Om man läser många recensioner av skräckfilmer blir det snabbt klart att det finns en subgenre inom skräckfilm som tycks vara oerhört illa omtyckt. I genren ser vi filmer som Frontiere(s), Martyrs, Wolf Creek, Funny Games, Human Centipede, House of Wax och självklart dess mest berömda och mest bespottade kämpe: Hostel.
Subgenren kallas cinema of cruelty eller, med ett föraktfullt rynkande på näsan, "torture-porn".
Det är lite svårt att avgöra vilka filmer som hör hemma i genren och vilka som inte gör det, men gemensamt har de alla att de utsätter karaktärerna för alla möjliga sorters fruktansvärda situationer som de (kanske inte) ska överleva. Ofta visas allt våld detaljerat och ogenerat.
Jag tror att dessa filmers dåliga rykte bygger på antagandet att folk som ser dem får ut njutning av att se människor torteras och lemlästas. Det är säkert sant för en del av publiken, men jag tror att det är långt ifrån sant för alla. Vad som gör att en
bra cinema of cruelty-film fungerar är inte huruvida de går tillräckligt långt i hur de visar våld och stympning, utan i hur de etablerar
insatser.
Insats. Utsatt.
Jag har sett Hostel två gånger och jag minns inte en enda sak de gjorde mot de stackars ungdomarna i de där rummen i källaren. Vad jag minns var
insatserna. Jag minns att när någon av dem lyckades fly och skulle försöka hitta ut ur lokalen där de torterades så ville jag med själ och hjärta att han skulle ta sig därifrån, oavsett om jag tyckte om karaktären eller inte.
Varför? Därför att jag kände till
insatserna bara alltför väl. Och jag visste att de var höga.
Ett devis som filmkritiker och filmentusiaster svänger sig rätt friskt med är "show, don't tell", det vill säga, publiken kommer att reagera och leva sig in mycket mer intensivt om man
visar hur två karaktärer har vuxit upp ihop och nu samspelar som goda vänner, än om man i en dialograd kastar in "Jo, och förresten, visst vet du att jag och du är bästa vänner och har varit det sedan vi var barn".
Jag tror att det här tänkandet fungerar precis lika bra när det gäller att etablera insatser om det görs väl. Om man till exempel ser en nål långsamt föras in i någons ögonglob så känner man hur det pirrar till av obehag både i ens eget öga och i maggropen. Filmen har visat oss klart och tydligt att den inte är rädd att göra karaktärerna, och i förlängningen oss, publiken, illa. Därför känns det mycket mer intensivt när huvudpersonen senare flyr genom en skog med en galning beväpnad med nålar och tänger i hasorna. Man är investerad. Man vill att de ska komma undan. Man känner
insatserna hela vägen in i magen.
Det är nästan en regel att huvudpersonerna i sådana här filmer ska se ut såhär innan filmens slut
Jag försöker inte påstå att det finns något sofistikerat med att se de här filmerna, men jag tror att man gör det lite lätt för sig själv om man påstår att publiken för torture porn bara sitter och njuter av att se människor fara illa.
Det blev en liten längre tangent än jag väntat mig, men jag hoppas att när vi läser om och tittar på dessa filmer kan vi göra det utan att känna oss som att vi gör något moraliskt fel i alla fall.
Jag har sett några sådana här filmer under de senaste månaderna och presenterar här recensioner av dem för den som kanske är less på mer normala filmer och kanske inte orkar ställa sig i kö för att se den sista Twilightfilmen.
Haute Tension (
trailer)
(Är det inte lustigt hur amerikanska trailers är livrädda för att avslöja om en film är utländsk? Man hör aldrig en karaktär prata.)
Marie följer med sin kompis Alexia ut till hennes familjs hus på landsbygden för att få möjlighet att plugga lite i lugn och ro. Marie är upp över öronen förälskad i Alexia, något som Alexia är helt ovetande om. Allt detta drama får dock ta baksätet när en man kör upp till huset i en skåpbil mitt i natten och ringer på dörrklockan. Det visar sig att mannen inte har någon känsla alls för vett och etikett och börjar döda alla som står i hans väg.
Haute Tension gör skäl för sitt namn. Denna franska film förlitar sig inte främst på att äckla publiken med tortyr av karaktärer. Dess främsta verktyg är istället spänning. Den namnlöse mannen går fram som en juggernaut, metodisk och skoningslös och Maries främsta uppgift genom större delen av filmen blir att helt enkelt hålla sig osynlig och ur hans väg.
Det är aldrig roligt att gå på toa efter att ha frossat i mexikansk mat
Under delar av filmen kommer man på sig själv med att sitta och hålla andan för att inte bryta tystnaden som är Maries enda gömställe. Dessa delar är grymt effektiva. Faktum är att de allra flesta delarna av Haute Tension är grymt effektiva. Jag tror att det främst är två faktorer som gör att filmen fungerar så bra: fantastiskt skådespeleri från
Cécile de France som spelar Marie och en väldigt obehaglig skurk. Seriöst. De slösar ingen tid med att avslöja för publiken vilken sorts man den här killen är. Man vill inte vara i samma rum som honom.
Jag gillade den här filmen mer och mer för varje minut som gick. Den virar sina kalla tentakler runt en och släpper inte taget för ett ögonblick. Det finns många filmer som man glömmer i stort sett vid samma ögonblick som eftertexterna börjar rulla, men något säger mig att jag kommer att komma ihåg Haute Tension i många år framöver.
Så i korthet så kan jag rekommendera den här filmen till de flesta. Den är inte överdrivet kladdig, men håller en på helspänn från början till slut. Det är en film som överraskar en då och då med att vara bättre än man tror att den är.
Betyg: 7,5/10
Frontier(s) (
trailer)
Ännu en fransk film. En grupp tjuvar flyr från Paris mot gränsen för att gömma sig från lagens långa arm. På vägen stannar de på ett värdshus som drivs av vad som verkar vara några riktigt märkliga karaktärer. Det visar sig inom kort att de märkliga karaktärerna i själva verket är en familj kannibaliska nynazister med målet att döda dem allihop, utom en; Yasmine ska nämligen få äran att agera avelsmärr för en ny arisk överras.
Herre jisses vilken premiss.
Filmen är inte det bästa jag sett, men väl något av det brutalaste. Sällan har jag sett en film som när ett så brinnande hat mot sin huvudperson. Yasmine utsätts för vad som nog bäst kan beskrivas som fysisk och psykisk tortyr av alla slag man kan föreställa sig under filmens gång. Jag ska försöka att inte spoila någon scen (och jag
kan inte spoila hur det slutar för vår hjältinna, för jag minns uppriktigt sagt inte), men saker verkar aldrig liksom klaffa för henne.
Estetiken i filmen är rätt typisk för cinema-of-cruelty-stilen. Allt ser ut som att det är gammalt, skitigt, rostigt, oljigt och/eller på väg att ruttna bort. Och naturligtvis tjänar allt det här filmen. Det är
meningen att man ska känna sig som att man sitter fast i en liten låda full av rostiga spikar under hela filmens gång. Det är meningen att man ska titta på varje ny karaktär som introduceras som om de vore antingen satans avkomma eller en vandrande hamburgare som bara väntar på att kastas på grillen.
Så på de visen får man väl säga att Frontier(s) lyckas väldigt bra. Med det sagt måste jag däremot säga att den hade vissa problem.
Oroa dig inte. Alla franska slakthus ser ut såhär.
Historien som berättas känns något ofokuserad. Många gånger upplever man det som att varje "normal" scen bara är en transportsträcka till nästa kladdiga blodbad. Det här går tillbaka till vad jag pratade om i inledningen. En sådan här film ska i bästa fall använda de otäcka scenerna för att höja insatserna, men i Frontier(s) känns de otäcka scenerna många gånger som ett självändamål.
Visst håller man fortfarande på Yasmine och hoppas att hon kommer att komma levande ur situationen, men man känner inte den
paniken å hennes vägnar som man borde göra i en sån här film.
Under senare delen av filmen står en blodig och gråtande Yasmine ute i regnet och en svällande stråksektion försöker säga oss "
Ser ni? Ack och ve så tragiskt livet är!" och man vill bara ropa tillbaka
"Stopp där Frontiere(s)! Det här är inte ett fall av att livet är tragiskt! Det här är ett fall av att du
torterat den här stackars kvinnan i en och en halv timme! Försök inte plötsligt ställa dig på hennes sida, för det kommer jag inte att gå på! Du är en av dem!".
Jag vill inte få det att låta som att filmen var helt värdelös, för det var den inte. Karaktärerna var både välutvecklade och välspelade. Jag fattar inte hur det kan finnas så många människor i Frankrike att man kan hitta folk som är så perfekt skapta för rollerna och som dessutom är duktiga skådespelare.
Helt annan film, samma look
De otäcka bitarna var också väldigt effektiva, men jag antar att det är det allra minsta man kan begära från en film som denna. Det är ju trots allt det enda den
måste göra bra för att hitta en publik.
Det finns bättre filmer du kan se i den här genren, men jag skulle inte sätta mig helt emot att se den igen. Det är mer än man kan säga om många andra filmer.
Betyg: 6,5/10
Funny Games (
trailer)
Det är med viss tvekan jag ens sätter in Funny Games under cinema of cruelty med tanke på att dess agenda är inte bara att helt förkasta filmer som de jag skrivit om här ovanför, utan även spotta på dess publik i förakt. Dessutom innehåller den egentligen inga överdrivet blodiga eller visuellt obehagliga scener.
Den förlitar sig istället nästan helt på psykisk tortyr. Och inte bara psykisk tortyr av karaktärerna, utan även av oss, publiken.
Anna och Georg åker ut till sitt sommarhus med sin 10~årige son. En av deras grannar har besök av två unga och till synes väldigt propra herrar vid namn Paul och Peter som tittar förbi för att låna några ägg. Inom kort håller dock Paul och Peter familjen gisslan i sitt eget hem och tvingar dem att leka sadistiska lekar för deras eget höga nöjes skull.
Funny Games träffar en som en slägga rakt i ansiktet.
Jag nämnde att Frontier(s) hatar sin huvudperson. Funny Games hatar sin publik.
"
Jaså?", säger den och knäpper sina knogar. "
Du gillar att se filmer där människor behandlar varandra illa? Intressant. Låt mig då skala bort filmvärldens slöja och visa dig hur otäckt sådant beteende egentligen är. Se och förfasas!"
Okej, jag överdriver kanske en smula. Men inte mycket. Det är det som är så fantastiskt. Den här filmen är banne mig riktigt jobbig att se på under vissa bitar. Allt den ger sig på att göra gör den så förbannat bra!
Det finns ett par exempel som står ut, där ett av dem är sättet som Paul och Peter övertar kommandot i hemmet. Det är inte direkt uppenbart vad de är för sorts typer, men när deras sanna karaktär långsamt smyger fram känner man en ordentlig klump av obehag i maggropen. Vad skulle
du göra om ett par artiga och trevliga gäster plötsligt bara vägrar gå när du ber dem?
Jag tror att mycket av vad som gör att Funny Games fungerar så bra är skådespelet. Både
Susanne Lothar och
Ulrich Mühe gör sanslöst bra insatser som Anna och Georg. Insatser som får de flesta oscarsnominerade skådespelare de senaste åren att blekna. De är så fantastiskt mänskliga att det gör ont.
Även
Arno Frisch som spelar Paul, ledaren av de två unga psykopaterna, gör en roll värd att minnas. Han är ond hela vägen in i sin ruttna kärna, men så oerhört snygg och charmig att det är svårt att inte gilla honom på något plan. För min del knuffade han ner Hannibal Lecter från tronen av "människor som man mycket väl vet att man inte
borde tycka om men är hjälplös att gilla ändå". Lecter i all ära, men jag har alltid tyckt att han är lite väl uppenbar i sin psykopati. Paul är bara världens skönaste kille som bara av en händelse råkar tortera familjer för nöjes skull.
Funny Games doppar då och då även tårna i Brechtianska tekniker genom att bryta den fjärde väggen och tala direkt till publiken. Dessa partier är inte så särskilt viktiga för handlingen, men är helt avgörande för filmens budskap och ställningstagande. Paul gör oss, vare sig vi vill eller inte, till medbrottslingar i varje handling han och Peter utför. Allt han gör, gör han för vår skull.
Som du kanske förstått så håller jag inte nödvändigtvis med Funny Games i dess poäng om att sådana här filmer är dåliga för ens själ och att om man tittar på dem är man inte mycket bättre än förrövarna i dem själva är. Men det är omöjligt att inte beundra hantverket. Den är fasansfullt effektiv med mycket små medel. Vem hade till exempel kunnat tro att bara bild av en rullande golfboll skulle kunna skicka kalla kårar längst ryggraden och få håret att resa sig på nacken?
När du ser den ska du dock vara noga med att kolla att du fått tag på originalversionen från Österrike. Av någon anledning gjorde de en amerikansk shot-by-shot remake med Tim Roth och Naomi Watts, men den är inte alls lika bra. När jag såg originalversionen så fanns det några scener där jag tänkte "
Det inte är möjligt att de behåller det där i den amerikanska versionen. En amerikansk publik skulle aldrig acceptera det". Men när jag kollade upp saken så fanns scenerna mycket riktigt kvar. De var bara nedvattnade och mindre effektiva. Jag tror att det i många fall kan ha varit skådespelets fel och det faktum att de amerikanska skådisarna är alldeles för attraktiva. Det låter ytligt, men det gör mycket.
Hur som helst. Alla borde se Funny Games. Du också. Visst är den lite som en borrmaskin in i hjärnan, men du kommer att tacka den i slutändan och troligen aldrig någonsin glömma den.
Betyg: 7,5/10
The Loved Ones (
trailer)
...och på tal om en borrmaskin in i hjärnan.
Om Funny Games var kött och potatis så är The Loved Ones den saftiga kladdkakan man äter till efterrätt, och gud i himmelen vad den är delikat.
Jag hade aldrig ens hört talas om den här underbara austrailensiska skräckthrillern när jag snubblade över en recension av den på
Badass Digest (grym sida med nöjesnyheter och krönikor som du borde lägga in på dina favoriter omedelbums!). Jag tyckte att filmen lät väldigt intressant så nån vecka senare satte jag mig och såg den.
That's going on the poster
Brent blir bjuden på balen av Lola, men tackar nej då han redan har en dejt. Lola tar inte det hela särskilt väl och får sin far att hjälpa henne att kidnappa Brent för en egen, privat och makaber balnatt.
För mig var det en av de där sällsynta filmerna som jag kände nästan direkt att jag skulle gilla. Sen blev den ännu bättre. Sen fortsatte den bara bli bättre och bättre för varje sekund som gick. Man hinner förfasas, må illa, gråta och skratta högt i ren förtjusning innan eftertexterna rullar och många gånger gör man allihop samtidigt. Okej okej, gråta är kanske att ta i lite, men den har definitivt några bitar som träffar rätt i ens stackars lilla hjärta.
Lola är ännu en av de där filmpsykopaterna som man kommer att komma ihåg om många år. Hon är dock inte lika diskret i sin galenskap som Paul. Eller Hannibal Lecter. Men trots hennes uppenbart trasiga psyke så har hon alltid en ton av något hemskt tragiskt över sig. Föreställ dig en tonårstjej som omfamnat hela populärkulturens bild av "flickighet" till fullo, en tjej som läst Twilightböckerna på alla utgivna språk (även de hon inte själv kan förstå), en tjej som inte kan älska, bara bli besatt av. Vad du just föreställt dig skulle nog vara i närheten av Lola. Hon är sorglig, men samtidigt väldigt otäck.
Däremot tog filmen inte så mycket fasta på det tragiska i hennes natur, utan fokuserade till större delen på det otäcka. Jag trodde att det skulle bli en ordentligt sorglig historia om Lola, men The Loved Ones låter en själv fylla i den historien. Ett montage av hennes flickrum i början får säga allt om hennes tragedi och sen lämnar filmen det bakom sig och kickstartar sin motorcykel. För nu ska vi ut och åka.
Nedtoningen av det tragiska är nämligen ett medvetet val. Om man skulle berätta den mänskliga historien som finns där så skulle det inte finnas utrymme för de mer vansinniga partierna, och jag tror att filmen är bättre för det.
En fräck bild
Handlingen tar intressanta vändningar mest hela tiden och ser till att man aldrig hinner bli uttråkad. Mot slutet har man hunnit se mer av Lolas lilla liv än man önskade att man hade. Jag vet inte vad det är med mig, men jag tycker alltid att det är intressant när de pressar gränserna för hur mycket elände karaktärer får utstå. Vi kanske inte får
se det i The Loved Ones, men det antyds väldigt starkt och sätter igång hjärnan på otäcka små korståg.
På det stora hela kan jag hitta väldigt få invändningar mot The Loved Ones. Den gör allt rätt och den gör det med en makaber fröjd som man lätt rycks med i. Det är inte en film för alla, men jag tror att den bara kommer att bli större och större under de kommande åren då fler och fler kommer att hitta den.
Betyg: 8/10
Okej, det får räcka för den här gången. Jag hade tänkt recensera The Last House on the Left också.
Originalet och
remaken. Men jag kan inte komma på något intressant att säga om den. Och om jag ska vara ärlig så missade jag stora delar av båda filmerna. Det enda värt att notera som jag tog med mig efter att ha båda filmerna efter varandra?
Sara Paxton är ruskigt fräsch. Det säger säkert nåt om dem.
Jag är inte helt säker än på hur nästa inlägg kommer att se ut. Jag filar lite på inlägget om dokumentärer, men det är en bit ifrån klart än, så kanske blir det bara några random filmer som jag avverkat under senaste tiden.
Det finns också en idé i ledningarna om ännu ett samarbete med
SofiaNinja. Ni som varit med ett tag kanske minns att hon gjorde en gästrecension av The Divide. Vi tycker sällan samma sak om filmer, så vi funderar på att sätta ihop en recension av någon av dessa filmer i form av en dialog. Det återstår att se när det blir och med vilken film, men det blir säkerligen väldigt kul! Håll ögonen öppna!
Tack för mig!
.jpg)