Star Wars: The Force Awakens - en recension

Jag kom precis tillbaka från en av de första föreställningarna av vad som kan vara decenniets mest efterlängtade film. Det här är mina spontana tankar kring den.

Star Wars: The Force Awakens är en väldigt underhållande film. Dock så är det hela tiden väldigt svårt att avgöra hur mycket av det bra som är på filmens egna meriter och hur mycket som bara bygger på ens tidigare relation till Star Wars, förutsatt att man har en. När John Williams välkända huvudtema dundrar igång och textväggen börjar krypa uppåt mot en stjärnfläckad bakgrund så är det svårt att inte känna något, och låt oss vara ärliga ett ögonblick - man skulle inte känna samma sak om det inte var för att man tas tillbaka till hur man kände inför de första filmerna.

Jag har inte hunnit fundera nog mycket på den för att göra en genomtänkt eller välstrukturerad recension, så jag kör på att lista det bra och det dåliga och hoppas att en bild kan formas från det.

---

Det dåliga:

Tempot och/eller spellängden
Det är lite svårt att avgöra exakt vart det här problemet ligger, men jag tror att man helt enkelt har fått varit lite för brutal i klippningen för att hålla nere speltiden en aning, men det kan också vara att manuset försöker göra lite för mycket. Svårt att säga som sagt. Vad än det är blir resultatet att jag kände att jag gärna hade velat lära känna karaktärerna lite närmare, och även att vissa delar känns en aning för stressade. Konsekvenserna av vissa handlingar och uppbyggnaden till andra går helt enkelt lite för fort.

De gamla rävarna
Det här smärtar en aning att säga, men faktum är att varken Harrison Ford eller Carrie Fisher riktigt kan bära upp sina dramatiska scener lika väl som sina yngre motspelare. Jag tror att de nog gör sitt allra bästa, men för mig räckte det inte riktigt hela vägen dit jag hade önskat att det skulle. Det är klart att vissa av deras scener, både individuella och tillsammans gav mig lite gåshud här och var, men jag är rädd att mycket av det helt enkelt är nostalgi. De är inte dåliga, bara inte lika bra, eller bitvis ens bra nog. Ledsen smileyface.

Slutet
Allt beror på vad de gör i nästa film, men jag hade nog önskat att filmen tagit slut fem minuter tidigare. Den sista delen hänger lite som en tarm från ett annars väldigt gediget paket.

Huvud, axlar, knä och tå

Det bra:

Världen
Vi älskar väl alla galaxen långt, långt borta. Som tur är får vi återvända till den igen. Den känns samtidigt bekant och ny och fräsch. Som att komma hem till sitt barndomshem igen, men snart upptäcka att det rivts ned och ersatts med en exakt kopia med en massa nya fräcka prylar som självgående dammsugare.

Nytt blod
De nya karaktärerna är väldigt behagliga att vara runt. De är roliga, sympatiska och har sina egna distinkta personligheter och svårigheter. Kanske ännu viktigare är att de alla är duktiga skådisar. De som får bära det tyngsta lasset är John Boyega och Daisy Ridley. Båda relativt okända talanger och det är kul att se att de klarar att bära filmen utan större hjälp från de gamla rävarna.

Skurken
Kylo Ren är en skurk värdig Star Wars. Det är inga dåliga betyg i en filmserie med en av de mest ikoniska skurkarna i filmhistorien. Adam Driver, som verkar vara konsekvent bra i allt han är med i, andas liv i karaktären, och han har en personlighet som egentligen inte liknar något vi sett under de sex tidigare filmerna. Att använda Driver i rollen är ett genidrag som egentligen låter rätt illa på pappret, men funkar hur bra som helst när man ser det. Under den första delen av filmen så luras vi att tro att han bara är en vanlig stygging-med-fräck-mask-skurk direkt från filmklichéaffären, men filmen drar undan den slitna gamla mattan under fötterna från oss och avslöjar att det minsann finns ett par extra lager till honom.

Återhållsamhet
Det måste vara så hemskt frestande när man tilldelas en serie som Star Wars att bara gå bananas och kasta in läckra actionscener med hyperkinetiskt kameraarbete som bara kan vara möjligt i datoranimationens underbara värld. Ett ständigt viftande med ljussablar och citerande av gamla repliker. Och visst, allt det här finns väl i någon mån, men jag blev ändå glatt överraskad över hur pass hårt man hållit i tyglarna när det gäller godtyckligt vältrande i fanservice. Man använder bara de välkända musikaliska styckena på vissa utvalda ställen där de kommer att få maximal effekt. Rymdstriderna är bara förvirrande under korta ögonblick när de vill vara det. Men viktigast av allt: ljussabeln känns speciell igen! Är inte bara det anledning nog att se den här filmen?

Värdiga bärare av fanan

---

Utöver allt det här uppstolpade så fick jag bara en genomgående bra känsla från The Force Awakens. Många gånger satt jag med antigen gåshud på armarna eller ett stort fånigt leende på läpparna. Den sög in mig totalt och för att knyta tillbaka till vad jag sade i början: Star Wars: The Force Awakens är en väldigt underhållande film. Så enkelt är det!

Jag är väldigt nöjd med den senaste Star Wars-filmen och jag är oerhört peppad på att se vart historien kommer att ta vägen. Det är något som jag bara för ett par år sedan inte trodde skulle hända igen.

Betyg: 8,5/10

Oerhörda mängder blod och elände. Dessutom tre filmrecensioner!

Dags för ännu ett blogginlägg. Det blir lite av ett tema den här gången och temat är blod, kroppsstympning och annat obehagligt. Håll tillgodo!

Stung   (trailer)

Två matleverantörer anländer till en mindre privat fest för ett gäng rika socitetslejon. Festen är lugn och beskedlig, fram tills tusentals jordgetingar stora som möss flyger in och börjar sticka folk. Det låter hemskt nog för att förstöra kvällen för vem som helst, men det visar sig dessutom att om man blir stucken så förvandlas man dessutom till en getingliknande varelse i mänsklig storlek. Eller snarare, den liksom kryper ut ur en. Yuck.

Jag tror att risken är liten att någon hört talas om den här. Kanske av god anledning. Den var inte superbra. Gore-effekterna fick mig att lyfta lite på ögonbrynen här och var, och det är ju alltid kul, och dessutom måste man ge cred för att de flesta effekterna är praktiska och inte datoranimerade. När de datoranimerade partierna tar vid så lyser den låga budgeten igenom betydligt starkare. För mig är det inte nödvändigtvis en dealbreaker, men det går inte förneka att det tar en ur filmen en aning när varelserna plötsligt blir i stort sett tecknade figurer under några sekunder i taget.

Det kan också vara värt att nämna att karaktärerna beter sig väldigt underligt. Runt 15 av deras vänner har just förvandlas till en kladdig smet och ersatts av vidunderliga insekter och deras reaktion är att sätta sig i källaren, öppna en flaska vin och prata om livet i allmänhet? Man tycker ju att det borde dröja mindre än 10 minuter innan någon ställer frågan "vad fan hände just??". Spoilers: det var nån som hade hällt nån sorts tillväxthormon i gödslet de använde. Det är all förklaring vi får. Seriöst, det är typ en replik som tillägnas ämnet.

Som helhet får jag väl säga att jag inte var superförtjust, men samtidigt är det kul att se en creature-feature som gör sitt bästa med att köra plattan i mattan och leverera några ögonblick av äkta kladdig body horror.

Tyvärr så missar den på för många punkter för att jag ska kunna rekommendera den med gott samvete.

Betyg: 4/10

En B-film. Visst funkar det skämtet på svenska också?

Green Inferno   (trailer)

Ett gäng ungdomar är fast övertygade om att de kan göra världen till ett bättre ställe. De flyger ner till Amazonskogen för att sätta käppar i hjulen på ett stort ondskefullt företag som håller på att skövla skogen och är på väg att utrota en av världens sista totalt orörda och av civilisationen okontaktade stammar genom att kedja sig fast vid skogsmaskinerna. När de uträttat sitt rättfärdiga arbete och är på väg hem så störtar dock deras plan, och de tillfångatas av sagda stam. Det visar sig snabbt att den inte är helt fridfull.

Jag antar att de flesta känner Eli Roth som regissören av Hostel 1&2. Han är mannen som tog tortyrfilmerna till en mainstreampublik, och får ofta skulden för mycket av vad skräckpurister anser vara förfallet av modern skräckfilm. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag har inget emot Hostelfilmerna. De fyller sin egen niche och gör det hyfsat väl. Klart att det finns fler och betydligt bättre filmer i samma subgenre och som kanske är betydligt bättre (lustigt nog är de flesta av dem franska), men jag ser dem inte som en oheliga kraft som de flesta verkar göra.

Jag såg fram emot Green Inferno och har gjort det sedan jag hörde talas om den. Man presenterade den som en hyllning till filmer som Cannibal Holocaust, en film som jag råkar vara väldigt förtjust i, och kombinationen av detta och Eli Roth vid tyglarna lovade något som åtminstone kan vara intressant.

Och intressant var den. Dock så levde den inte riktigt upp till mina förhoppningar (förväntningar är nog att ta i).

Jag tror att du säkert redan förstått att detta inte är en film för människor som har svårt för att se blod på film. Detta är en film som verkar njuta av att få sin publik att må dåligt, och det är ju precis så det ska vara med sådana här filmer, eller hur? Det är inte mycket som lämnas till fantasin när urinvånarna sätter igång med sina tokiga kannibalistiska upptåg. Allt det funkar fint.

Jag känner dock att Green Inferno inte riktigt hittade rätt ton för vad den försökte göra. Den verkar pendla, inte alltid särskilt snyggt, mellan självmedveten humor och gravallvar. Det är förstås egentligen inte något fel i att försöka gå den balansgången, men jag tror att det är väldigt svårt att få det helt rätt, och jag tycker inte att det lyckas helt i det här fallet.

Det finns emellertid åtminstone en scen i den här filmen som funkar hur bra som helst och som antagligen kommer att följa med mig ett bra tag framöver. Och den gör det inte för att den är mer brutal än andra scener, utan för att den väljer vad den ska visa och hur den ska visa det. Den väljer en ton och slår i ansiktet med den som en slägga. Jag ska inte avslöja vilken scen jag pratar om, men håll utkik efter tatueringar.

Jag önskar bara att resten av filmen kunde ha varit lika effektiv. Detta blir en rekommendation, men en rätt svag sådan. Tyvärr.

Betyg: 6/10

Trist när alla ska vara och känna.

The Human Centipede II (Full Sequence)   (trailer)

En rundlagd liten säkerhetsvakt som heter Martin älskar filmen The Human Centipede. Han älskar den nästan obehagligt, ohälsosamt mycket. Han ser den så ofta han kommer åt, och under någon av gångerna föds en idé i hans märkliga lilla huvud: "Jag kanske skulle kunna göra min egna Human Centipede"

Okej, jag erkänner. Jag såg Human Centipede kort efter den kom ut. Jag tyckte att den var hyfsat bra på så vis att den fick mig att må väldigt dåligt. Och det är väl så man måste döma de här filmerna, eller? I det fallet så är The Human Centipede 2 också hyfsat bra. Den fick mig att må rätt dåligt.

Man måste ge viss cred här. Uppföljaren till popfenomenet tar konceptet i en stilistiskt helt annan riktning än originalet. Borta är nu den klassiska uppbyggnaden och den klassiska tonen för mediumbudgetskräck. Den är ersatt med en märklig svartvit sak som kanske bitvis har mer gemensamt med Eraserhead eller Terry Gilliam än originalet.

När chockvåldet väl sätter igång så släpps dock alla tyglar. Det är uppenbart att den här filmen gjordes i första hand för att chocka publiken. Jag har svårt att föreställa mig att det finns en tematisk anledning till varför en av offren var tvungen att vara gravid. Allt man tar med sig från filmen utöver chockvärdet är antingen en bonus eller en ren olyckshändelse. Mer än sannolikt båda.

Ja ja, Human Centipede II (Full Sequence), du ville chocka mig och få mig illa till mods och du lyckades. Jag hoppas att du mår bra över det. Jag hoppas att din mamma är stolt.

Betyg: 5/10

Man kan inte alltid ha roligt

Drama och vassa tänder

Hej hej igen! Tre nya filmer. Eller, ja, kanske inte supernya, men du vet vad jag menar. Den här veckan är det två bra och en dålig. Sådär som det ska vara.

Spring   (trailer)

Evan har det rätt tufft. Han har blivit av med både sitt jobb och sin mor, och nu är han dessutom jagad av polisen. Låter som ett utmärkt tillfälle att pysa iväg på en liten backpacking-trip till Italien, eller hur? Väl där träffar han sina drömmars kvinna. Men det kan ju aldrig vara så enkelt.

Jag kanske borde börja med att säga att det nog inte är en jättebra idé att kolla på trailern till den här filmen. Det här är en sån där film som gör sig allra bäst utan att veta något alls om den när man går in i den.

Och vilken film den är! Jag skulle kunna ösa lovord över den hela dagen, men du har säkert andra saker att göra, så låt mig bara säga att detta är en juvel som antagligen kommer att förbli förbisedd, men du har chansen att kolla upp den nu och bära med dig en extra liten ädelsten som de allra flesta aldrig kommer att upptäcka i ryggsäcken. Låter inte det frestande?

Den må vara märklig på en hel rad olika sätt, men den är fantastisk på ännu fler. Se den!

Betyg: 8,5/10

Allt är sällan som det verkar

The Skeleton Twins   (trailer)

Tvillingarna Milo och Maggie har det svårt. De bor i olika städer, men brottas båda med vissa av demonerna som ibland kan följa med vuxenlivet. Efter ett misslyckat självmordsförsök flyttar Milo in hos sin syster. Klart det blir lite friktion.

Både Kristen Wiig och Bill Hader är nog mest kända för sina komiska insatser, men här ger de sig på nästan renodlade dramatiska roller. Okej, karaktärerna de spelar råkar vara rätt roliga människor, men på ett bekant och lite subtilt sätt. Sådär som riktiga människor är roliga. Det är tur för dem bägge att de gör ett hemskt bra jobb i den här filmen. Det kan säkert öppna dörrar för dem att fortsätta med lite seriösare roller, och det är något som jag gärna skulle se.

Filmen är väldigt bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med materialet och det känns som att de har äkta kemi med varandra och det är fullt möjligt att köpa dem som ett syskonpar.

Jag har inte supermycket mer att tillägga faktiskt. Risken finns att du inte hört så mycket om den här filmen, men jag tyckte att den var väl värd att se.

Betyg: 7,5/10

Ju mer vi är tillsammans...

Jurassic World   (trailer)

20+ år efter den första filmen utspelade sig har Jurassic Park öppnat och varit igång ett tag. Dock så börjar publiken bli less på gamla tråkiga dinosaurier, så de ansvariga börjar genmanipulera fram nya, häftigare dinosaurier för att publiken ska få vad de vill.

Ugh.

Den här filmen var på det stora hela en stor plåga att sitta igenom. Okej, det fanns några bitar här och var som gränsade på intressanta, men det var långt mellan dem, och filmen kom aldrig över en 7:a ens under de bästa delarna.

Den verkar hela tiden stå i träta med sig själv. Här följer en dialog mellan Jurassic World och Jurassic World.
Jurassic World: Ja saker var sannerligen bättre förr! Den första Jurassic Park förlitade sig på hantverket och inte på "större är bättre"-tänket som publiken vill ha nuförtiden. Ack och ve vad folk har tappat bort feelingen i jakten på nästa kick!
Jurassic World: Åh, kolla här är en ÄNNU större dinosaurie! Och tänk om den parades ihop med DEN HÄR coola dinosaurien och typ gjorde ett dream team och löste brott tillsammans! Vänta, kom tillbaka! Titta, här är ju T-Rexen från den första filmen! Snälla älska mig!

Det blir så hemskt tröttsamt. Om den ändå kunde backa upp någon av riktningarna med något som faktiskt får en att stanna upp och säga "wow", men tyvärr är det bara en massa ljud, smällar och svammel.

Betyg: 3/10

Jamen vilken bild trodde du att jag skulle ta?

En, två, fast tredje är fyra

The Martian   (trailer)

Astronauten Mark Watney och hans glada vänner är på ett uppdrag på Mars. En plötslig storm tvingar dem att snabbt lämna planeten och under tumultet blir stackars Mark träffad av lite flygande bråte och förmodas död. Det visar sig dock att han mot alla odds klarat sig, men nu står han inför ett stort problem: Han är ensam på Mars och alla på jorden tror att han är död, så han kan inte vänta sig någon hjälp på ungefär 4 år.

Jag ville verkligen älska The Martian. Allt jag hade hört om den fick den att låta som precis den sortens film som skulle tilltala mig. Ett olidligt spännande hard-sci-fi-rymdäventyr med en karismatisk huvudrollsinnehavare och en regissör som återvänder till sin forna form. Tyvärr så kunde jag inte.

Kanske var det ett misstag att läsa boken innan man såg filmen i det här fallet? Man känner alltid att det är mycket som saknas när man läst en bok och får se filmadaptionen, men i det här fallet var det allt det viktiga som försvunnit i komprimeringen. Svårigheter i boken som kan tillägnas ett helt kapitel svishar förbi i ett montage i filmen. Problem som kräver nästan omänsklig uppfinningsrikedom för att lösa i boken dyker aldrig ens upp i filmen.

Resultatet blev för mig att Watneys framgångar och bakslag bar betydligt mindre vikt. Konsekvenserna kändes aldrig lika digra som jag hade hoppats. Det är oerhört synd.

Därmed inte sagt att det är en dålig film. Det är mycket i den som var väldigt bra, och även om jag inte kan älska The Martian så kan vi ändå vara goda vänner.

Betyg: 7/10

Gillar du sand? Prova Mars!

Horns   (trailer)

Iggys flickvän sedan barndomen blir mördad under mystiska omständigheter. Iggy själv blir helt förstörd av sorg och alla i staden tror att det var han som är mördaren. Inom kort börjar ett par horn växa ur Iggys panna, och plötsligt börjar alla han träffar bete sig väldigt märkligt.

Boken som Horns är baserad på är skriven av Stephen King's son Joe Hill, och även om det antagligen inte är rättvist att göra jämförelserna så tycker jag att man kan känna skuggan av Kings fingeravtryck på materialet. Det är den sortens högkonceptshistoria utspelad i en amerikansk småstad som King gör, eller åtminstone en gång gjorde, så jäkla bra.

Dock är filmen inte allt som den hade kunnat vara, och jag tvingas lägga skulden vid regissören Alexandre Ajas fötter. Materialet hade kunnat bli så fantastiskt bra i rätt händer, men jag tror inte att Aja var rätt person att göra det. Killen kan sin skit när det handlar om att chocka publiken (se husvagnsscenen i remaken på The Hills Have Eyes om du inte redan vet vad jag menar), men jag tror att Horns hade tjänat på en lite lättare hand vid rodret.

Han försöker i alla fall sitt allra bästa. Alla scener är proppfulla av religiös symbolik och givetvis är alla registreringsplåtar man får se i filmen referenser till relevanta bibelverser. Det finns hemskt mycket vilja i alla fall. Vissa scener är väldigt bra och vissa repliker kommer jag säkert att minnas länge, men jag kan ändå inte ge den helhjärtade rekommendation jag hade önskat. En särskild scen som utspelas i hans barndom drar bort en full poäng från betyget. Filmens klimax drar bort en till.

Bra, men inte fantastisk.

Betyg: 7/10

Jag behöver inte ta till "feeling horny"-skämtet. Filmen gör det åt mig.

Fantastic Four   (trailer)

Reed Richards är en riktigt klipsk kille. Han har lurat ut hur man teleporterar föremål till en annan dimension. När han till slut lyckas teleportera sig själv och sina kompisar till denna andra dimension så går allt åt skogen. Lång historia kort: De får fräsiga superkrafter och måste lära sig handskas med dem. Och med Dr. Doom.

Det är något väldigt konstigt som händer i den här filmen. Det är som att den egentligen inte vill vara en film om superhjältar, men den släpas skrikandes till korset för att ha sin datoranimerade fightscen på slutet, precis sådär som det ska vara i superhjältefilmer.

Detta är en film som fick väldigt dåligt kritiskt mottagande när den kom, och kanske låter jag den vetskapen påverka mina förväntningar, men jag kände att den inte alls var så dålig som jag letts att tro. Det är hyfsad science fiction fram tills det förvandlas till förbryllande dåligt superhjältesvammel. Helt i onödan dessutom! Eller kanske inte helt i onödan. Jag antar att filmen liksom måste vara på väg nånstans, och ett superhjälteteam är väl en så god destination som någon, men sättet den tar sig dit på är väldigt märkligt.

Det finns en sekvens i filmen där våra hjältar "upptäcker" sina krafter, och den spelar ut mindre som det normala "kolla vad fräcka saker jag kan göra", och mer som Croenenbergsk body horror. Det uppskattade jag väldigt mycket. Efter det tappade filmen alla begrepp och med dem, mig.

Jag kan inte rekommendera den, men det finns sämre saker att se.

Betyg: 5/10

Vid det här laget har filmen redan spårat ur

En familj av familjer och ett svart får

Dammit! Om det inte var för Garden of Words så hade jag fått till ett tema även denna vecka!

Nåja, vi säger att temat är familj i veckan och så låtsas vi inte om Garden of Words, ok? Ok, då kör vi!

Chef   (trailer)

Mästerkocken Carl får nog av att laga säker, tråkig mat i den snofsiga restaurangen han jobbar i, där han måste handskas med chefer som bara bryr sig om pengar och recensenter som inte förstår hans sanna vision. Därför skaffar han en food truck och tar med sin son och sin bästa vän på en matresa genom landet.

Om jag säger att Jon Favreau regisserade den här filmen så kanske bitarna ramlar på plats i ditt huvud. Favreau har suttit fast i den stora Hollywood-maskinen i nästan 10 år och jobbat på Iron Man-filmerna. Nu bryter han sig fri från kraven och måstena och producerar en lågbudgetfilm där allt handlar om känsla, inte om dyra explosioner och att vädja till den stora marknaden. Kan allegorin bli tydligare? Åh, och sa jag att han själv spelar huvudrollen?

Okej, jag kan vara hur snorkig som helst när det gäller allt som pågår bakom kameran, men faktum kvarstår: Chef är en för jäkla bra film! Jag njöt av den i fulla drag och lät mig dras med i den kubansk-amerikanska drömmen som Favreau vältrar sig i med fester på bakgårdar och folk som dansar till smutsiga instrument.

Sedan har vi sättet som maten filmas i Chef. Om man inte är hungrig när man börjar se den så kan jag nästan garantera att man är det när filmen är slut. Allt ser så förbaskat saftigt och smakrikt ut att man knappt vet vad man ska göra av sig själv. Därutöver är det en fin liten historia om faderskap och att vara sann mot sig själv och sånt.

Riktigt bra, se den om du inte har nåt bättre för dig!

Betyg: 7,5/10

Varde mackor!

Short Term 12   (trailer)

Vi får följa en skara ungdomar på ett behandlingshem som heter Short Term 12. Givetvis finns här en del svårigheter. Och givetvis är det inte bara ungdomarna som är inskrivna på hemmet som har en del bagage som kan behöva redas ut. Även personerna som ska hjälpa dem har det lite svårt ibland.

En historia om relationer och om att växa upp och allt det där. Den är hemskt bra, och det där ordet som är så hemskt obekvämt att använda - gripande. Den förtjänar mer utrymme än vad jag ger den här, ty det är en särdeles fin film, men den är lite knepig att prata om, så det får räcka såhär.

Bara berättelsen om hajen och bläckfisken gör den här filmen värd att se, och det finns en hel del bra utöver den. Missa den inte!

Betyg: 8/10

Om man ska ha det svårt så kan man åtminstone ha det tillsammans

Garden of Words   (trailer)

Takao är 15 år gammal och går i skolan någonstans i Tokyo. När det regnar gillar han att skolka och sätta sig i en närbelägen park och skissa på skor som han ska göra. En dag sitter en ung kvinna i parken. Förvecklingar följer.

Jag såg mest bara den här filmen eftersom jag hade hört att den skulle vara väldigt vacker att titta på. Det var den också. Sällan har jag väl sett så bedövande vackra bilder som Garden of Words hade att bjuda på, och bara det gör ju att filmen är värd att titta på. Men dessutom tycker jag att historien som vi får ta del av också är väldigt fin. Okej, den må vara lite tung på melodramat här och var, men när man ser anime så är det en del av dealen helt enkelt och om man inte kan komma över det så är man nog på fel ställe.

För mig så var Garden of Words som en liten mintpastill (den är bara 46 minuter lång) som kanske inte mättade alltför mycket, men som var väldigt trevlig för stunden och lämnade mig med en frisk smak i munnen.

Betyg: 7/10

Mysande i parken

Force Majeure   (trailer)

En svensk familj är på semester i den perfekta skidorten i Alperna. De har det alldeles utmärkt, fram till de får en liten skräckupplevelse med en kontrollerad lavin under några sekunder när det är oklart hur kontrollerad den faktiskt är. Under dessa sekunder flyr familjens far och lämnar sin familj vind för våg. Det visar sig snabbt att det aldrig var någon fara egentligen, men när snöyret har lagt sig så finns en obehaglig stämning kvar i familjen. Vilken sorts far skulle bara lämna sina barn?

Det finns hemskt mycket som  jag verkligen gillade med Force Majeure. När begåvade svenskar ger sig på att göra socialt obehag så kan det bli precis hur hemskt och hur underbart, ofta samtidigt, som helst. Detta är något som filmen bitvis får till alldeles perfekt. Det kan vara så hemskt mysigt att sitta och vrida sig i stolen å någons vägnar.

Dock finns det även andra saker som jag inte är så jätteförtjust i. Främst handlar det då om tematiska punkter som jag ofta tycker står lite i träta med sig själva eller den övriga filmen som helhet. Jag vill inte spoila för mycket, men det finns scener där jag tycker att att Force Majeure lämnar den naturliga dialogen och de naturliga karaktärerna i förmån för att göra nån poäng eller annan.

Som helhet var detta dock en riktigt njutbar film. Jag var fastnaglad vid skärmen från början till slut, och det skulle säkert du också vara!

Betyg: 8/10

Var man för sig själv!

På böljan den blå!

Ohoj, landkrabbor! Idag är det temadag på Adams Filmblogg!
Temat? Havet förstås! Jag har skrapat ihop tre recensioner av havsrelaterade filmer av varierande typ och kvalitet. Med lite tur får du feeling och bestämmer dig för att se ett par av dem!

All is Lost   (trailer)

En långfärdsseglare vaknar en morgon av att båten läcker. Den verkar ha krockat med en stor container med gympaskor som nån tappat. Vilken jäkla osis. Det sista man vill ha mitt på havet är ju ett hål i båten. Men vår stackars hjälte har bara nosat på ytan av allt elände som han kommer att råka ut för alldeles ensam ute på havet.

Jo, det är sannerligen en hel del som hade kunnat gå bättre för Robert Redford i den här filmen. När allt ser som mest hopplöst ut så hittar filmen alltid ett sätt att göra allt ännu värre. Men det gör också att varje liten seger känns så mycket mer tillfredsställande. Man lider med stackars Robban vid varje bakslag och hurrar vid varje liten seger.

All is Lost är en rätt fantastisk film och en som jag njöt av i fulla drag. Det var väl rätt länge sedan Robert Redford var något i närheten av relevant i någons uppskattning, men här gör han ett förjäkla bra och rätt minimalistiskt jobb. I korthet - den här är värd din tid!

Betyg: 8/10

Om härjade ansikten kunde tala

Atlantis   (trailer)

Milo är superpeppad på att hitta Atlantis. Självklart skulle jag aldrig ens drömma om att spoila huruvida han lyckas göra det i den här filmen.

Det här är en av de mer bortglömda Disneyfilmerna, och jag förstår till stor del varför. Okej, det är inte en jättedålig film, och "ett-färglatt-gäng-på-otroliga-äventyr"-grejen går väl nästan alltid hem, men den kan inte uppnå det där lilla extra som kan göra att man minns en äventyrsfilm flera år efter man sett den.

Problemet kanske är att ingen av huvudkaraktärerna, eller ens bikaraktärerna, är särskilt minnesvärda. Visst får vi veta vad de vill och vad de önskar, men inte mycket mer än så. Och vissa handlingar mot slutet av filmen tycks gå emot allt vi fått lära oss om dem under den senaste timmen. Sådant lämnar en bara kliandes i huvudet.

Om du vill se en något förbisedd animerad äventyrsfilm som låter dig upptäcka fantastiska nya världar så tycker jag att du ska vända dig till Treasure Planet eller Titan A.E. istället.

Betyg: 5/10

Han med glasögonen och vad-hon-nu-heter

Leviathan   (trailer)

En experimentell dokumentär om en fiskebåt. Se trailern!

Ordet "experimentell" bör skrivas kursivt i fet text och strykas under. När man pratar om Leviathan så betyder inte ens ordet "dokumentär" vad du är van att det betyder. Den är svår att beskriva, men jag kan säga att den inte nödvändigtvis syftar till att lära dig något konkret om havsfiske. Den har ingen statistik, inga talking heads och inte ens intervjuer med besättningen. Leviathan är ute efter något betydligt mer abstrakt än så.

Den vill få dig att känna hur arbetet på havet kan vara. Den vill få dig att känna lukterna och smakerna och få dig att höra ljudet av vågor mot skrovet och vatten som sköljer över den nyfångade fisken. Det finns inte mycket som liknar upplevelsen att se Leviathan, och jag säger det utan att vara helt säker på om jag själv tycker om den. Det är en film som inte leder någonvart och som egentligen inte vill något utom att göra sitt bästa för att transportera dig till en plats och till omständigheter som du antagligen aldrig kommer att komma i närheten av.

I vilket fall som helst måste jag ge den ordentligt med cred för vad den faktiskt lyckas med, vilket är att hålla en cynisk ungdom (nåja) av informationsåldern i trans under nästan en och en halv timme med bara lösryckta ljud och bilder.

Jag skulle aldrig garantera att någon alls skulle gilla Leviathan, men jag skulle ändå rekommendera den till nästan vem som helst bara för att låta dem uppleva något helt olikt allt annat de kommer att se det året.

Betyg: ??/10

En mås, flera möss

Filmer jag saknar någon djupare relation till. Ja vaddådå?

Hej där! Jag har haft en lite ofrivillig paus där jag inte haft just nån recension redo att lägga ut. Men nu har jag haft ett litet ryck då jag skrivit ihop en hel hoper igen, och jag kommer att fortsätta uppdatera varje onsdag.

Alltså!
Nästa uppdatering kommer onsdagen den 21:a oktober!

Holy Motors   (trailer)

En man blir hämtad av en limousine på morgonen och körs iväg till sin arbetsdag. Denna består av att klä ut sig till olika personer och leva ett helt annat liv under ungefär nån timme i taget. Vi får följa med, vi lyckans ostar.

Detta är en av de där filmerna som blankt vägrar låta publiken förstå vad som pågår. Man låter som en idiot när man i en recension säger att "det här är en konstig film", men dammit, Holy Motors är en konstig jävla film! Det finns helt enkelt ingen väg runt det! Jag kommer inte att ens försöka ge mig på att tolka de minst sagt bisarra saker som pågår i den här filmen eller ens låtsas förstå vad den egentligen vill ha sagt.

Den hade delar där den liksom glimmade till, trots att man egentligen inte förstod sammanhanget. Den hade också delar där den glimmade till just för att man inte förstod sammanhanget. Det vill säga den var så jäkla utflippad att man inte kunde annat än fascineras.

Med det sagt så kan man bara ta sig så långt i uppskattandet av en film som man inte förstår. Därför är det väldigt svårt för mig att rekommendera den som annat en märklig filmisk kuriosa.

Betyg: 6/10

me_irl

Inside Man   (trailer)

En grupp bankrånare belägrar en bank och tar ett 50-tal personer gisslan. Denzel Washington kallas in för att förhandla med dem, men eftersom tiden går blir det mer och mer klart att det nog inte är något vanligt bankrån eller några vanliga bankrånare som vi har att göra med.

Jag är oerhört svag för heist-filmer. Det vill säga filmer där fokus ligger på en grupp människor som samlas för att utföra en väldigt genomtänkt stöt, oftast för att få tag på värdesaker som egentligen inte tillhör dem. Det finns en väldigt lång och rik tradition av den här sortens filmer, men man kan väl säga att dessa kulminerade för den moderna tiden med Soderberghs Ocean's Eleven. Åtminstone är det nog filmen som de flesta tänker på när de tänker heist-film.

Jag gillar Ocean's Eleven väldigt mycket och jag skulle nog säga att Inside Man är nästan lika bra som den. De är dock väldigt olika filmer. Båda har intrikata planer, karismatiska huvudkaraktärer och en rad händelser som inte alltid är vad de verkar, men tonen är väldigt annorlunda. Inside Man är nog lite mer allvarlig i sin framtoning, även om karaktärerna bitvis är väldigt roliga.

Kan man kanske beskriva Inside Man som något i stil med "Ocean's Eleven möter Speed, med en matsked The Negotiator"? Jag vet inte om det är helt rättvist, men något sånt. Den gör i alla fall nog mycket bra och nog mycket annorlunda för att jag ska kunna rekommendera den någorlunda starkt. Se den!
Betyg: 7,5/10

Tjuv och polis

It's Such a Beautiful Day   (trailer)

Bill är på många sätt precis som alla andra. Han tänker på stora saker och han tänker på små saker. Han går till jobbet, han sover och han drömmer. På många andra sätt är han väldigt olika från oss andra. Det faktum att han bara är en streckgubbe är nog det minsta av dessa sätt.

Det är inte många som känner till Don Hertzfeldt. De som gör det känner nog till honom från Billy's Balloon eller Rejected. Båda helt strålande små kortfilmer med en väldigt distinkt stil och om du inte sett dem så ta 10-15 minuter nu och kika på dem.

It's Such a Beautiful Day är hans första långfilm (kallar man en film som är 62 minuter för en långfilm?) och den är rätt fantastisk på många sätt och vis. Det är inte alltid lätt att hänga med i vad som händer, men när den är rolig så är den väldigt rolig. Jag skulle nog detta till trots säga att den kanske är lite för lång för sitt eget bästa. Den hade inte förlorat särskilt mycket på att skala bort 5-10 minuter av de allra mest utdragna och konstiga delarna.

På det stora hela är jag dock rätt så nöjd. Den är värd att se, speciellt om man är ett Hertzfeldt-fan och kan acceptera hans lite märkligare sidor.
Betyg: 6,5/10

Väntar på bussen.

Det räcker för idag!

Vi ses nästa vecka!