Vampyrer, tidsresor, blodsplatter och lite mer

Onsdagen är här igen, och med den en helt ny bunt filmer som kan vara värda att känna till. Med lite tur hittar du något nytt!

What We Do in the Shadows   (trailer)

En mockumentär som låter oss följa fyra vampyrer som lever tillsammans i ett hus i en stad i Nya Zeeland. De gör ungefär vad folk gör mest. Går ut och festar, bråkar med varandra om vems tur det är att diska och dricker människoblod.

Detta är en väldigt rolig film. Det är alltid ett mörker när man ska recensera komedier eftersom de står och faller på om man själv tycker att just de skämten är roliga på just den dagen, och det enda sättet att ta reda på om just du tycker att skämten är roliga är att skriva ner dem och se om du skrattar. Men det gör du inte för att man då antagligen just har förstört skämtet. Se bara tillbaka på den där paragrafen och se så torr och tråkig den är!

Men WWDITS är allt annat än tråkig! Jag kan säga att den lutar sig lite mer mot avig humor á la The Office, blandat med en dos av Flight of the Conchords. Om det är något som låter tilltalande så se den här filmen.

Usch, jag kom just på hur mycket jag hatar The Office US version. Jag kommer aldrig att förstå hur den blev så populär.
Betyg: 7,5/10

En odöd orkester

Safety Not Guaranteed   (trailer)

Tre journalister reser iväg till en liten stad för att undersöka en annons som söker efter en kompanjon till ett tidsreseäventyr. Är killen så galen som han verkar eller ligger det faktiskt något i vad han påstår?

Den här filmen var som klippt och skuren för Aubrey Plaza. Hon har en oerhört charmig avighet som hon aldrig egentligen verkar stänga av, varken på film eller i verkligheten, och den gör sig helt perfekt i den här sortens aningen skruvade indiekomedier. Inte för att jag egentligen kan påstå att jag sett supermånga filmer som liknar Safety Not Guaranteed särskilt mycket, men du förstår säkert vad jag menar. Om inte - se trailern.

Jag sitter här och funderar, men jag kan inte komma på något som jag inte tyckte om med den här filmen. Jag var i stort sett helt nöjd med den och det är inte särskilt ofta som det är fallet. Den var rolig och lite mysig på precis det sättet som jag hoppades att den skulle vara, och slutet lyckades till och med överträffa mina förhoppningar.

En väldigt bra film som fått nästan brottsligt lite uppmärksamhet. Den förtjänar bättre.
Betyg: 8,5/10

Glada actionamatörer

Tokyo Gore Police   (trailer...känsliga tittare varnas antar jag)

I framtidens Tokyo är polisen privatiserad och självskada och våld i allmänhet har vuxit till en industri. Dessutom har det börjat dyka upp individer som kallas Engineers. Dessa kännetecknas av att när man hugger av en kroppsdel på dem så växer det ut ett biomekaniskt vapen för att ta dess plats. I den här obehagliga verkligheten hittar vi Ruka, en polis och en expert på att döda Engineers.

Det finns ingen måtta på Tokyo Gore Police. Precis när man tror att man nått den yttersta gränsen på depraverad mänsklig fantasi så kommer nästa scen och korsar den, om och om igen. Det hjälper också att filmen oftast känns väldigt drömlik på ett sätt som gör det svårt att avgöra om det är meningen eller inte. Man försvinner in i en annan värld, där man kanske egentligen inte ens vill vara. Det är lite svårt att beskriva, men här är en lista på några saker du får se i Tokyo Gore police:

Reklamfilmer för de bästa rakhyvlarna för att skära upp sina handleder och för möjligheten att avrätta sina anhörigas mördare från sitt vardagsrum genom någon sorts blandning mellan Nintendo Wii och virtual reality. Frätande modersmjölk, använt som ett vapen. En freakshow-liknande klubb där man ställer ut människor som modifierat sina kroppar för att se ut som sniglar och stolar(!). En mänsklig "hund" med en gummimask och svärd istället för ben. Till synes oändliga fontäner av blod. Mycket, mycket mer.

Om något av ovanstående låter intressant, så kolla upp Tokyo Gore Police. När japaner gör body horror så håller de inte tillbaka.
Betyg: 7/10

Gator Girl

Backcountry   (trailer)

Ett ungt par ger sig ut på en campingtur som de sent kommer att glömma. Mer än så tycker jag inte att du ska veta innan du ger dig in i den här filmen. För du borde ge dig in i den här filmen!

Jag måste säga att jag är lite svag för den här typen av film, speciellt när de görs alldeles rätt. Som tur är så gör Backcountry sin grej alldeles rätt. Sällan får man uppleva sådan olidlig spänning med så enkla medel som vad den här filmen bjuder på och det ska den ha mycket cred för.

Tyvärr så skiner den låga budgeten igenom lite då och då, trots vad som verkar vara en väldigt begåvad regissör. En och annan scen hade säkert varit lite bättre och mer trovärdig om de hade fått bara lite extra pengar att röra sig med. Men detta är inget större klagomål, bara något som jag noterade i förbifarten.

Som helhet, väldigt bra!
Betyg: 7,5/10

Vilse i pannka...sm...i pannkakssmeten

Fyra fräcka filmer

Jäsiken vad jag har blivit duktig på att hålla den här ett-inlägg-i-veckan-grejen. Här kommer nästa, och i detta precis som i förra inlägget finns inte något direkt tema. Förutom att två av dem är typ superhjälte-ish-filmer. Håll tillgodo!

Deep Rising   (trailer)

Jag minns att jag såg Deep Rising när jag var yngre och tyckte att den var hur fräsig som helst. Det är alltid lite otäckt att gå tillbaka till den sortens filmer, speciellt när man vet att de lutar sig hyfsat tungt på specialeffekter. I det här fallet specialeffekter från 1998 med en rätt begränsad budget. Resultatet hade kunnat vara huuuur dåligt som helst.

Men det var det inte! Jag kommer inte att påstå att den var någon uppenbarelse direkt, men det var en väldigt njutbar liten action/horrorfilm från det sena 90-talet. Jag gillar nästan alltid "ett brokigt gäng kommer till ett övergivet skepp för att lista ut vad som hänt"-premissen (Triangle, Virus, Event Horizon, Ghost Ship), så jag kanske är lite partisk, men jag tyckte absolut att den var värd tiden den tog att se.

Slutet är också en absolut höjdpunkt!
Betyg: 6,5/10

LOL

Big Hero 6   (trailer)

Vi följer en ung man (pojke? skitunge?) som genom vissa förvecklingar blir ägare av en stor uppblåsbar sjukvårdsrobot vid namn Baymax. Sen händer en massa action med teman kring att hantera sorg och att växa upp.

Den här filmen verkar ha fått väldigt mycket beröm (den var ju som bekant nominerad till en Oscar för bästa animerad film), men jag förstår inte riktigt grejen med den. Den var helt okej och hade några fräcka idéer i de överdådiga actionscenerna, men den hade inte riktigt den tyngd som jag tyckte att den behövde för att ro i land de mer känsloladdade bitarna. Och den verkade egentligen inte jätteintresserad av att göra det heller. Den verkade mer intresserad av fräcka montage med ungdomar som får leva ut 8-åringars våta drömmar om att bli superhjältar.

Det är egentligen inget fel med det antar jag, och jag hade faktiskt riktigt kul under nästan hela filmen, men vad jag försöker säga är väl egentligen att den inte är någon Wall-E eller The Incredibles. Sen är det väl lite orättvist att mäta alla animerade filmer mot dessa titaner, men det är ju det man hoppas på varje gång det dyker upp en ny Disney- eller Pixarfilm.

På det stora hela en fullt serviceduglig film, men tyvärr utan det där lilla extra.
Betyg: 7/10

Ett färgglatt gäng tokstollar

Avengers 2: Age of Ultron    (trailer)

I början av året fanns det ingen film som jag såg fram emot lika mycket som Avengers 2. Jag höjde den första filmen till skyarna och tycker fortfarande att den representerar det allra bästa man kan få ut av superhjälteblockbusters på den vita duken. Kunde då Age of Ultron leva upp till sin föregångare?

Ja och nej. Som helhet är Avengers 2 bättre än Avengers. Den verkar lite mer genomtänkt, dialogen är ännu bättre och ännu roligare, och den släpper fram i stort sett alla karaktärer så att de får andas. Att göra detta med en så stor uppsättning huvudpersoner är i sig imponerande, men att dessutom få med nog med publikfrieri för att fylla biograferna låter ju som en nästintill omöjlig uppgift.

Vad Avengers 2 saknar för att jag skulle sätta den över den första filmen är nog bara de där "HOLY-SHIT-SÅG-JAG-JUST-DET-DÄR??"-ögonblicken som ettan lyckades så bra med. Ögonblicken som knöt ihop hela säcken till något man kom ihåg veckor, månader och år efter eftertexterna och som fick mig att återkomma till biografen tre gånger. Nerdgasm-ögonblicken.

Avengers 2 såg jag en gång i biografen, och jag känner att det räcker. Jag kommer nog antagligen att se den ett par gånger till i hemmets lugna vrå under de kommande åren eftersom det är en väldigt stadig film, men för mig så kommer jag nog alltid att föredra numero uno.
Betyg: 8/10

Gänget är samlat igen!

Boyhood   (trailer)

Nästan alla kritiker pratar om en närmast religiös upplevelse som de haft med en film som hyllar livets små ögonblick och visar oss att det faktiskt kan vara dessa små ögonblick som är de allra största.

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag kan inte ha sett samma film som dem. Jag såg en bitvis lite gripande och väldigt ambitiös film som förstördes av inslag av hemsk dialog och skådespel så dåligt att man bitvis satt och vred på sig i soffan.

Jag orkar inte skriva så mycket om Boyhood. Det fanns en bra film nånstans där inne i tanken, men resultatet är inte mycket att hurra för.
Betyg: 6/10

Gud så djupt och tankfullt

Motley filmcrew.

Ja då var det onsdag igen! Idag blir det inte något tema, förutom att det bara kommer att vara filmer som jag verkligen uppskattade. Hyr, låna, köp eller streama vilken som helst av dessa filmer så kan jag nästan garantera en lyckad filmkväll. Såvida du inte sitter fast med handen i en rävsax samtidigt eller nåt sånt, men då kan ju knappt ens Pulp Fiction rädda kvällen.

Nightcrawler   (trailer)

Vi får följa Lou, en oerhört ambitiös man som tror sig hittat sitt kall som frilansande nyhetsfotograf.

Det säger förhoppningsvis något om mina åsikter kring Nightcrawler att den fick en fjärdeplats på min topplista för 2014. Jag hade egentligen inte tänkt recensera den igen, men jag tänkte att om bara en till person ser Nightcrawler för att jag nämner den ytterligare en gång så är det värt det.

Den är helt strålande! Lou är en av de mest minnesvärda filmkaraktärerna under de senaste åren och filmen levererar några fina små armbågar i sidan på nyhets- och underhållningsindustrin. Missa den inte!
Betyg: 9/10

Hyvens eller psykopat? En av livets stora frågor

Sharknado   (trailer)

Vad är farligare än en haj? En tornado. Vad är farligare än en tornado? En tornado full med hajar.

Under de senaste åren har det vuxit fram en hel industri tillägnad "so-bad-it's-good"-filmer. Det vill säga, filmer som är så uppenbart dåliga att de fungerar mer som en hyllning till genren än en film som försöker stå på sina egna ben.

Den kanske mest välkända i den här märkliga lilla subgenren är nog Sharknado, och det ligger ju lite i sakens natur att den är väldigt svår att sätta betyg på. Underhållningsvärdet är högt, men själva filmkvalitén är väldigt låg, så vad ska man döma filmen på? Det blir också lite extra märkligt när sådana här filmer faktiskt är öppna med att de försöker vara dåliga. Lyckas de bra med att vara dåliga?

Svaret är att jag vet inte riktigt. Se den med några kompisar och en öl i näven så kommer kvällen helt säkert att bli lyckad.
Betyg: ??/10

Vad kan jag säga? En sharknado.

Starred Up   (trailer)

Vi får följa Eric, en ungdom som precis börjat på hans första riktiga fängelsestraff. Inom kort visar det sig att även hans far sitter mellan väggarna på samma fängelse. Förvecklingar följer. Både våldsamma och känslomässiga.

Starred Up är en helt strålande film. Det känns jäkligt synd att jag antagligen kommer att ha glömt bort att den finns om ett par år då den faktiskt är värd att minnas. Jag kan inte ens sätta fingret på varför den är så jäkla effektiv, men den är det. Det är väldigt engagerande att se Eric slitas mellan sina våldsamma impulser och hans bättre vetande. Hans kärlek till sin far och hans ovilja att bli likadan som honom.

Tja, det finns mycket att säga om den här filmen och någon som är smartare än jag skulle säkert kunna göra det betydligt bättre på det korta utrymmet jag givit mig själv, men vad jag egentligen vill få fram är att den är oerhört bra. Du hade antagligen inte hört talas om den, men nu har du det, och dessutom med en varm rekommendation. Så vad väntar du på? Se den!
Betyg: 8,5/10

Inte ens i finkan är man fri från bannor

Calvary   (trailer)

Ännu en film där, precis som med Starred Up, risken är rätt stor att du inte hört så mycket om den. Vi följer Father James (helt lysande spelad av Brendan Gleeson), en präst som får en rätt ovanlig bikt en dag. "Jag kommer att döda dig, fader. Du får en vecka på dig att avsluta dina affärer och göra frid med herren. På söndag smäller det". Okej, kanske inte formulerat exakt så, men det är andemeningen. Det är också en väldigt intressant premiss för en film.

Hela resten av filmen är också oerhört intressant. Father James går omkring i den lilla byn han bor i och pratar med innevånarna - en väldigt brokig och märklig bunt människor. Vem av dem kan det vara som ligger bakom hotet?

Det kan vara väldigt trevligt att se filmer som har ett så annorlunda tempo jämfört med Hollywoodfilmerna som man är van vid att se, och i det här fallet fungerar det extra bra. Detta tack vare ett väldigt bra manus och en ännu bättre insats från skådespelarna.

Och ett helt underbart slut. Men det avslöjar jag inte här! Sådeså!
Betyg: 8.5/10

Mordhotad, men nöjd ändå

Den dokumentära betygspyramiden

Håll med om att det finns rätt lite som kan matcha en riktigt jävla bra dokumentär när man är på det humöret! Det är inte alltid andan faller på och ibland är det allra sista man vill göra att lära sig nåt nytt. Ibland vill man bara se Hulken kasta något stort på någon, eller skratta åt Adam Sandlers tokiga upptåg (men ååå vilken rolig röst han har lol roflmao). Men när en dokumentär kombinerar ett intressant ämne med de där ögonblicken som man bara inte kan fatta att de lyckades fånga på film så kan gnistor slå!

Därför har jag byggt en betygspyramid av dokumentärer åt er! Det vill säga, de fyra filmerna är sorterade efter betyg med den bästa filmen längst ner. Känner ni inte bara hur spänningen stiger redan nu? Vi kör direkt!


Life Itself   (trailer)
En film om Roger Ebert, mannen som tog filmkritik till en mainstreampublik. Mot slutet av hans liv får vi följa honom på sjukhuset samtidigt som vi blickar tillbaka över hans liv och hans karriär.

Det är kanske inte så konstigt att jag hade hört bra saker om den här filmen. Roger Ebert är filmkritikens gudfader och det finns nog väldigt få filmskribenter som inte är direkt eller indirekt påverkade av honom. Det är kanske inte konstigt att när dokumentären om hans liv kommer ut så kommer filmkritiker världen över att höja den till skyarna lite extra. Många av dem skulle säkert inte ens ha ett jobb om det inte var för gamle Roger.

Med det sagt måste jag väl erkänna att lovorden inte är helt obefogade. Även om jag antagligen är något svalare mot filmen än de flesta. Det är intressant att höra om hans liv, hans filosofi och hans inverkan. Det är också rätt sorgligt att se hur det hela till slut nådde sin ände.

Det är väl ungefär vad man kan vänta sig från en dokumentär av det här slaget, eller hur? Se Life Itself om du har något intresse av Ebert eller av filmkritik. Om inte så kanske du inte missar så oerhört mycket.

Betyg: 6/10

Såhär glad blir man när man vinner pulitzerpriset

Jodorowsky's Dune   (trailer)

En dokumentär om hur kultregissören Alejandro Jodorowsky var snubblande nära att göra en tolkning av Frank Herbert's bok Dune.

Det är rätt fascinerande att följa med bakom kulisserna på "the greatest movie never made". Vi får se hur han satta ihop ett imponerande team av konstnärer och filmmakare för att filma den mest ambitiösa film som världen hade skådat. Det är också rätt fascinerande att se hur den här filmen, trots att den aldrig ens fick filmas, har påverkat andra klassiska filmer sedan dess i närmare 40 år.

Se den här filmen om du är intresserad av film eller de brinnande eldsjälar som försöker skapa dem.

Betyg: 7/10

Storslagna visioner

Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father
Jag tänker inte skriva någon synopsis till den här filmen då handlingen är snudd på omöjlig att berätta om utan spoilers. Den är i vilket fall som helst en dokumentär om en man vid namn Andrew Bagby, och dokumentären riktas som ett brev till Andrews son, Zachary. Vi får lära oss att omständigheterna kring Andrew och hans son är minst sagt exceptionella på en hel rad olika sätt.

Det är väldigt svårt att prata om den mycket mer än så då jag vill att Du ska gå in i filmen lika ovetande som jag gjorde. På så vis får du kanske en lika omtumlande upplevelse som jag fick. Jag hade hört att det skulle vara en väldigt emotionell dokumentär, men jag var ändå inte förberedd på vad som väntade mig när den kom igång. Det är tänkbart att det faktum att jag och min flickvän såg den när vi väntade vårt första barn kanske hjälpte filmens inverkan på traven, men jag vet inte säkert.

Detta är en av de mest känslomässigt brutala filmer jag sett. Ha näsdukarna, knäskydden och hjälmen redo. Men vad du än gör, missa den inte!
Betyg: 8,5/10

The Act of Killing   (trailer)
På 60-talet genomfördes en kupp i Indonesien och militären som kom till makten bestämde sig för att rensa ut alla kommunister från befolkningen. De gjorde detta delvis genom att anlita "gangsters" som i stort sett fick carte blanche att göra vad de ville i jakten på kommunisterna. Regissören till The Act of Killing, Joshua Oppenheimer, har letat upp några av de mest ökända mördarna från perioden och ger dem möjligheten att dramatisera sin sida av händelserna. Detta leder till att vi får följa med på en av de mest bisarra filminspelningar världen någonsin skådat.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur det är möjligt att den här filmen alls existerar. Hur är det möjligt att de här människorna kan finnas?  Hur i hela fridens namn hittade han dem? Hur tillät de honom att filma de saker som de säger och gör? Frågetecknen fortsätter hopa sig samtidigt som fascinationen och äcklet växer i jämn takt med varandra.

Att se hur de här männen medvetet och omedvetet ljuger och bedrar sig själva för att rättfärdiga sina handlingar är ögonöppnande såtillvida att man får en helt ny inblick i hur ondskan i världen egentligen ser ut. Hur ofattbart korkad och odramatisk den kan vara. Allt som krävs tycks vara rätt uppsättning omständigheter och ett stänk av hybris för att vad som helst ska kunna hända.

The Act of Killing har fått sin beskärda del uppmärksamhet och det är av god anledning. Det är inte bara det faktum att Oppenheimer faktiskt hittat och lyckats övertala dessa män att vara med i filmen, eller ens bara de totalt osannolika händelser han fångar, utan det är också valen han gör. Han verkar veta precis vilka frågor han ska ställa, och än viktigare, han vet när han ska ta ett steg tillbaka och bara låta saker ske utan hans inverkan.

Det här är en film som lär en ett och annat både om de fula, vårtiga sidan av den mänskliga naturen och om hur man bäst filmar den. 

The Act of Killing är en film som alla människor borde se, och därmed basta! 

Betyg: 9,5/10 

Från filmen, tro't om ni vill!

Vi kör vidare!

Hej igen! Jag har missat att publicera fler recensioner ett tag, men det är mest för att vi har fått en liten inkräktare i vår lägenhet som varken hjälper till med disken eller betalar hyran. Större delen av hans vakna tid skriker han för hjärtats lust, och den sortens inkräktare kräver sin tid att hålla nöjd, det kan jag lova!

Men här kommer i alla fall fortsättningen av den gigantiska hög av recensioner som jag har liggande på lur i min dators katakomber. Kanske hittar ni något förslag på bra filmer här idag! Håll tillgodo!


Nästa inlägg kommer att publiceras onsdagen den 12:e augusti! Kolla tillbaka då för att ha tid att förbereda för filmhelgen!

Kingsman: The Secret Service   (trailer)

En ung man på god väg mot brottets bana plockas ut av The Kingsmen, en topphemlig spionorganisation, för att tränas att bli...typ James Bond.

Detta är en actionfilm som jag inte är det minsta rädd att rekommendera fullt ut. Varför kan inte fler filmer ha lika roligt med hemlig-spion-konceptet som Kingsman? Den är rolig när den vill, känslosam när den vill, och drar också bort mattan under samma känslosamhet precis när den vill. Och viktigast av allt: den tycks göra precis vad fan den vill! Ofta var det svårt att tänka sig hur någon nånsin kunde ha tyckt att det var en bra idé att inkludera scen X, Y eller Z i filmen. Men kort därpå förstår man att det kan ha varit precis därför som scenen togs med. Just för att det trotsar gott tycke och smak.

Det är svårt att beskriva utan att gå in på specifika saker och det orkar jag inte göra nu.

Men se Kingsman, om inget annat bara för actionscenerna, som bitvis låg på nästan samma nivå som The Raid. Man ser ofta regissörer använda tricket med en skakande eller extremt rörlig kamera för att maskera dålig action. Kingsman's kamera har totalt tappat förståndet, men visar oss på något sätt ändå alltid exakt vad som händer på ett tydligt sätt.

Jag vet inte hur de fick ihop den här filmen, men jag är glad att de gjorde det. Se den!
Betyg: 8/10

Gammal men stencool

Jupiter Ascending   (trailer)

Mila Kunis karaktär får veta att hon är en rymdprinsessa. Sen händer en massa saker.

Jag kommer bara på en enda bra sak jag kan säga om den här filmen: Den är rätt snygg bitvis.

Det är allt. Resten är bara en stor hög nonsens som inte säger något och som inte leder nånvart. Det är sällan jag råkar på filmer med så få positiva egenskaper. Mitt intresse var borta efter ca 10 minuter, men filmen bara fortsatte och fortsatte och fortsatte...
Betyg: 2/10

Låt er inte luras. Missa det här rymdäventyret.

Song of the Sea   (trailer)

När jag listade mina favoritfilmer för ett par år sedan så hamnade den fantastiska The Secret of Kells på 8:e plats. Inte konstigt kanske att jag var väldigt sugen på att se vad gänget bakom filmen skulle hitta på till deras nästa projekt. Detta nästa projekt blev Song of the Sea och är en väldigt bra film.

Den väldigt karaktäristiska konststilen finns kvar och varje bildruta är extremt vackert ritad. Historien som berättas i den här är dock något annorlunda och verkar utspela sig nån gång under vad som liknar 50-talet, istället för typ medeltiden som Secret of Kells.

Det finns väldigt mycket att säga om den här filmen, men jag ska försöka hålla det kort och bara få med det viktigaste. Den är inte riktigt lika bra som sin andliga föregångare, men fortfarande bättre än de flesta animerade filmer man ser. Dessutom väldigt känslosam. Jodå, nog blev det lite varmt under ögonlocken här och var.
Betyg: 8/10

Usch så grann film!

Fast Five   (trailer)

Jag är inte särskilt förtjust i kulturen som omger och genomtränger The Fast and the Furious-filmerna. Jag gillar inte bilar särskilt mycket och jag blir hemskt trött av självutnämnda gangsters och glorifieringen av livet som brottsling.

Men jag gillar ändå Vin Diesel, och jäklar om inte Fast Five var en riktigt gedigen actionrulle! Jag må inte ha sett alla FatF-filmer, men vad jag förstått så var det kring Fast Five som serien släppte sina mer högtravande ambitioner och bara lät sig själv vara en stor dum actionfilm, och det fungerar till dess förtjänst!

Om man kan stå ut med de lite ostiga bitarna så finns en hel del riktigt schysst action (scenen när två bilar kör efter gatorna och släpar ett lösryckt kassavalv bakom sig är perfektion) och förvånansvärt nog även lite riktigt bra dialog.

Gör som du vill med de andra FatF-filmerna, men se Fast Five!
Betyg: 7/10

Så många muskler

Svartvita filmer

Glada pastellfärger i all ära, men nog har svartvitt också en del att ge oss ibland. Här är en samling filmer som jag sett nyligt och som inte känner något behov av att använda sig av färg för att berätta sin historia.

Godzilla

Länge har jag gått och funderat på att faktiskt ta mig för att se den gamla klassiska Godzillafilmen från 1954. Men när tar man sig för en sån grej liksom? Man har alltid en massa nya fräsiga saker som man vill se när man väl har tid över för lite film.

Häromdan hade jag både tid, lust och möjlighet att se Godzilla, och jag måste säga att jag är glad att jag gjorde det. Den överträffade mina förväntningar med viss marginal.

Självklart är det en film som är lätt att håna om man går in med den inställningen. Man kan sitta med sina goda vänner och skratta åt effekterna och det faktum att det rätt uppenbart att det ostoppbara monstret är en kille i en gummidräkt som lunkar omkring i en liten modellstad. Men därför är jag också rätt glad att jag såg den själv och gick in med avsikten att faktiskt försöka förstå vad den försökte göra med de begränsade medel som fanns tillgängliga för filmmakare på 50-talet.

Med det i åtanke kan jag konstatera att även om många av de efterkommande Godzillafilmerna kanske är rätt fåniga och publikfriande, så är originalet en förvånansvärt tankfull och melankolisk liten sak som behandlar frågor som var väldigt långt fram i det japanska medvetandet kring den tiden. Specifikt frågor kring vetenskapens frammarsch och de möjliga farorna som följer med den.

Det är värt att komma ihåg när man ser filmer som kom 30 år innan man föddes, och speciellt filmer från andra sidan jorden, att de faktiskt inte var gjorda för mig. Jag är inte den perfekta publiken för den. Det kulturella bagaget och de referens man har är så vitt skilda att det nog är svårt att ens föreställa sig. Så när en sådan film faktiskt lyckas hitta kontaktpunkter som talar till en på något plan så får man dra slutsatsen att den gör något väldigt rätt.

Jag tyckte om Godzilla. Den var överraskande tankfull och effekterna var inte så skrattretande som jag hade väntat mig. Jag måste dessutom nämna att soundtracket är rätt fantastiskt. Jag tycker att du borde se den nån dag om du inte redan gjort det. Både för att den är en klassiker som man gärna vill ha sett och för att den är väl värd besväret och faktiskt en genuint bra film.

Betyg: 7/10

Om nom nom

Ida   (trailer)

Jag använder frasen "polskt svartvitt drama" som kort för "pretentiös filmskolefilm som är omöjlig att uppskatta om man inte tar sig själv på totalt allvar". Därför tyckte jag att det var närmast komiskt när det förra året dök upp en film som hette Ida, ett polskt svartvitt drama som dessutom började få väldigt bra recensioner. Sen handlade den dessutom om en nunna några år efter andra världskriget, så mycket torrare än så kan det väl knappast bli.

Jag tänkte att det skulle bli intressant att se hur allt detta högtravande skulle falla ihop till en bra film, och det visade sig att kritikerna hade rätt. Vad som gör Ida annorlunda är mest hur den är filmad och hur den är klippt. Historien är inte överdrivet komplicerad eller svår att följa. En föräldralös nunna vid namn Anna uppmanas att åka och träffa sin enda kända levande släkting innan hon ska ta sina löften och stanna i klostret för resten av sitt liv. Hon får veta att hennes riktiga namn var Ida och att det finns en del historia att gräva upp kring hennes föräldrar.

Filmen är full av fina små ögonblick och uppbackad av väldigt bra skådespel från alla inblandade. Det är en mestadels tyst och lugn film och ögonblicken får andas så mycket som de behöver. Vi skrivs aldrig på näsan vad karaktärerna känner eller tänker utan får mest vinkar om det i blickar och pauser. Det låter kanske inte superfräckt, men jag tyckte verkligen om filmen och jag är glad att jag gav den en chans. Ida är dessutom alldeles förtrollande att titta på, både filmen och karaktären.

Betyg: 7,5/10

Intensivt dyrkande av herran

Persona   (trailer)

Sjuksköterskan Alma får i uppdrag att göra skådespelerskan Elisabet sällskap ut till en avlägsen stuga där de ska bo tillsammans. Detta eftersom Elisabet plötsligt slutat tala, och det är upp till Alma att reda ut varför.

Om man verkligen vill försöka utforska film och göra det ordentligt så har man förr eller senare inget annat val än att tackla Bergman. Frågan är egentligen bara vilken film man ska börja med, och svaret är egentligen Det Sjunde Inseglet, eftersom det antagligen är hans mest kända film. För mig blev det lite annorlunda eftersom jag tipsades av grabbarna på Filmspotting om att postern till Persona var alldeles extra fin och genomtänkt. När de sedan pratade om själva filmen tyckte jag att den lät hemskt intressant, så jag gav mig på den.

Resultatet blev ungefär som väntat: Jag förstod inte allt som pågick, men jag tyckte om den en hel del ändå.

Alla dessa klassiker verkar ha det gemensamt att de är väldigt vackert filmade och det är en hel del små fräcka kompositioner där de två kvinnornas ansikten liksom smälter in i varandra när linjen mellan deras identiteter börjar suddas ut en aning. Allt sånt är ju väldigt trevligt att titta på och så. Dessutom klingar inte skådespelarnas insatser riktigt lika falskt som jag tycker att de brukar göra speciellt i äldre svenska filmer.

Jag var intresserad och investerad hela vägen igenom filmen, och det är väl egentligen det absolut bästa man kan hoppas på när man pratar om en film som man egentligen inte förstår fullt ut. Jag tycker att den klart värd att se!

Betyg: 7/10

Två kvinnor?

Metropolis

I framtiden lever de rika på de fattigas bekostnad. Det är ett högavancerat industrisamhälle där arbetarklassen jobbar ihjäl sig i fabrikerna samtidigt som bourgeoisien lever bekvämt i sina stora hus och lägenhetsbyggnader. Men en industrimagnats son får plötsligt insikt om de orättvisor som pågår och svär att han ska få till en förändring.

Detta är den näst äldsta filmen jag sett, och en av de stora klassikerna. Den äldsta filmen jag sett är Nosferatu från 1922, och jag måste säga att jag föredrar den över Metropolis. Inte för att Metropolis är dålig direkt, men den är bara så hemskt annorlunda från vad jag är van att se nu, snart 100 år senare, att jag har så hemskt svårt att veta hur jag ska relatera till det på något meningsfullt sätt.

Jag kan inte säga att Metropolis lämnade ett särskilt djupt intryck på mig. Jag antar att man måste respektera vad den gjorde för filmmediet och det är alltid en fascinerande historielektion att se äldre filmer och uppleva ett annorlunda filmspråk. Men om jag skulle bedöma den som vilken film som helst i rent underhållningsvärde så kan jag inte påstå att den gav mig särskilt mycket.

Se den som en del av din personliga filmutbildning om sådana saker har något värde för dig, men vänta dig inte att bli helt överväldigad.
Betyg: 6/10 (usch, det där kändes inget bra, men jag måste ju vara ärlig)

En tokig man med hans splitter nya robot

La Jetée 

Fransoserna ska då alltid vara värst. La Jetée är en fransk experimentell science fictionfilm från -62 om en man i en postapokalyptisk framtid som väljs ut av en grupp vetenskapsmän att resa tillbaka i tiden för att stoppa apokalypsen innan den äger rum. Anledningen att just han väljs ut är att han har en väldigt tydlig minnesbild av en kvinna på en flygplats och möjligen lite ond bråd död.

Jag tror att ens uppskattning av den här filmen till mångt och mycket korrelerar med ens uppskattning av dess foto. Och fotot är rätt speciellt i att hela filmen bara består av en serie fotografier med en berättarröst i bakgrunden. Jag vet inte om man ens kan kalla detta för en film med gott samvete. Jag vill minnas att det kan ha stått "fotonovell" nånstans i förtexterna.

Nåja, är den bra då? Mitt svar är nog 'inte direkt'. Detta är utan tvekan för att jag inte förstod dess geni, men vi kan inte alla vara från frankrike eller hur? Jag var inte särskilt förtjust i stilen den fotograferades i heller, och jag tyckte bättre om historien när den hette 12 Monkeys. Okej okej, för att vara rättvis så är det väl egentligen 12 Monkeys som är en remake och utbrodering av La Jetée, men det struntar jag i. Jag tycker om 12 Monkeys, men jag är inte överförtjust i La Jetée.

Men samtidigt, om du har 30 minuter över och vill se något annorlunda så kör hårt. Det kan ju inte skada att prova nåt nytt, eller hur?
Betyg: 4/10

Framtidens kanske fräckaste solglasögon

Unga vuxna, existensiella kriser och datorer

Här kommer tre ytterligare filmer att sätta tänderna i!

The Maze Runner (trailer)

Ännu en film i den långa raden av filmer baserade på en populär bokserie för ungdomar som jag inte läst.

En ung man med vaknar med minnesförlust i en varuhiss som tar honom till en by(?) där bara unga män bor och har skapat en något ostadig tillvaro. Runt dem finns en gigantisk labyrint där farliga otäckningar lurar. Hur ska det gå?

Jag har inte mycket att säga om den här filmen. Den levererar ungefär vad man kan vänta sig och fungerar rätt bra som underhållning för nån kväll när du känner att du inte har något bättre för dig. Jag kan i alla fall säga att den lämnade mig nyfiken på nästa film i serien, så ett totalt misslyckande kan den ju inte vara. Dock inte heller någon större triumf.
Betyg; 6/10

Vackra ynglingar

The Zero Theorem (trailer)

Terry Gilliams senaste film om en programmerare i framtiden som sätts på uppgiften att bevisa att livet är meningslöst. Eller något ditåt.

Den var inte alltid helt lätt att följa, men jag tror ändå att jag i slutändan känner mig rätt positiv inför den. Visuellt är den väldigt imponerande och den har den där märkliga drömlika regin som Gilliam verkar gilla hemskt mycket.

Om du har sett några andra av hans filmer så kanske du vet vad du ger dig in på och kan justera dina förväntningar därefter. Jag är dock rätt säker på att det är en film som inte är för alla. Men se trailern och avgör själv om den ser ut som något för dig.
Betyg: 6,5/10

Vad kan vara ledsnare än Christoph Waltz i rymden?

The Imitation Game (trailer)

Vi får följa Alan Turing i hans kamp mot nazisterna. Mer specifikt hans kamp för att knäcka kodsystemet Enigma som nazisterna använde under andra världskriget.

Jag kan inte uppbåda mycket intresse att prata om The Imitation Game. Missförstå mig inte nu. Det är en bra film, men en bra film som vingklippts lite av förväntningar och de lovord som kastats över den. Den hyllades av många som en av förra årets bästa filmer och man pratade om vilken fantastisk skådespelare Benendict Cumberbatch var för att så förträffligt porträttera Turing.

För mig så var det en bra film, men inte mer. Jag kan inte komma på något som jag tyckte var särskilt dåligt med den (förutom kanske att jag tyckte att The 'Batch kändes lite väl konstgjord i sitt manér), men jag kan inte komma på särskilt mycket som jag tyckte var så ofantligt bra med den heller. En film som denna vill jag gärna tydligt komma ihåg några scener eller ögonblick från, även ett par månader efteråt. Det gör jag inte.
Betyg: 7,5/10

Benedict vet knappt själv vad han gör