Adam Hinner Ikapp - Del 4

Sista hinna-ikapp-inlägget. Sen blir det att fortsätta som vanligt. Men förhoppningsvis lite mer regelbundna uppdateringar än vanligt.
Nåväl, vi kör!

A Million Ways to Die in the West   (trailer)

Seth McFarlane gjorde ännu en komedi.

Den är inte lika bra som Ted, men den duger fint. Den utspelar sig, som titeln kanske antyder, i den vilda västern och jag minns inte så noga vad den handlade om. Det spelar kanske inte så stor roll heller. Den var väldigt rolig bitvis. Mindre rolig bitvis. Som vanligt med McFarlane så är det mycket av karaktärer som hamnar i bisarra situationer och säger till varandra "men titta så hemskt bisarr den här situationen är!". Det låter väldigt snorkigt av mig att reducera humorn till det, men det är sant och det är inte nödvändigtvis något dåligt. Jag råkar gilla sånt, så för mig är det definitivt en rekommendation.

Betyg: 7/10

Inget har någonsin blivit sämre av Neil Patrick Harris

Kolla här till exempel!

Lucy   (trailer)

ScarJo spelar Lucy, en ung kvinna som genom en rad olyckliga händelser får i sig en drog som låser upp mer och mer potential i hennes hjärna. Vad ska hon göra med all den här nya informationen och med dessa nya förmågor? Se filmen och ta reda på det!

Det var en jäkla massa liv när den här filmen kom ut från folk som var arga eftersom "människor använder inte alls bara 10% av hjärnkapaciteten som den gamla myten påstår! Den här filmen är ju dum!". På det kan jag bara svara: ja det är möjligt. Håll nu käft och sitt ner i biografen!

Den här filmen är inte menad som en dokumentär. Den är menad som en actionfilm med små filosofiska undertoner, och som sådan tycker jag att den gör ett strålande jobb. Jag var med den här filmen till 100%  från början hela vägen till slutet. Den är så pass välgjord att det aldrig finns någon anledning att stanna upp och fundera på vad som är och inte är verklighetstroget. Om man låter sig ryckas med i premissen så kan man gott tycka att den är en av årets bästa actionfilmer, och det gjorde jag så det gör jag!

Betyg: 8,5/10

Scarlett är klipsk

Neighbors   (trailer)

Ett par och deras nyfödda bäbis flyttar in  i ett nytt grannskap och upptäcker till sin fasa att de hamnat granne med ett fraternity-hus som håller fester varje kväll och lever om och ställer till det sådär som ungdomar gör. Låt fejden börja!

En komedi som levererar hemskt mycket roligheter. Seth Rogen är rolig på det där sättet som han alltid är, men märkligt nog så är det nog den unga hunken Zac Efron som stjäl showen som en löjligt snygg och självsäker frat-boy som, trots att han uppenbarligen är väldigt intelligent, inte riktigt klurat ut sina prioriteringar i livet riktigt än.

En komedi ska få en att skratta och den här filmen fick mig att skratta en hel del. Den har dessutom ett bultande litet hjärta bakom skratten och det skadar ju knappast.

Betyg: 7,5/10

Vad kan man säga?

Maleficent   (trailer)

Berättelsen om Törnrosa från den onda häxans perspektiv.

Ingen vidare film. Värd att se mest för Angelina Jolie.

Betyg: 5/10

Ond eller bara missförstådd?

Snowpiercer   (trailer)

I framtiden är jorden täckt av is och det fåtalet tusen människor som finns kvar lever på ett gigantiskt tåg som åker runt runt den nu döda planeten. Om inte den premissen får dig att spetsa öronen lite så måste du omvärdera ditt liv tror jag.

Det övergår mitt förstånd att den här filmen har fått så lite uppmärksamhet som den har. Den är helt underbar och helt oförglömlig. Förutom att jag redan glömt vissa bitar av den. Men själva stämningen kommer att hänga med mig ett tag framöver. Det är en film som jag tror vinner mycket på att dess regissör inte är den typiska Hollywood-regissören. Den gör så många saker så delikat annorlunda och är så mycket rikare för det.

Sen är den dessutom en samhällsallegori som faktiskt får igenom en rimlig poäng utan att låta som att den är skriven av en tioåring (jag tittar på dig, Elysium).

Betyg: 8,5/10

Världens undergång är ingen dans på rosor

The Grand Budapest Hotel   (trailer)

Genom flera lager av berättare får vi höra berättelsen om hotellföreståndaren (?) som hamnar i en hel hop problem som involverar mord och vansinniga scener av kälkåkning.

Jag tror bestämt att det här var den första filmen av Wes Anderson som jag sett. Det är inte dåligt av en begynnande cinofil att behålla en blind fläck med hela Wes Andersons katalog, men jag har lyckats på något vis. Fram tills nu! Och ja, ni har hört rätt. The Grand Budapest Hotel är en helt underbar film.

Den är väldigt rolig och quirky, vad än det svenska ordet för det är... Och vem kan komma på en mer charmerande människa än Ralph Fiennes? Nej, precis. Jag trodde väl det. Om du tvekar det minsta gällande huruvida du ska se The Grand Budapest Hotel, ta en titt på trailern. Den ger en väldigt bra känsla för filmens sinne för humor och avslöjar inte för mycket.

Jag hade hemskt roligt i The Grand Budapest Hotel, och jag misstänker att du också skulle ha det.

Betyg: 8,5/10

En principfast man

300: Rise of an Empire   (trailer)

Det är minsann inte bara Leonidas' 300 som kämpade mot perserna den där gången, ni minns? Närå, det utspelade sig dessutom en betydligt mindre intressant och betydligt mindre välberättad historia parallellt och efter den första 300-filmen. I den var Eva Green naken lite. Men om sanningen ska fram så är väl Eva Green naken jämt?

För mig föll i alla fall det allra mesta i den här filmen rätt platt. Karaktärerna var betydligt mindre intressanta, actionscenerna var till stor del kopierade från den första filmen, men bara mer urvattnade och detsamma kan sägas för den visuella stilen. Jag tror till och med att krigarna hade mindre muskler i den här filmen, och bara det är anledning nog att skippa den.

Nej, jag kan inte uppbringa nog med engagemang för att skriva särskilt mycket om den här filmen. Den är som en lite plastigare, lite fulare, urtvättad version av 300, men utan alla de ikoniska scenerna. Det finns inte mycket mer att säga. Missa den gärna.

Betyg: 4/10

Sin City 2: A Dame to Kill For   (trailer)

Vi får se mer av alla de märkliga och otäcka sakerna som pågår under nätterna i Sin City. Några nya historier med gästspel från bekanta ansikten. Som helhet inget speciellt.

Jag hör till vad som verkar vara en utdöende skara av människor som faktiskt gillade den första Sin City en hel del. Kanske var jag bara förblindad av alla de fräcka visuella tricken, men jag kommer fortfarande väl ihåg karaktärerna och det måste ju säga något positivt, eller hur?

Däremot känner jag att det är väldigt svårt att försvara något alls med den här filmen. Speciellt om jag inte ska känna som att jag bara återupprepar allt jag sa om Rise of an Empire. Sin City 2 är sin föregångares fulare, dummare lillebror som postar bilder av sig själv utan tröja på Facebook då och då... och Eva Green är givetvis naken mest hela filmen.

Betyg: 3/10

Våld och kärlek

Adam Hinner Ikapp - Del 3

Usch vad tiden går fort! Ännu en vecka har gått och här kommer ännu en uppsättning filmrecensioner. Håll tillgodo!

Teenage Mutant Ninja Turtles   (trailer)

Ninjasköldpaddor slåss mot en robotsamuraj. Sen var det något om nån gas som skulle släppas ut och döda en massa människor.

Ännu en film som jag har svårt att hitta goda egenskaper hos. Den hade kunnat bli så mycket mer helt enkelt. Och ja, jag förstår att alla förväntningar och förhoppningar man någonsin hade på den här filmen till hundra procent var på grund av att man älskade dem när man var barn. Men det hindrar inte att de faktiskt hade kunnat göra något väldigt bra av grundkonceptet. Tyvärr så valde de den andra vägen.

Under tiden jag tittade på den så kände jag att actionscenerna bara var förlängningar av Bayformers frikostiga slow-mo och spasmiska kameraarbete, men jag ser tillbaka på dem nu med lite varmare blick. Det fanns faktiskt bra ögonblick i TMNT, de var bara begravda under ett halvfärdigt manus, schizofren ton och några riktigt förbluffande val från regissören.

Se den för ett par av actionscenerna och ett par roliga ögonblick här och var om du känner dig väldigt förlåtande och uttråkad någon kväll.

Betyg: 5/10

Bekanta ansikten

Edge of Tomorrow   (trailer)

Tom Cruise skickas mot sin vilja ut på slagfältet i framtiden när mänskligheten slåss (och förlorar) mot en armé av invaderande aliens. Han dödas nästan omedelbart. Kort därefter (innan?) vaknar han upp och upptäcker att han på något sätt fått förmågan att genomleva samma dag om och om igen. Enda villkoret är att han måste dö innan dagens slut för att kunna starta om igen.

Detta är en heltigenom bra film. Konceptet var intressant, det var väl utfört, skådespelarna var duktiga, actionscenerna var intensiva, allt bara klickade helt enkelt! Jag är rädd att den trots ett bra mottagande när den kom, kommer att glömmas bort inom ett par år, men jag kommer alltid att hålla en varm plats i mitt lilla gossehjärta för Edge of Tomorrow. Det är inte varje dag man får en sån helgjuten action-sci-fi och vi ska vara tacksamma när de dyker upp!

Detta är vad jag tror att jänkarna kallar en "must-see".

Betyg: 9/10

Mecha-Tom Cruise och Mecha-Emily Blunt

Captain America: The Winter Soldier   (trailer)

Den andra delen av historien om den töntigast namngivna superhjälten i Marveluniversat. Cap trasslar in sig i ett politiskt spel med korruption och lögner. Och explosioner.

Ännu ett exempel i raden av filmer som är riktigt bra under tiden man ser den, men som troligen inte kommer att lämna något varaktigt intryck i det långa loppet. Jag är glad att den finns eftersom den passar perfekt för en söndagkväll när man är sugen på en bra, fartfylld film, men inte kan komma på något som man inte redan sett tusen gånger. Vissa verkar hålla The Winter Soldier som en av de absolut bästa Marvelfilmerna, och jag kan förstå varför, men för mig blir den inte mycket mer än "bra".

Betyg: 7,5/10

Fin bild.

Frozen   (trailer)

Let it goooo!! Let it goooo!!!
I'm one with the wind and skyyy!!

---

Betyg: 9/10

En omedelbar klassiker

Godzilla   (trailer)

Jag tror inte att jag behöver ge särskilt mycket av en beskrivning av handlingen för en film som heter Godzilla. Ni vet vad ni har att vänta er.

Jag sörjer lite för Godzilla. Den hade potential att bli nästan den perfekta monsterfilmen. Alla scener som involverar gigantiska monster är nästan perfekta. De är filmade på ett sätt som verkligen förmedlar skalan på händelserna och som sådana är de för mig överlägsna (de iofs väldigt bra) scenerna i häromårets Pacific Rim.

Problemet med Godzilla är att huvudpersonen som vi får följa är det minst intressanta som pågår, inte bara på skärmen, utan antagligen i hela världen. Varje scen som han är med i kunde jag bara skaka på huvudet och undra varför vi överhuvudtaget följer det här stolpskottet. Förutom det faktum att han av en ren slump råkar vara på alla ställen på jorden där det dyker upp stora monster.

Jag kan rekommendera Godzilla, om inte annat för att nån gång då och då skymta den helt fantastiska filmen som ruvar bakom huvudkaraktärens tråkiga anlete.

Betyg: 7/10

En naturkatastrof

Det var det! Nästa vecka kommer den sista uppsättningen av filmerna som jag bunkrat upp med. Vi ses då!

Adam out.

Interstellar - En resa att komma ihåg

Okej, jag vet att jag sa att det skulle dröja en vecka till nästa inlägg och att det då skulle bli en hel bunt smårecensioner, men jag såg Interstellar häromdan och tänker att det säkert kan vara intressant för många att höra vad folk som sett den säger om den såhär inför helgen. Därför har jag gjort så att jag publicerat de nya smårecensionerna redan idag, och direkt därpå min Interstellar-recension, så att den ska vara i blickfånget och lätt att komma åt för eventuella fånar som irrar sig in hit den närmsta veckan.

Alltså: Först Interstellar. Under den en bunt nya smårecensioner! Grönt? Ok!

Då kör vi:

Det är kul att gå på bio!

Speciellt när det är dags att se en film som man sett fram emot länge och som verkar ha all potential i världen att faktiskt leverera på förväntningarna som man byggt upp. Jag har till exempel haft ögonen på Interstellar sedan den dök upp under Spielbergs imdb-sida som "announced". Sedan dess har det  hänt en hel del. Bland annat har regin lämnats över till Christopher Nolan (kanske mest känd för de nya Batmanfilmerna, Memento och Inception), listan över skådespelare har skiftat i alla regnbågens färger och ett tag såg det till och med
ut som att filmen inte alls skulle bli av.

Till slut verkade de dock få ordning på allt det byråkratiska och häromdan fick jag till slut möjlighet att gå och se Interstellar på bio.

Och vilken oerhörd fröjd den visade sig vara!

I framtiden som Interstellar låter oss ta del av har planeten vi bor på till slut fått nog av våra fasoner. Det blir svårare varje år att odla mat, och mänskligheten ligger på förintelsens brant. Den teknologiska optimism som präglar vår värld idag är nästan helt bortblåst och de flesta måste jobba hårt bara för att överleva. I den här världen får vi träffa Cooper spelad av den stilige herr Matthew McConaughey. En idealistisk majsbonde, fysiker, före detta NASA-pilot och ensam tvåbarnsfar. Allt detta inpackat bakom den mysigaste sydstatsdialekt du kan tänka dig. Cooper kämpar med alla de vardagliga sysslorna som passar en majsbonde i framtiden, men snubblar snart över en möjlighet att axla hela mänsklighetens framtid. Problemet är att det skulle innebära att han måste lämna sina barn under en obestämd tid. Och sin planet.

I rymden gäller det att hålla ihop

Det finns så hemskt mycket att säga om Interstellar, men jag kommer inte ens att kunna säga hälften av vad jag vill eftersom jag ska vara väldigt noga att tassa runt alla möjliga detaljer gällande handlingen. Jag vill rekommendera filmen, men jag vill också gärna att du ska kunna se den med lika lite vetskap om handlingen som jag gjorde. Jag länkar inte ens till en trailer den här gången.

Interstellar är nämligen en upptäcktsfärd i ordets sanna betydelse. Sällan vet man vad som kommer att lura runt nästa krök, men när man väl kommer dit finns det mer än nog där för att man ska tappa hakan. Visuellt är den ett sant storverk och jag skulle rekommendera att du såg filmen bara för den kavalkad av imponerande bildkompositioner som man utsätts för. Som tur är så är den också mer än bara ett vackert ansikte. Den behandlar relationer, kärlek, vetenskap och till och med människans plats i kosmos i en fantastisk, krämig smet som man kan sjunka ner och förlora sig i under två och en halv timme.

Det har ofta sagts att Nolan är en något kall regissör. Att han hellre koncentrerar sig på hur det sitter ihop än hur det känns. Jag förstår hur man skulle kunna rikta den kritiken mot Interstellar (och det har recensenter varit snabba att göra), men jag tycker inte att det är rättvist att betrakta den som bara en stor ekvation med karaktärer i. För mig kändes filmen hela tiden grundad i, och med fullt fokus på karaktärerna, faktiskt mer än i de flesta andra Nolan-filmer jag sett och det var intressant att följa dem och de förändringar de genomgår under resan.

Kubrick vem?

Kanske får den mycket av sina mänskliga element tack vare skådespelarna. Alla gör väldigt bra insatser utan något undantag som jag kan komma på nu och en del gör nog till och med de bästa rollprestationer jag sett från dem.

Det skulle även kännas lite dumt att inte nämna musiken (komponerad av den odödlige Hans Zimmer). Den löper hela spektrat mellan diskret och fjäderlätt till nästan outhärdligt fläskig och överväldigande. Inte helt olikt Zimmer/Nolans samarbete i Inception, och om du har sett Inception så håller du säkert med om att det är rätt bra betyg att nämnas i samma mening som den när det gäller musik.

Det finns säkert en del kritik som man kan rikta mot den. Den saktar ner lite väl mycket under ett par ögonblick här och där, och om man inte gillar små utbrott av spontan exposition från karaktärer så kanske Interstellar stundom kommer att göra dig lite otålig, men jag vill inte gräva ner mig i sånt där. När man presenteras med en så pass helgjuten film så känner jag mig bara otacksam när jag sitter och klyver hår och gnäller. Det är inte vad Interstellar handlar om. Den handlar om att kastas ut på en resa på gränsen till vad man ens kan föreställa sig och bara låta sig förundras.

Interstellar kan mycket väl vara den mest ambitiösa film jag sett i mitt liv, och den är utan tvivel en av årets bästa. Se den!

Betyg: 9/10

Adam Hinner Ikapp - Del 2

Vi kör igång direkt! Här kommer ytterligare en bunt filmer!

The One I Love   (trailer)

Ett par känner att de börjar tappa gnistan i sitt förhållande och deras terapeut skickar dem till ett avsides hus i skogen där de ska få en möjlighet att koppla av lite och lära känna varandra på nytt. Det dröjer inte länge innan väldigt märkliga saker börjar hända.

Jag vet, visst låter det som en skräckfilm? Det är i alla fall ingen skräckfilm, långt därifrån. Jag skulle snarare beskriva det som en romantisk dramakomedi som utspelar sig i The Twilight Zone. Det är alltså en high-concept-film som utforskar teman som vem som helst kan känna igen som någonsin varit i ett längre förhållande. Jag skulle nog säga att den gör det på ett hyfsat moget och sansat vis också. Det verkar inte som att den nödvändigtvis är ute efter den breda massans godkännande och gör därför sin egen grej på många sätt.

Jag uppskattade i stort sett hela filmen och kan därför rekommendera den om du är på humör för en lite halvknäpp, men väldigt varm film.

Betyg: 7,5/10

Konstig poster. Rätt konstig film.

Guardians of the Galaxy   (trailer)

En grupp osannolika hjältar förs samman av omständigheter utanför deras kontroll och sätts i sitsen att kanske försöka rädda galaxen.

Jag känner inte att jag behöver säga särskilt mycket här eftersom de allra flesta förmodligen hört talas om den här filmen vid det här laget. Min ödmjuka åsikt var att den var alldeles utmärkt underhållning, men kanske inte den uppenbarelse som många andra verkar tycka att den var. Det är värt att nämna dock att det alltid är uppfriskande med filmer som faktiskt försöker ha lite roligt tillsammans med publiken i denna cyniska tidsålder vi lever i. Även om skämten inte alltid landar till hundra procent.

Betyg: 7,5/10

Rocket Raccoon och Groot

22 Jump Street   (trailer)

Jag tror bestämt att jag skrev en recension av 21 Jump Street när den kom för några år sedan, kan det stämma? Jag orkar inte gå tillbaka och kolla, men jag kan säga i alla fall att den hör till en av mina favoritkomedier i modern tid. Den var totalt skruvad (det finns inget ord att använda här om man inte vill låta 70 år gammal) och vägrade be om ursäkt för det.

Uppföljaren, 22 Jump Street, är precis lika störd och precis lika rolig. Det är väldigt svårt att recensera komedier då det är skämten som de står och faller på och man kan inte gärna återge dessa. Handlingen är inte särskilt speciell, den drar inte i hjärtesträngarna på något betydande sätt och det finns egentligen inte mycket estetiskt att hänga i julgranen. Den är bara rakt upp och ner väldigt, väldigt rolig, och det räcker långt!

Betyg: 8/10

Kool Kats

Autómata   (trailer)

I en post-apokalyptisk värld har större delen av jordklotet torkat ut. Människor gömmer sig bakom stora murar i städer som påminner farligt mycket om Blade Runner där robotar utför det mesta av arbetet och hopp verkar vara en bristvara för de flesta. Här börjar historien. Och här börjar något märkligt hända med vissa av robotarna.

Ett område som det är lätt att få mig att fnittra som en skolflicka. En post-apokalyptisk värld med robotar och som behandlar teknologisk singularitet? Sign me up bro...tato!

Tyvärr så finns det inte mycket annat än premissen som Autómata gjorde rätt. Jag känner att den hade gjort sig mycket bättre som en bok, något som den antagligen var (jag orkar inte kolla upp det) innan den blev en film. Filmen hade sin egen speciella stil, men den föll mig inte i smaken och att döma av dess mottagande så var detta fallet för många andra också.

Betyg: 5/10

Förbryllade

Transformers: Age of Extinction   (trailer)

Robotar slåss och nån stygg robot vill göra...nåt hemskt. Tror jag.

Det är en till Transformers-film helt enkelt. Kan inte Michael Bay bara sluta göra de här filmerna? För hans egen skull och för vår? Lämna över dem till en totalt okänd regissör med en vision istället! Ta det hela i en helt ny riktning! Gör något NYTT för helvete! Om någon hade sagt till mig för 8-9 år sedan att jag skulle komma att sitta och sucka och titta på klockan under en film där stora, extremt välanimerade robotar slogs mot varandra i över två timmar så hade jag antagligen skrattat gott. Men det är precis vad jag gjort under de senaste två (tre?) Transformers-filmerna, och jag kommer aldrig att förlåta Bay för det.

Dessa filmer är så oerhört välanimerade och mängden pengar och tid som de plöjt ner i dem syns på varenda bildruta, men det finns helt enkelt ingenting här! Det är läsk och godis till middag! Det är helt tomma kolhydrater!

Om jag ska försöka hitta något positivt att säga om Transformers 4 som inte handlar om att den är ett tekniskt underverk så skulle det väl antagligen vara att Mark Wahlberg var riktigt bra. Det går inte att komma ifrån att karln har en väldig komisk timing i all sin helylleamerikanska uppriktighet.

Resten är mer eller mindre total dynga.

Betyg: 3/10

En 10-årings våta dröm

Det var allt för den här gången! Om en vecka kommer ännu en bunt!

Adam Hinner Ikapp - Del 1

Adam är äntligen tillbaka!!
Eller hur?
...någon?

Jag har haft något av en paus igen, men under den perioden har jag försökt att skriva upp namnen på de flesta av filmerna jag sett så att jag ska komma ihåg att recensera dem. Häromdan fick jag ett ryck och skrev ihop inte mindre än 23 recensioner på filmer som jag sett under den här tiden. De är lite korta, dels eftersom det var så många att skriva och dels eftersom jag inte minns alla till hundra procent, men jag tänker att jag ska publicera dem, typ fem i taget under de kommande veckorna.

Noah (2014)   (trailer)

En väldigt annorlunda tolkning av berättelsen om Noa. Man kan tycka att det borde vara svårt att göra en berättelse om en guddom som bestämmer sig för att utplåna allt liv på jorden mycket mörkare än den redan är, men Noah lyckas på något vis. Den presenterade en betydligt mindre barnvänlig version av myten och det är till dess förtjänst.

Jag gillade som bekant (?) Darren Aronofskys förra film Black Swan rätt mycket och var lite spänd på att se vad han skulle hitta på med den ofta berättade historien från bibelns början. Resultaten är en väldigt annorlunda, men väldigt bra film. En film som antagligen kommer att gå både kristna och ateister på nerverna. Till exempel så minns jag inte att berättelsen från bibeln innehöll några gigantiska stenmonster, men det hela funkar.

Jag kan rekommendera den med gott samvete.

Betyg: 7/10

Varför bygger du Noa en båt?

Och varför rakar du dig inte på morgnarna?

The Purge: Anarchy (2014)   (trailer)

Uppföljaren till The Purge, en film som jag aldrig såg eftersom den fick ett väldigt svalt mottagande när den kom. Jag hörde dock att uppföljaren skulle vara bättre och i stort sett helt frikopplad från den första, så jag bestämde mig för att ge den en chans.

Premissen är att Amerika inför en dag varje år när alla brott är lagliga genom en hel natt. Tanken är att folk ska få utlopp för sina våldsamma impulser och därmed inte känna något behov att bryta mot lagen resten av året. Det hela är förstås en hemskt blodig affär och vi får följa en grupp människor som försöker överleva natten.

The Purge: Anarchy var en hyfsat bra film. Jag har inte jättemycket mer att säga. Den tar en bra idé och utforskar en hel massa olika sidor av den i samma film, men jag kände inte att jag någonsin var helt investerad i den. Med det sagt så fanns det dock ett par väldigt bra scener. Och minst en väldigt bra scen. Som helhet får jag väl säga att det är en rekommendation.

Betyg: 6,5/10

Fyra mot en är fegt, men kul

The Bothersome Man (2006)   (trailer)

En norsk film om en man som dyker upp i en stad där allt verkar vara frid och fröjd. Faktum är att allt verkar vara lite väl frid och fröjd, och man känner hur något mörkt ligger och lurar under ytan. Kommer han att lyckas gå till botten med vad som pågår? Vart har han egentligen hamnat?

Ännu en helt okej film, men en som inte lämnar något särskilt djupt varande intryck. Åtminstone inte för mig, men jag kan föreställa mig att andra skulle kunna ha en helt annan reaktion. Den har en väldigt förtryckande stämning som ligger och skaver genom hela filmen, men även ett märkligt och väldigt svart sinne för humor. Jag skulle säga att den är värd att se, om inte annat bara för att få se något annorlunda. Dessutom är det ju solidariskt att stödja nordiska filmmakare.

Betyg: 6/10

Alldeles ensam, sånär som på en keps

Coherence (2013)   (trailer)

En grupp gamla vänner samlas för att äta middag, dricka och ha det trevligt tillsammans. Vi får veta att en komet kommer att passera under kvällen, och detta visar sig ha konsekvenser för våra protagonisters middagsplaner.

Nu börjar det likna något igen! Det här är min sorts film. Den är något av en mind-bender som leker med ett intressant koncept och använder det för att berätta en bra historia och utforska spännande teman. Stilen på dialogen är väldigt lös på sättet där skådisarna trampar över varandras repliker och så vidare, men från vad jag hört så visste inte ens skådespelarna till hundra procent vad som skulle hända när de spelade in den. Mycket av det var tydligen improviserat, och om detta stämmer så kan jag bara säga att det känns i den färdiga produkten och för mig gjorde det hela filmen betydligt mer verklighetsnära.

Jag skulle säga att det är en perfekt film för dig som gillar att sitta med ett glas vin i handen med dina vänner och utforska "vore-det-inte-häftigt-om..."-idéer in på sena natten. Mer än så kan jag inte säga utan att avslöja för mycket om den.

Jag kan varmt rekommendera Coherence och jag ser fram emot nästa gång jag får möjlighet att se den igen.

Betyg: 8,5/10

Detta är den mest actionfyllda bilden jag kan hitta från Coherence

Men låt er inte luras! Den är rätt genialisk.

Time Crimes (2007)   (trailer)

En man får syn på något väldigt märkligt från sin solstol utanför hans stora, fina, spanska hus. När han går för att undersöka det dras han in i en kedja av händelser som blir mer och mer invecklad.

Denna spanska film behandlar, som titeln kanske antyder, tidsresor. Jag är ju väldigt svag för sånt, och det krävs kanske inte jättemycket för att imponera på mig bara man kastar in lite tidsresande. Jag satt dock och suckade och rullade med ögonen under den första hälften av filmen då det kändes så smärtsamt uppenbart vart det hela var på väg.

Till min stora glädje så ryckte den upp sig under den andra hälften. Historien blev betydligt intressantare efter den började ta vändningar som man inte alltid kunde förutsäga, och som helhet skulle jag säga att trots att huvudkaraktären var en av de minst sympatiska hjältarna jag sett i en film, så var Time Crimes ändå en riktigt njutbar film.

Betyg: 7/10

Tittut!

Locke (2013)   (trailer)

En man sitter i sin bil.

Det låter inte som mycket av en synopsis, men se den och förvånas över hur mycket man kan göra med i stort sett ingenting. I princip hela filmen utspelar sig i en bil där vår hjälte Ivan Locke sitter, fast besluten att göra vad som måste göras och samtidigt hindra sitt liv från att totalt falla i spillror. Detta gör han genom en serie telefonsamtal, en grym förmåga att lösa problem och ett ofattbart lugn.

Det är en väldigt spännande och hela tiden intressant film. Vem hade kunnat tro att man skulle kunna sitta totalt engagerad och lyssna på en man som sitter och pratar om de byråkratiska aspekterna av att hälla betong? Men tydligen går det alldeles utmärkt med kombinationen av bra skådespel, bra regi och ett bra manus.

Locke hör nog till mina favoritfilmer under 2014 och jag rekommenderar den till vem som helst som inte har något emot dialogtunga filmer!

Betyg: 8/10

En man, en bil, ett problem

Det var allt jag hade att erbjuda för den här gången, men jag har fortfarande 3 nya inlägg med minst 5 saftiga recensioner styck kvar i kammaren, så titta tillbaka inom en vecka så ses vi då!

Adam, out!

Bloggens ärofyllda återkomst - Fyra splitter nya filmer!

Okej, det var ett tag sedan sist, men jag har sett några nya filmer. En del är intressanta, andra är inte så intressanta. Jag ska bara försöka bli varm i kläderna igen med det här inlägget, så justera dina (förhoppningsvis redan lämpligt låga) förväntningar därefter.

How to Train Your Dragon 2   (trailer)

Den första Draktränaren (jag kommer att använda dess svenska titel då det är bekvämare att skriva) var väldigt bra. Jag trodde inte att jag skulle tycka det när jag först kom i kontakt med den, men det går inte att komma runt. Den hör till åtminstone mina topp 10 dataanimerade filmer. Jag gick dock ändå in i uppföljaren med rätt låga förväntningar, då jag kände att magin i den första filmen skulle vara svår att återskapa då dess charm byggde mycket på att upptäcka en helt ny värld och hur allting i den fungerade, och att bara göra det igen skulle vara omöjligt.

Draktränaren 2 låter oss bara fortsätta utforska den här världen och det hela funkar väldigt bra. Historien fortsätter följa Hiccup, vår huvudperson från den första filmen. Han har blivit äldre och mognare och försöker kartlägga sin värld från ryggen av hans drake. Inom kort får vi dock veta att det finns en man som heter Drago Bludvist som håller på att bygga en armé av drakryttare. Hiccup bestämmer sig för att det inte är okej. Förvecklingar följer.

Hiccup glad, Toothless arg

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, eller ens prata särskilt mycket om den här filmen eftersom bitarna som jag tyckte var överlägset mest intressanta involverar att man måste prata om spoilers och sånt försöker jag undvika. Men jag kan säga att den förvånade mig på allvar ett par gånger. Det är inte helt vanligt att barnfilmer tar så drastiska vändningar i handlingen som Draktränaren 2 gör. Under ett tag hade jag ingen aning om vart filmen var på väg och vissa förvecklingar fick mig att undra om den någonsin skulle kunna sluta på ett sätt som skulle låta de yngsta i publiken somna gott den natten. Eller någonsin igen.

Den har kallats för trilogins Empire Strikes Back, och jag kan förstå varför då dess ton är något mörkare än originalets. Dock så tyckte jag inte att den löste upp alla trådar som den fnurrade ihop på ett helt tillfredställande sätt, och det drar ner betyget en aning för mig.

Som sagt så vill jag inte prata om den här filmen särskilt mycket, så jag lämnar det så. Den är väldigt bra, men inte riktigt lika bra som den första. Se den!

Betyg: 7,5/10

X-Men: Days of Future Past (trailer)

I framtiden har världen förvandlats till en dystopisk mardröm där alla mutanter i X-men:s universum antingen dödats av eller ständigt jagas av ofattbart dödliga robotar som kallas Sentinels. Mutanternas enda hopp är att skicka filmseriens mest populära karaktär bakåt i tiden för att se till att ingen av dessa obehagligheter någonsin kommer att hända.

Jag hade väldigt höga förhoppningar på den här filmen. Jag hade aldrig läst serietidningarna som låg till grund för historien i XM:DoFP, men jag visste att den involverade många av de mer extrema elementen som gör det så kul med serietidningar. De kan skriva handlingen i tidningarna nästan hur sanslösa som helst och folk accepterar det bara rakt av eftersom det liksom bara ska vara så i serietidningar.

Det har ju bara varit en tidsfråga innan de smyger i den riktningen även med filmerna nu när superhjältar har blivit den största kraften på jorden när det gäller att dra in pengar på storfilmer. Se bara på den kommande Guardians of the Galaxy. Folk verkar kunna acceptera mer och mer bisarra koncept utan att höja på ögonbrynen. Detta är förstås en utveckling som passar mig alldeles utmärkt.

Filmens (och årets?) mest minnesvärda actionscen står Quicksilver för

Med det sagt så kanske Days of Future Past inte är det bästa exemplet på den här utvecklingen när man sett den färdiga filmen. Den går inte mycket mer bananas än en film som behandlar superhjältar och tidsresor behöver göra.  Som helhet är den väldigt bra ändå! Jag är väldigt svag för dystopiska framtider med storslagna tal och avlägsna sista hopp, och just de bitarna av filmen funkade för mig på alla cylindrar. Den har några ljusglimtar här och var som lyser oerhört starkt, men även rätt långa perioder som känns desto mer gråa.

Filmen bärs till stor del av skådespelare som är betydligt bättre än materialet de har att jobba med och många scener med McAvoy, Fassbender, McKellan och Stewart är oerhört bra, mest tack vare deras respektive insatser. Speciellt en scen mellan McAvoy och Stewart gav mig lite feels, och det är ju alltid bra. Jennifer Lawrence faller förvånansvärt platt i rollen som Mystique. Hon brukar ju vara fantastisk i allt hon är med i, men det verkar som att hon helt enkelt inte bryr sig nog mycket för att göra ett uppriktigt försök.

Sammanfattningsvis så gillade jag den här filmen en hel del. Dock så kan mycket av det vara rotat i min kärlek för X-men och min kärlek för ovan nämnda dystopiska framtidshistorier, men det finns tillräckligt mycket bra i Days of Future Past för att den ska vara väl värd ett par timmar av ditt liv.

Betyg: 7/10

The Raid 2   (trailer)

Jag vill minnas att jag redan höjt the Raid: Redemption till skyarna i en recension för länge sedan, men är för lat för att gå tillbaka och kolla. Det är dock värt att säga igen att om du inte redan sett The Raid så bör du göra bot på detta omedelbart. Den är inte långt från den perfekta actionfilmen. Det är en tight, ekonomiskt berättad historia punktuerad med actionscener så välkoreograferade och brutala att man bara sitter och gapar under stora delar av den.

Den andra delen i trilogin (ja, det verkar som att det kommer att bli en trilogi när man lyssnar på regissören prata om dem) berättar en betydligt större och vidspännande historia och i processen vinner den en del, men den förlorar också en del. I The Raid var det alltid klart vad som hände och vad som motiverade varje karaktär att bete sig som de gjorde. I del två är detta inte alltid lika klart. Kanske är det bara det att jag är en aning korkad, men ofta verkade det som att karaktärerna fattade beslut och betedde sig på sätt som man inte tyckte rimmade särskilt bra med hur de etablerats tidigare i filmen.

En döv kvinna med två hammare. Enkelt och gott.

Det känns också som att filmen kanske var längre än den behövde vara. Vi har sett versioner av den här filmen förut och den gör egentligen inte mycket nytt. Om du bara vill ha ett bra crime drama så erbjuder The Raid 2 en del bra grejer, men också en del som inte alls är särskilt bra.

Men om vi ska vara helt ärliga så är det antagligen inte dramat du kommer att komma ihåg den här filmen för, utan de helt vansinniga fight- och actionscenerna som satte dess föregångare som en starkt lysande stjärna på filmhimlen år 2011. Det är rätt poänglöst att försöka beskriva dem, men om du har sett den första filmen så känner du till den skitiga, otroligt brutala stilen som regissören Garreth Evans gör så hemskt, hemskt, hemskt bra. Kolla annars på trailern för att få en liten känsla för dem. Det finns gott om ögonblick i den här filmen som frambringar rent fysiska reaktioner när man tittar på dem och bättre betyg kan man väl, åtminstone för min del, ge en sån här film.

Alltså: actionscenerna gör The Raid 2 väl värd att se, men den kommer antagligen inte att kommas ihåg lika varmt som den första.

Betyg: 7,5/10

Under the Skin   (trailer)

Den här filmen är hela anledningen till att jag ville börja skriva på filmbloggen igen. Det känns som att någon borde säga något om den. Vad som är frustrerande är att så fort jag sätter den proverbiala pennan mot det proverbiala pappret så inser jag att denna någon definitivt inte är jag. Problemet är vidare att jag är den enda personen som jag faktiskt är, så jag har inte så mycket att välja på.

Historien följer en varelse spelad av Scarlett Johanson som åker omkring på gatorna i en mindre stad på landsbygden i Skottland och plockar upp intet ont anande unga män, förför dem och tar dem till avskiljda hus. Mer än så vill du inte veta.

Något har gått fruktansvärt fel

Under the Skin är en oerhört märklig upplevelse och en vars like jag inte kan minnas att jag sett sedan... jag vet inte ens när. Många delar har en rätt distinkt doft av Kubrick över sig medan andra delar känns mer Lynch-iga, men i stort sett varje sekund av filmen ger en känslor av antingen olust eller rent obehag. Vi ser världen från ögonen på en varelse som vi nästan inte vet något alls om förutom att den definitivt inte är mänsklig, och världen som hon ser ut på filmas som en väldigt märklig plats där folk pratar en knappt förståelig dialekt. Effekten blir att allt vi ser på skärmen blir främmande på ett eller annat sätt. Det finns inget bekant som vi kan gömma oss i och bitvis blir effekten nästan outhärdlig.

Även musiken gör sitt för att se till att man hålls i ett ständigt tillstånd av illamående. Huvudtemat i filmen för med olycksbådande stråkar tankarna till 50- och 60-tals scí-fi. Något som känns väldigt märkligt över den ibland nästan faux-dokumentära stilen som fotot använder sig av till och från.

Alla kommer inte att uppskatta den här filmen (folk buade visst under dess premiär på Venice Film Festival), och jag förstår definitivt varför. Jag är inte säker på att jag uppskattade den, men jag är nästan helt säker på att det kommer att dröja ett bra tag innan jag glömmer den, då den inte slutat skramla runt i huvudet på mig sedan jag såg den.

Det kan även vara intressant att nämna att filmen (eller åtminstone delar av den) spelades in på ett lite ovanligt sätt i att de filmade icke-skådespelare som inte visste att de filmades under vissa partier när Scar-Jo försöker ta kontakt och lura in dem. Det är oklart vilka personer som var med på det och vilka som inte var det när man ser filmen, men det kan vara något att ha med i bakhuvudet.

I vilket fall som helst så rekommenderar jag att du hittar den här filmen och ger den ett försök. Även om du inte gillar den så kommer du nästan utan tvivel att få se något vars like du aldrig sett förut. Jag vet inte vad det är Under the Skin håller på med, men vad det än är så gör den det spektakulärt.

Betyg: ??/10

Tack för den här gången!

Fyra bra och en dålig

Vi kör igång direkt!

Take Shelter   (trailer)
Michael Shannon spelar Curtis, en man som plågas av otäcka visioner i sina drömmar och kan inte bli av med känslan av att en fruktansvärd katastrof är på väg åt hans håll. Han bestämmer sig för att bygga ett underjordiskt stormskydd för att skydda sig själv och hans familj.

Inte den mest actionfyllda film jag sett under året, men väl en av de mest välgjorda. Den tar ett i grunden rätt enkelt koncept och ser helt enkelt till att varje scen både filmas och spelas till perfektion.

Curtis oro börjar mer och mer likna besatthet och det är hjärtskärande att se hur det påverkar hans liv, hans jobb och hans familj under filmens gång. Håller Curtis på att rädda sin familj från en katastrof som bara han kan se komma, eller håller han helt enkelt på att bli galen?

Det finns inga dåliga väder...

 

Skådespeleriet är grymt bra i Take Shelter. Alla jag hört som pratar om den nämner alltid hur bra Michael Shannon är i huvudrollen, men det är Jessica Chastain som är filmens hemliga vapen. Det är hon som ser till att spänningarna som byggs upp i familjen känns äkta. Det är hon som ser till att familjen alls känns som en familj. Som publik sitter man och hoppas att allt ska ordna sig, om inte annat bara för Chastains karaktärs skull.

Det är också värt att nämna att den, på sitt eget lilla vis, är oerhört vackert filmad och musiken är helt perfekt i att den sätter en stämning som på ett sätt placerar en i Curtis skor; något är bara lite fel, men man vet inte exakt vad.

Meningarna är delade om Take Shelter. Vissa tycker att den är alldeles för långsam, vissa tycker att den är ett modernt mästerverk. För min del kan jag säga att jag verkligen tycker om den, men att jag inte skulle placera den bland mina favoritfilmer. Tempot må vara en aning långsamt men dialogen var välskriven, skådespelet var strålande och jag kände aldrig att jag hade tråkigt.

På det stora hela, bara en väldigt, väldigt bra film.

Betyg: 8/10


Amadeus   (trailer)
Kompositören Antonio Salieri sitter på ett mentalsjukhus mot slutet av hans liv och berättar om sin store rival Wolfgang Amadeus Mozart.

Filmen som vann Oscar för bästa film (och en hel massa annat) året jag föddes - 1984. Jag såg den för första gången någon gång i högstadiet tror jag och minns att jag verkligen tyckte om den. Dock så var jag inte säker att den skulle falla mig lika mycket i smaken idag. När jag såg om den för ett tag sedan så visade det sig som tur var att mina farhågor var ogrundade. Amadeus är en väldigt bra film och en som fler människor borde se.

Det finns förstås en hel uppsjö av filmer som fler människor borde se och jag ska inte börja dyka i de mörka vattnen i det här inlägget (kanske det får bli ett eget inlägg senare?), men Amadeus gör ett oerhört bra jobb i att kasta in en i psyket på den stackars Salieri och får en att förstå hans avsky mot Mozart. Den ger också en inblick i vilket fantastiskt geni Mozart egentligen var, och gör en uppriktigt nyfiken att upptäcka mer av hans verk som man kanske inte har hört förut.

En man som brinner för sin musik

Vad jag kommer ihåg starkast från filmen och vad jag skulle säga är dess bästa bit är F. Murray Abraham som spelar Salieri. Han vann en Oscar för bästa skådespelare det året och det är inte svårt att förstå varför. Jag kan inte komma ihåg en enda skådespelarprestation som är på samma nivå som Abrahams i Amadeus. Han lever sig in totalt i karaktären och är så fruktansvärt bra i hela filmen att man knappt kan vänta tills nästa gång han får dyka upp. Det är förstås inget fel på resten av skådespelarna heller, men Abraham tar verkligen filmen till en helt ny nivå, och jag är säker på att filmen inte skulle hälften så bra om det inte var för hans insats.

Historien är välberättad och engagerande, och även om den kanske inte är helt sann till verklighetens Mozart och även om den här och var tar lite väl lång tid på sig så är Amadeus definitivt värd de nästan tre timmarna som den tar att beta sig igenom.

Betyg: 8/10


Oz: The Great and Powerful   (trailer)
Suck.

Jag gillar verkligen Sam Raimi. Jag har gillat nästan allt jag sett med honom. Okej, Spider-Man 3 var något av en styggelse men ingen är perfekt.

Men jag kan verkligen inte förstå varför han gjorde den här filmen. Visst gick det väl rätt bra för Alice i Underlandet för ett par år sedan och det var väl inte helt oväntat att det skulle komma fler filmer som skulle göra sitt bästa för att tjäna en liten slant genom att rida på den vågen, men snälla, snälla Sam Raimi. Varför var det tvunget vara du?

Som du kanske förstår har jag inte mycket till övers för Oz: The Great and Powerful. Genom filmen satt jag mest halvt uttråkad och väntade på att något skulle hända som skulle rättfärdiga de hyfsade recensionerna jag hade läst om den, men det dök inte upp något alls för mig att grabba tag i. Den är bara så hemskt ointressant. Jag hade nästan glömt bort den helt dagen efter jag såg den och det kan inte gärna vara särskilt bra betyg.

Färgerna är det inget fel på i alla fall

James Franco passar inte i huvudrollen, Zach Braff är inte särskilt rolig som den flygade apan, ingen av de tre häxorna lämnar mycket av ett intryck och historien är inte särskilt intressant.

De bästa bitarna av filmen är små kameratrick som för ett ögonblick påminner en om att man faktiskt fortfarande lever och tittar på en Sam Raimi-film. Men för de flesta, mig inräknat, räcker inte det.

Ugh, jag orkar inte skriva mer om den här filmen.

Betyg: 3/10


Upstream Color   (trailer)
För snart ett år sedan skrev jag ihop en recension av Shane Carruths lysande sci-fi-drama Primer. När jag skrev recensionen hade jag inte riktigt hunnit smälta filmen så jag gav den 7/10 då jag kände att jag antagligen inte förstod alltihop och kunde inte gärna ge mer till en film som jag inte förstod.

Sedan dess har jag läst en hel del om den och sett den två gånger till, och idag räknar jag Primer bland mina absoluta favoritfilmer. Det är en film som är så otroligt fascinerande att titta på att man knappt bryr sig om man förstår vad som händer eller inte.

Det visade sig hur som helst att 2012/2013 var en bra tid att bekanta sig med Primer då Carruths andra film dök upp på horisonten. Denna andra film heter Upstream Color och den var en av filmerna som jag såg fram emot allra mest under 2013.

Upstream Color kan på många sätt beskrivas som en anti-Primer. Medan Primer var en väldigt dialogtung film, handlar Upstream Color mer om musik, bilder och långa tystnader. Primers estetiska look var rätt stel och to-the-point, Upstream Color hänger sig till bilderna på ett helt annat sätt och har foto som går att jämföra med Terrence Malicks lysande Tree of Life från häromåret.

Dialogen som finns är helt lysande både skriven och framförd och båda huvudpersonerna (en av dem spelad av Shane Carruth själv) är väldigt bra i sina roller. Några av filmens bästa ögonblick är helt klart de som involverat samspelet mellan karaktärerna när de lär känna varandra.

Farbror Melkers barnbarnsbarn badar fortfarande alltid med kläderna på

Vissa saker finns dock kvar från Primer. Upstream Color är, som Primer, inte en helt lätt film att följa med i alla gånger. De är båda filmer som står på en rätt högtflygande filosofisk grund och man är inte van att se filmer som är uppbyggda på det sättet. Den har ett par WTF-ögonblick och kommer säkerligen att kräva ett par vändor till innan man förstår allt som pågår, men när man väl får hjärnan runt den centrala premissen blir den lite lättare att hänga med i.

Just nu känner jag att Upstream Color inte är en lika bra film som Primer, men på sina egna meriter är den fortfarande en bra bit bättre än den genomsnittliga filmen. Bara dess estetik och regi gör den något utöver det vanliga, och jag skulle rekommendera att du ser den, om inget annat bara för att utmana dig själv en aning.

Annars kan du alltid se den för att den har den mest kryptiska imdb-synopsis jag sett i hela mitt liv:
"A man and woman are drawn together, entangled in the life cycle of an ageless organism. Identity becomes an illusion as they struggle to assemble the loose fragments of wrecked lives."
Slå det om du kan!

Betyg: 8,5/10


Manhattan   (trailer) (Yuck! Trailers var värdelösa på 70-talet!)
Varenda människa har hört talas om Woody Allen på ett eller annat sätt. Bland många cinefiler räknas han som ett komiskt geni och nästan något av en helig ko. Det skulle inte vara helt tokigt att påstå att en av hans mest berömda och inflytelserika filmer är Manhattan.

Jag hade hört så väldigt mycket bra om den här filmen att jag bestämde mig för att se om det fanns något fog för all denna hype. En eftermiddag hamnade jag framför datorn utan något att göra och startade Manhattan bara för att kolla ungefär hur den såg ut och hur den började, bara för att veta vad jag kunde vänta mig när jag väl skulle ta mig för att se den.

En och en halv timme senare upptäckte jag till min stora förvåning att jag hade råkat se klart hela filmen.

Woody ser en aning finurlig ut

Woody Allen spelar en neurotisk komiker som bor i New York och lever och älskar tillsammans med vänner och bekanta. Det finns vissa förvecklingar som kanske skulle vara värda att nämna i ett sådant här sammandrag av handlingen, men jag tänker inte göra det. Jag vill att du om möjligt ska gå in i Manhattan lika ovetande som jag gjorde och förhoppningsvis också tycka om den lika mycket som jag gjorde.

Dialogen och karaktärerna (kanske med extra betoning på dialogen) är vad som gör Manhattan till en så speciell film. Det är bara så underbart intressant att sitta och lyssna på dessa människor när de pratar med varandra. Om vad som helst! Speciellt Woody själv är oerhört roande och färgar dialogen med precis rätt blandning av intelligens, bitterhet och lättsinne.

Jag skulle säga att Michael Murphy som spelar Woodys bäste vän är filmens absolut svagaste punkt. Han kan inte riktigt hänga med när saker och ting blir lite mer dramatiska, men det tar inte bort särskilt mycket från filmen som helhet.

Mariel Hemingway som spelar ett av kärleksintressena är också lite intressant förutom att hon är väldigt vacker. Det är svårt att avgöra om hon är en halvdålig skådis som är på lite för djupt vatten i sin första film, eller om hon faktiskt är en så duktig skådis att det lite osäkra och aningen trevande sättet är något som hon medvetet lade till i karaktären. I vilket fall som helst fungerar det väldigt bra.

Mariel and Woody, sitting in a tree...

 

Jag känner också att jag skulle behöva prata om filmens slut med någon som är smartare än jag är. Jag kan inte avgöra om det är ett lyckligt slut eller ett hemskt tragiskt slut för vår käre protagonist. Det är möjligt att man kan tolka det som båda, men det skulle vara kul att diskutera ytterligare.

Jag har egentligen inte jättemycket mer att säga om Manhattan förutom att du borde se den så snart du bara får tillfälle. Det är en helt lysande film och en som jag såg två gånger på lika många dagar. Som det känns nu kommer jag heller aldrig så länge jag lever att tacka nej till ett tillfälle att återvända till filmen igen.

Betyg: 8,5/10

Jag tror att det blev ovanligt höga snittbetyg genom recensionerna den här gången. Det kan vara för att jag mest bara skrivit upp de filmer jag sett som jag faktiskt tyckte om. Jag kan mycket väl ha glömt en hel bunt halvdåliga filmer som jag sett den senaste tiden, men bara inte skrivit ned efteråt.

Nåja, i vilket fall som helst så var det allt för den här gången. Som det ser ut nu kommer nästa inlägg antagligen att bli något krönika-aktigt. Vi får se.

Adam out.