Svartvita filmer

Glada pastellfärger i all ära, men nog har svartvitt också en del att ge oss ibland. Här är en samling filmer som jag sett nyligt och som inte känner något behov av att använda sig av färg för att berätta sin historia.

Godzilla

Länge har jag gått och funderat på att faktiskt ta mig för att se den gamla klassiska Godzillafilmen från 1954. Men när tar man sig för en sån grej liksom? Man har alltid en massa nya fräsiga saker som man vill se när man väl har tid över för lite film.

Häromdan hade jag både tid, lust och möjlighet att se Godzilla, och jag måste säga att jag är glad att jag gjorde det. Den överträffade mina förväntningar med viss marginal.

Självklart är det en film som är lätt att håna om man går in med den inställningen. Man kan sitta med sina goda vänner och skratta åt effekterna och det faktum att det rätt uppenbart att det ostoppbara monstret är en kille i en gummidräkt som lunkar omkring i en liten modellstad. Men därför är jag också rätt glad att jag såg den själv och gick in med avsikten att faktiskt försöka förstå vad den försökte göra med de begränsade medel som fanns tillgängliga för filmmakare på 50-talet.

Med det i åtanke kan jag konstatera att även om många av de efterkommande Godzillafilmerna kanske är rätt fåniga och publikfriande, så är originalet en förvånansvärt tankfull och melankolisk liten sak som behandlar frågor som var väldigt långt fram i det japanska medvetandet kring den tiden. Specifikt frågor kring vetenskapens frammarsch och de möjliga farorna som följer med den.

Det är värt att komma ihåg när man ser filmer som kom 30 år innan man föddes, och speciellt filmer från andra sidan jorden, att de faktiskt inte var gjorda för mig. Jag är inte den perfekta publiken för den. Det kulturella bagaget och de referens man har är så vitt skilda att det nog är svårt att ens föreställa sig. Så när en sådan film faktiskt lyckas hitta kontaktpunkter som talar till en på något plan så får man dra slutsatsen att den gör något väldigt rätt.

Jag tyckte om Godzilla. Den var överraskande tankfull och effekterna var inte så skrattretande som jag hade väntat mig. Jag måste dessutom nämna att soundtracket är rätt fantastiskt. Jag tycker att du borde se den nån dag om du inte redan gjort det. Både för att den är en klassiker som man gärna vill ha sett och för att den är väl värd besväret och faktiskt en genuint bra film.

Betyg: 7/10

Om nom nom

Ida   (trailer)

Jag använder frasen "polskt svartvitt drama" som kort för "pretentiös filmskolefilm som är omöjlig att uppskatta om man inte tar sig själv på totalt allvar". Därför tyckte jag att det var närmast komiskt när det förra året dök upp en film som hette Ida, ett polskt svartvitt drama som dessutom började få väldigt bra recensioner. Sen handlade den dessutom om en nunna några år efter andra världskriget, så mycket torrare än så kan det väl knappast bli.

Jag tänkte att det skulle bli intressant att se hur allt detta högtravande skulle falla ihop till en bra film, och det visade sig att kritikerna hade rätt. Vad som gör Ida annorlunda är mest hur den är filmad och hur den är klippt. Historien är inte överdrivet komplicerad eller svår att följa. En föräldralös nunna vid namn Anna uppmanas att åka och träffa sin enda kända levande släkting innan hon ska ta sina löften och stanna i klostret för resten av sitt liv. Hon får veta att hennes riktiga namn var Ida och att det finns en del historia att gräva upp kring hennes föräldrar.

Filmen är full av fina små ögonblick och uppbackad av väldigt bra skådespel från alla inblandade. Det är en mestadels tyst och lugn film och ögonblicken får andas så mycket som de behöver. Vi skrivs aldrig på näsan vad karaktärerna känner eller tänker utan får mest vinkar om det i blickar och pauser. Det låter kanske inte superfräckt, men jag tyckte verkligen om filmen och jag är glad att jag gav den en chans. Ida är dessutom alldeles förtrollande att titta på, både filmen och karaktären.

Betyg: 7,5/10

Intensivt dyrkande av herran

Persona   (trailer)

Sjuksköterskan Alma får i uppdrag att göra skådespelerskan Elisabet sällskap ut till en avlägsen stuga där de ska bo tillsammans. Detta eftersom Elisabet plötsligt slutat tala, och det är upp till Alma att reda ut varför.

Om man verkligen vill försöka utforska film och göra det ordentligt så har man förr eller senare inget annat val än att tackla Bergman. Frågan är egentligen bara vilken film man ska börja med, och svaret är egentligen Det Sjunde Inseglet, eftersom det antagligen är hans mest kända film. För mig blev det lite annorlunda eftersom jag tipsades av grabbarna på Filmspotting om att postern till Persona var alldeles extra fin och genomtänkt. När de sedan pratade om själva filmen tyckte jag att den lät hemskt intressant, så jag gav mig på den.

Resultatet blev ungefär som väntat: Jag förstod inte allt som pågick, men jag tyckte om den en hel del ändå.

Alla dessa klassiker verkar ha det gemensamt att de är väldigt vackert filmade och det är en hel del små fräcka kompositioner där de två kvinnornas ansikten liksom smälter in i varandra när linjen mellan deras identiteter börjar suddas ut en aning. Allt sånt är ju väldigt trevligt att titta på och så. Dessutom klingar inte skådespelarnas insatser riktigt lika falskt som jag tycker att de brukar göra speciellt i äldre svenska filmer.

Jag var intresserad och investerad hela vägen igenom filmen, och det är väl egentligen det absolut bästa man kan hoppas på när man pratar om en film som man egentligen inte förstår fullt ut. Jag tycker att den klart värd att se!

Betyg: 7/10

Två kvinnor?

Metropolis

I framtiden lever de rika på de fattigas bekostnad. Det är ett högavancerat industrisamhälle där arbetarklassen jobbar ihjäl sig i fabrikerna samtidigt som bourgeoisien lever bekvämt i sina stora hus och lägenhetsbyggnader. Men en industrimagnats son får plötsligt insikt om de orättvisor som pågår och svär att han ska få till en förändring.

Detta är den näst äldsta filmen jag sett, och en av de stora klassikerna. Den äldsta filmen jag sett är Nosferatu från 1922, och jag måste säga att jag föredrar den över Metropolis. Inte för att Metropolis är dålig direkt, men den är bara så hemskt annorlunda från vad jag är van att se nu, snart 100 år senare, att jag har så hemskt svårt att veta hur jag ska relatera till det på något meningsfullt sätt.

Jag kan inte säga att Metropolis lämnade ett särskilt djupt intryck på mig. Jag antar att man måste respektera vad den gjorde för filmmediet och det är alltid en fascinerande historielektion att se äldre filmer och uppleva ett annorlunda filmspråk. Men om jag skulle bedöma den som vilken film som helst i rent underhållningsvärde så kan jag inte påstå att den gav mig särskilt mycket.

Se den som en del av din personliga filmutbildning om sådana saker har något värde för dig, men vänta dig inte att bli helt överväldigad.
Betyg: 6/10 (usch, det där kändes inget bra, men jag måste ju vara ärlig)

En tokig man med hans splitter nya robot

La Jetée 

Fransoserna ska då alltid vara värst. La Jetée är en fransk experimentell science fictionfilm från -62 om en man i en postapokalyptisk framtid som väljs ut av en grupp vetenskapsmän att resa tillbaka i tiden för att stoppa apokalypsen innan den äger rum. Anledningen att just han väljs ut är att han har en väldigt tydlig minnesbild av en kvinna på en flygplats och möjligen lite ond bråd död.

Jag tror att ens uppskattning av den här filmen till mångt och mycket korrelerar med ens uppskattning av dess foto. Och fotot är rätt speciellt i att hela filmen bara består av en serie fotografier med en berättarröst i bakgrunden. Jag vet inte om man ens kan kalla detta för en film med gott samvete. Jag vill minnas att det kan ha stått "fotonovell" nånstans i förtexterna.

Nåja, är den bra då? Mitt svar är nog 'inte direkt'. Detta är utan tvekan för att jag inte förstod dess geni, men vi kan inte alla vara från frankrike eller hur? Jag var inte särskilt förtjust i stilen den fotograferades i heller, och jag tyckte bättre om historien när den hette 12 Monkeys. Okej okej, för att vara rättvis så är det väl egentligen 12 Monkeys som är en remake och utbrodering av La Jetée, men det struntar jag i. Jag tycker om 12 Monkeys, men jag är inte överförtjust i La Jetée.

Men samtidigt, om du har 30 minuter över och vill se något annorlunda så kör hårt. Det kan ju inte skada att prova nåt nytt, eller hur?
Betyg: 4/10

Framtidens kanske fräckaste solglasögon

Unga vuxna, existensiella kriser och datorer

Här kommer tre ytterligare filmer att sätta tänderna i!

The Maze Runner (trailer)

Ännu en film i den långa raden av filmer baserade på en populär bokserie för ungdomar som jag inte läst.

En ung man med vaknar med minnesförlust i en varuhiss som tar honom till en by(?) där bara unga män bor och har skapat en något ostadig tillvaro. Runt dem finns en gigantisk labyrint där farliga otäckningar lurar. Hur ska det gå?

Jag har inte mycket att säga om den här filmen. Den levererar ungefär vad man kan vänta sig och fungerar rätt bra som underhållning för nån kväll när du känner att du inte har något bättre för dig. Jag kan i alla fall säga att den lämnade mig nyfiken på nästa film i serien, så ett totalt misslyckande kan den ju inte vara. Dock inte heller någon större triumf.
Betyg; 6/10

Vackra ynglingar

The Zero Theorem (trailer)

Terry Gilliams senaste film om en programmerare i framtiden som sätts på uppgiften att bevisa att livet är meningslöst. Eller något ditåt.

Den var inte alltid helt lätt att följa, men jag tror ändå att jag i slutändan känner mig rätt positiv inför den. Visuellt är den väldigt imponerande och den har den där märkliga drömlika regin som Gilliam verkar gilla hemskt mycket.

Om du har sett några andra av hans filmer så kanske du vet vad du ger dig in på och kan justera dina förväntningar därefter. Jag är dock rätt säker på att det är en film som inte är för alla. Men se trailern och avgör själv om den ser ut som något för dig.
Betyg: 6,5/10

Vad kan vara ledsnare än Christoph Waltz i rymden?

The Imitation Game (trailer)

Vi får följa Alan Turing i hans kamp mot nazisterna. Mer specifikt hans kamp för att knäcka kodsystemet Enigma som nazisterna använde under andra världskriget.

Jag kan inte uppbåda mycket intresse att prata om The Imitation Game. Missförstå mig inte nu. Det är en bra film, men en bra film som vingklippts lite av förväntningar och de lovord som kastats över den. Den hyllades av många som en av förra årets bästa filmer och man pratade om vilken fantastisk skådespelare Benendict Cumberbatch var för att så förträffligt porträttera Turing.

För mig så var det en bra film, men inte mer. Jag kan inte komma på något som jag tyckte var särskilt dåligt med den (förutom kanske att jag tyckte att The 'Batch kändes lite väl konstgjord i sitt manér), men jag kan inte komma på särskilt mycket som jag tyckte var så ofantligt bra med den heller. En film som denna vill jag gärna tydligt komma ihåg några scener eller ögonblick från, även ett par månader efteråt. Det gör jag inte.
Betyg: 7,5/10

Benedict vet knappt själv vad han gör



En inkommande storm av recensioner och tips

Hej igen! Det var ett tag sedan nu.

Jag har gjort mitt bästa under det senaste halvåret för att skriva upp filmerna som jag sett på en lista. Tanken har varit att förr eller senare kommer jag säkert att få orken att skriva recensioner av dem. De senaste veckorna har jag inte haft särskilt mycket viktigt att göra, så jag fick lite feeling och plitade ihop en bunt recensioner.

Det visade sig att det kostar på att göra såhär långa uppehåll, så när jag var klar så hade jag skrivit fler än 30 recensioner av filmer hela vägen tillbaka till december. Jag kommer att portionera ut dessa under de kommande veckorna (månaderna?) och förhoppningsvis fylla på med ännu fler under tiden. De kommer inte att vara sorterade på nåt speciellt sätt förutom ett inlägg med bara svartvita filmer och ett inlägg med "blå" filmer (ni får se). Annars blir det bara en salig blandning av bra och dåliga filmer.

Den här bloggen kommer alltså att vara tämligen aktiv åtminstone ett tag framöver, så kika in lite då och då för nya filmtips!

---

Whiplash   (trailer)

Jag måste bara få det här ur vägen först. Om du läste mitt förra inlägg som listade mina favoritfilmer från 2014 så såg du kanske att jag beklagade mig över att jag inte hunnit se Whiplash och Gone Girl och att de mycket väl hade kunnat vara kandidater. Det hade jag rätt i.

Whiplash var den överlägset bästa filmen som släpptes 2014. Jag är ledsen The Babadook, jag älskar dig, men Whiplash är helt enkelt i en helt annan liga. Jag vill kanske till och med påstå att den kan vara en av de bästa filmer jag sett under de senaste 5 åren.

Vi får följa Andrew, en väldigt ambitiös jazztrummis på en väldigt prestigefylld musikskola. Hans talang blir snabbt uppmärksammad av skolans mest aktade lärare Fletcher - en bandledare som visar sig vara närapå sadistisk i sina metoder för att tvinga fram brillians ur sina elever.

Det är möjligt att jag gillar den här filmen oproportionerligt mycket både eftersom jag själv är trummis och för att den helt skamlöst och i fullt dagsljus propagerar för ett ideologiskt tänk som ligger väldigt långt bort från feel-good-tramset som vi normalt matas med i Hollywoodfilmer och som jag tycker att vi behöver betydligt mer av. Eller åtminstone som jag tolkade den. Dock så är det gott om människor som gjort en precis motsatt tolkning. Se den du och se vad du tycker. Oavsett vad man tycker om se trumslagare göra sin grej är regin, skådespelarna och manuset så jäkla starka att hela härligheten bara sjunger.

Betyg: 9,5/10

J.K Simmons gormar

Birdman   (trailer)

Michael Keaton spelar Riggan, en föredetting i skådespelarvärlden vars största claim-to-fame var att han för en massa år sedan spelade superhjälten Birdman i ett par väldigt populära filmer. Nu försöker han på ålderns höst bevisa för sig själv och världen att han minsann också har substans och konstnärliga ambitioner genom att sätta upp en lite småpretentiös teaterpjäs.

Ännu en film som mycket väl hade kunnat hamna på min topplista för 2014. Nu visade det sig ju att den vann en Oscar, så den behövde kanske inte min hjälp.

Efter att ha läst Film Crit Hulks analys av dess teman så känner jag att jag kanske gav den lite för mycket credit första gången jag såg den, men det är omöjligt att förneka den energi som sprakar på skärmen från början till slut när man ser den. Dessutom innehåller den ett par helt galna skådespelarinsatser från Ed Norton och Michael Keaton.

Betyg: 7,5/10

Förföljd av en tokstolle?

Gone Girl   (trailer)

Okej, det här är den sista filmen i gruppen som lika gärna hade kunnat vara på förra årets topplista. Jag lovar. Eller kanske inte.

Jag drog mig länge för att se Gone Girl eftersom jag inte hade läst färdigt boken än, men när filmens premiärdatum kom och gick, och boken fortfarande bara blev liggande och samlade damm så bestämde jag mig till slut för att se den. Ett beslut jag aldrig kom att ångra.

David Fincher vet vad han gör. Det har han bevisat många gånger och han gör det med Gone Girl också. Det är en film om våra relationer och de sociala masker vi bär, som är spännande och överraskande mest hela vägen igenom. En riktig höjdarrulle!
Betyg: 8/10

Det är aldrig för sent för en kram

De Bästa Filmerna 2014

Den här sortens listor är en nästan obligatorisk del av nyårsritualerna för alla som är intresserade av film. Det är väldigt lätt att försöka sätta sig över fenomenet genom att påpeka detta och rynka på näsan och säga att det är helt poänglöst och säger bara något om just den specifika skribentens smak. Men även om detta är sant så tycker jag ändå att det är väldigt intressant att titta runt och se vilka filmer som träffade närmast hjärtat på människor som ser väldigt, väldigt mycket film. Det kan åtminstone ge en möjlighet att ta tempen på filmklimatet och i bästa fall kanske även tipsa om filmer som man inte hört talas om, eller om filmer som man hört talas om men aldrig tänkte se fram tills någon gav en så helhjärtad rekommendation som att sätta den på sin årets-bästa-lista.

Jag tänkte först att det skulle bli en topp 10-lista, men när jag skrev upp de möjliga kandidaterna så kändes det så hjärtlöst att ta bort ett par av dem då de alla är utmärkta filmer, så det fick bli en topp 12-lista. Inte lika catchy, det medger jag, men det här är min blogg, inte din.

Jag måste även säga att även om jag numrerat listan så har jag funnit det i stort sett omöjligt att rangordna många av dessa filmer inbördes. Se därför siffrorna (även förstaplatsen) som en väldigt ungefärlig uppskattning. Precis som i min förra topplista så har jag sorterat den genom en basic bubblesort-algoritm. Jag går igenom den några gånger och jämför inläggen med varandra två och två för att se om de ska byta plats. Det är alltså egentligen det sämsta från två världar, vetenskapligt och ovetenskpligt, när man ska sortera en lista som denna, men jag tycker att det känns som en rimlig metod.

Dessutom kan det vara värt att nämna att jag inte alls sett alla filmer som jag velat se i år. Det finns en hel del filmer (Whiplash, Gone Girl m.fl.) som jag misstänker hade varit väl värda en plats på den här listan, men som jag helt enkelt inte haft tid eller möjlighet att se än.

12. Under the Skin

Jag dividerade rätt friskt med mig själv om den här filmen om en kvinna (varelse?) på jakt efter människokött(?) skulle få vara med på min topplista och det känns fortfarande inte helt rättvist när man tänker på att jag själv inte vet om jag överhuvudtaget tycker om fanskapet. Själva handlingen ger en inte mycket och på många ställen känns det som att den är medvetet och avsiktligt obskyr bara för att jävlas med publiken. Men med det sagt så kan jag ändå inte bortse ifrån att den fortfarande är en film som visat sig absolut omöjlig att glömma och ett par av scenerna (som jag inte ska spoila här) är för mig troligen årets starkaste. Bara därför får Under the Skin smita med här.

11. Locke

Underskatta inte hur svårt det är att beskriva för en oinvigd hur bra Locke är. "Det är typ en kille som sitter i en bil i en och en halv timme och försöker lösa en massa administrativa problem med att hälla betong på en byggplats samtidigt som han försöker rädda sitt hemliv, men... samtidigt måste han visa sig själv att han typ är stark nog att vara den man han ser sig själv som". Jag vet, jag vet, men den är bra! Lita på mig!

10. Coherence

En listig och klurig liten historia med stora koncept som bärs på axlarna av trovärdiga karaktärer och totalt naturligt skådespel. Coherence var en väldigt trevlig överraskning eftersom jag egentligen inte hade väntat mig något alls från den när jag såg den första gången. Men det dröjde inte länge innan jag förstod att den var något alldeles extra. Kanske till och med en av årets tio bästa?

9. The Lego Movie

En underbart rolig film. En film som tycks veta om hur löjligt konceptet med en Lego-film är, men bestämmer sig för att likt förbannat insistera på sig själv mot alla odds. Och det funkar! Det funkar oerhört bra! Energisk utan måtta, barnslig i sin fröjd utan att vara nedlåtande, roligare än det mesta i komediväg, och var det bara jag eller blev det inte lite dammigt i biografen där mot slutet?

8. Snowpiercer

Det behövs inte mycket mer än att vifta en kvist framför mig för att imponera på mig, så länge man sätter en post-apokalyptisk värld som bakgrund för den. Jag är svag för sånt där helt enkelt, och det medger jag. Snowpiercers post-apokalyptiska värld är väldigt bisarr, men helt fantastisk att befinna sig i och den ger dessutom en av de mer övertygande samhällskritiska budskap jag sett på ett bra tag. Jag brukar ofta inte ge mycket för "de-rika-mot-de-fattiga"-narrativen, men Snowpiercer piercade till och med snön runt mitt isiga hjärta. Den där klämmiga avslutningen hade funkat bättre på engelska misstänker jag.

7. Lucy

Jag tror att du kommer att behöva läsa rätt många Top-10:s för att hitta en till där Lucy figurerar. Det är helt enkelt inte en särskilt creddig film, och för de flesta, inte ens en särskilt bra sådan. Men för mig så var den det. Jag var med från början till slut, oavsett den löjeväckande premissen. Allt "vetenskapligt" i filmen är givetvis mer eller mindre totalt nonsens, men det har ingen betydelse. Den är kul och välutförd och det räckte för mig.

6. Edge of Tomorrow

En stor, dum blockbusterfilm från Hollywoods pengahungriga nöjesmaskin behöver inte nödvändigtvis vara särskilt dum visar det sig. Om fler actionfilmer kunde vara lika bra som Edge of Tomorrow så skulle världen kanske vara en lite bättre plats.

5. Grand Budapest Hotel

Vacker, varm och extremt rolig på det där charmiga sättet som Wes Anderson specialiserar sig på. Det verkar inte möjligt att sammanfatta det bästa av 2014 utan att nämna Grand Budapest Hotel, och detsamma är sant även i mitt fall. Om du inte gillar den här filmen har jag svårt att se hur du tekniskt sett kan räknas som en människa.

4. Nightcrawler

Jag är glad att jag lyckades hinna se den här filmen innan årets slut. Det var rätt snabbt uppenbart att den var en värdig tävlande om årets bästa film för mig. Det finns så hemskt mycket att gilla med den här filmen att jag inte ens tänker försöka beskriva det på det korta utrymmet som jag givit mig själv, men jag tror inte att det är en film som fått särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige, och det är förbaskat synd. Den är grymt bra och värd att ses av fler människor.

3. Frozen

Jag har inte mycket att säga om den här filmen som inte redan är sagt. Men i samma skola och med samma barnsliga glöd som Tangled så var Frozen en av de mest njutbara filmerna jag såg i år.

2. Interstellar

En vansinnigt ambitiös film. Den verkar snabbt ha fått ett rykte som en enda stor besvikelse i mångas ögon, men för mig så var den en uppenbarelse och en helt fantastisk bioupplevelse. Det fanns bitar när jag kliade mig på huvudet och undrade varför tempot var så märkligt, men innan filmens slut så blev allt kristallklart. En fantastisk film med en given plats på min lista.

1. The Babadook

Okej, jag är lika förvånad som du är. Jag ser inte särskilt många skräckfilmer längre. Jag brukade älska dem oerhört när jag var yngre, men faktum är att jag helt enkelt blivit för harig på senare år. Efter ett tag börjar man fråga sig själv om det är värt besväret att sitta med varje nerv på helspänn i två timmar bara för att få ta del av några billiga jump-scares och en undermålig historia med endimensionella karaktärer. Svaret har för mig oftare och oftare blivit nej. Jag är dock väldigt glad att jag gjorde ett undantag för The Babadook. Det är en skräckfilm, visst, och en väldigt effektiv sådan. Men det finns även hemskt mycket mer än så som pågår precis under ytan, och det är detta i kombination med att den är oerhört vackert filmad som gör att den hamnar på första plats på min lista.


Sedan tänkte jag nämna ett fåtal filmer som inte hamnade på listan. Det är egentligen bara mitt sätt att rättfärdiga utelämnandet av filmer som man kanske förväntar sig hitta på en lista som denna. Filmer som till exempel:

Boyhood
Visst hade den något alldeles extra, det medger jag, men det övergår mitt förstånd hur så många är villiga att se förbi de bitvis fruktansvärt dåliga skådespelarinsatserna och förställda situationerna Boyhood presenterar. Jag var redo att älska Boyhood, men jag kunde inte.

Guardians of the Galaxy
Den var underhållande hela vägen igenom. Väldigt underhållande här och där. Men det var något som saknades för mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men den höll inte riktigt måttet.

The Guest
Den enda anledningen att The Guest inte är med på listan är att jag glömde att skriva dit den. Förlåt mig, The Guest. Du är en av årets bästa filmer, men det får vara vår lilla hemlighet helt enkelt. Kanske får jag gottgöra det med en recension inom kort.

Adam Hinner Ikapp - Del 4

Sista hinna-ikapp-inlägget. Sen blir det att fortsätta som vanligt. Men förhoppningsvis lite mer regelbundna uppdateringar än vanligt.
Nåväl, vi kör!

A Million Ways to Die in the West   (trailer)

Seth McFarlane gjorde ännu en komedi.

Den är inte lika bra som Ted, men den duger fint. Den utspelar sig, som titeln kanske antyder, i den vilda västern och jag minns inte så noga vad den handlade om. Det spelar kanske inte så stor roll heller. Den var väldigt rolig bitvis. Mindre rolig bitvis. Som vanligt med McFarlane så är det mycket av karaktärer som hamnar i bisarra situationer och säger till varandra "men titta så hemskt bisarr den här situationen är!". Det låter väldigt snorkigt av mig att reducera humorn till det, men det är sant och det är inte nödvändigtvis något dåligt. Jag råkar gilla sånt, så för mig är det definitivt en rekommendation.

Betyg: 7/10

Inget har någonsin blivit sämre av Neil Patrick Harris

Kolla här till exempel!

Lucy   (trailer)

ScarJo spelar Lucy, en ung kvinna som genom en rad olyckliga händelser får i sig en drog som låser upp mer och mer potential i hennes hjärna. Vad ska hon göra med all den här nya informationen och med dessa nya förmågor? Se filmen och ta reda på det!

Det var en jäkla massa liv när den här filmen kom ut från folk som var arga eftersom "människor använder inte alls bara 10% av hjärnkapaciteten som den gamla myten påstår! Den här filmen är ju dum!". På det kan jag bara svara: ja det är möjligt. Håll nu käft och sitt ner i biografen!

Den här filmen är inte menad som en dokumentär. Den är menad som en actionfilm med små filosofiska undertoner, och som sådan tycker jag att den gör ett strålande jobb. Jag var med den här filmen till 100%  från början hela vägen till slutet. Den är så pass välgjord att det aldrig finns någon anledning att stanna upp och fundera på vad som är och inte är verklighetstroget. Om man låter sig ryckas med i premissen så kan man gott tycka att den är en av årets bästa actionfilmer, och det gjorde jag så det gör jag!

Betyg: 8,5/10

Scarlett är klipsk

Neighbors   (trailer)

Ett par och deras nyfödda bäbis flyttar in  i ett nytt grannskap och upptäcker till sin fasa att de hamnat granne med ett fraternity-hus som håller fester varje kväll och lever om och ställer till det sådär som ungdomar gör. Låt fejden börja!

En komedi som levererar hemskt mycket roligheter. Seth Rogen är rolig på det där sättet som han alltid är, men märkligt nog så är det nog den unga hunken Zac Efron som stjäl showen som en löjligt snygg och självsäker frat-boy som, trots att han uppenbarligen är väldigt intelligent, inte riktigt klurat ut sina prioriteringar i livet riktigt än.

En komedi ska få en att skratta och den här filmen fick mig att skratta en hel del. Den har dessutom ett bultande litet hjärta bakom skratten och det skadar ju knappast.

Betyg: 7,5/10

Vad kan man säga?

Maleficent   (trailer)

Berättelsen om Törnrosa från den onda häxans perspektiv.

Ingen vidare film. Värd att se mest för Angelina Jolie.

Betyg: 5/10

Ond eller bara missförstådd?

Snowpiercer   (trailer)

I framtiden är jorden täckt av is och det fåtalet tusen människor som finns kvar lever på ett gigantiskt tåg som åker runt runt den nu döda planeten. Om inte den premissen får dig att spetsa öronen lite så måste du omvärdera ditt liv tror jag.

Det övergår mitt förstånd att den här filmen har fått så lite uppmärksamhet som den har. Den är helt underbar och helt oförglömlig. Förutom att jag redan glömt vissa bitar av den. Men själva stämningen kommer att hänga med mig ett tag framöver. Det är en film som jag tror vinner mycket på att dess regissör inte är den typiska Hollywood-regissören. Den gör så många saker så delikat annorlunda och är så mycket rikare för det.

Sen är den dessutom en samhällsallegori som faktiskt får igenom en rimlig poäng utan att låta som att den är skriven av en tioåring (jag tittar på dig, Elysium).

Betyg: 8,5/10

Världens undergång är ingen dans på rosor

The Grand Budapest Hotel   (trailer)

Genom flera lager av berättare får vi höra berättelsen om hotellföreståndaren (?) som hamnar i en hel hop problem som involverar mord och vansinniga scener av kälkåkning.

Jag tror bestämt att det här var den första filmen av Wes Anderson som jag sett. Det är inte dåligt av en begynnande cinofil att behålla en blind fläck med hela Wes Andersons katalog, men jag har lyckats på något vis. Fram tills nu! Och ja, ni har hört rätt. The Grand Budapest Hotel är en helt underbar film.

Den är väldigt rolig och quirky, vad än det svenska ordet för det är... Och vem kan komma på en mer charmerande människa än Ralph Fiennes? Nej, precis. Jag trodde väl det. Om du tvekar det minsta gällande huruvida du ska se The Grand Budapest Hotel, ta en titt på trailern. Den ger en väldigt bra känsla för filmens sinne för humor och avslöjar inte för mycket.

Jag hade hemskt roligt i The Grand Budapest Hotel, och jag misstänker att du också skulle ha det.

Betyg: 8,5/10

En principfast man

300: Rise of an Empire   (trailer)

Det är minsann inte bara Leonidas' 300 som kämpade mot perserna den där gången, ni minns? Närå, det utspelade sig dessutom en betydligt mindre intressant och betydligt mindre välberättad historia parallellt och efter den första 300-filmen. I den var Eva Green naken lite. Men om sanningen ska fram så är väl Eva Green naken jämt?

För mig föll i alla fall det allra mesta i den här filmen rätt platt. Karaktärerna var betydligt mindre intressanta, actionscenerna var till stor del kopierade från den första filmen, men bara mer urvattnade och detsamma kan sägas för den visuella stilen. Jag tror till och med att krigarna hade mindre muskler i den här filmen, och bara det är anledning nog att skippa den.

Nej, jag kan inte uppbringa nog med engagemang för att skriva särskilt mycket om den här filmen. Den är som en lite plastigare, lite fulare, urtvättad version av 300, men utan alla de ikoniska scenerna. Det finns inte mycket mer att säga. Missa den gärna.

Betyg: 4/10

Sin City 2: A Dame to Kill For   (trailer)

Vi får se mer av alla de märkliga och otäcka sakerna som pågår under nätterna i Sin City. Några nya historier med gästspel från bekanta ansikten. Som helhet inget speciellt.

Jag hör till vad som verkar vara en utdöende skara av människor som faktiskt gillade den första Sin City en hel del. Kanske var jag bara förblindad av alla de fräcka visuella tricken, men jag kommer fortfarande väl ihåg karaktärerna och det måste ju säga något positivt, eller hur?

Däremot känner jag att det är väldigt svårt att försvara något alls med den här filmen. Speciellt om jag inte ska känna som att jag bara återupprepar allt jag sa om Rise of an Empire. Sin City 2 är sin föregångares fulare, dummare lillebror som postar bilder av sig själv utan tröja på Facebook då och då... och Eva Green är givetvis naken mest hela filmen.

Betyg: 3/10

Våld och kärlek

Adam Hinner Ikapp - Del 3

Usch vad tiden går fort! Ännu en vecka har gått och här kommer ännu en uppsättning filmrecensioner. Håll tillgodo!

Teenage Mutant Ninja Turtles   (trailer)

Ninjasköldpaddor slåss mot en robotsamuraj. Sen var det något om nån gas som skulle släppas ut och döda en massa människor.

Ännu en film som jag har svårt att hitta goda egenskaper hos. Den hade kunnat bli så mycket mer helt enkelt. Och ja, jag förstår att alla förväntningar och förhoppningar man någonsin hade på den här filmen till hundra procent var på grund av att man älskade dem när man var barn. Men det hindrar inte att de faktiskt hade kunnat göra något väldigt bra av grundkonceptet. Tyvärr så valde de den andra vägen.

Under tiden jag tittade på den så kände jag att actionscenerna bara var förlängningar av Bayformers frikostiga slow-mo och spasmiska kameraarbete, men jag ser tillbaka på dem nu med lite varmare blick. Det fanns faktiskt bra ögonblick i TMNT, de var bara begravda under ett halvfärdigt manus, schizofren ton och några riktigt förbluffande val från regissören.

Se den för ett par av actionscenerna och ett par roliga ögonblick här och var om du känner dig väldigt förlåtande och uttråkad någon kväll.

Betyg: 5/10

Bekanta ansikten

Edge of Tomorrow   (trailer)

Tom Cruise skickas mot sin vilja ut på slagfältet i framtiden när mänskligheten slåss (och förlorar) mot en armé av invaderande aliens. Han dödas nästan omedelbart. Kort därefter (innan?) vaknar han upp och upptäcker att han på något sätt fått förmågan att genomleva samma dag om och om igen. Enda villkoret är att han måste dö innan dagens slut för att kunna starta om igen.

Detta är en heltigenom bra film. Konceptet var intressant, det var väl utfört, skådespelarna var duktiga, actionscenerna var intensiva, allt bara klickade helt enkelt! Jag är rädd att den trots ett bra mottagande när den kom, kommer att glömmas bort inom ett par år, men jag kommer alltid att hålla en varm plats i mitt lilla gossehjärta för Edge of Tomorrow. Det är inte varje dag man får en sån helgjuten action-sci-fi och vi ska vara tacksamma när de dyker upp!

Detta är vad jag tror att jänkarna kallar en "must-see".

Betyg: 9/10

Mecha-Tom Cruise och Mecha-Emily Blunt

Captain America: The Winter Soldier   (trailer)

Den andra delen av historien om den töntigast namngivna superhjälten i Marveluniversat. Cap trasslar in sig i ett politiskt spel med korruption och lögner. Och explosioner.

Ännu ett exempel i raden av filmer som är riktigt bra under tiden man ser den, men som troligen inte kommer att lämna något varaktigt intryck i det långa loppet. Jag är glad att den finns eftersom den passar perfekt för en söndagkväll när man är sugen på en bra, fartfylld film, men inte kan komma på något som man inte redan sett tusen gånger. Vissa verkar hålla The Winter Soldier som en av de absolut bästa Marvelfilmerna, och jag kan förstå varför, men för mig blir den inte mycket mer än "bra".

Betyg: 7,5/10

Fin bild.

Frozen   (trailer)

Let it goooo!! Let it goooo!!!
I'm one with the wind and skyyy!!

---

Betyg: 9/10

En omedelbar klassiker

Godzilla   (trailer)

Jag tror inte att jag behöver ge särskilt mycket av en beskrivning av handlingen för en film som heter Godzilla. Ni vet vad ni har att vänta er.

Jag sörjer lite för Godzilla. Den hade potential att bli nästan den perfekta monsterfilmen. Alla scener som involverar gigantiska monster är nästan perfekta. De är filmade på ett sätt som verkligen förmedlar skalan på händelserna och som sådana är de för mig överlägsna (de iofs väldigt bra) scenerna i häromårets Pacific Rim.

Problemet med Godzilla är att huvudpersonen som vi får följa är det minst intressanta som pågår, inte bara på skärmen, utan antagligen i hela världen. Varje scen som han är med i kunde jag bara skaka på huvudet och undra varför vi överhuvudtaget följer det här stolpskottet. Förutom det faktum att han av en ren slump råkar vara på alla ställen på jorden där det dyker upp stora monster.

Jag kan rekommendera Godzilla, om inte annat för att nån gång då och då skymta den helt fantastiska filmen som ruvar bakom huvudkaraktärens tråkiga anlete.

Betyg: 7/10

En naturkatastrof

Det var det! Nästa vecka kommer den sista uppsättningen av filmerna som jag bunkrat upp med. Vi ses då!

Adam out.

Interstellar - En resa att komma ihåg

Okej, jag vet att jag sa att det skulle dröja en vecka till nästa inlägg och att det då skulle bli en hel bunt smårecensioner, men jag såg Interstellar häromdan och tänker att det säkert kan vara intressant för många att höra vad folk som sett den säger om den såhär inför helgen. Därför har jag gjort så att jag publicerat de nya smårecensionerna redan idag, och direkt därpå min Interstellar-recension, så att den ska vara i blickfånget och lätt att komma åt för eventuella fånar som irrar sig in hit den närmsta veckan.

Alltså: Först Interstellar. Under den en bunt nya smårecensioner! Grönt? Ok!

Då kör vi:

Det är kul att gå på bio!

Speciellt när det är dags att se en film som man sett fram emot länge och som verkar ha all potential i världen att faktiskt leverera på förväntningarna som man byggt upp. Jag har till exempel haft ögonen på Interstellar sedan den dök upp under Spielbergs imdb-sida som "announced". Sedan dess har det  hänt en hel del. Bland annat har regin lämnats över till Christopher Nolan (kanske mest känd för de nya Batmanfilmerna, Memento och Inception), listan över skådespelare har skiftat i alla regnbågens färger och ett tag såg det till och med
ut som att filmen inte alls skulle bli av.

Till slut verkade de dock få ordning på allt det byråkratiska och häromdan fick jag till slut möjlighet att gå och se Interstellar på bio.

Och vilken oerhörd fröjd den visade sig vara!

I framtiden som Interstellar låter oss ta del av har planeten vi bor på till slut fått nog av våra fasoner. Det blir svårare varje år att odla mat, och mänskligheten ligger på förintelsens brant. Den teknologiska optimism som präglar vår värld idag är nästan helt bortblåst och de flesta måste jobba hårt bara för att överleva. I den här världen får vi träffa Cooper spelad av den stilige herr Matthew McConaughey. En idealistisk majsbonde, fysiker, före detta NASA-pilot och ensam tvåbarnsfar. Allt detta inpackat bakom den mysigaste sydstatsdialekt du kan tänka dig. Cooper kämpar med alla de vardagliga sysslorna som passar en majsbonde i framtiden, men snubblar snart över en möjlighet att axla hela mänsklighetens framtid. Problemet är att det skulle innebära att han måste lämna sina barn under en obestämd tid. Och sin planet.

I rymden gäller det att hålla ihop

Det finns så hemskt mycket att säga om Interstellar, men jag kommer inte ens att kunna säga hälften av vad jag vill eftersom jag ska vara väldigt noga att tassa runt alla möjliga detaljer gällande handlingen. Jag vill rekommendera filmen, men jag vill också gärna att du ska kunna se den med lika lite vetskap om handlingen som jag gjorde. Jag länkar inte ens till en trailer den här gången.

Interstellar är nämligen en upptäcktsfärd i ordets sanna betydelse. Sällan vet man vad som kommer att lura runt nästa krök, men när man väl kommer dit finns det mer än nog där för att man ska tappa hakan. Visuellt är den ett sant storverk och jag skulle rekommendera att du såg filmen bara för den kavalkad av imponerande bildkompositioner som man utsätts för. Som tur är så är den också mer än bara ett vackert ansikte. Den behandlar relationer, kärlek, vetenskap och till och med människans plats i kosmos i en fantastisk, krämig smet som man kan sjunka ner och förlora sig i under två och en halv timme.

Det har ofta sagts att Nolan är en något kall regissör. Att han hellre koncentrerar sig på hur det sitter ihop än hur det känns. Jag förstår hur man skulle kunna rikta den kritiken mot Interstellar (och det har recensenter varit snabba att göra), men jag tycker inte att det är rättvist att betrakta den som bara en stor ekvation med karaktärer i. För mig kändes filmen hela tiden grundad i, och med fullt fokus på karaktärerna, faktiskt mer än i de flesta andra Nolan-filmer jag sett och det var intressant att följa dem och de förändringar de genomgår under resan.

Kubrick vem?

Kanske får den mycket av sina mänskliga element tack vare skådespelarna. Alla gör väldigt bra insatser utan något undantag som jag kan komma på nu och en del gör nog till och med de bästa rollprestationer jag sett från dem.

Det skulle även kännas lite dumt att inte nämna musiken (komponerad av den odödlige Hans Zimmer). Den löper hela spektrat mellan diskret och fjäderlätt till nästan outhärdligt fläskig och överväldigande. Inte helt olikt Zimmer/Nolans samarbete i Inception, och om du har sett Inception så håller du säkert med om att det är rätt bra betyg att nämnas i samma mening som den när det gäller musik.

Det finns säkert en del kritik som man kan rikta mot den. Den saktar ner lite väl mycket under ett par ögonblick här och där, och om man inte gillar små utbrott av spontan exposition från karaktärer så kanske Interstellar stundom kommer att göra dig lite otålig, men jag vill inte gräva ner mig i sånt där. När man presenteras med en så pass helgjuten film så känner jag mig bara otacksam när jag sitter och klyver hår och gnäller. Det är inte vad Interstellar handlar om. Den handlar om att kastas ut på en resa på gränsen till vad man ens kan föreställa sig och bara låta sig förundras.

Interstellar kan mycket väl vara den mest ambitiösa film jag sett i mitt liv, och den är utan tvivel en av årets bästa. Se den!

Betyg: 9/10