dock Michael Fassbender. Han spelar en android vid namn David och han tycks leva och verka i sin egen, personliga, mycket bättre film. Man vet aldrig riktigt om han är god eller ond och vad som kanske gör honom så intressant är dels att man i slutet fortfarande inte riktigt vet, men kanske främst att han själv inte riktigt tycks veta. Jag ska försöka att hålla mig ifrån alla typer av spoilers, men för mig var han och hans små upptåg några av de intressantaste sakerna i Prometheus.

Fassbender på nya äventyr

Du kanske redan har läst att många säger att Prometheus bara är en 2 timmar lång prolog inför någon framtida uppföljare, men tro inte på de säger. Jag tyckte att den gav ett rätt rimligt avslut på historien om än slutet kommer några minuter för sent.

Det finns mycket att säga om hur Prometheus behandlar de större tematiska frågorna som den utger sig för att behandla, men jag ska motstå frestelsen och istället säga att sammanfattningsvis är den en helt okej science fiction-rulle av den äldre skolan men med en ny förpackning, och om du kan komma över missarna så finns det scener där den verkligen skiner.
Det är ungefär som att titta på en väldigt skicklig och attraktiv jonglör som nån gång då och då tappar ett par av bollarna och som hela tiden vänder och vrider på sig så att man inte ska kunna se urinfläckarna på byxorna.

Betyg: 6,5/10

The Raid: Redemption (trailer)
Den tredje och sista internethypade filmen jag tänkte gå igenom går under namnet The Raid. Av någon anledning har man i marknadsföringen i västvärlden lagt till ordet "redemption" på slutet också.

The Raid: Redemption är en indonesisk actionfilm med kraftig betoning på action.
Ni vet hur filmer ibland slutar med att hjältarna i den tredje akten samlar sina krafter för att storma den elaka skurkens fort/villa/knarkarkvart för att utkräva hämnd eller rädda sin käresta eller sin son eller sin bror? The Raid gör oss tjänsten att skippa de första två akterna och hoppar direkt in i följande scenario: En SWAT-buss full av stenhårda poliser är på väg till en lägenhetsbyggnad där en gängboss har sitt tillhåll. Byggnaden är proppfull av knarkande skurkar som är beväpnade till tänderna och dessutom väldigt väl förberedda på precis den sortens attack som poliserna är på väg att genomföra. Bland poliserna finns rookien Rama som råkar vara väldigt väl bevandrad i närkampens underbara konst. En färdighet som kommer att komma väldigt väl till pass under de närmsta timmarna när allt börjar gå fel och dödandet börjar.

Visst är det kul...fram tills nån gör illa sig

Jag hade hört att The Raid skulle vara en av de största händelserna i kampsportfilm på många år, så sent en söndagkväll satte jag mig mol allén med en skål popcorn och rätt höga förväntningar. Vad jag serverades under de kommande 100 minuterna var en närmast psykotisk parad av actionscener med lika mycket jävlar anamma som de brutalaste bitarna av Oldboy. Jag antar att den skulle avnjutas bäst i sällskap med en grupp kompisar som alla gillar kampsportfilmer och kanske med en öl i näven, men jag satt som sagt alldeles själv och tjoade och skrattade rätt friskt ändå. Förhoppningsvis säger det något om The Raid.

Att se riktigt välkoreograferad kampsportfilm går att likna vid att titta på ett välutfört dansnummer. Skillnaden är att ett bra dansnummer försöker skapa ett flyt av rörelse som är estetiskt tilltalande, och få något som är svårt att utföra och antagligen gör rätt ordentligt ont att se lätt ut. Kampsportfilmer satsar även de på flyt i rörelserna, men koncentrerar sig istället på en betydligt mer visceral upplevelse och får, när den är som bäst, publiken att känna varje knytnäve som om det var deras eget kött som mörades och deras egna ben som krossades.

Det som är svårt eller gör ont att göra ska gärna se ut som att det är ännu svårare och gör ännu ondare.

Det är på den här punkten som The Raid lyckas ovanligt väl. Vi pratar inte om den poesi av rörelse som uppvisas i filmer som till exempel Crouching Tiger och Hero, utan om en betydligt skitigare gren av action som kastar in en naken i svetten och blodet.

The Raid är som snyggast när den är som fulast. Välkoreograferade slag-spark-kombinationer kan vara väldigt roliga att titta på förstås, men The Raid är som bäst när karaktärerna själva bara just så pass hinner med att förstå vad de själva gör. När de ramlar runt i ett rum för att komma bort från eller komma närmare varandra. När allt de kan komma på att göra bara är att tjurrusa in med huvudet först och hoppas på det bästa. När de slår sig, när de skriker, när de faller, när de kastas mot väggar och över bord till synes utan minsta tanke på att det ska se bra ut. Just då ser det riktigt jävla bra ut.
Jag tycker hemskt synd om den uppsjö av stuntmän som antagligen ådrog sig rätt otäcka kroppsskador under inspelningen av filmen. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig att någon människa skulle kunna gå helskinnad från de saker de gör mot varandra.

Det är rätt så svårt att göra upplevelsen rättvisa i en recension så jag rekommenderar att du tittar på trailern igen för att få en känsla för ungefär hur det hela spelas ut och förhoppningsvis kommer du att kunna avgöra utifrån den om The Raid är något för dig. Jag kan bara berätta att allt den ser ut att göra i trailern gör den bättre när man ser hela filmen.

Man kan bara reta Fredrik en stund. Sen blir han arg. Ger snyting.

Jag har pratat en hel del om just actionscenerna, men det skulle inte vara helt rättvist att påstå att den bara är en bunt snygga actionscener staplade på varandra. Inte helt rättvist.

Det finns en faktiskt historia där också och skymtar av ett par sub-plots, och visst görs de väl. Det är inget fel på skådespelet eller berättelsen i sig, men om man ska vara helt ärlig så kommer det garanterat inte att vara de bitarna du kommer ihåg från The Raid.

Avslutningsvis kan jag säga att jag har sett en rätt försvarlig mängd kampsportfilmer i mina dagar, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett en film som är så brutalt rå och kompromisslös som The Raid: Redemption. Om det låter det minsta frestande så se den.


Betyg: 8,5/10


Det får räcka för den här gången!

Har ett par recensioner till som ligger och kokar, och förhoppningsvis kommer de upp inom kort!

Adam out!

Avengers förtjänar all uppmärksamhet den kan få

I slutet av den alldeles strålande superhjältefilmen Iron Man (2008) dyker Samuel L. Jackson upp och börjar nedräkningen till Avengers. Några utmärkta filmer senare är brädet uppsatt. Pjäserna står vid sina startpositioner och publiken väntar med spänning på vad som ska följa. Ska den bli värd väntan till slut?

Avengers är värd väntan.

Handlingen är rätt enkel. Loke är tillbaka och vill ställa till med otyg på jorden. Nick Fury kallar in sina Avengers för att rädda jorden. Ska de lära sig jobba tillsammans för mänsklighetens bästa eller kommer deras egon eller osäkerheter att komma ivägen?

Jag ska börja med att säga att jag tror att det är fullt möjligt att mina 2 timmar och 20 minuter tillsammans med Avengers kan vara de mest njutbara minuter jag nånsin tillbringat i en biograf. Allting bara klaffar! Hela tiden!

Jag känner att min impuls att bara svamla på som en 12-åring om den här filmen kommer att bli svår att stå emot, men jag ska göra ett försök att få någon sorts struktur i det hela.

Filmen går in med ett fantastiskt förtroende för sig själv. Den vet att dialogen är Joss Whedon-kaxig och väldigt rolig, den vet att karaktärerna är kända och omtyckta av publiken och den vet mycket väl att actionscenerna är de mest sanslösa som fångats på film och det är tydligt att den inte försöker bevisa något. Bara göra sin grej och låta oss titta på.

Men kanske viktigare än filmens förtroende för sig själv är dess förtroende för källmaterialet. I serietidningar är det fantastiska, det otroliga och det omöjliga inte bara accepterat; det förväntas från publiken. De flesta serietidningsfilmer, även de som faktiskt är bra, tycks alltid ha en liten skärva av skam för sitt källmaterial. "Joooo, visst är det baserat på en serietidning, men se som vi tonat ner det! Se som vi jobbat med att förankra allt det här tokiga i verkligheten".

Ingen skam här

Okej, Thor (2011) kanske inte heller hade någon skam nu när jag tänker på saken...

Avengers har i alla fall inte ett uns av den här osäkerheten. Den vet att den är baserad på serietidningar och den försöker inte gömma det för en enda sekund. Den presenterar utomjordiska raser, magi och fantasiteknologi i samma mening och tycks säga "Såhär fungerar den här världen. Häng med eller låt bli, vi kommer i alla fall att ha jäkligt kul med det!".

Och kul blir det! Vad som förvånade mig mest med filmen var hur rolig den var. Michael Bay kan lära sig oändligt mycket från Avengers. Det är såhär man blandar in humor i actionfilmer. En enda rakbladsvass replik från Tony Stark är värd flera hundra tusen kiss-och-bajsskämt från irriterande robotar.

Och Robert Downey Jr. som Tony Stark är ett helt kapitel i sig själv. Det har skrivits en hel del om karaktären sedan den första Iron Man-filmen så jag ska försöka att inte tjata om det för länge, men varje dialogscen är fattigare när RDJ inte är med. De andra skådespelarna gör ett beundransvärt jobb att hänga med men det är rätt uppenbart vem som har mest karisma. RDJ stjäl varje scen han är med i.

Sen har vi Hulken.

Nu kanske jag är en liten aning partisk då Hulken rätt länge varit min favoritkaraktär från serietidningarnas värld. Han har fått två filmer under de senaste åren och båda har visserligen haft sina styrkor, men även rätt ordentliga tillkortakommanden som hållit filmerna från att bli karaktären värdig. Med Avengers har Hulken äntligen fått den behandling som han förtjänar på den stora skärmen. Varje sekund han är med i bild höjer han temperaturen i biografen med 20 grader celsius. Det var länge sedan jag känt så mycket elektricitet i en biograf som under hans större ögonblick under filmens gång. Och han får en hel bunt av dem. Vid fler än ett tillfälle fick jag stanna upp ett ögonblick och tänka "vänta ett tag, hände just det där??". Jag skulle vilja säga mycket mer om hur förträfflig Hulken är i Avengers, men jag vet uppriktigt sagt inte hur mycket av det som bara skulle vara min egen kärlek för Den Store Gröne, så jag lämnar det till er att avgöra.

Årets absolut grymmaste filmkaraktär

De andra karaktärerna (Captain America, Thor, Black Widow och Hawkeye) gör också strålande insatser. Under filmen får man verkligen se varför de alla förtjänar sin plats hos gruppen som ska föreställa jordens sista försvarslinje mot allt oknytt som kan tänkas dyka upp, och man får ha ofantliga mängder kul under tiden. Det är också värt att påpeka att Avengers-medlemmarnas unika personlighetsdrag och förhållanden till varandra utnyttjas till fullo. Whedon tycks ha en närmast magisk förmåga för sånt här och dynamiken inom gruppen kan vara nästan lika kul att titta på som actionscenerna.  

Om jag skulle försöka nagelfara filmen i sökandet efter saker att klaga på skulle jag antagligen säga något om hur den lilla sidohistorien med Black Widow och Hawkeye inte riktigt kändes lika intressant som resten av filmen, men sedan skulle jag också snabbt ge mig själv en liten örfil för att jag inte skulle kunna kvalificera det uttalandet. Kanske talar det mer gott om resten av filmen än illa om just det partiet? Sen kan det kanske vara ett problem att Avengers förutsätter att du även sett Thor, Captain America och Iron Man 1&2. Men de är alla utmärkta filmer, så det finns ingen anledning att du inte borde se dem också.

När allt är sagt och gjort skulle jag rekommendera nästan alla på jorden att se Avengers. Den är stor, högljudd, spännande, rolig och alldeles... alldeles underbar. Efter fyra filmer som byggt upp till den här ultimata storfilmen kan jag bara känna glädje att de lyckades sätta landningen också.

Betyg: 9,5/10

En bunt bra och dåliga filmer

Dags för ännu en gottepåse med blandade recensioner av filmer. De blir lite utförligare den här gången så att jag förhoppningsvis får plats med tillräckligt med information för dig att veta om filmerna i fråga kanske är nåt för dig.


The Hunger Games (2012)     (trailer)

Jag hade inte ens hört talas om The Hunger Games när det började dyka upp trailers på internet, men jag tänkte att jag skulle försöka sätta mig in i det hela, så jag läste igenom hela boktrilogin innan det var dags att se filmen. Det är inte utan ett litet stänk av skam som jag medger att jag verkligen gillade böckerna. Eller större delarna av dem i alla fall. Eller allra minst större delen av den första boken.

Jag tror att jag gillade filmen mest av hela gruppen som jag var och såg den med. Den lyckas inte med allt, men lyckas få med det allra mesta och gör några väldigt intressanta val i hur actionscenerna ser ut. Den är filmad med handhållen kamera i ett försök att återskapa bokens väldigt omedelbara känsla (den är skriven i presens och i första person). Dock har jag sällan sett så mycket skakande av en kamera i hela mitt liv. Det känns inte så mycket som en vanlig handhållen kamera-film som en hemvideo från en berg-och-dalbana filmad av ett hyperaktivt barn med Parkinsons sjukdom. Under de mer intensiva bitarna är det väldigt svårt att avgöra vad som händer, vilket är ett rätt kännbart minus.

Det gjorde mig också lite ledsen att filmen misslyckades med bokens bästa scen. Ska inte spoila vilken scen det är, men i boken kände man nästan hur det blev lite varmt bakom ögonlocken medan filmen bara...bara nej.

Inte en perfekt film, men åtminstone serviceduglig.

Betyg: 6,5/10

Ja si så grannt

The Darkest Hour (2011)     (trailer)

En film om hur jorden blir invaderad av utomjordingar? Sign me up! Vad gör då The Darkest Hour speciell i det stora startfältet av alien-invasion-filmer? Två saker:

1. Eftersom den gjordes på en mycket liten budget är utomjordingarna i fråga osynliga. Ja, du hörde rätt. Under stora delar av filmen flyr skådespelarna i skräck från ingenting. (Detta är självklart inte något som automatiskt skulle göra filmen mindre bra. Med rätt kreativa val kan man bygga väldigt stämingsfulla scener runt en fiende man inte kan se.)

2. Den är nästan pinsamt dålig. (Detta är något av en deal-breaker.)

Den första kvarten av filmen hade jag inget emot faktiskt. Dialogen kändes faktiskt helt okej, och miljöerna åtminstone någorlunda trovärdiga och intressanta.

Sen börjar allt ramla isär.

Helt förbluffande val när det gäller både skådespel, regi, karaktärer, design och historien gör att The Darkest Hour är som att se en bilkrasch i ultra-slow-mo. Ett fullt fungerande fordon förvandlas till en obrukbar hög med skrot framför ens ögon och det finns inget man kan göra för att rädda det. Det enda man kan göra är att undra om saker och ting hade kunnat vara annorlunda om bara föraren hade varit kompetent och om bara bromsarna hade fungerat när de skulle.

När det hela var slut kunde jag bara känna att det var synd att den var så dålig. Det är inte ett försök att vara rolig, utan jag kände verkligen att vad de ville göra med den kunde bli rätt intressant, men...ja...det var bara synd att den var så dålig.

Om det kommer en uppföljare med andra skådespelare, andra manusförfattare och en annan regissör så kommer jag gärna att se den. Det finns potential här, det verkar bara inte finnas någon som vet var den är.

Betyg: 2/10

Farliga ljus

The Divide (2011)     (trailer)

Det har gjorts en hel del filmer där huvudpersonerna modigt kämpar i 1,5 timme för att undvika någon sorts kärnvapenkatastrof. Med bara två sekunder kvar på klockan lyckas de på slutet ge skurken en sista ordentlig smocka och trycka på knappen som avbryter nedräkingen mot apokalypsen. Hjälten levererar en fyndig replik, tar sin käresta runt midjan och går bort mot en sjunkande sol. De har kanske lärt sig något om sig själva och varandra. Publiken har kanske också lärt sig något. Alla mår bra...

The Divide börjar med kärnvapenapokalypsen.

Sen blir saker otäcka.

Riktigt jävla otäcka.

Jag tänker bara säga att den här filmen är av det slaget som kan skicka en känslig människa med huvudet först i en ordentlig depression. För resten av utlåtandet lämnar jag över fjädern till SofiaNinja, dagens gästrecensent, som har följande att säga om The Divide:

"Xavier Gens klaustrofobiska apokalypsthriller The Divide är smutsig, vidrig och fullkomligt fantastisk. Tyvärr har recensionerna varit svala och det finns en hel hop av förlossningsskadade bloggare som klagar på att trailern inte stämmer överens med filmen (ve mig, det har ju aldrig hänt förut). Men visst, nog har jag själv velat pissa på tv:n när jag blivit lovad en sak, men fått en annan. Eskapism är inte något man fuckar med.

Under en atombombning av New York söker liten grupp omaka människor skydd i en källare. Husets vaktmästare (Michael Biehn) har pysslat till det riktigt fint i den bombsäkra bunkern som han förberett i-fall-att och blir den självutnämnda ledaren över gruppen tack vare sitt slit och sin übermanliga pondus. Paniken, hungern, ovissheten och de olika individernas sätt att hantera detta eskalerar i ett Flugornas herre-tänk. På ett obehagligt, krypande sätt förvandlas gruppen successivt. Obehaget och hatet är samma som du känner i James Watkins höjdarrulle Eden Lake. Det är inte äckligt på samma sätt som i Saw-filmerna. Det är vidrigt på samma sätt som en populärkultursfilmatisering om Fritzl skulle vara. Inte ok. Vulgärt. Fult. 

Rosanna Arquette gör den enda roll jag någonsin uppskattat hennes skådespeleri i. Hennes karaktär Marilyn går från att vara en tröstande mamma till en skankig, nervöst ticksande självplågare utan dess like. Och hennes prestation är nästan olidlig att se på (en komplimang).

Jag uppskattar valet att inte låta tittaren veta vad som pågår utanför källaren, men kan också förstå frustrationen vissa tittare kommer uppleva över det. Enligt mig tillför det en känsla av realism att bara få veta vad filmens karaktärer vet. Men hur mycket jag än älskar The Divide för den psykologiska press den utövar så lämnar den vissa frågetecken. Hintar om 9/11, terrorism, amerikansk militär, konspirationsteorier och en mystisk episod i filmen (du kommer förstå vilken jag menar) lämnas oförklarade. Eller så ges det inte nog många verktyg för tittaren att knyta ihop dem.

Förvänta dig inte en fartfylld överlevnadsfilm. Det är snarare en fiktionsstudie i hur det mänskliga psyket fungerar under extrema omständigheter.  Seg? Inte ett dugg, trots att nästan två timmar utspelar sig i samma klaustrofobiska källarmiljö. Som ett groteskt, inflammerat tryne på en tryffelgris bökar den sig in i de allra obehagligaste skrymslena av själen och gör det omöjligt att tappa intresset. Så kryp in under pläden och unna dig att må riktigt, riktigt dåligt.

Mitt betyg: 9"

Haywire (2011)     (trailer)

En actionfilm som jag visste väldigt lite om när jag gick in i den. Vad jag visste var att Gina Carano som spelar huvudrollen är en professionell kampsportare, något som enlig utsago skulle ge hennes actionscener lite extra tyngd.

Detta visade sig förvisso vara sant. När man vet att personen som gör vad man ser på skärmen är kapabel att göra liknande saker i verkligheten så känns det lite extra trovärdigt, men det är inte vad som gjorde actionscenerna fantastiska.

Steven Soderberghs regi är vad som gjorde actionscenerna fantastiska.

Filmen har en något tillbakalutad känsla med ett jazzigt soundtrack som ligger över stora delar av den, men när tempot ökar och det är dags för Gina att dra fram knytnävarna så tystnar all musik. Det enda man får höra är sakerna man skulle vänta sig att höra om man var där och såg allt hända framför ögonen. Knytnävar mot kött, grymtande röster och saker som går sönder.

Effekten är svår att beskriva i text, men det upplevs hyperrealistiskt och jag satt bara och gapade under de flesta actionscenerna. Kan man verkligen göra såhär i en actionfilm? Det finns så många scener som jag skulle vilja berätta om, men varenda en skulle spoila något mer eller mindre viktigt så vad jag säger är istället detta:
Se Haywire om du har något intresse alls av intressant action eller filmkonsten i allmänhet. Jag har svårt att tänka mig att du sett mycket som liknar den i stil, ton och utförande. Handlingen är lite märkligt uppbyggd och jag visste knappt varför någon gjorde något alls fram till slutet när allt förklaras, men det är värt det till slut. Haywire är något utöver det vanliga.

Betyg: 7/10

Tuff brud i lerinpackning

Triangle (2009)     (trailer)

Nu börjar det likna något!

Rob Ager på http://www.collativelearning.com/ skriver otroligt intressanta och detaljerade filmanalyser. Han gör också videos med samma tema som han lägger upp på sin youtubekanal och säljer på dvd. Varför gör jag reklam för honom? Därför att han tipsade mig, och i förlängningen nu även dig, om Triangle. Det förtjänar han tack för.

Detta är ännu en film som kommer att funka bättre ju mindre man vet om den när man sätter sig med den. Som du ser har jag inte ens länkat till trailern och du borde inte leta upp den själv heller då den berättar betydligt mer än man borde veta vid första visningen och sätter i mitt tycke inte heller rätt ton för filmen.

Triangle är en av de bättre filmerna jag sett i år och jag kan för mitt liv inte förstå varför den inte har samma kultstatus som Se7en eller Fight Club. Den slår knut på ens hjärna och stannar kvar i den långt efter eftertexterna rullat färdigt.

Den är otroligt snyggt utförd, välspelad, intelligent och tematiskt väldigt intressant. Jag kan inte komma på någon anledning att inte se den här filmen. Hyr eller köp den nu!

Betyg: 9/10

En film värd att se fler än en gång

Seraphim Falls (2006)     (ingen trailer här heller då den spoilar och håller på)

Snabbt, nämn två skådespelare som definitivt inte skulle passa till att spela hårdkokta cowboys!
Precis. Pierce Brosnan och Liam Neeson.

I Seraphim Falls spelar Pierce Brosnan och Liam Neeson två hårdkokta cowboys.

Vänta! Kom tillbaks! Det är faktiskt en helt okej film.

Neesons karaktär jagar Super Mario Brosnans karaktär genom is, snö, stepp och öken. Vi får inte veta varför med en gång, men det tar sin tull på båda männen och här och var glimmar filmen till med små bitar som är föga mindre än geniala.

Däremot så känns den väääääldigt lång ibland. Den pågår minst en halvtimma längre än den hade behövt och obehagligt många procent av filmen visar män som rider genom någon sorts landskap.

Okej, den kommer inte att förändra någons liv, men den har helt klart några riktigt bra scener, några riktigt bra skådespelarprestationer och dessutom ett riktigt bra slut.

Det är inte svårare eller mer intressant än så.

Betyg: 5/10

...och det här är bara från Pierces lilla campingtur med sina barn.

Special (2006)     (trailer)

Egentligen var det dumt att recensera den här filmen nu då den liknar den helt underbara filmen Super (2010) på en hel del sätt, och jag kommer att skriva ett lite längre inlägg om Super inom en överskådlig framtid (den förtjänar det), men det känns inte rätt att lämna en så pass bra film som Special obesjungen.

Les lånar ut sin kropp för testandet av en drog som ska öka självförtroendet. Det visar sig att drogen inte fungerar som den ska i hans kropp och han börjar istället lida av vanföreställningen att pillrena ger honom superkrafter.

Normal kille som vill bli superhjälte. Jag vet, det har gjorts en hel bunt gånger de senaste åren, men sällan med riktigt samma hjärta som Special (och Super). Under större delen av filmen sitter man bara och lider med, och tycker synd om stackars Les. Han är en av de mest tragiska hjältar jag sett på film och spelas oerhört väl av Michael Rapaport.

Special är rolig, smart och sorglig på samma gång. Chansen är nog väldigt liten att du alls hört talas om den, men nu när du har gjort det har du ingen ursäkt att missa den.

Betyg: 8/10

"And now for a special Rapaport" ...har någon redan gjort det skämtet tro?

Det får räcka för den här gången.

Vi hörs!

Dags att röja lite i garderoben

Nu var det ett tag sedan jag lade ut en recension, men det är inte för att jag slutat titta på film, utan bara för att jag inte känt någon större pepp inför att gå igenom någon speciell film särskilt ingående. Därför får det bli en rad kortare recensioner av filmer som jag sett nyligt men inte orkat skiva om. Kvantitet över kvalité.

The Last Mimzy     (trailer)

Två barn hittar en leksakskanin från framtiden. Ja, du hörde rätt. Kaninen ger dem diverse förmågor, såsom ökad intelligens och telekinesi. Filmer med barn i huvudrollerna har ett medärvt problem: de måste använda sig av barnskådespelare. Det känns som att The Last Mimzy försökte med en del saker som kan falla mig i smaken rätt ordentligt om det görs väl. Tyvärr gjordes det inte särskilt väl, så man sitter ofta och önskar dels att barnskådisarna var lite bättre och dels att filmen hade regisserats av Steven Spielberg. 

Betyg: 4/10

City of Ember     (trailer)

En stor ospecificerad katastrof är på väg att förstöra mänskligheten och jordens klokaste vetenskapsmän bygger en stad långt under jordens yta så att människan ska kunna överleva och kanske någon dag ta sig tillbaks till ytan. Många herrans år senare försöker en flicka söka sig ut ur grottorna. City of Ember kändes som att den inte riktigt visste vad den ville stora delar av tiden. Miljöerna var visserligen väldigt granna, men det räcker bara så långt. Nån månad efter att ha sett den minns jag väldigt lite från den. Det kan inte gärna vara ett bra betyg, eller hur?

Betyg: 5/10

Bridge to Terabithia     (trailer, även om trailern missleder en totalt om vilken sorts film det är)
En pojke och en flicka blir vänner och skapar sitt eget fantasiland som de döper till Terabithia. Ännu en film i raden som försökte rida på framgången av filmer som Guldkompassen, Stardust och Narniafilmerna. Det fanns en hel uppsjö av de här filmerna (två av dem recenserade ovan), men i stort sett ingen av dem var värda att komma ihåg. Bridge to Terabithia är värd att komma ihåg. I början av filmen tyckte jag att den var till och med sämre än The Last Mimzy, men precis när man tror att man vet exakt hur filmen kommer att spela ut och hjärnan sätter sig i avslappningsläge så går Bridge to Terabithia upp till en och slår en i magen för allt vad den är värd. Efter det visste jag varken ut eller in. Historien som jag trodde att jag suttit och tittat på visade sig vara något helt annat och den ska ha oändliga mängder respekt för modet att göra något sådant i vad som under största delen upplevs som en film för de allra yngsta. När filmen var över visste jag inte exakt vad jag skulle tycka...och det gör jag fortfarande inte. Jag rekommenderar i alla fall att du ser den och avgör själv.

Betyg: ?/10

Chronicle     (trailer)
Tre unga män får genom en märklig händelse telekenetiska krafter och handskas med det hela på väldigt olika sätt. Detta var min favoritfilm för året hittills fram tills jag såg The Grey. Nu är den en av mina favoritfilmer för året hittills. Den använder den nu populära handhållna-kameran-approachen, men gör det på väldigt intressanta sätt. Men den är inte bara ett tekniskt under utan berättar också sin historia väldigt väl, och dessutom har den vad de allra flesta filmer bara brukar rycka på axlarna åt - karaktärer som känns verkliga och som man faktiskt gillar. Vad händer om man ger en nedtryckt och mobbad ungdom förmågan att ta ut hämnd på sina förtryckare? Chronicle ger ett rätt så rimligt svar på den frågan och gör det med sådan stil och finess att den kommer att bli svår att glömma.

Betyg: 9/10


Immortals     (trailer)
I gamla Grekland ger sig Theseus ut på en liten odyssé för att ta ut hämnd på Kung Hyperion som förstörde hans hem och dödade hans mor. Samtidigt försöker Hyperion släppa lös titanerna som fängslades av gudarna för ett otal år sedan. Immortals försöker i alla fall göra något nytt. Det är i grund och botten en rätt så basic actionfilm, men vad som gör den intressant är den visuella stilen. Det är uppenbart att mycket energi har gått mot att skapa så vackra bilder och miljöer som möjligt. Jag gillar verkligen tanken på att göra något lite speciellt med den trötta actionfilmsgenren, men tyvärr kan inte en film stå på enbart fina bilder. Immortals må vara något ambitiöst och med vision, men den är fortfarande något ambitiöst med vision, krum rygg, skelande ögon och ett brutet ben.
Nåja, de sista 20 minuterna skulle kunna höja pulsen på ett lik i alla fall. Gudar som slåss mot titaner? Jo tack, jag tar två.

Betyg 6,5/10

Millions     (trailer)
Två barn hittar en väska full med pengar. Vad ska de ta sig till med dem? Det kanske inte låter jättespännande, men läs vidare. Millions regisserades av Danny Boyle, och jag har inte gjort någon större hemlighet av vad jag tycker om honom här på bloggen. Han hör till mina absoluta favoritregissörer och är ansvarig för två av mina favoritfilmer. Millions är inte riktigt på samma nivå som hans bästa filmer, men den har fortfarande något väldigt speciellt. Det kan vara de unga protagonisterna som är oerhört charmiga eller den visuella stilen som Boyle gjort till sitt signum. I vilket fall som helst kan jag definitivt rekommendera den.

Betyg: 7,5/10

Attack the Block     (trailer)
Utomjordiska monster landar landar i en brittisk förort och ett gäng unga gangsters tar på sig att jaga bort inkräktarna. Här har vi en film som mottagit oerhörda mängder lovord från alla möjliga kritiker, så därför såg jag verkligen fram emot att äntligen få se den. Jag måste erkänna att jag blev bara en liten smula besviken. Visst var den betydligt bättre än den genomsnittliga monsterfilmen och jag skulle aldrig påstå att den är nånstans i närheten av en dålig film, men den var heller inte riktigt vad jag hoppats på. Dock så är jag beredd att tänka mig att det är jag och inte filmen som faller kort. Jag kommer nog att se den en gång till för att vara på den säkra sidan. Faktum är att jag just såg trailern igen och kom plötsligt ihåg hur mycket som faktiskt var väldigt bra med den. Höjer betyget med en poäng.

Betyg: 8/10

The Myth of the American Sleepover     (trailer)
Vi följer fyra ungdomar nånstans i mitten av deras tonår under den sista helgen innan skolan börjar om. Jag hörde talas om den här filmen när Christy Lemire satte den på sin lista över de bästa filmerna 2011. En av mina favoritfilmer är Dazed and Confused som även den följer ett antal ungdomar under en kväll av festande och brödraskap. Från marknadsföringen tyckte jag att American Sleepover såg ut att vara liknande i både teman och ton och därför var den ännu av de här filmerna som jag verkligen såg fram emot. Efter att ha sett den är jag inte säker på vad jag ska säga. Den levde inte upp till mina förväntningar och karaktärerna var inte nånstans i närheten av lika sympatiska som de i Dazed and Confused. Den hade definitivt några ögonblick när den blixtrar till med glimtar av geni och man ser vad filmen hade kunnat och kanske även ville vara, men i mitt tycke var det lite väl långt mellan dessa glimtar. Som det står var det en riktigt bra film, men över den hänger en skugga av filmen som den kunde ha blivit.

Betyg: 7,5/10

In Time     (trailer)
I en värld där livstid bokstavligt talat är valuta försöker Justin Timberlake slåss för de 99 procenten. En actionfilm med irriterande karaktärer och utan minnesvärd action. Även budskapet de försöker lägga fram är svårt att ta på allvar med vetskapen att skådespelarna som rapar upp dialogen själva är rika nog att bygga ett nöjesfält till var och en av sina närmaste vänner. Gjord av samma kille som gjorde Gattaca. Gattaca var mycket bättre.

Betyg: 4/10

Everything Must Go     (trailer)
En man blir av med sitt jobb, sin fru och sitt hus på samma dag. För att klara sig vänder han sig till alkoholen och håller en loppmarknad på sin gräsmatta där han säljer av alla sina gamla saker. Här har vi en film som jag verkligen gillade. Will Ferrell bevisar att han inte måste vara högljudd och skrikig för att vara rolig. Dock så ska man nog inte gå in i filmen och vänta sig en komedi. Det är snarare ett rätt melankoliskt drama med subtilt komiska inslag. Alla skådespelare gör riktigt bra ifrån sig och även om filmen rör sig rätt långsamt så är den definitivt värd tiden den tar. Missa den inte!

Betyg: 8/10

Mission: Impossible 4 - Ghost Protocol     (trailer)
En svensk intellektuell stygging försöker sätta igång tredje världskriget, men det vill Tom Cruise absolut inte veta av. Jag kanske är tokig, men jag gillade verkligen Mission: Impossible 3. Den var full av bra actionscener, hade precis nog med handling för att hålla intresset uppe och inte tråka ut en och kunde dessutom skryta om en av filmhistoriens bästa skurkar. Jag kommer att drömma mardrömmar om Philip Seymour Hoffman i M:I3 fram tills jag är en gammal man. M:I4-GP lever upp till arvet lämnat av föregångarna. Saker smäller och lever om och det görs så bra att det hade räckt, men den har dessutom ett klurigt och roligt litet manus som backar upp det hela. Och säga vad man vill om Tom Cruise men när det gäller att axla huvudrollen i en actionfilm så är det bara Will Smith som kommer i närheten av Toms karisma. Mission: Impossible 4 är rolig, actionfylld och precis tillräckligt smart för att man inte ska ha dåligt samvete för att man haft så förbaskat kul när man lämnar biografen.

Betyg: 8/10

The Grey     (trailer)
Ett gäng grovarbetare kraschar med sitt flygplan mitt i de ödsligaste delarna av Alaska och de måste försöka ta sig därifrån på något sätt. Det visar sig dock att de har sällskap. En flock ovanligt stora och ovanligt blodtörstiga vargar förföljer skaran. Detta är en film som hade kunnat göras så oerhört mycket sämre och fortfarande varit fullt serviceduglig. I hur många filmer har vi inte sett "isolerad skara jagas av x"-storylinen spelas ut? The Grey har också sett dem, men tycks dock aldrig nöja sig med att gå i redan upptrampade och trötta spår. Varje karaktär är intressant på sitt eget sätt, varje scen landar precis där den borde och miljöerna känns precis så tröstlösa respektive vackra som man kan önska sig. Dessutom spelar Liam Neeson huvudrollen. Vad mer kan du möjligen be om ditt otacksamma svin? Jag kan inte komma på något konkret som jag inte gillade med The Grey. Den är antagligen årets hittills bästa och mest hänsynslösa rulle och ett måste att se för alla som gillar film.

Betyg: 9/10


Det får räcka för den här gången.

Faktum är att det här var ett rätt bekvämt format för att skriva recensioner. Man behöver inte gå in på djupet så mycket på filmer som man inte tycker förtjänar det eller som man helt enkelt inte har särskilt mycket att säga om. Jag föreställer mig att det är betydligt enklare att läsa också. Det kan gott hända att det blir den här typen av minirecensioner jag gör av filmer som jag ser som inte vänder upp och ned på världen för mig och därmed nästan tvingar mig att skriva längre om dem.

Den här bloggen har bara börjat sin evolution och kommer att fortsätta att utvecklas eftersom jag hittar format och sätt att skriva som passar mig bättre.

Stay tuned.

8 anledningar varför du borde börja se One Piece

Okej, den här gången blir det något lite annorlunda. För stunden tänker jag lägga alla försök att leverera seriös kritik åt sidan och bara ge mig hän åt att vara den fanboy som jag faktiskt är. Dags att prata om One Piece!

Året var 2007 och jag var på en resa i Japan. Resan var en av de roligaste saker jag gjort i hela mitt liv och jag hann vara med om en hel del som jag sällan kommer att glömma. En av dessa saker var att jag såg mitt första avsnitt av den enormt populära animeserien One Piece. Min yngre bror som var med på resan hade redan sett upp emot 300 avsnitt av den och rekommenderade den varmt. Dock så hade jag sett bilder från serien och tyckte inte alls om stilen. Det såg alldeles för barnsligt och svamligt ut för att jag någonsin skulle orka offra någon tid på att komma in i den. Speciellt eftersom jag mest föredrog min anime lite seriösare (och gärna ordentligt blodig). Jag tror att Hell Girl, Death Note och Elfen Lied var favoriter kring den tidpunkten.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag fick se det första avsnittet, men det var i alla fall under en av våra sessioner i ett av de många internetcaféer som ligger spridda runt hela Tokyo. Även om det känns som att man säljer de där ställena lite kort när man kallar dem "internetcaféer" på samma sätt som man skulle sälja Disneyworld kort om man kallade det "en välutrustad rastplats".

Ett bås i ett Japanskt "internetcafé"

Redan det första avsnittet hade en påtaglig energi som var svår att inte gilla. Allt gjordes med en sådan medryckande entusiasm att man direkt började undra vad som skulle komma härnäst. 5 år och 430 avsnitt senare håller One Piece fortfarande mitt intresse. För en tid sedan återupptäckte jag serien och har börjat titta nästan lika flitigt som jag gjorde förut och det är förstås detta som inspirerade mig att skriva det här inlägget. Det är föga mer än ventilering, men med lite tur kanske nån får för sig att kolla upp vad det egentligen är jag svamlar om och det skulle räcka för mig.

Så! 8 anledningar varför du borde börja se One Piece! Nu kör vi!


1. Intromusiken
Det fantastiska börjar redan här. De första minuterna av det första avsnittet sätter tonen för...okej, jag ska inte säga hela serien, men åtminstone stora delar av den. Faktum är att serien som helhet kan skifta ton och stämning totalt inom loppet av några sekunder på ett sätt som jag sällan sett inom västerländska medium. Men oavsett om man gillar tecknarstilen, karaktärerna eller något annat så torde det vara klart för alla och envar att musiken är catchig som tusan!

De första minuterna av det första avsnittet...

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte bäddade in Crazy Rainbow Star också. Även denna otroligt catchig och passande till hela seriens ton. Lyssna och njut.

Länge leve random engelska fraser i japanska låtar!

2. Handlingen
För drygt 20 år sedan avrättades piratkungen Gold Roger av världsregeringen. Innan han dog berättade han för världen att han gömt alla sina rikedomar på ett speciellt ställe på Grand Line, det väldigt svåråtkomliga havstbältet som spänner runt hela planeten, och att vem som än tror sig uppgiften mäktig får försöka segla dit och ta skatten och därmed bli den nya piratkungen. Således börjar den stora pirateran under vilken folk och fän flockas mot Grand Line för att prova lyckan. Huvudpersonen Monkey D. Luffy är en av de hoppfulla som ger sig ut på havet på jakt efter skatten. Så börjar det hela och så fortsätter det. Allt runt omkring är i stort sett bara avvägar och distraktioner från detta större mål.
En skatt.
En pojke med en dröm.
Kan knappast bli enklare. Knappast heller mycket bättre.
Luffy reser genom Grand Line tillsammans med sin besättning och plockar nån gång vart 100:e avsnitt upp en ny kamrat som ansluter sig till dem. De stannar på olika öar efter vägen och råkar ut för alla möjliga sorters äventyr.

Straw Hat Pirates

3. Röstskådespelet
Animering i västvärlden och animering i japan verkar vara två helt väsenskilda saker. Oftast när man läser på rollistan i animerade filmer och serier från västvärlden så ser man hyfsat berömda skådespelare som tas in mest för att filmen ska få igenkänningsvärde från publiken och att filmen på så vis ska sälja bättre. Oftast gör skådisarna ett rätt bra jobb, men tenderar oftast försöka vara mått- och smakfulla i sina prestationer.

Röstskådespeleriet i animes, och mer specifikt i One Piece, är på en helt annan nivå.

Karaktärsrösterna är alltid vilt varierade och färgstarka. Detta är förstås viktigt och gör sitt till, men vad som får den japanska stilen att stå ut är med vilken otrolig inlevelse man levererar varje replik. Jag medger att för ens egna öron kan det ibland då och då låta som att karaktärerna blir extremt melodramatiska över småsaker, men det är priset man helt enkelt får betala för de gånger när den extra kryddan av desperation i deras röster kan göra en bra scen till en fantastisk scen. Varenda karaktär ger allt. Hela tiden. Det är uppfriskande när man jämför det med vissa animerade filmer där amerikanska storskådisar i princip bara står och läser replikerna rakt av.

Allt är inte bara rosor och solsken

4. Djävulsfrukterna (eller Demonfrukterna beroende på hur man väljer att översätta)
I One Piece-universat finns en hel massa olika djävulsfrukter som vardera ger en, för den frukten specifik, förmåga till vem än som äter den för resten av dennes liv. Vi får träffa folk med förmågan att förvandla sig till sand, till stål, till is, till eld, elektricitet, ljus, mörker, rök, olika djur, folk med förmågan att ändra sin egen vikt, folk med förmågan att stjäla skuggor, folk vars hela kropp är ett enda stort fort (man måste se det för att tro det), folk som kan öppna dörrar i allt de rör vid osv osv osv. Jag skulle verkligen kunna hålla på fram till kvällen. Poängen är att på grund av hur världen är realiserad så saknar djävulsfrukterna totalt begränsningar. Om man kan föreställa sig det så kan de genomföra det i One Piece. Problemet för användarna av djävulsfrukterna är att om man väl ätit en så kan man aldrig mer simma i vatten, utan man sjunker som en sten. Ett problem förstås om man är pirat och ska segla runt på haven större delen av tiden. Luffy själv har ätit Gomu Gomu-frukten som gjorde att han kan sträcka på sin kropp som gummi. Något han gör god och varierad användning av.

En glad prick av gummi

Hela detta galleri av helt galna krafter och förmågor används också med otrolig fantasirikhet. Actionscenerna är en fröjd att se på och trots att de är tecknade på förhållandevis låg budget så hör många av dem till de bästa actionscener jag sett. Det är svårt att avgöra om det är hur scenerna är ritade och ljudsatta som gör att de alltid känns väldigt fartfyllda och intressanta eller om det är det faktum att 50 avsnitt (dvs sammanlagt runt 16 timmar) av serien kan ha byggt upp till ett klimax då hjältarna äntligen konfronteras med sina motståndare. Så lång uppbyggnad kan, om det görs rätt, ge en otrolig dramatisk tyngd till vilken scen som helst. Action eller inte.


5. Skurkarna
Ingen action utan skurkar! Skurkarna i One Piece tenderar vara oerhört onda och nästan löjligt mäktiga. En av dem tror faktiskt på allvar att han är en gud eftersom han aldrig träffat någon stark nog att så mycket som böja ett hår på hans huvud. I en såhär extrem och hyperstiliserad värld är det nästan nödvändigt att skurkarna är oerhört mäktiga, inte minst om de ska kunna lyckas ställa till problem för Luffy och hans kamrater. Men jag känner inte till någon serie eller film som lyckas så väl med att etablera styggingarna som i stort sett oövervinnerliga. Nästan varje gång det blir klart vem eller vad som kommer att vara den slutliga antagonisten i en ny minihistoria så tänker man för sig själv "skämtar de? Vad tusan ska stackars Luffy kunna sätta emot honom? Hur ska de ta sig ur det här?". En väldigt bra utgångspunkt för en historia som ofta behandlar temat att komma förbi motgångar från olika vinklar.

Luffy har det svårt igen

6. Luffy
Och det här är nog den viktigaste anledningen. Luffy kan mycket väl vara min absoluta favoritkaraktär inom inte bara anime utan all fiktion. Det kan ibland verka som att han är två olika karaktärer. Ena stunden är han omåttligt vänlig och naiv, nästan till en punkt då han känns rent ut sagt korkad. Nästa stund är han den mest klartänkta personen man kan tänka sig och alla upptåg och pajasfasoner känns väldigt långt borta. Jag tror inte att detta är för att han är slarvigt skriven, eller ens för att författarna bara känner för att använda honom olika i olika situationer. Författarna av One Piece vet precis vem Luffy är och har inte ändrat det ett dugg genom alla de över 400 avsnitt som jag sett. Han är helt enkelt en genomgod människa som inte har något minsta tvivel över vem han är, vad han vill och vad som är moraliskt rätt. Han går in i varje situation med barnslig fascination och med utgångspunkten att alla han träffar delar hans syn på världen.

Världens bästa karaktär? Vem vet? Vita tänder har han i alla fall

Men missförstå inte detta som att han är perfekt på samma sätt som Stålmannen är perfekt, det vill säga så moraliskt rätt och riktig att han nästan blir tråkig. Luffy har inga problem med att stjäla mat, vara oartig, fatta dumma beslut, styras av impulser och ställa till med allmän oreda. Men grejen är att allt detta bara hör till och kompletterar karaktären. Han skiljer utan någon inre debatt på små fel och stora fel. Han skiljer på respekt där social etikett kräver den och respekt där den är förtjänad. Han skiljer på rimliga regler och godtyckliga regler. Om kejsaren är naken så är Luffy den första som skulle ställa sig upp och skratta (eller kanske till och med själv ta av sig kläderna om han tyckte att det såg ut att vara roligt).

Det här placerar honom förstås ofta i problem. Om han ser någon behandla någon illa så kommer han aldrig att stå bredvid och titta på bara för att han själv skulle hamna i skottlinjen om han handlade. Han skulle alltid handla. Oavsett hur strategiskt korkat det må vara. Han handlar också alltid med förtroende på sig själv. Både sin egen styrka och på att han står på fast mark moraliskt.

Han tillbringar mycket tid med huvudet i molnen, men det gör bara att de få gånger han faktiskt blir arg och fokuserar känns väldigt allvarliga. Man har en känsla att om man gjort Luffy arg så har man verkligen gjort något fruktansvärt fel och borde sätta sig i skamvrån och tänka över det hela innan man kommer ut och leker igen.

Jag kan heller inte avsluta den här paragrafen utan att nämna att rösten till Luffy är perfekt för karaktären och att hans röstskådespelare alltid gör ett bra jobb. Hon kan vara så mycket som 30-40% av varför karaktären fungerar så förbannat bra.

Luffy lägger in andra växeln i Gear Second

7. Total kreativ frihet
Från bilderna kan säkert ni som inte är bekanta med One Piece utröna att tecknarstilen som används tillåter i stort sett vad som helst. Det finns ingenting som man inte kan göra i One Piece-världen. Att få skriva och rita (animen är baserad på en serietidning) för One Piece måste vara ett Mekka för alla kreativa själar som vill testa hur många hästkrafter deras fantasi egentligen har. Det finns säkerligen många serier som måste kasta bort idéer och karaktärsskisser för att de är för absurda eller inte skulle passa in i universat de byggt. Detta kan omöjligen vara fallet med One Piece då nästan varje karaktär ser ut att komma från sin egen galax. Jag har rört vid den här punkten lite lätt under de tidigare punkterna, men eftersom det är en så stor del av charmen av serien så tyckte jag att den förtjänade sitt egna stycke.

"Hej, jag är ett fem meter långt kraftpaket med en bibel under armen och en björnmössa.

Välkommen till One Piece"

8. Luffy vs Lucci
För mig nådde One Piece sin absoluta topp när Luffy ställdes inför den ofattbart kraftfulle Lucci. Lucci är ledaren för organisationen CP9 och använder sig av en kampsportsteknik som låter honom göra alla möjliga olika saker och som kan orsaka otroliga mängder skada på vilken levande varelse som helst. Han har dessutom ätit en djävulsfrukt som gör att han kan förvandla sig till någon sorts hybrid mellan människa och leopard.

En riktig stygging helt enkelt.

...åh, och han har alltid en duva med slips på axeln

För att göra en lång historia kort så måste Luffy ta sig förbi Lucci för att kunna rädda hans besättningsmedlem Robin som håller på att föras bort av en bunt elakingar. Inte en unik situation i fiktionens historia, men mig veteligen aldrig lika väl genomförd.

Luffy blir till en början i stort sett bortviftad som en fluga och en efter en av hans attacker misslyckas. Deras slagsmål spelas ut över ett tiotal avsnitt och man känner hur Luffys desperation bara växer. Lucci är själva förkroppsligandet av de svårigheter som Luffy kommer att vara tvungen ta sig förbi för att kunna fortsätta sin resa. Det hela förvandlas till en destillation av hela serien. Hur långt är Luffy beredd att pressa sig själv för att lyckas med sitt slutliga mål? Vilken är egentligen hans gräns? Har han en gräns? Helt enkelt: är målet Luffy satt upp för sig själv för högt?

Luffy vs Lucci

Det är inte lätt att förklara hur effektivt mötet är utan att ha sett allt som leder upp till det, men för mig har serien aldrig blivit bättre än så. Jag rekommenderar vem som helst att se One Piece, men jag tänker ändå länka till åtminstone del 1 av Luffy vs. Lucci (vill man se resten får man klicka vidare) så att man inte går miste om spektaklet även om man inte känner sig redo att lägga ner runt 100 timmar på hela serien.

Det är trots allt rätt mycket kul action oavsett hur mycket eller lite investerad man är i karaktärerna.

Avslutningsvis
Det finns en hel del saker man måste vänja sig vid när man börjar titta på anime. Den låga budgeten som avsnitten sätts ihop på gör att dialogen ser rätt så märklig ut till en början då ofta bara munnen rör sig och sällan på ett sätt som ens liknar vad karaktären säger. Humor i animes tenderar vara väldigt hit-and-miss, och det låter till en början väldigt märkligt när karaktärerna envisas med att ropa ut namnet på attacken de är på väg att göra. Allt detta är saker som jag knappt tänker på längre.

One Piece är inte perfekt. Det kan till exempel upplevas som att den ibland är lite väl barnslig och det finns som sagt tillfällen där det kan kännas som att karaktärer blir lite väl melodramatiska över småsaker. För mig är ingen av dessa saker deal breakers. Barnsligheten kan vara uppfriskande i kontrast mot den ständigt cyniska och självmedvetna tonen i nya västerländska serier och melodramat ser jag som jag tidigare nämnde bara som priset man får betala för hur mycket röstskådespelarna lever sig in i rollerna.

Fan i blicken

Som helhet är detta alltså en av mina favoritserier, och troligen den som jag lagt mest tid på att se. Jag skulle säkert inte ha skrivit detta om det inte var fallet. Förhoppningsvis har jag väckt åtminstone ett spår av intresse hos någon som läser detta, och om det är fallet så är det definitivt värt det. Antagligen hade jag dock skrivit allt detta även om jag vetat redan från början att så icke skulle bli fallet.

Det har varit intressant och gett mig själv lite mer insikt i varför jag uppskattar serien så mycket.

Nästa gång tror jag att det blir en hel bunt filmrecensioner i miniformat.

Twilight: Breaking Dawn pt 1 - Filmen som blev tokig.

Jag tror att jag recenserar för många bra filmer här. Jag tenderar förstås, precis som alla andra, att dra mig mot filmer som jag har en god anledning att tro kommer att falla mig i smaken. Därför blir det rätt så sällan att man ser riktigt dåliga filmer och därmed får jag sällan chansen att recensera dem.

Dags att göra bot på det.

Det hittills bästa ögonblicket i filmserien - postern

Twilight: Breaking Dawn pt 1 är den 4:e filmen i den enormt populära Twilight-serien och för er som missat de tidigare filmerna så ska jag här göra en kort sammanfattning av dem så att alla ska ha möjlighet att hänga med i detta tragiskt fängslande epos utan att faktiskt behöva genomlida filmerna.
Så ni vet...spoilers och allt det där...

Twilight 1:
Bella, en flicka född tragiskt utan personlighet och humor flyttar till en liten stad där hon blir kär i Edward, en vampyrpojke snidad ur det mest glansiga och intetsägande av träslag. Bella och Edward blir kära i varandra och kommer fram till att de vill tillbringa resten av evigheten tillsammans. Sen var det nåt om onda vampyrer också. Och baseball.

Twilight 2:
Edward sticker till Italien och lämnar Bella som blir deprimerad och söker sällskap hos Jacob. Jacob är en varulv. Bella tycker att Jacobs vargpojkighet är urfräck. Tycke uppstår. Edward får för sig, genom nästan farsartade omständigheter, att Bella har tagit livet av sig. Edward kan inte leva utan Bella så han måste ta livet av sig. Alltså, det vill säga, han kan leva utan Bella, men bara om det är för att han lämnat henne utan rimlig ursäkt, inte om det är för att hon har tagit livet av sig. Bella skyndar sig till Italien för att rädda Edward. Bella räddar Edward och Edward berättar att han bara stack till Italien för att skydda henne. Allt blir bra igen. Vargpojken blir utan Bella men har grymma magmuskler.

Twilight 3:
Bella vill bli vampyr så att Bella och Edward kan leva tillsammans för resten av evigheten. Edward vägrar omvandla henne eftersom han vill gifta sig först. Bella hittar tillbaks till Vargpojken och blir kär i honom. De råkar kyssa varandra. Men det gör inget eftersom Bella säger till Edward att hon gillar Edward lite mer än Vargpojken. Sen kommer fler onda vampyrer. Edward lovar att göra Bella till en vampyr nån gång när han känner för det. Alla blir lyckliga utom Vargpojken som blir utan Bella.

I den fjärde och näst sista delen av eposet är det äntligen dags för Bella och Edward att gifta sig. Efter själva giftemålet reser de bort till Brasilien för sin smekmånad där äktenskapet ska fullbordas. Redan efter det första samlaget blir Bella gravid med ett blodsugande superfoster som långsamt börjar döda henne inifrån. Filmen förvandlas plötsligt till ett inlägg i abortdebatten. Edward vill rädda hennes liv genom att ta bort barnet, men Bella vägrar i sten. Här får vi härliga scener med karaktärer som argt rättar varandra när de använder ordet "foster" istället för "bebis". Åh, och Jacobs vargflock bestämmer sig av någon anledning för att det är totalt oacceptabelt att ett halv-vampyrsbarn ska se dagens ljus och ska prompt ta livet av både Bella och hennes yngel.

En romans kantad av drama och dåligt skrivna karaktärer

Här börjar förvecklingarna mellan Edwards och Jacobs familj och även inom familjerna som växer och växer till sitt oundvikliga klimax. Jag har inte tänkt spoila filmen, men jag kan säga att innan eftertexterna börjar rulla har handlingen blivit så extremt absurdt bisarr att ni antagligen inte ens skulle tro mig om jag berättade. Jag kan säga att filmen innehåller en hel del "menar-de-allvar?"-ögonblick och precis som det ser ut som att det skulle vara omöjligt att lösa alla konflikter så drar den avgörande regler som gäller i Twilightuniversat från någon ospecificerad kroppsöppning bara för att kunna ta sig ur röran.

De tidigare filmerna i serien har på många subtila och inte-så-subtila sätt agerat som 1,5 timmars reklamfilmer för avhållsamhet från sex innan giftemålet så det är rätt klart var författarinnan Stephanie Meyer står i den frågan, men jag tycker inte att det är helt orimligt att fråga sig själv hur hennes förhållande till sex i allmänhet egentligen ser ut. Det är tydligen strikt förbjudet fram till äktenskapet och när huvudkaraktärerna till slut får ge sig hän resulterar det i ett förstört sovrum, kroppsskador för Bella och en oönskad graviditet med ett barn som hotar att döda henne. Det går att skriva uppsatser om implikationerna av det här (och jag råkar veta att det har skrivits uppsatser om det), men för min del ska jag lämna det och prata kort om själva filmen.

Twilightserien är en osammanhängande röra av poänglösa händelser, veliga karaktärer, oklara motiveringar och utfyllnadsmaterial. Hela film- och bokserien är en enda lång tonårsfantasi för flickor om en tystlåten tjej som har två snygga killar med superkrafter som tävlar om hennes uppmärksamhet. Om man inte råkar falla inom den demografin så finns det nästan ingenting att hämta från de här filmerna. Skådespelet är dåligt, dialogen är sämre och handlingen låter som att den är skriven av en 8-årinng med tre olika bokstavsdiagnoser som aldrig träffat en verklig människa i sitt liv.

Vampyrpojken eller Vargpojken? Åh dessa beslut!

Med det sagt måste jag dock också säga att för alla dess tillkortakommanden lyckas Breaking Dawn med åtminstone ett par saker som dess föregångare totalt missade. Det är till exempel hyfsat klart vad som motiverar karaktärerna. Skådespelet når vid sina bästa tillfällen precis upp till "hyfsat" och ett par gånger visar karaktärerna till och med vad som verkar vara äkta känslor till skillnad från filmseriens normala tillstånd när de bara rapar upp nonsens som de läst på Alla Hjärtans Dag-kort. Detta, i kombination med att man nästan måste respektera hur totalt vrickad historien blir, gör att Breaking Dawn är min favorit av Twilightfilmerna.

Det låter förstås väldigt storsint av mig men kom ihåg allt jag sagt tidigare också. När allt kommer till kritan är Breaking Dawn ungefär en lika bra film som den är en spjutkastare.

Betyg: 3/10

The Tree of Life - En smärre filmrevolution

Dags för ännu en recension som känns snudd på omöjlig att skriva. Jag har varit väldigt tveksam om jag överhuvudtaget skulle lyckas få ihop en nog sammanhängande recension av den att den skulle vara värd att publicera, men jag ska göra ett försök.

Förra veckan offentliggjordes som ni säkert vet listan på årets Oscarsnomineringar. Jag har ögnat igenom den och måste erkänna att jag hittills bara hunnit se två av de nio nominerade filmerna men att jag känner mig rätt ljummen inför de filmer som pekats ut som årets bästa. Jag tror att Hugo och The Descendants antagligen kommer att vara helt okej, men det ser verkligen ut som att i stort sett alla nomineringar gjorts med antingen politiska, amerikansk-patriotiska eller nostalgiska motiveringar. Kolla igenom listan och läs vad filmerna behandlar så förstår ni nog vad jag menar. Visst kan det väl finnas värde i att ta hänsyn till filmens budskap i viss mån, men är det inte filmkonsten som ska hyllas under de här prisutdelningarna? Jag tycker till exempel att det är lite synd att den fantastiskt melankoliska "actionfilmen" Drive inte fick den nominering den förtjänade, men man kan inte få allt här i världen.

Hur filmer borde se ut

Det fanns däremot en film som nominerades som jag fascinerats en smula av redan från den första trailern. Den filmen är Tree of Life. Om du tittar igenom trailern och tycker att det ser ut som pretentiös självälskande filmonani så är risken nog rätt så stor att du inte kommer att ha mycket till övers för resten av filmen heller. Men om du är beredd att släppa garden en smula och bara uppleva filmen utan att bry dig om hur filmer konventionellt ser ut, är uppbyggda eller vill säga så erbjuder Tree of Life något väldigt speciellt.

Det här är biten när jag berättar om handlingen, men redan börjar Tree of Life att streta emot. Jag har sett den här filmen två gånger hittills, men jag är än inte helt säker på exakt vad filmen handlar om. Det här är vad jag tror mig fått ut från den hittills.

The Tree of Life börjar med ett dödsfall i familjen. En familj i Texas får besked att en av sönerna har dött. Kanske var jag inte så uppmärksam som jag borde ha varit, men jag kan inte komma på hur han dog. I nåt krig kanske? Folk dör i krig eller hur? Okej, i nåt krig då. Vi flyttas sedan 20-30 år fram i tiden och får se hur en av bröderna spelad av Sean Penn lever sitt liv som arkitekt i en stor stad och verkar vara rätt framgångsrik. Han har nämligen en kostym och ett väldigt rent hus. Det är årsdagen av hans yngre brors död och det är tydligt att alla sår inte riktigt läkt än. Här kastas vi bryskt över 13 miljarder år bakåt i tiden och får se hur universum bildas, planeternas begynnande bana i solsystemen, livets uppkomst i haven, livets första staplande steg på torra land, en begynnande evolution av ett frö av moral i dinosaurier. Och härifrån hoppar vi genom tiden igen fram till huvudpersonens födsel någon gång på 50-talet.  Först här någonstans börjar filmen ta form som en faktisk historia om en pojkes uppväxt i vad som ibland verkar som en idyllisk småstad med älskande föräldrar spelade av  Brad Pitt och Jessica Chastain och vad som ibland snarare ser ut som ett terrorvälde under hans far och förtryckta mor.

"Hmphhmmffrumphh"

Men historien berättas inte som någon annan historia jag sett på film tidigare. Det är inte så mycket en sammanhängande "A-till-B-till-C-struktur" som en lång samling av intryck från ett barns ögon. Ungefär som vad man själv skulle se om man försökte se tillbaka på sin egen tidiga barndom och sätta ihop det till någon sorts berättelse. Man får ingen sammanhängande progression, utan en osorterad och ofta anakronistisk hög av intryck, händelser och minnesfragment. Så känns också större delen av Tree of Life.

Det hela låter oerhört märkligt eller hur? Det är oerhört märkligt, men det är också helt omöjligt att ta ögonen från spektaklet. Tillsammans med Sunshine (som jag recenserade i slutet av 2011) är Tree of Life den absolut snyggaste spelfilmen jag någonsin sett. Och det är inte bara för att Brad Pitt är en stilig 'n karl eller för att Jessica Chastain är förödande vacker i den...även om det nog definitivt hjälper. Det är snarare för att varenda bildruta är så fylld av känsla och textur att man sitter smått förtrollad och undrar bara hur i fridens namn någon kan trolla fram en sådan film från ingenting. Hur skriver man ett manus till en film som i princip är förkroppsligandet av abstrakt impressionism? Man skulle kunna prata en hel dag om hur den här filmen ser ut och hur vacker den är, men kolla igenom trailern helt enkelt så får ni en hyfsad uppfattning om vad ni har att vänta er.

The way of grace...

När jag såg den för första gången så visste jag inte exakt vad jag skulle tycka om den. Den virar in en i en polyesterpläd, bjuder på en joint, gosar med en för en liten stund samtidigt som den föreläser om alltings uppkomst. Därefter berättar den en liten osammanhängande fyllehistoria om sin barndom, slår en i magen, trycker en bibel i näven på en och lämnar en att undra vad som just hände. Redan från början tyckte jag förstås att den var fantastiskt grann, men fick inte riktigt rätsida på riktigt vad jag sett. Var det bara pretentiöst dravel eller fanns det faktiskt något under den glansiga ytan?

Jag fann dock efter ett par dagar att jag fortfarande inte kunde sluta tänka på den, och efter ytterligare ett par dagar började behovet att se den en gång till att växa. När jag till slut tog mig för att se om den hade den hunnit slå rot lite mer i hjärnbarken och det blev lättare att destillera fram någon sorts historia från hela härligheten. Där någonstans är jag idag. Jag är inte hundra procent säker, men jag tror att jag gillar skiten ur den här filmen. Dessutom känner jag att det är Tree of Life som är den av årets Oscarsnominerade filmer som folk fortfarande kommer att minnas om 20 år. Men det kan förstås endast tiden utvisa. Vad som är klart är att The Tree of Life är en galet ambitiös film och att jag ser fram emot ett tillfälle att se den en gång till.

Kanske kan jag till och med gå så långt som att säga att The Tree of Life är så vitt jag vet den bästa filmen som kom ut 2011. Om ni ska se någon film jag rekommenderar - se den här!

Betyg: 9,5/10