Drama och vassa tänder

Hej hej igen! Tre nya filmer. Eller, ja, kanske inte supernya, men du vet vad jag menar. Den här veckan är det två bra och en dålig. Sådär som det ska vara.

Spring   (trailer)

Evan har det rätt tufft. Han har blivit av med både sitt jobb och sin mor, och nu är han dessutom jagad av polisen. Låter som ett utmärkt tillfälle att pysa iväg på en liten backpacking-trip till Italien, eller hur? Väl där träffar han sina drömmars kvinna. Men det kan ju aldrig vara så enkelt.

Jag kanske borde börja med att säga att det nog inte är en jättebra idé att kolla på trailern till den här filmen. Det här är en sån där film som gör sig allra bäst utan att veta något alls om den när man går in i den.

Och vilken film den är! Jag skulle kunna ösa lovord över den hela dagen, men du har säkert andra saker att göra, så låt mig bara säga att detta är en juvel som antagligen kommer att förbli förbisedd, men du har chansen att kolla upp den nu och bära med dig en extra liten ädelsten som de allra flesta aldrig kommer att upptäcka i ryggsäcken. Låter inte det frestande?

Den må vara märklig på en hel rad olika sätt, men den är fantastisk på ännu fler. Se den!

Betyg: 8,5/10

Allt är sällan som det verkar

The Skeleton Twins   (trailer)

Tvillingarna Milo och Maggie har det svårt. De bor i olika städer, men brottas båda med vissa av demonerna som ibland kan följa med vuxenlivet. Efter ett misslyckat självmordsförsök flyttar Milo in hos sin syster. Klart det blir lite friktion.

Både Kristen Wiig och Bill Hader är nog mest kända för sina komiska insatser, men här ger de sig på nästan renodlade dramatiska roller. Okej, karaktärerna de spelar råkar vara rätt roliga människor, men på ett bekant och lite subtilt sätt. Sådär som riktiga människor är roliga. Det är tur för dem bägge att de gör ett hemskt bra jobb i den här filmen. Det kan säkert öppna dörrar för dem att fortsätta med lite seriösare roller, och det är något som jag gärna skulle se.

Filmen är väldigt bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med materialet och det känns som att de har äkta kemi med varandra och det är fullt möjligt att köpa dem som ett syskonpar.

Jag har inte supermycket mer att tillägga faktiskt. Risken finns att du inte hört så mycket om den här filmen, men jag tyckte att den var väl värd att se.

Betyg: 7,5/10

Ju mer vi är tillsammans...

Jurassic World   (trailer)

20+ år efter den första filmen utspelade sig har Jurassic Park öppnat och varit igång ett tag. Dock så börjar publiken bli less på gamla tråkiga dinosaurier, så de ansvariga börjar genmanipulera fram nya, häftigare dinosaurier för att publiken ska få vad de vill.

Ugh.

Den här filmen var på det stora hela en stor plåga att sitta igenom. Okej, det fanns några bitar här och var som gränsade på intressanta, men det var långt mellan dem, och filmen kom aldrig över en 7:a ens under de bästa delarna.

Den verkar hela tiden stå i träta med sig själv. Här följer en dialog mellan Jurassic World och Jurassic World.
Jurassic World: Ja saker var sannerligen bättre förr! Den första Jurassic Park förlitade sig på hantverket och inte på "större är bättre"-tänket som publiken vill ha nuförtiden. Ack och ve vad folk har tappat bort feelingen i jakten på nästa kick!
Jurassic World: Åh, kolla här är en ÄNNU större dinosaurie! Och tänk om den parades ihop med DEN HÄR coola dinosaurien och typ gjorde ett dream team och löste brott tillsammans! Vänta, kom tillbaka! Titta, här är ju T-Rexen från den första filmen! Snälla älska mig!

Det blir så hemskt tröttsamt. Om den ändå kunde backa upp någon av riktningarna med något som faktiskt får en att stanna upp och säga "wow", men tyvärr är det bara en massa ljud, smällar och svammel.

Betyg: 3/10

Jamen vilken bild trodde du att jag skulle ta?

En, två, fast tredje är fyra

The Martian   (trailer)

Astronauten Mark Watney och hans glada vänner är på ett uppdrag på Mars. En plötslig storm tvingar dem att snabbt lämna planeten och under tumultet blir stackars Mark träffad av lite flygande bråte och förmodas död. Det visar sig dock att han mot alla odds klarat sig, men nu står han inför ett stort problem: Han är ensam på Mars och alla på jorden tror att han är död, så han kan inte vänta sig någon hjälp på ungefär 4 år.

Jag ville verkligen älska The Martian. Allt jag hade hört om den fick den att låta som precis den sortens film som skulle tilltala mig. Ett olidligt spännande hard-sci-fi-rymdäventyr med en karismatisk huvudrollsinnehavare och en regissör som återvänder till sin forna form. Tyvärr så kunde jag inte.

Kanske var det ett misstag att läsa boken innan man såg filmen i det här fallet? Man känner alltid att det är mycket som saknas när man läst en bok och får se filmadaptionen, men i det här fallet var det allt det viktiga som försvunnit i komprimeringen. Svårigheter i boken som kan tillägnas ett helt kapitel svishar förbi i ett montage i filmen. Problem som kräver nästan omänsklig uppfinningsrikedom för att lösa i boken dyker aldrig ens upp i filmen.

Resultatet blev för mig att Watneys framgångar och bakslag bar betydligt mindre vikt. Konsekvenserna kändes aldrig lika digra som jag hade hoppats. Det är oerhört synd.

Därmed inte sagt att det är en dålig film. Det är mycket i den som var väldigt bra, och även om jag inte kan älska The Martian så kan vi ändå vara goda vänner.

Betyg: 7/10

Gillar du sand? Prova Mars!

Horns   (trailer)

Iggys flickvän sedan barndomen blir mördad under mystiska omständigheter. Iggy själv blir helt förstörd av sorg och alla i staden tror att det var han som är mördaren. Inom kort börjar ett par horn växa ur Iggys panna, och plötsligt börjar alla han träffar bete sig väldigt märkligt.

Boken som Horns är baserad på är skriven av Stephen King's son Joe Hill, och även om det antagligen inte är rättvist att göra jämförelserna så tycker jag att man kan känna skuggan av Kings fingeravtryck på materialet. Det är den sortens högkonceptshistoria utspelad i en amerikansk småstad som King gör, eller åtminstone en gång gjorde, så jäkla bra.

Dock är filmen inte allt som den hade kunnat vara, och jag tvingas lägga skulden vid regissören Alexandre Ajas fötter. Materialet hade kunnat bli så fantastiskt bra i rätt händer, men jag tror inte att Aja var rätt person att göra det. Killen kan sin skit när det handlar om att chocka publiken (se husvagnsscenen i remaken på The Hills Have Eyes om du inte redan vet vad jag menar), men jag tror att Horns hade tjänat på en lite lättare hand vid rodret.

Han försöker i alla fall sitt allra bästa. Alla scener är proppfulla av religiös symbolik och givetvis är alla registreringsplåtar man får se i filmen referenser till relevanta bibelverser. Det finns hemskt mycket vilja i alla fall. Vissa scener är väldigt bra och vissa repliker kommer jag säkert att minnas länge, men jag kan ändå inte ge den helhjärtade rekommendation jag hade önskat. En särskild scen som utspelas i hans barndom drar bort en full poäng från betyget. Filmens klimax drar bort en till.

Bra, men inte fantastisk.

Betyg: 7/10

Jag behöver inte ta till "feeling horny"-skämtet. Filmen gör det åt mig.

Fantastic Four   (trailer)

Reed Richards är en riktigt klipsk kille. Han har lurat ut hur man teleporterar föremål till en annan dimension. När han till slut lyckas teleportera sig själv och sina kompisar till denna andra dimension så går allt åt skogen. Lång historia kort: De får fräsiga superkrafter och måste lära sig handskas med dem. Och med Dr. Doom.

Det är något väldigt konstigt som händer i den här filmen. Det är som att den egentligen inte vill vara en film om superhjältar, men den släpas skrikandes till korset för att ha sin datoranimerade fightscen på slutet, precis sådär som det ska vara i superhjältefilmer.

Detta är en film som fick väldigt dåligt kritiskt mottagande när den kom, och kanske låter jag den vetskapen påverka mina förväntningar, men jag kände att den inte alls var så dålig som jag letts att tro. Det är hyfsad science fiction fram tills det förvandlas till förbryllande dåligt superhjältesvammel. Helt i onödan dessutom! Eller kanske inte helt i onödan. Jag antar att filmen liksom måste vara på väg nånstans, och ett superhjälteteam är väl en så god destination som någon, men sättet den tar sig dit på är väldigt märkligt.

Det finns en sekvens i filmen där våra hjältar "upptäcker" sina krafter, och den spelar ut mindre som det normala "kolla vad fräcka saker jag kan göra", och mer som Croenenbergsk body horror. Det uppskattade jag väldigt mycket. Efter det tappade filmen alla begrepp och med dem, mig.

Jag kan inte rekommendera den, men det finns sämre saker att se.

Betyg: 5/10

Vid det här laget har filmen redan spårat ur

En familj av familjer och ett svart får

Dammit! Om det inte var för Garden of Words så hade jag fått till ett tema även denna vecka!

Nåja, vi säger att temat är familj i veckan och så låtsas vi inte om Garden of Words, ok? Ok, då kör vi!

Chef   (trailer)

Mästerkocken Carl får nog av att laga säker, tråkig mat i den snofsiga restaurangen han jobbar i, där han måste handskas med chefer som bara bryr sig om pengar och recensenter som inte förstår hans sanna vision. Därför skaffar han en food truck och tar med sin son och sin bästa vän på en matresa genom landet.

Om jag säger att Jon Favreau regisserade den här filmen så kanske bitarna ramlar på plats i ditt huvud. Favreau har suttit fast i den stora Hollywood-maskinen i nästan 10 år och jobbat på Iron Man-filmerna. Nu bryter han sig fri från kraven och måstena och producerar en lågbudgetfilm där allt handlar om känsla, inte om dyra explosioner och att vädja till den stora marknaden. Kan allegorin bli tydligare? Åh, och sa jag att han själv spelar huvudrollen?

Okej, jag kan vara hur snorkig som helst när det gäller allt som pågår bakom kameran, men faktum kvarstår: Chef är en för jäkla bra film! Jag njöt av den i fulla drag och lät mig dras med i den kubansk-amerikanska drömmen som Favreau vältrar sig i med fester på bakgårdar och folk som dansar till smutsiga instrument.

Sedan har vi sättet som maten filmas i Chef. Om man inte är hungrig när man börjar se den så kan jag nästan garantera att man är det när filmen är slut. Allt ser så förbaskat saftigt och smakrikt ut att man knappt vet vad man ska göra av sig själv. Därutöver är det en fin liten historia om faderskap och att vara sann mot sig själv och sånt.

Riktigt bra, se den om du inte har nåt bättre för dig!

Betyg: 7,5/10

Varde mackor!

Short Term 12   (trailer)

Vi får följa en skara ungdomar på ett behandlingshem som heter Short Term 12. Givetvis finns här en del svårigheter. Och givetvis är det inte bara ungdomarna som är inskrivna på hemmet som har en del bagage som kan behöva redas ut. Även personerna som ska hjälpa dem har det lite svårt ibland.

En historia om relationer och om att växa upp och allt det där. Den är hemskt bra, och det där ordet som är så hemskt obekvämt att använda - gripande. Den förtjänar mer utrymme än vad jag ger den här, ty det är en särdeles fin film, men den är lite knepig att prata om, så det får räcka såhär.

Bara berättelsen om hajen och bläckfisken gör den här filmen värd att se, och det finns en hel del bra utöver den. Missa den inte!

Betyg: 8/10

Om man ska ha det svårt så kan man åtminstone ha det tillsammans

Garden of Words   (trailer)

Takao är 15 år gammal och går i skolan någonstans i Tokyo. När det regnar gillar han att skolka och sätta sig i en närbelägen park och skissa på skor som han ska göra. En dag sitter en ung kvinna i parken. Förvecklingar följer.

Jag såg mest bara den här filmen eftersom jag hade hört att den skulle vara väldigt vacker att titta på. Det var den också. Sällan har jag väl sett så bedövande vackra bilder som Garden of Words hade att bjuda på, och bara det gör ju att filmen är värd att titta på. Men dessutom tycker jag att historien som vi får ta del av också är väldigt fin. Okej, den må vara lite tung på melodramat här och var, men när man ser anime så är det en del av dealen helt enkelt och om man inte kan komma över det så är man nog på fel ställe.

För mig så var Garden of Words som en liten mintpastill (den är bara 46 minuter lång) som kanske inte mättade alltför mycket, men som var väldigt trevlig för stunden och lämnade mig med en frisk smak i munnen.

Betyg: 7/10

Mysande i parken

Force Majeure   (trailer)

En svensk familj är på semester i den perfekta skidorten i Alperna. De har det alldeles utmärkt, fram till de får en liten skräckupplevelse med en kontrollerad lavin under några sekunder när det är oklart hur kontrollerad den faktiskt är. Under dessa sekunder flyr familjens far och lämnar sin familj vind för våg. Det visar sig snabbt att det aldrig var någon fara egentligen, men när snöyret har lagt sig så finns en obehaglig stämning kvar i familjen. Vilken sorts far skulle bara lämna sina barn?

Det finns hemskt mycket som  jag verkligen gillade med Force Majeure. När begåvade svenskar ger sig på att göra socialt obehag så kan det bli precis hur hemskt och hur underbart, ofta samtidigt, som helst. Detta är något som filmen bitvis får till alldeles perfekt. Det kan vara så hemskt mysigt att sitta och vrida sig i stolen å någons vägnar.

Dock finns det även andra saker som jag inte är så jätteförtjust i. Främst handlar det då om tematiska punkter som jag ofta tycker står lite i träta med sig själva eller den övriga filmen som helhet. Jag vill inte spoila för mycket, men det finns scener där jag tycker att att Force Majeure lämnar den naturliga dialogen och de naturliga karaktärerna i förmån för att göra nån poäng eller annan.

Som helhet var detta dock en riktigt njutbar film. Jag var fastnaglad vid skärmen från början till slut, och det skulle säkert du också vara!

Betyg: 8/10

Var man för sig själv!

På böljan den blå!

Ohoj, landkrabbor! Idag är det temadag på Adams Filmblogg!
Temat? Havet förstås! Jag har skrapat ihop tre recensioner av havsrelaterade filmer av varierande typ och kvalitet. Med lite tur får du feeling och bestämmer dig för att se ett par av dem!

All is Lost   (trailer)

En långfärdsseglare vaknar en morgon av att båten läcker. Den verkar ha krockat med en stor container med gympaskor som nån tappat. Vilken jäkla osis. Det sista man vill ha mitt på havet är ju ett hål i båten. Men vår stackars hjälte har bara nosat på ytan av allt elände som han kommer att råka ut för alldeles ensam ute på havet.

Jo, det är sannerligen en hel del som hade kunnat gå bättre för Robert Redford i den här filmen. När allt ser som mest hopplöst ut så hittar filmen alltid ett sätt att göra allt ännu värre. Men det gör också att varje liten seger känns så mycket mer tillfredsställande. Man lider med stackars Robban vid varje bakslag och hurrar vid varje liten seger.

All is Lost är en rätt fantastisk film och en som jag njöt av i fulla drag. Det var väl rätt länge sedan Robert Redford var något i närheten av relevant i någons uppskattning, men här gör han ett förjäkla bra och rätt minimalistiskt jobb. I korthet - den här är värd din tid!

Betyg: 8/10

Om härjade ansikten kunde tala

Atlantis   (trailer)

Milo är superpeppad på att hitta Atlantis. Självklart skulle jag aldrig ens drömma om att spoila huruvida han lyckas göra det i den här filmen.

Det här är en av de mer bortglömda Disneyfilmerna, och jag förstår till stor del varför. Okej, det är inte en jättedålig film, och "ett-färglatt-gäng-på-otroliga-äventyr"-grejen går väl nästan alltid hem, men den kan inte uppnå det där lilla extra som kan göra att man minns en äventyrsfilm flera år efter man sett den.

Problemet kanske är att ingen av huvudkaraktärerna, eller ens bikaraktärerna, är särskilt minnesvärda. Visst får vi veta vad de vill och vad de önskar, men inte mycket mer än så. Och vissa handlingar mot slutet av filmen tycks gå emot allt vi fått lära oss om dem under den senaste timmen. Sådant lämnar en bara kliandes i huvudet.

Om du vill se en något förbisedd animerad äventyrsfilm som låter dig upptäcka fantastiska nya världar så tycker jag att du ska vända dig till Treasure Planet eller Titan A.E. istället.

Betyg: 5/10

Han med glasögonen och vad-hon-nu-heter

Leviathan   (trailer)

En experimentell dokumentär om en fiskebåt. Se trailern!

Ordet "experimentell" bör skrivas kursivt i fet text och strykas under. När man pratar om Leviathan så betyder inte ens ordet "dokumentär" vad du är van att det betyder. Den är svår att beskriva, men jag kan säga att den inte nödvändigtvis syftar till att lära dig något konkret om havsfiske. Den har ingen statistik, inga talking heads och inte ens intervjuer med besättningen. Leviathan är ute efter något betydligt mer abstrakt än så.

Den vill få dig att känna hur arbetet på havet kan vara. Den vill få dig att känna lukterna och smakerna och få dig att höra ljudet av vågor mot skrovet och vatten som sköljer över den nyfångade fisken. Det finns inte mycket som liknar upplevelsen att se Leviathan, och jag säger det utan att vara helt säker på om jag själv tycker om den. Det är en film som inte leder någonvart och som egentligen inte vill något utom att göra sitt bästa för att transportera dig till en plats och till omständigheter som du antagligen aldrig kommer att komma i närheten av.

I vilket fall som helst måste jag ge den ordentligt med cred för vad den faktiskt lyckas med, vilket är att hålla en cynisk ungdom (nåja) av informationsåldern i trans under nästan en och en halv timme med bara lösryckta ljud och bilder.

Jag skulle aldrig garantera att någon alls skulle gilla Leviathan, men jag skulle ändå rekommendera den till nästan vem som helst bara för att låta dem uppleva något helt olikt allt annat de kommer att se det året.

Betyg: ??/10

En mås, flera möss

Filmer jag saknar någon djupare relation till. Ja vaddådå?

Hej där! Jag har haft en lite ofrivillig paus där jag inte haft just nån recension redo att lägga ut. Men nu har jag haft ett litet ryck då jag skrivit ihop en hel hoper igen, och jag kommer att fortsätta uppdatera varje onsdag.

Alltså!
Nästa uppdatering kommer onsdagen den 21:a oktober!

Holy Motors   (trailer)

En man blir hämtad av en limousine på morgonen och körs iväg till sin arbetsdag. Denna består av att klä ut sig till olika personer och leva ett helt annat liv under ungefär nån timme i taget. Vi får följa med, vi lyckans ostar.

Detta är en av de där filmerna som blankt vägrar låta publiken förstå vad som pågår. Man låter som en idiot när man i en recension säger att "det här är en konstig film", men dammit, Holy Motors är en konstig jävla film! Det finns helt enkelt ingen väg runt det! Jag kommer inte att ens försöka ge mig på att tolka de minst sagt bisarra saker som pågår i den här filmen eller ens låtsas förstå vad den egentligen vill ha sagt.

Den hade delar där den liksom glimmade till, trots att man egentligen inte förstod sammanhanget. Den hade också delar där den glimmade till just för att man inte förstod sammanhanget. Det vill säga den var så jäkla utflippad att man inte kunde annat än fascineras.

Med det sagt så kan man bara ta sig så långt i uppskattandet av en film som man inte förstår. Därför är det väldigt svårt för mig att rekommendera den som annat en märklig filmisk kuriosa.

Betyg: 6/10

me_irl

Inside Man   (trailer)

En grupp bankrånare belägrar en bank och tar ett 50-tal personer gisslan. Denzel Washington kallas in för att förhandla med dem, men eftersom tiden går blir det mer och mer klart att det nog inte är något vanligt bankrån eller några vanliga bankrånare som vi har att göra med.

Jag är oerhört svag för heist-filmer. Det vill säga filmer där fokus ligger på en grupp människor som samlas för att utföra en väldigt genomtänkt stöt, oftast för att få tag på värdesaker som egentligen inte tillhör dem. Det finns en väldigt lång och rik tradition av den här sortens filmer, men man kan väl säga att dessa kulminerade för den moderna tiden med Soderberghs Ocean's Eleven. Åtminstone är det nog filmen som de flesta tänker på när de tänker heist-film.

Jag gillar Ocean's Eleven väldigt mycket och jag skulle nog säga att Inside Man är nästan lika bra som den. De är dock väldigt olika filmer. Båda har intrikata planer, karismatiska huvudkaraktärer och en rad händelser som inte alltid är vad de verkar, men tonen är väldigt annorlunda. Inside Man är nog lite mer allvarlig i sin framtoning, även om karaktärerna bitvis är väldigt roliga.

Kan man kanske beskriva Inside Man som något i stil med "Ocean's Eleven möter Speed, med en matsked The Negotiator"? Jag vet inte om det är helt rättvist, men något sånt. Den gör i alla fall nog mycket bra och nog mycket annorlunda för att jag ska kunna rekommendera den någorlunda starkt. Se den!
Betyg: 7,5/10

Tjuv och polis

It's Such a Beautiful Day   (trailer)

Bill är på många sätt precis som alla andra. Han tänker på stora saker och han tänker på små saker. Han går till jobbet, han sover och han drömmer. På många andra sätt är han väldigt olika från oss andra. Det faktum att han bara är en streckgubbe är nog det minsta av dessa sätt.

Det är inte många som känner till Don Hertzfeldt. De som gör det känner nog till honom från Billy's Balloon eller Rejected. Båda helt strålande små kortfilmer med en väldigt distinkt stil och om du inte sett dem så ta 10-15 minuter nu och kika på dem.

It's Such a Beautiful Day är hans första långfilm (kallar man en film som är 62 minuter för en långfilm?) och den är rätt fantastisk på många sätt och vis. Det är inte alltid lätt att hänga med i vad som händer, men när den är rolig så är den väldigt rolig. Jag skulle nog detta till trots säga att den kanske är lite för lång för sitt eget bästa. Den hade inte förlorat särskilt mycket på att skala bort 5-10 minuter av de allra mest utdragna och konstiga delarna.

På det stora hela är jag dock rätt så nöjd. Den är värd att se, speciellt om man är ett Hertzfeldt-fan och kan acceptera hans lite märkligare sidor.
Betyg: 6,5/10

Väntar på bussen.

Det räcker för idag!

Vi ses nästa vecka!

Två resor in i själen. En resa i öknen.

Hej igen gott folk!

Här kommer en ny uppsättning recensioner! En salig blandning som vanligt, men det börjar dra ihop sig till mitt blå inlägg. Vad då det kan betyda. Det har även fötts en idé i mitt huvud som kan komma att resultera i en ordentlig omstrukturering av bloggen, men vi får se hur det blir med den saken. För tillfället kan ni i alla fall här läsa lite mer om möjliga filmer att se.

Ex Machina   (trailer)

Caleb är en programmerare på ett gigantiskt IT-företag som blir utvald att flygas ut till ett stort hus långt från civilisationen där företagets ägare Nathan bor och jobbar. Det visar sig att Nathan har gjort ett gigantiskt genombrott inom artificiell intelligens, och Calebs uppgift blir under ett par dagar att vara den mänskliga komponenten i ett Turingtest. Den icke-mänskliga komponenten är Ava, en oerhört avancerad robot.

Åh vad science fiction kan vara underbart när den hamnar i kompetenta händer! Det är en sådan total fröjd för mig när en sci-fi-rulle trycker på alla mina knappar att jag kan inte ens beskriva det.

Ex Machina känner till alla pojke-möter-robotflicka-filmer och vet vad vi väntar oss se. Den använder sedan detta emot oss på ett väldigt listigt sätt och resultatet är vad jag hoppas kommer att anses vara en klassiker i framtiden. Sällan har jag sett en film som behandlar framväxten av en artificiell intelligens som får hela scenariot att verka så hemskt sannolikt.

Detta är en film som du inte får missa. Den är bitvis snubblande nära ett mästerverk.
Betyg: 8,5/10

Nosce te ipsum

Mad Max: Fury Road   (trailer)

I ett postapokalyptiskt ökenlandskap följer vi Mad Max som hamnar i onåd med en krigsherre vid namn Immortan Joe. Vad som följer är i stort sett en enda lång biljakt i 90 minuter. Jag tycker inte ens om biljakter för böveln! De är nästan alltid den tråkigaste biten av actionfilmer.

Det är hemskt jobbigt att ge sig på att skriva en recension när man vet att inget man skriver kommer att förmedla hur fruktansvärt bra filmen är. Det går att prata sig blå i ansiktet om det visuella, det tematiska och den högintensiva regin, men fram till man faktiskt sitter i en biograf och upplever Mad Max så är allt bara tomma ord.

Vad jag försöker säga är att allt du hört om den här filmen är sant och jag tror att det finns en god chans att man kommer att se tillbaka på den här filmen som en av de stora actionklassikerna om 10 år, på samma nivå som Terminator 2 och The Matrix. Jo, den är så bra, och en av de mest intensiva upplevelser man kan få i en biograf.

Det är helt otroligt att tänka sig att killen som satte ihop den här filmen är en 70-årig gubbe. Vid den åldern ska man ju gnälla över musiken som ungdomar nuförtiden lyssnar på, inte sätta ihop actionfilmer som får de senaste 10 årens action att se nätt och prydlig ut. Fury Road tar med sig sensibiliteterna från det bästa för 30 år sedan, där tydlighet, insatser och karaktärerna var det viktigaste i actionfilmer, och blandar det med modern teknik på ett sätt som skulle få de flesta unga regissörer att rodna.

Mad Max är en närapå perfekt symfoni av explosioner, smuts, blod och olja och jag kan inte föreställa mig att det kommer att komma en lika kraftfull film de närmsta åren. Jag vet i alla fall att det var länge sedan vi fick det sist. Om vi ens någonsin haft det.
Betyg: 9/10

Perfekt vansinne

Solaris

Jag börjar den här recensionen med det första SMS:et jag skickade, ett par minuter efter att jag sett klart den:
"Men dessa satans jävla ryssar med deras satans jävla existensiella kriser! Jag känner att jag blir gudförbannad!".

Det sammanfattar nog rätt bra hur jag kände, och till viss del fortfarande känner inför Solaris. Jag kan stå ut med rätt mycket pretentiös onani när jag ser film. Jag ser gärna en film som oskyldig till motsatsen bevisats. Jag vill alltid tro det bästa om dem, så mitt tålamod med filmer är förhållandevis stort.

Men det kan bara räcka så långt. Jag orkade inte med Solaris. Jag fick helt enkelt erkänna mig besegrad när eftertexterna till  slut började rulla. Jag hittade nästan ingenting i filmen att greppa tag i. Eller tja, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren var en rätt duktig skådis, men var lämnar det mig om jag inte ens kan hitta något i hennes karaktär att relatera till?

Detta är hemskt frustrerande eftersom jag verkligen tycker om filmens premiss. Vi följer en psykolog som åker till en rymdstation på en fjärran planet som har ett gigantiskt levande hav på sig. Havet verkar ha den märkliga egenskapen att det manifesterar delar av besättningens medvetande i verkligheten.

Borde ju vara bra eller hur? Tyvärr så gjordes filmen för någon med betydligt större tålamod än jag har. Det är en medvetet och obevekligt långsam film med dialog som släpar sig fram och aldrig verkar ta sig någonvart. Stämningen under hela dess ej helt blygsamma 167 minuter är tung och deprimerande och helt enkelt för mycket för mig att sitta igenom med någon glädje kvar i kroppen.

Om du känner att du måste se en klassisk, några decennier gammal sci-fi med stora teman och som rör sig som en glaciär genom närmare tre timmar, se då istället 2001: A Space Odyssey. Den är bra som tusan. Solaris var en plåga.
Betyg: 4/10

Åh ångesten! All denna delikata ångest!

Vampyrer, tidsresor, blodsplatter och lite mer

Onsdagen är här igen, och med den en helt ny bunt filmer som kan vara värda att känna till. Med lite tur hittar du något nytt!

What We Do in the Shadows   (trailer)

En mockumentär som låter oss följa fyra vampyrer som lever tillsammans i ett hus i en stad i Nya Zeeland. De gör ungefär vad folk gör mest. Går ut och festar, bråkar med varandra om vems tur det är att diska och dricker människoblod.

Detta är en väldigt rolig film. Det är alltid ett mörker när man ska recensera komedier eftersom de står och faller på om man själv tycker att just de skämten är roliga på just den dagen, och det enda sättet att ta reda på om just du tycker att skämten är roliga är att skriva ner dem och se om du skrattar. Men det gör du inte för att man då antagligen just har förstört skämtet. Se bara tillbaka på den där paragrafen och se så torr och tråkig den är!

Men WWDITS är allt annat än tråkig! Jag kan säga att den lutar sig lite mer mot avig humor á la The Office, blandat med en dos av Flight of the Conchords. Om det är något som låter tilltalande så se den här filmen.

Usch, jag kom just på hur mycket jag hatar The Office US version. Jag kommer aldrig att förstå hur den blev så populär.
Betyg: 7,5/10

En odöd orkester

Safety Not Guaranteed   (trailer)

Tre journalister reser iväg till en liten stad för att undersöka en annons som söker efter en kompanjon till ett tidsreseäventyr. Är killen så galen som han verkar eller ligger det faktiskt något i vad han påstår?

Den här filmen var som klippt och skuren för Aubrey Plaza. Hon har en oerhört charmig avighet som hon aldrig egentligen verkar stänga av, varken på film eller i verkligheten, och den gör sig helt perfekt i den här sortens aningen skruvade indiekomedier. Inte för att jag egentligen kan påstå att jag sett supermånga filmer som liknar Safety Not Guaranteed särskilt mycket, men du förstår säkert vad jag menar. Om inte - se trailern.

Jag sitter här och funderar, men jag kan inte komma på något som jag inte tyckte om med den här filmen. Jag var i stort sett helt nöjd med den och det är inte särskilt ofta som det är fallet. Den var rolig och lite mysig på precis det sättet som jag hoppades att den skulle vara, och slutet lyckades till och med överträffa mina förhoppningar.

En väldigt bra film som fått nästan brottsligt lite uppmärksamhet. Den förtjänar bättre.
Betyg: 8,5/10

Glada actionamatörer

Tokyo Gore Police   (trailer...känsliga tittare varnas antar jag)

I framtidens Tokyo är polisen privatiserad och självskada och våld i allmänhet har vuxit till en industri. Dessutom har det börjat dyka upp individer som kallas Engineers. Dessa kännetecknas av att när man hugger av en kroppsdel på dem så växer det ut ett biomekaniskt vapen för att ta dess plats. I den här obehagliga verkligheten hittar vi Ruka, en polis och en expert på att döda Engineers.

Det finns ingen måtta på Tokyo Gore Police. Precis när man tror att man nått den yttersta gränsen på depraverad mänsklig fantasi så kommer nästa scen och korsar den, om och om igen. Det hjälper också att filmen oftast känns väldigt drömlik på ett sätt som gör det svårt att avgöra om det är meningen eller inte. Man försvinner in i en annan värld, där man kanske egentligen inte ens vill vara. Det är lite svårt att beskriva, men här är en lista på några saker du får se i Tokyo Gore police:

Reklamfilmer för de bästa rakhyvlarna för att skära upp sina handleder och för möjligheten att avrätta sina anhörigas mördare från sitt vardagsrum genom någon sorts blandning mellan Nintendo Wii och virtual reality. Frätande modersmjölk, använt som ett vapen. En freakshow-liknande klubb där man ställer ut människor som modifierat sina kroppar för att se ut som sniglar och stolar(!). En mänsklig "hund" med en gummimask och svärd istället för ben. Till synes oändliga fontäner av blod. Mycket, mycket mer.

Om något av ovanstående låter intressant, så kolla upp Tokyo Gore Police. När japaner gör body horror så håller de inte tillbaka.
Betyg: 7/10

Gator Girl

Backcountry   (trailer)

Ett ungt par ger sig ut på en campingtur som de sent kommer att glömma. Mer än så tycker jag inte att du ska veta innan du ger dig in i den här filmen. För du borde ge dig in i den här filmen!

Jag måste säga att jag är lite svag för den här typen av film, speciellt när de görs alldeles rätt. Som tur är så gör Backcountry sin grej alldeles rätt. Sällan får man uppleva sådan olidlig spänning med så enkla medel som vad den här filmen bjuder på och det ska den ha mycket cred för.

Tyvärr så skiner den låga budgeten igenom lite då och då, trots vad som verkar vara en väldigt begåvad regissör. En och annan scen hade säkert varit lite bättre och mer trovärdig om de hade fått bara lite extra pengar att röra sig med. Men detta är inget större klagomål, bara något som jag noterade i förbifarten.

Som helhet, väldigt bra!
Betyg: 7,5/10

Vilse i pannka...sm...i pannkakssmeten