Motley filmcrew.

Ja då var det onsdag igen! Idag blir det inte något tema, förutom att det bara kommer att vara filmer som jag verkligen uppskattade. Hyr, låna, köp eller streama vilken som helst av dessa filmer så kan jag nästan garantera en lyckad filmkväll. Såvida du inte sitter fast med handen i en rävsax samtidigt eller nåt sånt, men då kan ju knappt ens Pulp Fiction rädda kvällen.

Nightcrawler   (trailer)

Vi får följa Lou, en oerhört ambitiös man som tror sig hittat sitt kall som frilansande nyhetsfotograf.

Det säger förhoppningsvis något om mina åsikter kring Nightcrawler att den fick en fjärdeplats på min topplista för 2014. Jag hade egentligen inte tänkt recensera den igen, men jag tänkte att om bara en till person ser Nightcrawler för att jag nämner den ytterligare en gång så är det värt det.

Den är helt strålande! Lou är en av de mest minnesvärda filmkaraktärerna under de senaste åren och filmen levererar några fina små armbågar i sidan på nyhets- och underhållningsindustrin. Missa den inte!
Betyg: 9/10

Hyvens eller psykopat? En av livets stora frågor

Sharknado   (trailer)

Vad är farligare än en haj? En tornado. Vad är farligare än en tornado? En tornado full med hajar.

Under de senaste åren har det vuxit fram en hel industri tillägnad "so-bad-it's-good"-filmer. Det vill säga, filmer som är så uppenbart dåliga att de fungerar mer som en hyllning till genren än en film som försöker stå på sina egna ben.

Den kanske mest välkända i den här märkliga lilla subgenren är nog Sharknado, och det ligger ju lite i sakens natur att den är väldigt svår att sätta betyg på. Underhållningsvärdet är högt, men själva filmkvalitén är väldigt låg, så vad ska man döma filmen på? Det blir också lite extra märkligt när sådana här filmer faktiskt är öppna med att de försöker vara dåliga. Lyckas de bra med att vara dåliga?

Svaret är att jag vet inte riktigt. Se den med några kompisar och en öl i näven så kommer kvällen helt säkert att bli lyckad.
Betyg: ??/10

Vad kan jag säga? En sharknado.

Starred Up   (trailer)

Vi får följa Eric, en ungdom som precis börjat på hans första riktiga fängelsestraff. Inom kort visar det sig att även hans far sitter mellan väggarna på samma fängelse. Förvecklingar följer. Både våldsamma och känslomässiga.

Starred Up är en helt strålande film. Det känns jäkligt synd att jag antagligen kommer att ha glömt bort att den finns om ett par år då den faktiskt är värd att minnas. Jag kan inte ens sätta fingret på varför den är så jäkla effektiv, men den är det. Det är väldigt engagerande att se Eric slitas mellan sina våldsamma impulser och hans bättre vetande. Hans kärlek till sin far och hans ovilja att bli likadan som honom.

Tja, det finns mycket att säga om den här filmen och någon som är smartare än jag skulle säkert kunna göra det betydligt bättre på det korta utrymmet jag givit mig själv, men vad jag egentligen vill få fram är att den är oerhört bra. Du hade antagligen inte hört talas om den, men nu har du det, och dessutom med en varm rekommendation. Så vad väntar du på? Se den!
Betyg: 8,5/10

Inte ens i finkan är man fri från bannor

Calvary   (trailer)

Ännu en film där, precis som med Starred Up, risken är rätt stor att du inte hört så mycket om den. Vi följer Father James (helt lysande spelad av Brendan Gleeson), en präst som får en rätt ovanlig bikt en dag. "Jag kommer att döda dig, fader. Du får en vecka på dig att avsluta dina affärer och göra frid med herren. På söndag smäller det". Okej, kanske inte formulerat exakt så, men det är andemeningen. Det är också en väldigt intressant premiss för en film.

Hela resten av filmen är också oerhört intressant. Father James går omkring i den lilla byn han bor i och pratar med innevånarna - en väldigt brokig och märklig bunt människor. Vem av dem kan det vara som ligger bakom hotet?

Det kan vara väldigt trevligt att se filmer som har ett så annorlunda tempo jämfört med Hollywoodfilmerna som man är van vid att se, och i det här fallet fungerar det extra bra. Detta tack vare ett väldigt bra manus och en ännu bättre insats från skådespelarna.

Och ett helt underbart slut. Men det avslöjar jag inte här! Sådeså!
Betyg: 8.5/10

Mordhotad, men nöjd ändå

Den dokumentära betygspyramiden

Håll med om att det finns rätt lite som kan matcha en riktigt jävla bra dokumentär när man är på det humöret! Det är inte alltid andan faller på och ibland är det allra sista man vill göra att lära sig nåt nytt. Ibland vill man bara se Hulken kasta något stort på någon, eller skratta åt Adam Sandlers tokiga upptåg (men ååå vilken rolig röst han har lol roflmao). Men när en dokumentär kombinerar ett intressant ämne med de där ögonblicken som man bara inte kan fatta att de lyckades fånga på film så kan gnistor slå!

Därför har jag byggt en betygspyramid av dokumentärer åt er! Det vill säga, de fyra filmerna är sorterade efter betyg med den bästa filmen längst ner. Känner ni inte bara hur spänningen stiger redan nu? Vi kör direkt!


Life Itself   (trailer)
En film om Roger Ebert, mannen som tog filmkritik till en mainstreampublik. Mot slutet av hans liv får vi följa honom på sjukhuset samtidigt som vi blickar tillbaka över hans liv och hans karriär.

Det är kanske inte så konstigt att jag hade hört bra saker om den här filmen. Roger Ebert är filmkritikens gudfader och det finns nog väldigt få filmskribenter som inte är direkt eller indirekt påverkade av honom. Det är kanske inte konstigt att när dokumentären om hans liv kommer ut så kommer filmkritiker världen över att höja den till skyarna lite extra. Många av dem skulle säkert inte ens ha ett jobb om det inte var för gamle Roger.

Med det sagt måste jag väl erkänna att lovorden inte är helt obefogade. Även om jag antagligen är något svalare mot filmen än de flesta. Det är intressant att höra om hans liv, hans filosofi och hans inverkan. Det är också rätt sorgligt att se hur det hela till slut nådde sin ände.

Det är väl ungefär vad man kan vänta sig från en dokumentär av det här slaget, eller hur? Se Life Itself om du har något intresse av Ebert eller av filmkritik. Om inte så kanske du inte missar så oerhört mycket.

Betyg: 6/10

Såhär glad blir man när man vinner pulitzerpriset

Jodorowsky's Dune   (trailer)

En dokumentär om hur kultregissören Alejandro Jodorowsky var snubblande nära att göra en tolkning av Frank Herbert's bok Dune.

Det är rätt fascinerande att följa med bakom kulisserna på "the greatest movie never made". Vi får se hur han satta ihop ett imponerande team av konstnärer och filmmakare för att filma den mest ambitiösa film som världen hade skådat. Det är också rätt fascinerande att se hur den här filmen, trots att den aldrig ens fick filmas, har påverkat andra klassiska filmer sedan dess i närmare 40 år.

Se den här filmen om du är intresserad av film eller de brinnande eldsjälar som försöker skapa dem.

Betyg: 7/10

Storslagna visioner

Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father
Jag tänker inte skriva någon synopsis till den här filmen då handlingen är snudd på omöjlig att berätta om utan spoilers. Den är i vilket fall som helst en dokumentär om en man vid namn Andrew Bagby, och dokumentären riktas som ett brev till Andrews son, Zachary. Vi får lära oss att omständigheterna kring Andrew och hans son är minst sagt exceptionella på en hel rad olika sätt.

Det är väldigt svårt att prata om den mycket mer än så då jag vill att Du ska gå in i filmen lika ovetande som jag gjorde. På så vis får du kanske en lika omtumlande upplevelse som jag fick. Jag hade hört att det skulle vara en väldigt emotionell dokumentär, men jag var ändå inte förberedd på vad som väntade mig när den kom igång. Det är tänkbart att det faktum att jag och min flickvän såg den när vi väntade vårt första barn kanske hjälpte filmens inverkan på traven, men jag vet inte säkert.

Detta är en av de mest känslomässigt brutala filmer jag sett. Ha näsdukarna, knäskydden och hjälmen redo. Men vad du än gör, missa den inte!
Betyg: 8,5/10

The Act of Killing   (trailer)
På 60-talet genomfördes en kupp i Indonesien och militären som kom till makten bestämde sig för att rensa ut alla kommunister från befolkningen. De gjorde detta delvis genom att anlita "gangsters" som i stort sett fick carte blanche att göra vad de ville i jakten på kommunisterna. Regissören till The Act of Killing, Joshua Oppenheimer, har letat upp några av de mest ökända mördarna från perioden och ger dem möjligheten att dramatisera sin sida av händelserna. Detta leder till att vi får följa med på en av de mest bisarra filminspelningar världen någonsin skådat.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur det är möjligt att den här filmen alls existerar. Hur är det möjligt att de här människorna kan finnas?  Hur i hela fridens namn hittade han dem? Hur tillät de honom att filma de saker som de säger och gör? Frågetecknen fortsätter hopa sig samtidigt som fascinationen och äcklet växer i jämn takt med varandra.

Att se hur de här männen medvetet och omedvetet ljuger och bedrar sig själva för att rättfärdiga sina handlingar är ögonöppnande såtillvida att man får en helt ny inblick i hur ondskan i världen egentligen ser ut. Hur ofattbart korkad och odramatisk den kan vara. Allt som krävs tycks vara rätt uppsättning omständigheter och ett stänk av hybris för att vad som helst ska kunna hända.

The Act of Killing har fått sin beskärda del uppmärksamhet och det är av god anledning. Det är inte bara det faktum att Oppenheimer faktiskt hittat och lyckats övertala dessa män att vara med i filmen, eller ens bara de totalt osannolika händelser han fångar, utan det är också valen han gör. Han verkar veta precis vilka frågor han ska ställa, och än viktigare, han vet när han ska ta ett steg tillbaka och bara låta saker ske utan hans inverkan.

Det här är en film som lär en ett och annat både om de fula, vårtiga sidan av den mänskliga naturen och om hur man bäst filmar den. 

The Act of Killing är en film som alla människor borde se, och därmed basta! 

Betyg: 9,5/10 

Från filmen, tro't om ni vill!

Vi kör vidare!

Hej igen! Jag har missat att publicera fler recensioner ett tag, men det är mest för att vi har fått en liten inkräktare i vår lägenhet som varken hjälper till med disken eller betalar hyran. Större delen av hans vakna tid skriker han för hjärtats lust, och den sortens inkräktare kräver sin tid att hålla nöjd, det kan jag lova!

Men här kommer i alla fall fortsättningen av den gigantiska hög av recensioner som jag har liggande på lur i min dators katakomber. Kanske hittar ni något förslag på bra filmer här idag! Håll tillgodo!


Nästa inlägg kommer att publiceras onsdagen den 12:e augusti! Kolla tillbaka då för att ha tid att förbereda för filmhelgen!

Kingsman: The Secret Service   (trailer)

En ung man på god väg mot brottets bana plockas ut av The Kingsmen, en topphemlig spionorganisation, för att tränas att bli...typ James Bond.

Detta är en actionfilm som jag inte är det minsta rädd att rekommendera fullt ut. Varför kan inte fler filmer ha lika roligt med hemlig-spion-konceptet som Kingsman? Den är rolig när den vill, känslosam när den vill, och drar också bort mattan under samma känslosamhet precis när den vill. Och viktigast av allt: den tycks göra precis vad fan den vill! Ofta var det svårt att tänka sig hur någon nånsin kunde ha tyckt att det var en bra idé att inkludera scen X, Y eller Z i filmen. Men kort därpå förstår man att det kan ha varit precis därför som scenen togs med. Just för att det trotsar gott tycke och smak.

Det är svårt att beskriva utan att gå in på specifika saker och det orkar jag inte göra nu.

Men se Kingsman, om inget annat bara för actionscenerna, som bitvis låg på nästan samma nivå som The Raid. Man ser ofta regissörer använda tricket med en skakande eller extremt rörlig kamera för att maskera dålig action. Kingsman's kamera har totalt tappat förståndet, men visar oss på något sätt ändå alltid exakt vad som händer på ett tydligt sätt.

Jag vet inte hur de fick ihop den här filmen, men jag är glad att de gjorde det. Se den!
Betyg: 8/10

Gammal men stencool

Jupiter Ascending   (trailer)

Mila Kunis karaktär får veta att hon är en rymdprinsessa. Sen händer en massa saker.

Jag kommer bara på en enda bra sak jag kan säga om den här filmen: Den är rätt snygg bitvis.

Det är allt. Resten är bara en stor hög nonsens som inte säger något och som inte leder nånvart. Det är sällan jag råkar på filmer med så få positiva egenskaper. Mitt intresse var borta efter ca 10 minuter, men filmen bara fortsatte och fortsatte och fortsatte...
Betyg: 2/10

Låt er inte luras. Missa det här rymdäventyret.

Song of the Sea   (trailer)

När jag listade mina favoritfilmer för ett par år sedan så hamnade den fantastiska The Secret of Kells på 8:e plats. Inte konstigt kanske att jag var väldigt sugen på att se vad gänget bakom filmen skulle hitta på till deras nästa projekt. Detta nästa projekt blev Song of the Sea och är en väldigt bra film.

Den väldigt karaktäristiska konststilen finns kvar och varje bildruta är extremt vackert ritad. Historien som berättas i den här är dock något annorlunda och verkar utspela sig nån gång under vad som liknar 50-talet, istället för typ medeltiden som Secret of Kells.

Det finns väldigt mycket att säga om den här filmen, men jag ska försöka hålla det kort och bara få med det viktigaste. Den är inte riktigt lika bra som sin andliga föregångare, men fortfarande bättre än de flesta animerade filmer man ser. Dessutom väldigt känslosam. Jodå, nog blev det lite varmt under ögonlocken här och var.
Betyg: 8/10

Usch så grann film!

Fast Five   (trailer)

Jag är inte särskilt förtjust i kulturen som omger och genomtränger The Fast and the Furious-filmerna. Jag gillar inte bilar särskilt mycket och jag blir hemskt trött av självutnämnda gangsters och glorifieringen av livet som brottsling.

Men jag gillar ändå Vin Diesel, och jäklar om inte Fast Five var en riktigt gedigen actionrulle! Jag må inte ha sett alla FatF-filmer, men vad jag förstått så var det kring Fast Five som serien släppte sina mer högtravande ambitioner och bara lät sig själv vara en stor dum actionfilm, och det fungerar till dess förtjänst!

Om man kan stå ut med de lite ostiga bitarna så finns en hel del riktigt schysst action (scenen när två bilar kör efter gatorna och släpar ett lösryckt kassavalv bakom sig är perfektion) och förvånansvärt nog även lite riktigt bra dialog.

Gör som du vill med de andra FatF-filmerna, men se Fast Five!
Betyg: 7/10

Så många muskler

Svartvita filmer

Glada pastellfärger i all ära, men nog har svartvitt också en del att ge oss ibland. Här är en samling filmer som jag sett nyligt och som inte känner något behov av att använda sig av färg för att berätta sin historia.

Godzilla

Länge har jag gått och funderat på att faktiskt ta mig för att se den gamla klassiska Godzillafilmen från 1954. Men när tar man sig för en sån grej liksom? Man har alltid en massa nya fräsiga saker som man vill se när man väl har tid över för lite film.

Häromdan hade jag både tid, lust och möjlighet att se Godzilla, och jag måste säga att jag är glad att jag gjorde det. Den överträffade mina förväntningar med viss marginal.

Självklart är det en film som är lätt att håna om man går in med den inställningen. Man kan sitta med sina goda vänner och skratta åt effekterna och det faktum att det rätt uppenbart att det ostoppbara monstret är en kille i en gummidräkt som lunkar omkring i en liten modellstad. Men därför är jag också rätt glad att jag såg den själv och gick in med avsikten att faktiskt försöka förstå vad den försökte göra med de begränsade medel som fanns tillgängliga för filmmakare på 50-talet.

Med det i åtanke kan jag konstatera att även om många av de efterkommande Godzillafilmerna kanske är rätt fåniga och publikfriande, så är originalet en förvånansvärt tankfull och melankolisk liten sak som behandlar frågor som var väldigt långt fram i det japanska medvetandet kring den tiden. Specifikt frågor kring vetenskapens frammarsch och de möjliga farorna som följer med den.

Det är värt att komma ihåg när man ser filmer som kom 30 år innan man föddes, och speciellt filmer från andra sidan jorden, att de faktiskt inte var gjorda för mig. Jag är inte den perfekta publiken för den. Det kulturella bagaget och de referens man har är så vitt skilda att det nog är svårt att ens föreställa sig. Så när en sådan film faktiskt lyckas hitta kontaktpunkter som talar till en på något plan så får man dra slutsatsen att den gör något väldigt rätt.

Jag tyckte om Godzilla. Den var överraskande tankfull och effekterna var inte så skrattretande som jag hade väntat mig. Jag måste dessutom nämna att soundtracket är rätt fantastiskt. Jag tycker att du borde se den nån dag om du inte redan gjort det. Både för att den är en klassiker som man gärna vill ha sett och för att den är väl värd besväret och faktiskt en genuint bra film.

Betyg: 7/10

Om nom nom

Ida   (trailer)

Jag använder frasen "polskt svartvitt drama" som kort för "pretentiös filmskolefilm som är omöjlig att uppskatta om man inte tar sig själv på totalt allvar". Därför tyckte jag att det var närmast komiskt när det förra året dök upp en film som hette Ida, ett polskt svartvitt drama som dessutom började få väldigt bra recensioner. Sen handlade den dessutom om en nunna några år efter andra världskriget, så mycket torrare än så kan det väl knappast bli.

Jag tänkte att det skulle bli intressant att se hur allt detta högtravande skulle falla ihop till en bra film, och det visade sig att kritikerna hade rätt. Vad som gör Ida annorlunda är mest hur den är filmad och hur den är klippt. Historien är inte överdrivet komplicerad eller svår att följa. En föräldralös nunna vid namn Anna uppmanas att åka och träffa sin enda kända levande släkting innan hon ska ta sina löften och stanna i klostret för resten av sitt liv. Hon får veta att hennes riktiga namn var Ida och att det finns en del historia att gräva upp kring hennes föräldrar.

Filmen är full av fina små ögonblick och uppbackad av väldigt bra skådespel från alla inblandade. Det är en mestadels tyst och lugn film och ögonblicken får andas så mycket som de behöver. Vi skrivs aldrig på näsan vad karaktärerna känner eller tänker utan får mest vinkar om det i blickar och pauser. Det låter kanske inte superfräckt, men jag tyckte verkligen om filmen och jag är glad att jag gav den en chans. Ida är dessutom alldeles förtrollande att titta på, både filmen och karaktären.

Betyg: 7,5/10

Intensivt dyrkande av herran

Persona   (trailer)

Sjuksköterskan Alma får i uppdrag att göra skådespelerskan Elisabet sällskap ut till en avlägsen stuga där de ska bo tillsammans. Detta eftersom Elisabet plötsligt slutat tala, och det är upp till Alma att reda ut varför.

Om man verkligen vill försöka utforska film och göra det ordentligt så har man förr eller senare inget annat val än att tackla Bergman. Frågan är egentligen bara vilken film man ska börja med, och svaret är egentligen Det Sjunde Inseglet, eftersom det antagligen är hans mest kända film. För mig blev det lite annorlunda eftersom jag tipsades av grabbarna på Filmspotting om att postern till Persona var alldeles extra fin och genomtänkt. När de sedan pratade om själva filmen tyckte jag att den lät hemskt intressant, så jag gav mig på den.

Resultatet blev ungefär som väntat: Jag förstod inte allt som pågick, men jag tyckte om den en hel del ändå.

Alla dessa klassiker verkar ha det gemensamt att de är väldigt vackert filmade och det är en hel del små fräcka kompositioner där de två kvinnornas ansikten liksom smälter in i varandra när linjen mellan deras identiteter börjar suddas ut en aning. Allt sånt är ju väldigt trevligt att titta på och så. Dessutom klingar inte skådespelarnas insatser riktigt lika falskt som jag tycker att de brukar göra speciellt i äldre svenska filmer.

Jag var intresserad och investerad hela vägen igenom filmen, och det är väl egentligen det absolut bästa man kan hoppas på när man pratar om en film som man egentligen inte förstår fullt ut. Jag tycker att den klart värd att se!

Betyg: 7/10

Två kvinnor?

Metropolis

I framtiden lever de rika på de fattigas bekostnad. Det är ett högavancerat industrisamhälle där arbetarklassen jobbar ihjäl sig i fabrikerna samtidigt som bourgeoisien lever bekvämt i sina stora hus och lägenhetsbyggnader. Men en industrimagnats son får plötsligt insikt om de orättvisor som pågår och svär att han ska få till en förändring.

Detta är den näst äldsta filmen jag sett, och en av de stora klassikerna. Den äldsta filmen jag sett är Nosferatu från 1922, och jag måste säga att jag föredrar den över Metropolis. Inte för att Metropolis är dålig direkt, men den är bara så hemskt annorlunda från vad jag är van att se nu, snart 100 år senare, att jag har så hemskt svårt att veta hur jag ska relatera till det på något meningsfullt sätt.

Jag kan inte säga att Metropolis lämnade ett särskilt djupt intryck på mig. Jag antar att man måste respektera vad den gjorde för filmmediet och det är alltid en fascinerande historielektion att se äldre filmer och uppleva ett annorlunda filmspråk. Men om jag skulle bedöma den som vilken film som helst i rent underhållningsvärde så kan jag inte påstå att den gav mig särskilt mycket.

Se den som en del av din personliga filmutbildning om sådana saker har något värde för dig, men vänta dig inte att bli helt överväldigad.
Betyg: 6/10 (usch, det där kändes inget bra, men jag måste ju vara ärlig)

En tokig man med hans splitter nya robot

La Jetée 

Fransoserna ska då alltid vara värst. La Jetée är en fransk experimentell science fictionfilm från -62 om en man i en postapokalyptisk framtid som väljs ut av en grupp vetenskapsmän att resa tillbaka i tiden för att stoppa apokalypsen innan den äger rum. Anledningen att just han väljs ut är att han har en väldigt tydlig minnesbild av en kvinna på en flygplats och möjligen lite ond bråd död.

Jag tror att ens uppskattning av den här filmen till mångt och mycket korrelerar med ens uppskattning av dess foto. Och fotot är rätt speciellt i att hela filmen bara består av en serie fotografier med en berättarröst i bakgrunden. Jag vet inte om man ens kan kalla detta för en film med gott samvete. Jag vill minnas att det kan ha stått "fotonovell" nånstans i förtexterna.

Nåja, är den bra då? Mitt svar är nog 'inte direkt'. Detta är utan tvekan för att jag inte förstod dess geni, men vi kan inte alla vara från frankrike eller hur? Jag var inte särskilt förtjust i stilen den fotograferades i heller, och jag tyckte bättre om historien när den hette 12 Monkeys. Okej okej, för att vara rättvis så är det väl egentligen 12 Monkeys som är en remake och utbrodering av La Jetée, men det struntar jag i. Jag tycker om 12 Monkeys, men jag är inte överförtjust i La Jetée.

Men samtidigt, om du har 30 minuter över och vill se något annorlunda så kör hårt. Det kan ju inte skada att prova nåt nytt, eller hur?
Betyg: 4/10

Framtidens kanske fräckaste solglasögon

Unga vuxna, existensiella kriser och datorer

Här kommer tre ytterligare filmer att sätta tänderna i!

The Maze Runner (trailer)

Ännu en film i den långa raden av filmer baserade på en populär bokserie för ungdomar som jag inte läst.

En ung man med vaknar med minnesförlust i en varuhiss som tar honom till en by(?) där bara unga män bor och har skapat en något ostadig tillvaro. Runt dem finns en gigantisk labyrint där farliga otäckningar lurar. Hur ska det gå?

Jag har inte mycket att säga om den här filmen. Den levererar ungefär vad man kan vänta sig och fungerar rätt bra som underhållning för nån kväll när du känner att du inte har något bättre för dig. Jag kan i alla fall säga att den lämnade mig nyfiken på nästa film i serien, så ett totalt misslyckande kan den ju inte vara. Dock inte heller någon större triumf.
Betyg; 6/10

Vackra ynglingar

The Zero Theorem (trailer)

Terry Gilliams senaste film om en programmerare i framtiden som sätts på uppgiften att bevisa att livet är meningslöst. Eller något ditåt.

Den var inte alltid helt lätt att följa, men jag tror ändå att jag i slutändan känner mig rätt positiv inför den. Visuellt är den väldigt imponerande och den har den där märkliga drömlika regin som Gilliam verkar gilla hemskt mycket.

Om du har sett några andra av hans filmer så kanske du vet vad du ger dig in på och kan justera dina förväntningar därefter. Jag är dock rätt säker på att det är en film som inte är för alla. Men se trailern och avgör själv om den ser ut som något för dig.
Betyg: 6,5/10

Vad kan vara ledsnare än Christoph Waltz i rymden?

The Imitation Game (trailer)

Vi får följa Alan Turing i hans kamp mot nazisterna. Mer specifikt hans kamp för att knäcka kodsystemet Enigma som nazisterna använde under andra världskriget.

Jag kan inte uppbåda mycket intresse att prata om The Imitation Game. Missförstå mig inte nu. Det är en bra film, men en bra film som vingklippts lite av förväntningar och de lovord som kastats över den. Den hyllades av många som en av förra årets bästa filmer och man pratade om vilken fantastisk skådespelare Benendict Cumberbatch var för att så förträffligt porträttera Turing.

För mig så var det en bra film, men inte mer. Jag kan inte komma på något som jag tyckte var särskilt dåligt med den (förutom kanske att jag tyckte att The 'Batch kändes lite väl konstgjord i sitt manér), men jag kan inte komma på särskilt mycket som jag tyckte var så ofantligt bra med den heller. En film som denna vill jag gärna tydligt komma ihåg några scener eller ögonblick från, även ett par månader efteråt. Det gör jag inte.
Betyg: 7,5/10

Benedict vet knappt själv vad han gör



En inkommande storm av recensioner och tips

Hej igen! Det var ett tag sedan nu.

Jag har gjort mitt bästa under det senaste halvåret för att skriva upp filmerna som jag sett på en lista. Tanken har varit att förr eller senare kommer jag säkert att få orken att skriva recensioner av dem. De senaste veckorna har jag inte haft särskilt mycket viktigt att göra, så jag fick lite feeling och plitade ihop en bunt recensioner.

Det visade sig att det kostar på att göra såhär långa uppehåll, så när jag var klar så hade jag skrivit fler än 30 recensioner av filmer hela vägen tillbaka till december. Jag kommer att portionera ut dessa under de kommande veckorna (månaderna?) och förhoppningsvis fylla på med ännu fler under tiden. De kommer inte att vara sorterade på nåt speciellt sätt förutom ett inlägg med bara svartvita filmer och ett inlägg med "blå" filmer (ni får se). Annars blir det bara en salig blandning av bra och dåliga filmer.

Den här bloggen kommer alltså att vara tämligen aktiv åtminstone ett tag framöver, så kika in lite då och då för nya filmtips!

---

Whiplash   (trailer)

Jag måste bara få det här ur vägen först. Om du läste mitt förra inlägg som listade mina favoritfilmer från 2014 så såg du kanske att jag beklagade mig över att jag inte hunnit se Whiplash och Gone Girl och att de mycket väl hade kunnat vara kandidater. Det hade jag rätt i.

Whiplash var den överlägset bästa filmen som släpptes 2014. Jag är ledsen The Babadook, jag älskar dig, men Whiplash är helt enkelt i en helt annan liga. Jag vill kanske till och med påstå att den kan vara en av de bästa filmer jag sett under de senaste 5 åren.

Vi får följa Andrew, en väldigt ambitiös jazztrummis på en väldigt prestigefylld musikskola. Hans talang blir snabbt uppmärksammad av skolans mest aktade lärare Fletcher - en bandledare som visar sig vara närapå sadistisk i sina metoder för att tvinga fram brillians ur sina elever.

Det är möjligt att jag gillar den här filmen oproportionerligt mycket både eftersom jag själv är trummis och för att den helt skamlöst och i fullt dagsljus propagerar för ett ideologiskt tänk som ligger väldigt långt bort från feel-good-tramset som vi normalt matas med i Hollywoodfilmer och som jag tycker att vi behöver betydligt mer av. Eller åtminstone som jag tolkade den. Dock så är det gott om människor som gjort en precis motsatt tolkning. Se den du och se vad du tycker. Oavsett vad man tycker om se trumslagare göra sin grej är regin, skådespelarna och manuset så jäkla starka att hela härligheten bara sjunger.

Betyg: 9,5/10

J.K Simmons gormar

Birdman   (trailer)

Michael Keaton spelar Riggan, en föredetting i skådespelarvärlden vars största claim-to-fame var att han för en massa år sedan spelade superhjälten Birdman i ett par väldigt populära filmer. Nu försöker han på ålderns höst bevisa för sig själv och världen att han minsann också har substans och konstnärliga ambitioner genom att sätta upp en lite småpretentiös teaterpjäs.

Ännu en film som mycket väl hade kunnat hamna på min topplista för 2014. Nu visade det sig ju att den vann en Oscar, så den behövde kanske inte min hjälp.

Efter att ha läst Film Crit Hulks analys av dess teman så känner jag att jag kanske gav den lite för mycket credit första gången jag såg den, men det är omöjligt att förneka den energi som sprakar på skärmen från början till slut när man ser den. Dessutom innehåller den ett par helt galna skådespelarinsatser från Ed Norton och Michael Keaton.

Betyg: 7,5/10

Förföljd av en tokstolle?

Gone Girl   (trailer)

Okej, det här är den sista filmen i gruppen som lika gärna hade kunnat vara på förra årets topplista. Jag lovar. Eller kanske inte.

Jag drog mig länge för att se Gone Girl eftersom jag inte hade läst färdigt boken än, men när filmens premiärdatum kom och gick, och boken fortfarande bara blev liggande och samlade damm så bestämde jag mig till slut för att se den. Ett beslut jag aldrig kom att ångra.

David Fincher vet vad han gör. Det har han bevisat många gånger och han gör det med Gone Girl också. Det är en film om våra relationer och de sociala masker vi bär, som är spännande och överraskande mest hela vägen igenom. En riktig höjdarrulle!
Betyg: 8/10

Det är aldrig för sent för en kram

De Bästa Filmerna 2014

Den här sortens listor är en nästan obligatorisk del av nyårsritualerna för alla som är intresserade av film. Det är väldigt lätt att försöka sätta sig över fenomenet genom att påpeka detta och rynka på näsan och säga att det är helt poänglöst och säger bara något om just den specifika skribentens smak. Men även om detta är sant så tycker jag ändå att det är väldigt intressant att titta runt och se vilka filmer som träffade närmast hjärtat på människor som ser väldigt, väldigt mycket film. Det kan åtminstone ge en möjlighet att ta tempen på filmklimatet och i bästa fall kanske även tipsa om filmer som man inte hört talas om, eller om filmer som man hört talas om men aldrig tänkte se fram tills någon gav en så helhjärtad rekommendation som att sätta den på sin årets-bästa-lista.

Jag tänkte först att det skulle bli en topp 10-lista, men när jag skrev upp de möjliga kandidaterna så kändes det så hjärtlöst att ta bort ett par av dem då de alla är utmärkta filmer, så det fick bli en topp 12-lista. Inte lika catchy, det medger jag, men det här är min blogg, inte din.

Jag måste även säga att även om jag numrerat listan så har jag funnit det i stort sett omöjligt att rangordna många av dessa filmer inbördes. Se därför siffrorna (även förstaplatsen) som en väldigt ungefärlig uppskattning. Precis som i min förra topplista så har jag sorterat den genom en basic bubblesort-algoritm. Jag går igenom den några gånger och jämför inläggen med varandra två och två för att se om de ska byta plats. Det är alltså egentligen det sämsta från två världar, vetenskapligt och ovetenskpligt, när man ska sortera en lista som denna, men jag tycker att det känns som en rimlig metod.

Dessutom kan det vara värt att nämna att jag inte alls sett alla filmer som jag velat se i år. Det finns en hel del filmer (Whiplash, Gone Girl m.fl.) som jag misstänker hade varit väl värda en plats på den här listan, men som jag helt enkelt inte haft tid eller möjlighet att se än.

12. Under the Skin

Jag dividerade rätt friskt med mig själv om den här filmen om en kvinna (varelse?) på jakt efter människokött(?) skulle få vara med på min topplista och det känns fortfarande inte helt rättvist när man tänker på att jag själv inte vet om jag överhuvudtaget tycker om fanskapet. Själva handlingen ger en inte mycket och på många ställen känns det som att den är medvetet och avsiktligt obskyr bara för att jävlas med publiken. Men med det sagt så kan jag ändå inte bortse ifrån att den fortfarande är en film som visat sig absolut omöjlig att glömma och ett par av scenerna (som jag inte ska spoila här) är för mig troligen årets starkaste. Bara därför får Under the Skin smita med här.

11. Locke

Underskatta inte hur svårt det är att beskriva för en oinvigd hur bra Locke är. "Det är typ en kille som sitter i en bil i en och en halv timme och försöker lösa en massa administrativa problem med att hälla betong på en byggplats samtidigt som han försöker rädda sitt hemliv, men... samtidigt måste han visa sig själv att han typ är stark nog att vara den man han ser sig själv som". Jag vet, jag vet, men den är bra! Lita på mig!

10. Coherence

En listig och klurig liten historia med stora koncept som bärs på axlarna av trovärdiga karaktärer och totalt naturligt skådespel. Coherence var en väldigt trevlig överraskning eftersom jag egentligen inte hade väntat mig något alls från den när jag såg den första gången. Men det dröjde inte länge innan jag förstod att den var något alldeles extra. Kanske till och med en av årets tio bästa?

9. The Lego Movie

En underbart rolig film. En film som tycks veta om hur löjligt konceptet med en Lego-film är, men bestämmer sig för att likt förbannat insistera på sig själv mot alla odds. Och det funkar! Det funkar oerhört bra! Energisk utan måtta, barnslig i sin fröjd utan att vara nedlåtande, roligare än det mesta i komediväg, och var det bara jag eller blev det inte lite dammigt i biografen där mot slutet?

8. Snowpiercer

Det behövs inte mycket mer än att vifta en kvist framför mig för att imponera på mig, så länge man sätter en post-apokalyptisk värld som bakgrund för den. Jag är svag för sånt där helt enkelt, och det medger jag. Snowpiercers post-apokalyptiska värld är väldigt bisarr, men helt fantastisk att befinna sig i och den ger dessutom en av de mer övertygande samhällskritiska budskap jag sett på ett bra tag. Jag brukar ofta inte ge mycket för "de-rika-mot-de-fattiga"-narrativen, men Snowpiercer piercade till och med snön runt mitt isiga hjärta. Den där klämmiga avslutningen hade funkat bättre på engelska misstänker jag.

7. Lucy

Jag tror att du kommer att behöva läsa rätt många Top-10:s för att hitta en till där Lucy figurerar. Det är helt enkelt inte en särskilt creddig film, och för de flesta, inte ens en särskilt bra sådan. Men för mig så var den det. Jag var med från början till slut, oavsett den löjeväckande premissen. Allt "vetenskapligt" i filmen är givetvis mer eller mindre totalt nonsens, men det har ingen betydelse. Den är kul och välutförd och det räckte för mig.

6. Edge of Tomorrow

En stor, dum blockbusterfilm från Hollywoods pengahungriga nöjesmaskin behöver inte nödvändigtvis vara särskilt dum visar det sig. Om fler actionfilmer kunde vara lika bra som Edge of Tomorrow så skulle världen kanske vara en lite bättre plats.

5. Grand Budapest Hotel

Vacker, varm och extremt rolig på det där charmiga sättet som Wes Anderson specialiserar sig på. Det verkar inte möjligt att sammanfatta det bästa av 2014 utan att nämna Grand Budapest Hotel, och detsamma är sant även i mitt fall. Om du inte gillar den här filmen har jag svårt att se hur du tekniskt sett kan räknas som en människa.

4. Nightcrawler

Jag är glad att jag lyckades hinna se den här filmen innan årets slut. Det var rätt snabbt uppenbart att den var en värdig tävlande om årets bästa film för mig. Det finns så hemskt mycket att gilla med den här filmen att jag inte ens tänker försöka beskriva det på det korta utrymmet som jag givit mig själv, men jag tror inte att det är en film som fått särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige, och det är förbaskat synd. Den är grymt bra och värd att ses av fler människor.

3. Frozen

Jag har inte mycket att säga om den här filmen som inte redan är sagt. Men i samma skola och med samma barnsliga glöd som Tangled så var Frozen en av de mest njutbara filmerna jag såg i år.

2. Interstellar

En vansinnigt ambitiös film. Den verkar snabbt ha fått ett rykte som en enda stor besvikelse i mångas ögon, men för mig så var den en uppenbarelse och en helt fantastisk bioupplevelse. Det fanns bitar när jag kliade mig på huvudet och undrade varför tempot var så märkligt, men innan filmens slut så blev allt kristallklart. En fantastisk film med en given plats på min lista.

1. The Babadook

Okej, jag är lika förvånad som du är. Jag ser inte särskilt många skräckfilmer längre. Jag brukade älska dem oerhört när jag var yngre, men faktum är att jag helt enkelt blivit för harig på senare år. Efter ett tag börjar man fråga sig själv om det är värt besväret att sitta med varje nerv på helspänn i två timmar bara för att få ta del av några billiga jump-scares och en undermålig historia med endimensionella karaktärer. Svaret har för mig oftare och oftare blivit nej. Jag är dock väldigt glad att jag gjorde ett undantag för The Babadook. Det är en skräckfilm, visst, och en väldigt effektiv sådan. Men det finns även hemskt mycket mer än så som pågår precis under ytan, och det är detta i kombination med att den är oerhört vackert filmad som gör att den hamnar på första plats på min lista.


Sedan tänkte jag nämna ett fåtal filmer som inte hamnade på listan. Det är egentligen bara mitt sätt att rättfärdiga utelämnandet av filmer som man kanske förväntar sig hitta på en lista som denna. Filmer som till exempel:

Boyhood
Visst hade den något alldeles extra, det medger jag, men det övergår mitt förstånd hur så många är villiga att se förbi de bitvis fruktansvärt dåliga skådespelarinsatserna och förställda situationerna Boyhood presenterar. Jag var redo att älska Boyhood, men jag kunde inte.

Guardians of the Galaxy
Den var underhållande hela vägen igenom. Väldigt underhållande här och där. Men det var något som saknades för mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men den höll inte riktigt måttet.

The Guest
Den enda anledningen att The Guest inte är med på listan är att jag glömde att skriva dit den. Förlåt mig, The Guest. Du är en av årets bästa filmer, men det får vara vår lilla hemlighet helt enkelt. Kanske får jag gottgöra det med en recension inom kort.