Filmer jag saknar någon djupare relation till. Ja vaddådå?

Hej där! Jag har haft en lite ofrivillig paus där jag inte haft just nån recension redo att lägga ut. Men nu har jag haft ett litet ryck då jag skrivit ihop en hel hoper igen, och jag kommer att fortsätta uppdatera varje onsdag.

Alltså!
Nästa uppdatering kommer onsdagen den 21:a oktober!

Holy Motors   (trailer)

En man blir hämtad av en limousine på morgonen och körs iväg till sin arbetsdag. Denna består av att klä ut sig till olika personer och leva ett helt annat liv under ungefär nån timme i taget. Vi får följa med, vi lyckans ostar.

Detta är en av de där filmerna som blankt vägrar låta publiken förstå vad som pågår. Man låter som en idiot när man i en recension säger att "det här är en konstig film", men dammit, Holy Motors är en konstig jävla film! Det finns helt enkelt ingen väg runt det! Jag kommer inte att ens försöka ge mig på att tolka de minst sagt bisarra saker som pågår i den här filmen eller ens låtsas förstå vad den egentligen vill ha sagt.

Den hade delar där den liksom glimmade till, trots att man egentligen inte förstod sammanhanget. Den hade också delar där den glimmade till just för att man inte förstod sammanhanget. Det vill säga den var så jäkla utflippad att man inte kunde annat än fascineras.

Med det sagt så kan man bara ta sig så långt i uppskattandet av en film som man inte förstår. Därför är det väldigt svårt för mig att rekommendera den som annat en märklig filmisk kuriosa.

Betyg: 6/10

me_irl

Inside Man   (trailer)

En grupp bankrånare belägrar en bank och tar ett 50-tal personer gisslan. Denzel Washington kallas in för att förhandla med dem, men eftersom tiden går blir det mer och mer klart att det nog inte är något vanligt bankrån eller några vanliga bankrånare som vi har att göra med.

Jag är oerhört svag för heist-filmer. Det vill säga filmer där fokus ligger på en grupp människor som samlas för att utföra en väldigt genomtänkt stöt, oftast för att få tag på värdesaker som egentligen inte tillhör dem. Det finns en väldigt lång och rik tradition av den här sortens filmer, men man kan väl säga att dessa kulminerade för den moderna tiden med Soderberghs Ocean's Eleven. Åtminstone är det nog filmen som de flesta tänker på när de tänker heist-film.

Jag gillar Ocean's Eleven väldigt mycket och jag skulle nog säga att Inside Man är nästan lika bra som den. De är dock väldigt olika filmer. Båda har intrikata planer, karismatiska huvudkaraktärer och en rad händelser som inte alltid är vad de verkar, men tonen är väldigt annorlunda. Inside Man är nog lite mer allvarlig i sin framtoning, även om karaktärerna bitvis är väldigt roliga.

Kan man kanske beskriva Inside Man som något i stil med "Ocean's Eleven möter Speed, med en matsked The Negotiator"? Jag vet inte om det är helt rättvist, men något sånt. Den gör i alla fall nog mycket bra och nog mycket annorlunda för att jag ska kunna rekommendera den någorlunda starkt. Se den!
Betyg: 7,5/10

Tjuv och polis

It's Such a Beautiful Day   (trailer)

Bill är på många sätt precis som alla andra. Han tänker på stora saker och han tänker på små saker. Han går till jobbet, han sover och han drömmer. På många andra sätt är han väldigt olika från oss andra. Det faktum att han bara är en streckgubbe är nog det minsta av dessa sätt.

Det är inte många som känner till Don Hertzfeldt. De som gör det känner nog till honom från Billy's Balloon eller Rejected. Båda helt strålande små kortfilmer med en väldigt distinkt stil och om du inte sett dem så ta 10-15 minuter nu och kika på dem.

It's Such a Beautiful Day är hans första långfilm (kallar man en film som är 62 minuter för en långfilm?) och den är rätt fantastisk på många sätt och vis. Det är inte alltid lätt att hänga med i vad som händer, men när den är rolig så är den väldigt rolig. Jag skulle nog detta till trots säga att den kanske är lite för lång för sitt eget bästa. Den hade inte förlorat särskilt mycket på att skala bort 5-10 minuter av de allra mest utdragna och konstiga delarna.

På det stora hela är jag dock rätt så nöjd. Den är värd att se, speciellt om man är ett Hertzfeldt-fan och kan acceptera hans lite märkligare sidor.
Betyg: 6,5/10

Väntar på bussen.

Det räcker för idag!

Vi ses nästa vecka!

Två resor in i själen. En resa i öknen.

Hej igen gott folk!

Här kommer en ny uppsättning recensioner! En salig blandning som vanligt, men det börjar dra ihop sig till mitt blå inlägg. Vad då det kan betyda. Det har även fötts en idé i mitt huvud som kan komma att resultera i en ordentlig omstrukturering av bloggen, men vi får se hur det blir med den saken. För tillfället kan ni i alla fall här läsa lite mer om möjliga filmer att se.

Ex Machina   (trailer)

Caleb är en programmerare på ett gigantiskt IT-företag som blir utvald att flygas ut till ett stort hus långt från civilisationen där företagets ägare Nathan bor och jobbar. Det visar sig att Nathan har gjort ett gigantiskt genombrott inom artificiell intelligens, och Calebs uppgift blir under ett par dagar att vara den mänskliga komponenten i ett Turingtest. Den icke-mänskliga komponenten är Ava, en oerhört avancerad robot.

Åh vad science fiction kan vara underbart när den hamnar i kompetenta händer! Det är en sådan total fröjd för mig när en sci-fi-rulle trycker på alla mina knappar att jag kan inte ens beskriva det.

Ex Machina känner till alla pojke-möter-robotflicka-filmer och vet vad vi väntar oss se. Den använder sedan detta emot oss på ett väldigt listigt sätt och resultatet är vad jag hoppas kommer att anses vara en klassiker i framtiden. Sällan har jag sett en film som behandlar framväxten av en artificiell intelligens som får hela scenariot att verka så hemskt sannolikt.

Detta är en film som du inte får missa. Den är bitvis snubblande nära ett mästerverk.
Betyg: 8,5/10

Nosce te ipsum

Mad Max: Fury Road   (trailer)

I ett postapokalyptiskt ökenlandskap följer vi Mad Max som hamnar i onåd med en krigsherre vid namn Immortan Joe. Vad som följer är i stort sett en enda lång biljakt i 90 minuter. Jag tycker inte ens om biljakter för böveln! De är nästan alltid den tråkigaste biten av actionfilmer.

Det är hemskt jobbigt att ge sig på att skriva en recension när man vet att inget man skriver kommer att förmedla hur fruktansvärt bra filmen är. Det går att prata sig blå i ansiktet om det visuella, det tematiska och den högintensiva regin, men fram till man faktiskt sitter i en biograf och upplever Mad Max så är allt bara tomma ord.

Vad jag försöker säga är att allt du hört om den här filmen är sant och jag tror att det finns en god chans att man kommer att se tillbaka på den här filmen som en av de stora actionklassikerna om 10 år, på samma nivå som Terminator 2 och The Matrix. Jo, den är så bra, och en av de mest intensiva upplevelser man kan få i en biograf.

Det är helt otroligt att tänka sig att killen som satte ihop den här filmen är en 70-årig gubbe. Vid den åldern ska man ju gnälla över musiken som ungdomar nuförtiden lyssnar på, inte sätta ihop actionfilmer som får de senaste 10 årens action att se nätt och prydlig ut. Fury Road tar med sig sensibiliteterna från det bästa för 30 år sedan, där tydlighet, insatser och karaktärerna var det viktigaste i actionfilmer, och blandar det med modern teknik på ett sätt som skulle få de flesta unga regissörer att rodna.

Mad Max är en närapå perfekt symfoni av explosioner, smuts, blod och olja och jag kan inte föreställa mig att det kommer att komma en lika kraftfull film de närmsta åren. Jag vet i alla fall att det var länge sedan vi fick det sist. Om vi ens någonsin haft det.
Betyg: 9/10

Perfekt vansinne

Solaris

Jag börjar den här recensionen med det första SMS:et jag skickade, ett par minuter efter att jag sett klart den:
"Men dessa satans jävla ryssar med deras satans jävla existensiella kriser! Jag känner att jag blir gudförbannad!".

Det sammanfattar nog rätt bra hur jag kände, och till viss del fortfarande känner inför Solaris. Jag kan stå ut med rätt mycket pretentiös onani när jag ser film. Jag ser gärna en film som oskyldig till motsatsen bevisats. Jag vill alltid tro det bästa om dem, så mitt tålamod med filmer är förhållandevis stort.

Men det kan bara räcka så långt. Jag orkade inte med Solaris. Jag fick helt enkelt erkänna mig besegrad när eftertexterna till  slut började rulla. Jag hittade nästan ingenting i filmen att greppa tag i. Eller tja, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren var en rätt duktig skådis, men var lämnar det mig om jag inte ens kan hitta något i hennes karaktär att relatera till?

Detta är hemskt frustrerande eftersom jag verkligen tycker om filmens premiss. Vi följer en psykolog som åker till en rymdstation på en fjärran planet som har ett gigantiskt levande hav på sig. Havet verkar ha den märkliga egenskapen att det manifesterar delar av besättningens medvetande i verkligheten.

Borde ju vara bra eller hur? Tyvärr så gjordes filmen för någon med betydligt större tålamod än jag har. Det är en medvetet och obevekligt långsam film med dialog som släpar sig fram och aldrig verkar ta sig någonvart. Stämningen under hela dess ej helt blygsamma 167 minuter är tung och deprimerande och helt enkelt för mycket för mig att sitta igenom med någon glädje kvar i kroppen.

Om du känner att du måste se en klassisk, några decennier gammal sci-fi med stora teman och som rör sig som en glaciär genom närmare tre timmar, se då istället 2001: A Space Odyssey. Den är bra som tusan. Solaris var en plåga.
Betyg: 4/10

Åh ångesten! All denna delikata ångest!

Vampyrer, tidsresor, blodsplatter och lite mer

Onsdagen är här igen, och med den en helt ny bunt filmer som kan vara värda att känna till. Med lite tur hittar du något nytt!

What We Do in the Shadows   (trailer)

En mockumentär som låter oss följa fyra vampyrer som lever tillsammans i ett hus i en stad i Nya Zeeland. De gör ungefär vad folk gör mest. Går ut och festar, bråkar med varandra om vems tur det är att diska och dricker människoblod.

Detta är en väldigt rolig film. Det är alltid ett mörker när man ska recensera komedier eftersom de står och faller på om man själv tycker att just de skämten är roliga på just den dagen, och det enda sättet att ta reda på om just du tycker att skämten är roliga är att skriva ner dem och se om du skrattar. Men det gör du inte för att man då antagligen just har förstört skämtet. Se bara tillbaka på den där paragrafen och se så torr och tråkig den är!

Men WWDITS är allt annat än tråkig! Jag kan säga att den lutar sig lite mer mot avig humor á la The Office, blandat med en dos av Flight of the Conchords. Om det är något som låter tilltalande så se den här filmen.

Usch, jag kom just på hur mycket jag hatar The Office US version. Jag kommer aldrig att förstå hur den blev så populär.
Betyg: 7,5/10

En odöd orkester

Safety Not Guaranteed   (trailer)

Tre journalister reser iväg till en liten stad för att undersöka en annons som söker efter en kompanjon till ett tidsreseäventyr. Är killen så galen som han verkar eller ligger det faktiskt något i vad han påstår?

Den här filmen var som klippt och skuren för Aubrey Plaza. Hon har en oerhört charmig avighet som hon aldrig egentligen verkar stänga av, varken på film eller i verkligheten, och den gör sig helt perfekt i den här sortens aningen skruvade indiekomedier. Inte för att jag egentligen kan påstå att jag sett supermånga filmer som liknar Safety Not Guaranteed särskilt mycket, men du förstår säkert vad jag menar. Om inte - se trailern.

Jag sitter här och funderar, men jag kan inte komma på något som jag inte tyckte om med den här filmen. Jag var i stort sett helt nöjd med den och det är inte särskilt ofta som det är fallet. Den var rolig och lite mysig på precis det sättet som jag hoppades att den skulle vara, och slutet lyckades till och med överträffa mina förhoppningar.

En väldigt bra film som fått nästan brottsligt lite uppmärksamhet. Den förtjänar bättre.
Betyg: 8,5/10

Glada actionamatörer

Tokyo Gore Police   (trailer...känsliga tittare varnas antar jag)

I framtidens Tokyo är polisen privatiserad och självskada och våld i allmänhet har vuxit till en industri. Dessutom har det börjat dyka upp individer som kallas Engineers. Dessa kännetecknas av att när man hugger av en kroppsdel på dem så växer det ut ett biomekaniskt vapen för att ta dess plats. I den här obehagliga verkligheten hittar vi Ruka, en polis och en expert på att döda Engineers.

Det finns ingen måtta på Tokyo Gore Police. Precis när man tror att man nått den yttersta gränsen på depraverad mänsklig fantasi så kommer nästa scen och korsar den, om och om igen. Det hjälper också att filmen oftast känns väldigt drömlik på ett sätt som gör det svårt att avgöra om det är meningen eller inte. Man försvinner in i en annan värld, där man kanske egentligen inte ens vill vara. Det är lite svårt att beskriva, men här är en lista på några saker du får se i Tokyo Gore police:

Reklamfilmer för de bästa rakhyvlarna för att skära upp sina handleder och för möjligheten att avrätta sina anhörigas mördare från sitt vardagsrum genom någon sorts blandning mellan Nintendo Wii och virtual reality. Frätande modersmjölk, använt som ett vapen. En freakshow-liknande klubb där man ställer ut människor som modifierat sina kroppar för att se ut som sniglar och stolar(!). En mänsklig "hund" med en gummimask och svärd istället för ben. Till synes oändliga fontäner av blod. Mycket, mycket mer.

Om något av ovanstående låter intressant, så kolla upp Tokyo Gore Police. När japaner gör body horror så håller de inte tillbaka.
Betyg: 7/10

Gator Girl

Backcountry   (trailer)

Ett ungt par ger sig ut på en campingtur som de sent kommer att glömma. Mer än så tycker jag inte att du ska veta innan du ger dig in i den här filmen. För du borde ge dig in i den här filmen!

Jag måste säga att jag är lite svag för den här typen av film, speciellt när de görs alldeles rätt. Som tur är så gör Backcountry sin grej alldeles rätt. Sällan får man uppleva sådan olidlig spänning med så enkla medel som vad den här filmen bjuder på och det ska den ha mycket cred för.

Tyvärr så skiner den låga budgeten igenom lite då och då, trots vad som verkar vara en väldigt begåvad regissör. En och annan scen hade säkert varit lite bättre och mer trovärdig om de hade fått bara lite extra pengar att röra sig med. Men detta är inget större klagomål, bara något som jag noterade i förbifarten.

Som helhet, väldigt bra!
Betyg: 7,5/10

Vilse i pannka...sm...i pannkakssmeten

Fyra fräcka filmer

Jäsiken vad jag har blivit duktig på att hålla den här ett-inlägg-i-veckan-grejen. Här kommer nästa, och i detta precis som i förra inlägget finns inte något direkt tema. Förutom att två av dem är typ superhjälte-ish-filmer. Håll tillgodo!

Deep Rising   (trailer)

Jag minns att jag såg Deep Rising när jag var yngre och tyckte att den var hur fräsig som helst. Det är alltid lite otäckt att gå tillbaka till den sortens filmer, speciellt när man vet att de lutar sig hyfsat tungt på specialeffekter. I det här fallet specialeffekter från 1998 med en rätt begränsad budget. Resultatet hade kunnat vara huuuur dåligt som helst.

Men det var det inte! Jag kommer inte att påstå att den var någon uppenbarelse direkt, men det var en väldigt njutbar liten action/horrorfilm från det sena 90-talet. Jag gillar nästan alltid "ett brokigt gäng kommer till ett övergivet skepp för att lista ut vad som hänt"-premissen (Triangle, Virus, Event Horizon, Ghost Ship), så jag kanske är lite partisk, men jag tyckte absolut att den var värd tiden den tog att se.

Slutet är också en absolut höjdpunkt!
Betyg: 6,5/10

LOL

Big Hero 6   (trailer)

Vi följer en ung man (pojke? skitunge?) som genom vissa förvecklingar blir ägare av en stor uppblåsbar sjukvårdsrobot vid namn Baymax. Sen händer en massa action med teman kring att hantera sorg och att växa upp.

Den här filmen verkar ha fått väldigt mycket beröm (den var ju som bekant nominerad till en Oscar för bästa animerad film), men jag förstår inte riktigt grejen med den. Den var helt okej och hade några fräcka idéer i de överdådiga actionscenerna, men den hade inte riktigt den tyngd som jag tyckte att den behövde för att ro i land de mer känsloladdade bitarna. Och den verkade egentligen inte jätteintresserad av att göra det heller. Den verkade mer intresserad av fräcka montage med ungdomar som får leva ut 8-åringars våta drömmar om att bli superhjältar.

Det är egentligen inget fel med det antar jag, och jag hade faktiskt riktigt kul under nästan hela filmen, men vad jag försöker säga är väl egentligen att den inte är någon Wall-E eller The Incredibles. Sen är det väl lite orättvist att mäta alla animerade filmer mot dessa titaner, men det är ju det man hoppas på varje gång det dyker upp en ny Disney- eller Pixarfilm.

På det stora hela en fullt serviceduglig film, men tyvärr utan det där lilla extra.
Betyg: 7/10

Ett färgglatt gäng tokstollar

Avengers 2: Age of Ultron    (trailer)

I början av året fanns det ingen film som jag såg fram emot lika mycket som Avengers 2. Jag höjde den första filmen till skyarna och tycker fortfarande att den representerar det allra bästa man kan få ut av superhjälteblockbusters på den vita duken. Kunde då Age of Ultron leva upp till sin föregångare?

Ja och nej. Som helhet är Avengers 2 bättre än Avengers. Den verkar lite mer genomtänkt, dialogen är ännu bättre och ännu roligare, och den släpper fram i stort sett alla karaktärer så att de får andas. Att göra detta med en så stor uppsättning huvudpersoner är i sig imponerande, men att dessutom få med nog med publikfrieri för att fylla biograferna låter ju som en nästintill omöjlig uppgift.

Vad Avengers 2 saknar för att jag skulle sätta den över den första filmen är nog bara de där "HOLY-SHIT-SÅG-JAG-JUST-DET-DÄR??"-ögonblicken som ettan lyckades så bra med. Ögonblicken som knöt ihop hela säcken till något man kom ihåg veckor, månader och år efter eftertexterna och som fick mig att återkomma till biografen tre gånger. Nerdgasm-ögonblicken.

Avengers 2 såg jag en gång i biografen, och jag känner att det räcker. Jag kommer nog antagligen att se den ett par gånger till i hemmets lugna vrå under de kommande åren eftersom det är en väldigt stadig film, men för mig så kommer jag nog alltid att föredra numero uno.
Betyg: 8/10

Gänget är samlat igen!

Boyhood   (trailer)

Nästan alla kritiker pratar om en närmast religiös upplevelse som de haft med en film som hyllar livets små ögonblick och visar oss att det faktiskt kan vara dessa små ögonblick som är de allra största.

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag kan inte ha sett samma film som dem. Jag såg en bitvis lite gripande och väldigt ambitiös film som förstördes av inslag av hemsk dialog och skådespel så dåligt att man bitvis satt och vred på sig i soffan.

Jag orkar inte skriva så mycket om Boyhood. Det fanns en bra film nånstans där inne i tanken, men resultatet är inte mycket att hurra för.
Betyg: 6/10

Gud så djupt och tankfullt

Motley filmcrew.

Ja då var det onsdag igen! Idag blir det inte något tema, förutom att det bara kommer att vara filmer som jag verkligen uppskattade. Hyr, låna, köp eller streama vilken som helst av dessa filmer så kan jag nästan garantera en lyckad filmkväll. Såvida du inte sitter fast med handen i en rävsax samtidigt eller nåt sånt, men då kan ju knappt ens Pulp Fiction rädda kvällen.

Nightcrawler   (trailer)

Vi får följa Lou, en oerhört ambitiös man som tror sig hittat sitt kall som frilansande nyhetsfotograf.

Det säger förhoppningsvis något om mina åsikter kring Nightcrawler att den fick en fjärdeplats på min topplista för 2014. Jag hade egentligen inte tänkt recensera den igen, men jag tänkte att om bara en till person ser Nightcrawler för att jag nämner den ytterligare en gång så är det värt det.

Den är helt strålande! Lou är en av de mest minnesvärda filmkaraktärerna under de senaste åren och filmen levererar några fina små armbågar i sidan på nyhets- och underhållningsindustrin. Missa den inte!
Betyg: 9/10

Hyvens eller psykopat? En av livets stora frågor

Sharknado   (trailer)

Vad är farligare än en haj? En tornado. Vad är farligare än en tornado? En tornado full med hajar.

Under de senaste åren har det vuxit fram en hel industri tillägnad "so-bad-it's-good"-filmer. Det vill säga, filmer som är så uppenbart dåliga att de fungerar mer som en hyllning till genren än en film som försöker stå på sina egna ben.

Den kanske mest välkända i den här märkliga lilla subgenren är nog Sharknado, och det ligger ju lite i sakens natur att den är väldigt svår att sätta betyg på. Underhållningsvärdet är högt, men själva filmkvalitén är väldigt låg, så vad ska man döma filmen på? Det blir också lite extra märkligt när sådana här filmer faktiskt är öppna med att de försöker vara dåliga. Lyckas de bra med att vara dåliga?

Svaret är att jag vet inte riktigt. Se den med några kompisar och en öl i näven så kommer kvällen helt säkert att bli lyckad.
Betyg: ??/10

Vad kan jag säga? En sharknado.

Starred Up   (trailer)

Vi får följa Eric, en ungdom som precis börjat på hans första riktiga fängelsestraff. Inom kort visar det sig att även hans far sitter mellan väggarna på samma fängelse. Förvecklingar följer. Både våldsamma och känslomässiga.

Starred Up är en helt strålande film. Det känns jäkligt synd att jag antagligen kommer att ha glömt bort att den finns om ett par år då den faktiskt är värd att minnas. Jag kan inte ens sätta fingret på varför den är så jäkla effektiv, men den är det. Det är väldigt engagerande att se Eric slitas mellan sina våldsamma impulser och hans bättre vetande. Hans kärlek till sin far och hans ovilja att bli likadan som honom.

Tja, det finns mycket att säga om den här filmen och någon som är smartare än jag skulle säkert kunna göra det betydligt bättre på det korta utrymmet jag givit mig själv, men vad jag egentligen vill få fram är att den är oerhört bra. Du hade antagligen inte hört talas om den, men nu har du det, och dessutom med en varm rekommendation. Så vad väntar du på? Se den!
Betyg: 8,5/10

Inte ens i finkan är man fri från bannor

Calvary   (trailer)

Ännu en film där, precis som med Starred Up, risken är rätt stor att du inte hört så mycket om den. Vi följer Father James (helt lysande spelad av Brendan Gleeson), en präst som får en rätt ovanlig bikt en dag. "Jag kommer att döda dig, fader. Du får en vecka på dig att avsluta dina affärer och göra frid med herren. På söndag smäller det". Okej, kanske inte formulerat exakt så, men det är andemeningen. Det är också en väldigt intressant premiss för en film.

Hela resten av filmen är också oerhört intressant. Father James går omkring i den lilla byn han bor i och pratar med innevånarna - en väldigt brokig och märklig bunt människor. Vem av dem kan det vara som ligger bakom hotet?

Det kan vara väldigt trevligt att se filmer som har ett så annorlunda tempo jämfört med Hollywoodfilmerna som man är van vid att se, och i det här fallet fungerar det extra bra. Detta tack vare ett väldigt bra manus och en ännu bättre insats från skådespelarna.

Och ett helt underbart slut. Men det avslöjar jag inte här! Sådeså!
Betyg: 8.5/10

Mordhotad, men nöjd ändå

Den dokumentära betygspyramiden

Håll med om att det finns rätt lite som kan matcha en riktigt jävla bra dokumentär när man är på det humöret! Det är inte alltid andan faller på och ibland är det allra sista man vill göra att lära sig nåt nytt. Ibland vill man bara se Hulken kasta något stort på någon, eller skratta åt Adam Sandlers tokiga upptåg (men ååå vilken rolig röst han har lol roflmao). Men när en dokumentär kombinerar ett intressant ämne med de där ögonblicken som man bara inte kan fatta att de lyckades fånga på film så kan gnistor slå!

Därför har jag byggt en betygspyramid av dokumentärer åt er! Det vill säga, de fyra filmerna är sorterade efter betyg med den bästa filmen längst ner. Känner ni inte bara hur spänningen stiger redan nu? Vi kör direkt!


Life Itself   (trailer)
En film om Roger Ebert, mannen som tog filmkritik till en mainstreampublik. Mot slutet av hans liv får vi följa honom på sjukhuset samtidigt som vi blickar tillbaka över hans liv och hans karriär.

Det är kanske inte så konstigt att jag hade hört bra saker om den här filmen. Roger Ebert är filmkritikens gudfader och det finns nog väldigt få filmskribenter som inte är direkt eller indirekt påverkade av honom. Det är kanske inte konstigt att när dokumentären om hans liv kommer ut så kommer filmkritiker världen över att höja den till skyarna lite extra. Många av dem skulle säkert inte ens ha ett jobb om det inte var för gamle Roger.

Med det sagt måste jag väl erkänna att lovorden inte är helt obefogade. Även om jag antagligen är något svalare mot filmen än de flesta. Det är intressant att höra om hans liv, hans filosofi och hans inverkan. Det är också rätt sorgligt att se hur det hela till slut nådde sin ände.

Det är väl ungefär vad man kan vänta sig från en dokumentär av det här slaget, eller hur? Se Life Itself om du har något intresse av Ebert eller av filmkritik. Om inte så kanske du inte missar så oerhört mycket.

Betyg: 6/10

Såhär glad blir man när man vinner pulitzerpriset

Jodorowsky's Dune   (trailer)

En dokumentär om hur kultregissören Alejandro Jodorowsky var snubblande nära att göra en tolkning av Frank Herbert's bok Dune.

Det är rätt fascinerande att följa med bakom kulisserna på "the greatest movie never made". Vi får se hur han satta ihop ett imponerande team av konstnärer och filmmakare för att filma den mest ambitiösa film som världen hade skådat. Det är också rätt fascinerande att se hur den här filmen, trots att den aldrig ens fick filmas, har påverkat andra klassiska filmer sedan dess i närmare 40 år.

Se den här filmen om du är intresserad av film eller de brinnande eldsjälar som försöker skapa dem.

Betyg: 7/10

Storslagna visioner

Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father
Jag tänker inte skriva någon synopsis till den här filmen då handlingen är snudd på omöjlig att berätta om utan spoilers. Den är i vilket fall som helst en dokumentär om en man vid namn Andrew Bagby, och dokumentären riktas som ett brev till Andrews son, Zachary. Vi får lära oss att omständigheterna kring Andrew och hans son är minst sagt exceptionella på en hel rad olika sätt.

Det är väldigt svårt att prata om den mycket mer än så då jag vill att Du ska gå in i filmen lika ovetande som jag gjorde. På så vis får du kanske en lika omtumlande upplevelse som jag fick. Jag hade hört att det skulle vara en väldigt emotionell dokumentär, men jag var ändå inte förberedd på vad som väntade mig när den kom igång. Det är tänkbart att det faktum att jag och min flickvän såg den när vi väntade vårt första barn kanske hjälpte filmens inverkan på traven, men jag vet inte säkert.

Detta är en av de mest känslomässigt brutala filmer jag sett. Ha näsdukarna, knäskydden och hjälmen redo. Men vad du än gör, missa den inte!
Betyg: 8,5/10

The Act of Killing   (trailer)
På 60-talet genomfördes en kupp i Indonesien och militären som kom till makten bestämde sig för att rensa ut alla kommunister från befolkningen. De gjorde detta delvis genom att anlita "gangsters" som i stort sett fick carte blanche att göra vad de ville i jakten på kommunisterna. Regissören till The Act of Killing, Joshua Oppenheimer, har letat upp några av de mest ökända mördarna från perioden och ger dem möjligheten att dramatisera sin sida av händelserna. Detta leder till att vi får följa med på en av de mest bisarra filminspelningar världen någonsin skådat.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur det är möjligt att den här filmen alls existerar. Hur är det möjligt att de här människorna kan finnas?  Hur i hela fridens namn hittade han dem? Hur tillät de honom att filma de saker som de säger och gör? Frågetecknen fortsätter hopa sig samtidigt som fascinationen och äcklet växer i jämn takt med varandra.

Att se hur de här männen medvetet och omedvetet ljuger och bedrar sig själva för att rättfärdiga sina handlingar är ögonöppnande såtillvida att man får en helt ny inblick i hur ondskan i världen egentligen ser ut. Hur ofattbart korkad och odramatisk den kan vara. Allt som krävs tycks vara rätt uppsättning omständigheter och ett stänk av hybris för att vad som helst ska kunna hända.

The Act of Killing har fått sin beskärda del uppmärksamhet och det är av god anledning. Det är inte bara det faktum att Oppenheimer faktiskt hittat och lyckats övertala dessa män att vara med i filmen, eller ens bara de totalt osannolika händelser han fångar, utan det är också valen han gör. Han verkar veta precis vilka frågor han ska ställa, och än viktigare, han vet när han ska ta ett steg tillbaka och bara låta saker ske utan hans inverkan.

Det här är en film som lär en ett och annat både om de fula, vårtiga sidan av den mänskliga naturen och om hur man bäst filmar den. 

The Act of Killing är en film som alla människor borde se, och därmed basta! 

Betyg: 9,5/10 

Från filmen, tro't om ni vill!

Vi kör vidare!

Hej igen! Jag har missat att publicera fler recensioner ett tag, men det är mest för att vi har fått en liten inkräktare i vår lägenhet som varken hjälper till med disken eller betalar hyran. Större delen av hans vakna tid skriker han för hjärtats lust, och den sortens inkräktare kräver sin tid att hålla nöjd, det kan jag lova!

Men här kommer i alla fall fortsättningen av den gigantiska hög av recensioner som jag har liggande på lur i min dators katakomber. Kanske hittar ni något förslag på bra filmer här idag! Håll tillgodo!


Nästa inlägg kommer att publiceras onsdagen den 12:e augusti! Kolla tillbaka då för att ha tid att förbereda för filmhelgen!

Kingsman: The Secret Service   (trailer)

En ung man på god väg mot brottets bana plockas ut av The Kingsmen, en topphemlig spionorganisation, för att tränas att bli...typ James Bond.

Detta är en actionfilm som jag inte är det minsta rädd att rekommendera fullt ut. Varför kan inte fler filmer ha lika roligt med hemlig-spion-konceptet som Kingsman? Den är rolig när den vill, känslosam när den vill, och drar också bort mattan under samma känslosamhet precis när den vill. Och viktigast av allt: den tycks göra precis vad fan den vill! Ofta var det svårt att tänka sig hur någon nånsin kunde ha tyckt att det var en bra idé att inkludera scen X, Y eller Z i filmen. Men kort därpå förstår man att det kan ha varit precis därför som scenen togs med. Just för att det trotsar gott tycke och smak.

Det är svårt att beskriva utan att gå in på specifika saker och det orkar jag inte göra nu.

Men se Kingsman, om inget annat bara för actionscenerna, som bitvis låg på nästan samma nivå som The Raid. Man ser ofta regissörer använda tricket med en skakande eller extremt rörlig kamera för att maskera dålig action. Kingsman's kamera har totalt tappat förståndet, men visar oss på något sätt ändå alltid exakt vad som händer på ett tydligt sätt.

Jag vet inte hur de fick ihop den här filmen, men jag är glad att de gjorde det. Se den!
Betyg: 8/10

Gammal men stencool

Jupiter Ascending   (trailer)

Mila Kunis karaktär får veta att hon är en rymdprinsessa. Sen händer en massa saker.

Jag kommer bara på en enda bra sak jag kan säga om den här filmen: Den är rätt snygg bitvis.

Det är allt. Resten är bara en stor hög nonsens som inte säger något och som inte leder nånvart. Det är sällan jag råkar på filmer med så få positiva egenskaper. Mitt intresse var borta efter ca 10 minuter, men filmen bara fortsatte och fortsatte och fortsatte...
Betyg: 2/10

Låt er inte luras. Missa det här rymdäventyret.

Song of the Sea   (trailer)

När jag listade mina favoritfilmer för ett par år sedan så hamnade den fantastiska The Secret of Kells på 8:e plats. Inte konstigt kanske att jag var väldigt sugen på att se vad gänget bakom filmen skulle hitta på till deras nästa projekt. Detta nästa projekt blev Song of the Sea och är en väldigt bra film.

Den väldigt karaktäristiska konststilen finns kvar och varje bildruta är extremt vackert ritad. Historien som berättas i den här är dock något annorlunda och verkar utspela sig nån gång under vad som liknar 50-talet, istället för typ medeltiden som Secret of Kells.

Det finns väldigt mycket att säga om den här filmen, men jag ska försöka hålla det kort och bara få med det viktigaste. Den är inte riktigt lika bra som sin andliga föregångare, men fortfarande bättre än de flesta animerade filmer man ser. Dessutom väldigt känslosam. Jodå, nog blev det lite varmt under ögonlocken här och var.
Betyg: 8/10

Usch så grann film!

Fast Five   (trailer)

Jag är inte särskilt förtjust i kulturen som omger och genomtränger The Fast and the Furious-filmerna. Jag gillar inte bilar särskilt mycket och jag blir hemskt trött av självutnämnda gangsters och glorifieringen av livet som brottsling.

Men jag gillar ändå Vin Diesel, och jäklar om inte Fast Five var en riktigt gedigen actionrulle! Jag må inte ha sett alla FatF-filmer, men vad jag förstått så var det kring Fast Five som serien släppte sina mer högtravande ambitioner och bara lät sig själv vara en stor dum actionfilm, och det fungerar till dess förtjänst!

Om man kan stå ut med de lite ostiga bitarna så finns en hel del riktigt schysst action (scenen när två bilar kör efter gatorna och släpar ett lösryckt kassavalv bakom sig är perfektion) och förvånansvärt nog även lite riktigt bra dialog.

Gör som du vill med de andra FatF-filmerna, men se Fast Five!
Betyg: 7/10

Så många muskler