8 anledningar varför du borde börja se One Piece

Okej, den här gången blir det något lite annorlunda. För stunden tänker jag lägga alla försök att leverera seriös kritik åt sidan och bara ge mig hän åt att vara den fanboy som jag faktiskt är. Dags att prata om One Piece!

Året var 2007 och jag var på en resa i Japan. Resan var en av de roligaste saker jag gjort i hela mitt liv och jag hann vara med om en hel del som jag sällan kommer att glömma. En av dessa saker var att jag såg mitt första avsnitt av den enormt populära animeserien One Piece. Min yngre bror som var med på resan hade redan sett upp emot 300 avsnitt av den och rekommenderade den varmt. Dock så hade jag sett bilder från serien och tyckte inte alls om stilen. Det såg alldeles för barnsligt och svamligt ut för att jag någonsin skulle orka offra någon tid på att komma in i den. Speciellt eftersom jag mest föredrog min anime lite seriösare (och gärna ordentligt blodig). Jag tror att Hell Girl, Death Note och Elfen Lied var favoriter kring den tidpunkten.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag fick se det första avsnittet, men det var i alla fall under en av våra sessioner i ett av de många internetcaféer som ligger spridda runt hela Tokyo. Även om det känns som att man säljer de där ställena lite kort när man kallar dem "internetcaféer" på samma sätt som man skulle sälja Disneyworld kort om man kallade det "en välutrustad rastplats".

Ett bås i ett Japanskt "internetcafé"

Redan det första avsnittet hade en påtaglig energi som var svår att inte gilla. Allt gjordes med en sådan medryckande entusiasm att man direkt började undra vad som skulle komma härnäst. 5 år och 430 avsnitt senare håller One Piece fortfarande mitt intresse. För en tid sedan återupptäckte jag serien och har börjat titta nästan lika flitigt som jag gjorde förut och det är förstås detta som inspirerade mig att skriva det här inlägget. Det är föga mer än ventilering, men med lite tur kanske nån får för sig att kolla upp vad det egentligen är jag svamlar om och det skulle räcka för mig.

Så! 8 anledningar varför du borde börja se One Piece! Nu kör vi!


1. Intromusiken
Det fantastiska börjar redan här. De första minuterna av det första avsnittet sätter tonen för...okej, jag ska inte säga hela serien, men åtminstone stora delar av den. Faktum är att serien som helhet kan skifta ton och stämning totalt inom loppet av några sekunder på ett sätt som jag sällan sett inom västerländska medium. Men oavsett om man gillar tecknarstilen, karaktärerna eller något annat så torde det vara klart för alla och envar att musiken är catchig som tusan!

De första minuterna av det första avsnittet...

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte bäddade in Crazy Rainbow Star också. Även denna otroligt catchig och passande till hela seriens ton. Lyssna och njut.

Länge leve random engelska fraser i japanska låtar!

2. Handlingen
För drygt 20 år sedan avrättades piratkungen Gold Roger av världsregeringen. Innan han dog berättade han för världen att han gömt alla sina rikedomar på ett speciellt ställe på Grand Line, det väldigt svåråtkomliga havstbältet som spänner runt hela planeten, och att vem som än tror sig uppgiften mäktig får försöka segla dit och ta skatten och därmed bli den nya piratkungen. Således börjar den stora pirateran under vilken folk och fän flockas mot Grand Line för att prova lyckan. Huvudpersonen Monkey D. Luffy är en av de hoppfulla som ger sig ut på havet på jakt efter skatten. Så börjar det hela och så fortsätter det. Allt runt omkring är i stort sett bara avvägar och distraktioner från detta större mål.
En skatt.
En pojke med en dröm.
Kan knappast bli enklare. Knappast heller mycket bättre.
Luffy reser genom Grand Line tillsammans med sin besättning och plockar nån gång vart 100:e avsnitt upp en ny kamrat som ansluter sig till dem. De stannar på olika öar efter vägen och råkar ut för alla möjliga sorters äventyr.

Straw Hat Pirates

3. Röstskådespelet
Animering i västvärlden och animering i japan verkar vara två helt väsenskilda saker. Oftast när man läser på rollistan i animerade filmer och serier från västvärlden så ser man hyfsat berömda skådespelare som tas in mest för att filmen ska få igenkänningsvärde från publiken och att filmen på så vis ska sälja bättre. Oftast gör skådisarna ett rätt bra jobb, men tenderar oftast försöka vara mått- och smakfulla i sina prestationer.

Röstskådespeleriet i animes, och mer specifikt i One Piece, är på en helt annan nivå.

Karaktärsrösterna är alltid vilt varierade och färgstarka. Detta är förstås viktigt och gör sitt till, men vad som får den japanska stilen att stå ut är med vilken otrolig inlevelse man levererar varje replik. Jag medger att för ens egna öron kan det ibland då och då låta som att karaktärerna blir extremt melodramatiska över småsaker, men det är priset man helt enkelt får betala för de gånger när den extra kryddan av desperation i deras röster kan göra en bra scen till en fantastisk scen. Varenda karaktär ger allt. Hela tiden. Det är uppfriskande när man jämför det med vissa animerade filmer där amerikanska storskådisar i princip bara står och läser replikerna rakt av.

Allt är inte bara rosor och solsken

4. Djävulsfrukterna (eller Demonfrukterna beroende på hur man väljer att översätta)
I One Piece-universat finns en hel massa olika djävulsfrukter som vardera ger en, för den frukten specifik, förmåga till vem än som äter den för resten av dennes liv. Vi får träffa folk med förmågan att förvandla sig till sand, till stål, till is, till eld, elektricitet, ljus, mörker, rök, olika djur, folk med förmågan att ändra sin egen vikt, folk med förmågan att stjäla skuggor, folk vars hela kropp är ett enda stort fort (man måste se det för att tro det), folk som kan öppna dörrar i allt de rör vid osv osv osv. Jag skulle verkligen kunna hålla på fram till kvällen. Poängen är att på grund av hur världen är realiserad så saknar djävulsfrukterna totalt begränsningar. Om man kan föreställa sig det så kan de genomföra det i One Piece. Problemet för användarna av djävulsfrukterna är att om man väl ätit en så kan man aldrig mer simma i vatten, utan man sjunker som en sten. Ett problem förstås om man är pirat och ska segla runt på haven större delen av tiden. Luffy själv har ätit Gomu Gomu-frukten som gjorde att han kan sträcka på sin kropp som gummi. Något han gör god och varierad användning av.

En glad prick av gummi

Hela detta galleri av helt galna krafter och förmågor används också med otrolig fantasirikhet. Actionscenerna är en fröjd att se på och trots att de är tecknade på förhållandevis låg budget så hör många av dem till de bästa actionscener jag sett. Det är svårt att avgöra om det är hur scenerna är ritade och ljudsatta som gör att de alltid känns väldigt fartfyllda och intressanta eller om det är det faktum att 50 avsnitt (dvs sammanlagt runt 16 timmar) av serien kan ha byggt upp till ett klimax då hjältarna äntligen konfronteras med sina motståndare. Så lång uppbyggnad kan, om det görs rätt, ge en otrolig dramatisk tyngd till vilken scen som helst. Action eller inte.


5. Skurkarna
Ingen action utan skurkar! Skurkarna i One Piece tenderar vara oerhört onda och nästan löjligt mäktiga. En av dem tror faktiskt på allvar att han är en gud eftersom han aldrig träffat någon stark nog att så mycket som böja ett hår på hans huvud. I en såhär extrem och hyperstiliserad värld är det nästan nödvändigt att skurkarna är oerhört mäktiga, inte minst om de ska kunna lyckas ställa till problem för Luffy och hans kamrater. Men jag känner inte till någon serie eller film som lyckas så väl med att etablera styggingarna som i stort sett oövervinnerliga. Nästan varje gång det blir klart vem eller vad som kommer att vara den slutliga antagonisten i en ny minihistoria så tänker man för sig själv "skämtar de? Vad tusan ska stackars Luffy kunna sätta emot honom? Hur ska de ta sig ur det här?". En väldigt bra utgångspunkt för en historia som ofta behandlar temat att komma förbi motgångar från olika vinklar.

Luffy har det svårt igen

6. Luffy
Och det här är nog den viktigaste anledningen. Luffy kan mycket väl vara min absoluta favoritkaraktär inom inte bara anime utan all fiktion. Det kan ibland verka som att han är två olika karaktärer. Ena stunden är han omåttligt vänlig och naiv, nästan till en punkt då han känns rent ut sagt korkad. Nästa stund är han den mest klartänkta personen man kan tänka sig och alla upptåg och pajasfasoner känns väldigt långt borta. Jag tror inte att detta är för att han är slarvigt skriven, eller ens för att författarna bara känner för att använda honom olika i olika situationer. Författarna av One Piece vet precis vem Luffy är och har inte ändrat det ett dugg genom alla de över 400 avsnitt som jag sett. Han är helt enkelt en genomgod människa som inte har något minsta tvivel över vem han är, vad han vill och vad som är moraliskt rätt. Han går in i varje situation med barnslig fascination och med utgångspunkten att alla han träffar delar hans syn på världen.

Världens bästa karaktär? Vem vet? Vita tänder har han i alla fall

Men missförstå inte detta som att han är perfekt på samma sätt som Stålmannen är perfekt, det vill säga så moraliskt rätt och riktig att han nästan blir tråkig. Luffy har inga problem med att stjäla mat, vara oartig, fatta dumma beslut, styras av impulser och ställa till med allmän oreda. Men grejen är att allt detta bara hör till och kompletterar karaktären. Han skiljer utan någon inre debatt på små fel och stora fel. Han skiljer på respekt där social etikett kräver den och respekt där den är förtjänad. Han skiljer på rimliga regler och godtyckliga regler. Om kejsaren är naken så är Luffy den första som skulle ställa sig upp och skratta (eller kanske till och med själv ta av sig kläderna om han tyckte att det såg ut att vara roligt).

Det här placerar honom förstås ofta i problem. Om han ser någon behandla någon illa så kommer han aldrig att stå bredvid och titta på bara för att han själv skulle hamna i skottlinjen om han handlade. Han skulle alltid handla. Oavsett hur strategiskt korkat det må vara. Han handlar också alltid med förtroende på sig själv. Både sin egen styrka och på att han står på fast mark moraliskt.

Han tillbringar mycket tid med huvudet i molnen, men det gör bara att de få gånger han faktiskt blir arg och fokuserar känns väldigt allvarliga. Man har en känsla att om man gjort Luffy arg så har man verkligen gjort något fruktansvärt fel och borde sätta sig i skamvrån och tänka över det hela innan man kommer ut och leker igen.

Jag kan heller inte avsluta den här paragrafen utan att nämna att rösten till Luffy är perfekt för karaktären och att hans röstskådespelare alltid gör ett bra jobb. Hon kan vara så mycket som 30-40% av varför karaktären fungerar så förbannat bra.

Luffy lägger in andra växeln i Gear Second

7. Total kreativ frihet
Från bilderna kan säkert ni som inte är bekanta med One Piece utröna att tecknarstilen som används tillåter i stort sett vad som helst. Det finns ingenting som man inte kan göra i One Piece-världen. Att få skriva och rita (animen är baserad på en serietidning) för One Piece måste vara ett Mekka för alla kreativa själar som vill testa hur många hästkrafter deras fantasi egentligen har. Det finns säkerligen många serier som måste kasta bort idéer och karaktärsskisser för att de är för absurda eller inte skulle passa in i universat de byggt. Detta kan omöjligen vara fallet med One Piece då nästan varje karaktär ser ut att komma från sin egen galax. Jag har rört vid den här punkten lite lätt under de tidigare punkterna, men eftersom det är en så stor del av charmen av serien så tyckte jag att den förtjänade sitt egna stycke.

"Hej, jag är ett fem meter långt kraftpaket med en bibel under armen och en björnmössa.

Välkommen till One Piece"

8. Luffy vs Lucci
För mig nådde One Piece sin absoluta topp när Luffy ställdes inför den ofattbart kraftfulle Lucci. Lucci är ledaren för organisationen CP9 och använder sig av en kampsportsteknik som låter honom göra alla möjliga olika saker och som kan orsaka otroliga mängder skada på vilken levande varelse som helst. Han har dessutom ätit en djävulsfrukt som gör att han kan förvandla sig till någon sorts hybrid mellan människa och leopard.

En riktig stygging helt enkelt.

...åh, och han har alltid en duva med slips på axeln

För att göra en lång historia kort så måste Luffy ta sig förbi Lucci för att kunna rädda hans besättningsmedlem Robin som håller på att föras bort av en bunt elakingar. Inte en unik situation i fiktionens historia, men mig veteligen aldrig lika väl genomförd.

Luffy blir till en början i stort sett bortviftad som en fluga och en efter en av hans attacker misslyckas. Deras slagsmål spelas ut över ett tiotal avsnitt och man känner hur Luffys desperation bara växer. Lucci är själva förkroppsligandet av de svårigheter som Luffy kommer att vara tvungen ta sig förbi för att kunna fortsätta sin resa. Det hela förvandlas till en destillation av hela serien. Hur långt är Luffy beredd att pressa sig själv för att lyckas med sitt slutliga mål? Vilken är egentligen hans gräns? Har han en gräns? Helt enkelt: är målet Luffy satt upp för sig själv för högt?

Luffy vs Lucci

Det är inte lätt att förklara hur effektivt mötet är utan att ha sett allt som leder upp till det, men för mig har serien aldrig blivit bättre än så. Jag rekommenderar vem som helst att se One Piece, men jag tänker ändå länka till åtminstone del 1 av Luffy vs. Lucci (vill man se resten får man klicka vidare) så att man inte går miste om spektaklet även om man inte känner sig redo att lägga ner runt 100 timmar på hela serien.

Det är trots allt rätt mycket kul action oavsett hur mycket eller lite investerad man är i karaktärerna.

Avslutningsvis
Det finns en hel del saker man måste vänja sig vid när man börjar titta på anime. Den låga budgeten som avsnitten sätts ihop på gör att dialogen ser rätt så märklig ut till en början då ofta bara munnen rör sig och sällan på ett sätt som ens liknar vad karaktären säger. Humor i animes tenderar vara väldigt hit-and-miss, och det låter till en början väldigt märkligt när karaktärerna envisas med att ropa ut namnet på attacken de är på väg att göra. Allt detta är saker som jag knappt tänker på längre.

One Piece är inte perfekt. Det kan till exempel upplevas som att den ibland är lite väl barnslig och det finns som sagt tillfällen där det kan kännas som att karaktärer blir lite väl melodramatiska över småsaker. För mig är ingen av dessa saker deal breakers. Barnsligheten kan vara uppfriskande i kontrast mot den ständigt cyniska och självmedvetna tonen i nya västerländska serier och melodramat ser jag som jag tidigare nämnde bara som priset man får betala för hur mycket röstskådespelarna lever sig in i rollerna.

Fan i blicken

Som helhet är detta alltså en av mina favoritserier, och troligen den som jag lagt mest tid på att se. Jag skulle säkert inte ha skrivit detta om det inte var fallet. Förhoppningsvis har jag väckt åtminstone ett spår av intresse hos någon som läser detta, och om det är fallet så är det definitivt värt det. Antagligen hade jag dock skrivit allt detta även om jag vetat redan från början att så icke skulle bli fallet.

Det har varit intressant och gett mig själv lite mer insikt i varför jag uppskattar serien så mycket.

Nästa gång tror jag att det blir en hel bunt filmrecensioner i miniformat.

Twilight: Breaking Dawn pt 1 - Filmen som blev tokig.

Jag tror att jag recenserar för många bra filmer här. Jag tenderar förstås, precis som alla andra, att dra mig mot filmer som jag har en god anledning att tro kommer att falla mig i smaken. Därför blir det rätt så sällan att man ser riktigt dåliga filmer och därmed får jag sällan chansen att recensera dem.

Dags att göra bot på det.

Det hittills bästa ögonblicket i filmserien - postern

Twilight: Breaking Dawn pt 1 är den 4:e filmen i den enormt populära Twilight-serien och för er som missat de tidigare filmerna så ska jag här göra en kort sammanfattning av dem så att alla ska ha möjlighet att hänga med i detta tragiskt fängslande epos utan att faktiskt behöva genomlida filmerna.
Så ni vet...spoilers och allt det där...

Twilight 1:
Bella, en flicka född tragiskt utan personlighet och humor flyttar till en liten stad där hon blir kär i Edward, en vampyrpojke snidad ur det mest glansiga och intetsägande av träslag. Bella och Edward blir kära i varandra och kommer fram till att de vill tillbringa resten av evigheten tillsammans. Sen var det nåt om onda vampyrer också. Och baseball.

Twilight 2:
Edward sticker till Italien och lämnar Bella som blir deprimerad och söker sällskap hos Jacob. Jacob är en varulv. Bella tycker att Jacobs vargpojkighet är urfräck. Tycke uppstår. Edward får för sig, genom nästan farsartade omständigheter, att Bella har tagit livet av sig. Edward kan inte leva utan Bella så han måste ta livet av sig. Alltså, det vill säga, han kan leva utan Bella, men bara om det är för att han lämnat henne utan rimlig ursäkt, inte om det är för att hon har tagit livet av sig. Bella skyndar sig till Italien för att rädda Edward. Bella räddar Edward och Edward berättar att han bara stack till Italien för att skydda henne. Allt blir bra igen. Vargpojken blir utan Bella men har grymma magmuskler.

Twilight 3:
Bella vill bli vampyr så att Bella och Edward kan leva tillsammans för resten av evigheten. Edward vägrar omvandla henne eftersom han vill gifta sig först. Bella hittar tillbaks till Vargpojken och blir kär i honom. De råkar kyssa varandra. Men det gör inget eftersom Bella säger till Edward att hon gillar Edward lite mer än Vargpojken. Sen kommer fler onda vampyrer. Edward lovar att göra Bella till en vampyr nån gång när han känner för det. Alla blir lyckliga utom Vargpojken som blir utan Bella.

I den fjärde och näst sista delen av eposet är det äntligen dags för Bella och Edward att gifta sig. Efter själva giftemålet reser de bort till Brasilien för sin smekmånad där äktenskapet ska fullbordas. Redan efter det första samlaget blir Bella gravid med ett blodsugande superfoster som långsamt börjar döda henne inifrån. Filmen förvandlas plötsligt till ett inlägg i abortdebatten. Edward vill rädda hennes liv genom att ta bort barnet, men Bella vägrar i sten. Här får vi härliga scener med karaktärer som argt rättar varandra när de använder ordet "foster" istället för "bebis". Åh, och Jacobs vargflock bestämmer sig av någon anledning för att det är totalt oacceptabelt att ett halv-vampyrsbarn ska se dagens ljus och ska prompt ta livet av både Bella och hennes yngel.

En romans kantad av drama och dåligt skrivna karaktärer

Här börjar förvecklingarna mellan Edwards och Jacobs familj och även inom familjerna som växer och växer till sitt oundvikliga klimax. Jag har inte tänkt spoila filmen, men jag kan säga att innan eftertexterna börjar rulla har handlingen blivit så extremt absurdt bisarr att ni antagligen inte ens skulle tro mig om jag berättade. Jag kan säga att filmen innehåller en hel del "menar-de-allvar?"-ögonblick och precis som det ser ut som att det skulle vara omöjligt att lösa alla konflikter så drar den avgörande regler som gäller i Twilightuniversat från någon ospecificerad kroppsöppning bara för att kunna ta sig ur röran.

De tidigare filmerna i serien har på många subtila och inte-så-subtila sätt agerat som 1,5 timmars reklamfilmer för avhållsamhet från sex innan giftemålet så det är rätt klart var författarinnan Stephanie Meyer står i den frågan, men jag tycker inte att det är helt orimligt att fråga sig själv hur hennes förhållande till sex i allmänhet egentligen ser ut. Det är tydligen strikt förbjudet fram till äktenskapet och när huvudkaraktärerna till slut får ge sig hän resulterar det i ett förstört sovrum, kroppsskador för Bella och en oönskad graviditet med ett barn som hotar att döda henne. Det går att skriva uppsatser om implikationerna av det här (och jag råkar veta att det har skrivits uppsatser om det), men för min del ska jag lämna det och prata kort om själva filmen.

Twilightserien är en osammanhängande röra av poänglösa händelser, veliga karaktärer, oklara motiveringar och utfyllnadsmaterial. Hela film- och bokserien är en enda lång tonårsfantasi för flickor om en tystlåten tjej som har två snygga killar med superkrafter som tävlar om hennes uppmärksamhet. Om man inte råkar falla inom den demografin så finns det nästan ingenting att hämta från de här filmerna. Skådespelet är dåligt, dialogen är sämre och handlingen låter som att den är skriven av en 8-årinng med tre olika bokstavsdiagnoser som aldrig träffat en verklig människa i sitt liv.

Vampyrpojken eller Vargpojken? Åh dessa beslut!

Med det sagt måste jag dock också säga att för alla dess tillkortakommanden lyckas Breaking Dawn med åtminstone ett par saker som dess föregångare totalt missade. Det är till exempel hyfsat klart vad som motiverar karaktärerna. Skådespelet når vid sina bästa tillfällen precis upp till "hyfsat" och ett par gånger visar karaktärerna till och med vad som verkar vara äkta känslor till skillnad från filmseriens normala tillstånd när de bara rapar upp nonsens som de läst på Alla Hjärtans Dag-kort. Detta, i kombination med att man nästan måste respektera hur totalt vrickad historien blir, gör att Breaking Dawn är min favorit av Twilightfilmerna.

Det låter förstås väldigt storsint av mig men kom ihåg allt jag sagt tidigare också. När allt kommer till kritan är Breaking Dawn ungefär en lika bra film som den är en spjutkastare.

Betyg: 3/10

The Tree of Life - En smärre filmrevolution

Dags för ännu en recension som känns snudd på omöjlig att skriva. Jag har varit väldigt tveksam om jag överhuvudtaget skulle lyckas få ihop en nog sammanhängande recension av den att den skulle vara värd att publicera, men jag ska göra ett försök.

Förra veckan offentliggjordes som ni säkert vet listan på årets Oscarsnomineringar. Jag har ögnat igenom den och måste erkänna att jag hittills bara hunnit se två av de nio nominerade filmerna men att jag känner mig rätt ljummen inför de filmer som pekats ut som årets bästa. Jag tror att Hugo och The Descendants antagligen kommer att vara helt okej, men det ser verkligen ut som att i stort sett alla nomineringar gjorts med antingen politiska, amerikansk-patriotiska eller nostalgiska motiveringar. Kolla igenom listan och läs vad filmerna behandlar så förstår ni nog vad jag menar. Visst kan det väl finnas värde i att ta hänsyn till filmens budskap i viss mån, men är det inte filmkonsten som ska hyllas under de här prisutdelningarna? Jag tycker till exempel att det är lite synd att den fantastiskt melankoliska "actionfilmen" Drive inte fick den nominering den förtjänade, men man kan inte få allt här i världen.

Hur filmer borde se ut

Det fanns däremot en film som nominerades som jag fascinerats en smula av redan från den första trailern. Den filmen är Tree of Life. Om du tittar igenom trailern och tycker att det ser ut som pretentiös självälskande filmonani så är risken nog rätt så stor att du inte kommer att ha mycket till övers för resten av filmen heller. Men om du är beredd att släppa garden en smula och bara uppleva filmen utan att bry dig om hur filmer konventionellt ser ut, är uppbyggda eller vill säga så erbjuder Tree of Life något väldigt speciellt.

Det här är biten när jag berättar om handlingen, men redan börjar Tree of Life att streta emot. Jag har sett den här filmen två gånger hittills, men jag är än inte helt säker på exakt vad filmen handlar om. Det här är vad jag tror mig fått ut från den hittills.

The Tree of Life börjar med ett dödsfall i familjen. En familj i Texas får besked att en av sönerna har dött. Kanske var jag inte så uppmärksam som jag borde ha varit, men jag kan inte komma på hur han dog. I nåt krig kanske? Folk dör i krig eller hur? Okej, i nåt krig då. Vi flyttas sedan 20-30 år fram i tiden och får se hur en av bröderna spelad av Sean Penn lever sitt liv som arkitekt i en stor stad och verkar vara rätt framgångsrik. Han har nämligen en kostym och ett väldigt rent hus. Det är årsdagen av hans yngre brors död och det är tydligt att alla sår inte riktigt läkt än. Här kastas vi bryskt över 13 miljarder år bakåt i tiden och får se hur universum bildas, planeternas begynnande bana i solsystemen, livets uppkomst i haven, livets första staplande steg på torra land, en begynnande evolution av ett frö av moral i dinosaurier. Och härifrån hoppar vi genom tiden igen fram till huvudpersonens födsel någon gång på 50-talet.  Först här någonstans börjar filmen ta form som en faktisk historia om en pojkes uppväxt i vad som ibland verkar som en idyllisk småstad med älskande föräldrar spelade av  Brad Pitt och Jessica Chastain och vad som ibland snarare ser ut som ett terrorvälde under hans far och förtryckta mor.

"Hmphhmmffrumphh"

Men historien berättas inte som någon annan historia jag sett på film tidigare. Det är inte så mycket en sammanhängande "A-till-B-till-C-struktur" som en lång samling av intryck från ett barns ögon. Ungefär som vad man själv skulle se om man försökte se tillbaka på sin egen tidiga barndom och sätta ihop det till någon sorts berättelse. Man får ingen sammanhängande progression, utan en osorterad och ofta anakronistisk hög av intryck, händelser och minnesfragment. Så känns också större delen av Tree of Life.

Det hela låter oerhört märkligt eller hur? Det är oerhört märkligt, men det är också helt omöjligt att ta ögonen från spektaklet. Tillsammans med Sunshine (som jag recenserade i slutet av 2011) är Tree of Life den absolut snyggaste spelfilmen jag någonsin sett. Och det är inte bara för att Brad Pitt är en stilig 'n karl eller för att Jessica Chastain är förödande vacker i den...även om det nog definitivt hjälper. Det är snarare för att varenda bildruta är så fylld av känsla och textur att man sitter smått förtrollad och undrar bara hur i fridens namn någon kan trolla fram en sådan film från ingenting. Hur skriver man ett manus till en film som i princip är förkroppsligandet av abstrakt impressionism? Man skulle kunna prata en hel dag om hur den här filmen ser ut och hur vacker den är, men kolla igenom trailern helt enkelt så får ni en hyfsad uppfattning om vad ni har att vänta er.

The way of grace...

När jag såg den för första gången så visste jag inte exakt vad jag skulle tycka om den. Den virar in en i en polyesterpläd, bjuder på en joint, gosar med en för en liten stund samtidigt som den föreläser om alltings uppkomst. Därefter berättar den en liten osammanhängande fyllehistoria om sin barndom, slår en i magen, trycker en bibel i näven på en och lämnar en att undra vad som just hände. Redan från början tyckte jag förstås att den var fantastiskt grann, men fick inte riktigt rätsida på riktigt vad jag sett. Var det bara pretentiöst dravel eller fanns det faktiskt något under den glansiga ytan?

Jag fann dock efter ett par dagar att jag fortfarande inte kunde sluta tänka på den, och efter ytterligare ett par dagar började behovet att se den en gång till att växa. När jag till slut tog mig för att se om den hade den hunnit slå rot lite mer i hjärnbarken och det blev lättare att destillera fram någon sorts historia från hela härligheten. Där någonstans är jag idag. Jag är inte hundra procent säker, men jag tror att jag gillar skiten ur den här filmen. Dessutom känner jag att det är Tree of Life som är den av årets Oscarsnominerade filmer som folk fortfarande kommer att minnas om 20 år. Men det kan förstås endast tiden utvisa. Vad som är klart är att The Tree of Life är en galet ambitiös film och att jag ser fram emot ett tillfälle att se den en gång till.

Kanske kan jag till och med gå så långt som att säga att The Tree of Life är så vitt jag vet den bästa filmen som kom ut 2011. Om ni ska se någon film jag rekommenderar - se den här!

Betyg: 9,5/10

Final Destination 5 - The Even More Final Destination....2

Har du sett någon av de tidigare fyra Final Destination-filmerna? Om du missat dem så kan jag rekommendera att du hittar dem och kollar igenom dem snarast. Därefter är det dags för dig att se Final Destination 5.

Börja med att kolla på trailern.

För den som inte redan vet är premissen i Final Destination-serien att huvudpersonen i början av filmen får en vision om en hemsk olycka som kommer att döda honom och alla runt omkring honom. Genom att varna människorna runt omkring honom klarar sig alltid en handfull karaktärer från sagda olycka. Men döden/ödet/vad-du-än-vill-kalla-det gillar tydligen inte att luras på offer så resten av filmen går ut på att alla överlevande måste dö (på de mest kreativa sätt man kan tänka sig) för att kosmos ska komma i balans igen.
Enkelt. Låt slakten börja.

Det är alltid lätt att se kaxig ut i början av en Final Destination-film

Jag kan inte ljuga, jag älskar verkligen den här filmserien. Den kan vara mitt största guilty pleasure efter Fucking Åmål (1998). Det är en serie av slasherfilmer men utan någon mördare eller monster. Det är helt enkelt en bunt karaktärer man inte tycker särskilt bra om och som vi inte har särskilt mycket investerat i, som råkar ut för olyckor. Dessa olyckor avslöjar dels manusförfattarens uppfattning om hur en obehaglig död ser ut och dels att alla huvudpersoner verkar vara gjorda av någon konstig sorts röd gelé.

Du kanske tycker att det här låter en aning morbidt och du skulle ha rätt i att tycka, men det hela utförs med en sån härlig makaber fröjd att det är svårt att göra annat än att ryckas med. Varje påslagen platta, skekande stol, lös skruv, uppremsad tröja, tappat gem och dåligt isolerad sladd blir en potentiell dödsfälla och kameran dröjer bara ett ögonblick för länge på varje liten pinal som kan tänkas orsaka fysisk skada. Man sitter och försöker gissa hur varje dödsscen ska nå sitt kladdiga klimax och oftast så visar det sig att man hade fel, och att man helt enkelt varit för snäll i sina gissningar. Filmserien har nått installation nummer fem, vilket innebär att de flesta som ser den kommer att vara bekanta med upplägget och filmen kan utnyttja det genom att visa oss allt som finns i ett rum och viska i våra öron: "Ser inte det här farligt ut? Oj, den där var vass! Sitter inte den där lite löst? Hur kan någon vara så oansvarig att de lämnade den där framme?".

Ögonlaserbehandling - Kul för hela familjen

Värt att notera som en liten parentes är dessutom att filmen verkar ha beviljats en rätt okej budget också då vissa scener faktiskt ser väldigt bra ut. Jag tänker då främst på den första gigantiska olyckan då en bro rasar samman. Den biten var faktiskt realiserad på ett sätt värdigt vilken större Hollywoodproduktion som helst.

Lägg väl märke till att jag sagt nästan ingenting om vilka karaktärerna är, hur de är skrivna eller hur skådespelarna är. Det är främst för att filmen inte heller bryr sig om att säga något om det. De är klippta ur kartong och det finns ingen anledning att följa dem eller deras bryderier. Allt är bara en upptakt till nästa kill-scene. Det närmsta vi kommer att få lära känna insidan på en karaktär är att vi faktiskt fysiskt får lära känna insidan av de flesta av dem. Faktum är att det är nästan komiskt att se ungdomarna sörja sin döde vän när sagda vän dog på ett sätt som snarast för tankarna till Tom och Jerry eller Gråben och Hjulben.

Det kanske inte är den bästa eller mest fantasifulla filmen i serien, men jag rekommenderar att du ser Final Destination 5 och att du helst gör det tillsammans med några kompisar och kanske en öl i näven. Det är en film som ska skrattas och tjoas till. Jag misstänker att den skulle ha varit ännu bättre i 3D (då varje dödsscen verkar vara helt besatt av att ha något obehagligt flyga mot kameran i höga hastigheter) men det är inget måste för att njuta av den filmen.

Betyg som legitim film: 4/10

Underhållningsvärde: 9/10

Elephant - En Studie i Resan Från A till B

Jag grävde upp Elephant efter att ha hört att den skulle vara en av 00-talets bästa filmer. Ämnet för filmen är, som i We Need To Talk About Kevin, en skolskjutning så när jag satte ihop det med de bra recensionerna föreställde jag mig att den skulle kunna vara filmen som WNTTAK kunde ha blivit.

I någon mån var den väl också det men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig lite besviken när filmen tog slut. De två filmerna är så olika varandra i sitt fokus och utförande att det inte riktigt är rättvist att jämföra dem.

Elephant utspelar sig under en dag på en namnlös skola någonstans i Amerika. Eleverna går omkring och sköter sina affärer, pratar, skämtar, går till lektioner osv. Föga vet de att ett par ungdomar planerar en attack mot skolan.

En väsentlig del av Elephant

Föregående paragraf var väldigt kort, men den beskriver ungefär 90% av filmen. Uppskattningsvis hälften av filmen består av någon av huvudpersonernas ryggtavla när denne är på väg någonstans. Första gången det görs känns det rätt så nyskapande och ger miljöerna en i film sällan upplevd känsla av verklighet. När någon går någonstans får man följa denne i realtid och se allt som denne ser och allt som pågår runt omkring, vilket är rätt häftigt i sig, men när det visar sig att det inte bara är ett grepp för att etablera miljön och sedan gå vidare till karaktärsutvecklingarna, utan att det faktiskt utgör stora delar av hela filmen, börjar det kännas mer och mer poänglöst. Karaktärerna får faktiskt komma fram väldigt lite och i slutet vet man inte exakt varför man fick följa de här människorna eller ens vad poängen med alltihop var. Skådespelet är riktigt bra och den lilla tiden man får med de olika karaktärerna visar att både regissören och manusförfattaren har mad skillz som hade kunnat användas mycket bättre än de gjorde. Dock så vinner filmen några poäng på bara hur den ser ut och "känns". Skolan är levande och några snygga grepp visar hur varje elevs historia utspelar sig i en annans periferi. Det är en väldigt snygg film att titta på, men faller på många andra punkter.

John vet inte hur han ska reagera på de ständiga sexuella trakasserierna

Om Elephant lade ner mer tid på att berätta en historia, eller åtminstone ge sina karaktärer klara personligheter och mål, och mindre tid på att försöka visa vilken tekniskt skicklig filmskapare man kan vara på en liten budget så hade den säkert kunnat bli en riktigt bra film, men som det ser ut nu kan jag inte vara särskilt generös med betyget.

Mitt sökande efter den perfekta engagerande skolskjutningsfilmen fortsätter. Det känns som det perfekta ämnet för en film egentligen. Tänk bara som Dazed and Confused (1993), men med en hel del ångest istället för 8 olika smaker av awesome. Det borde inte vara så svårt, eller hur?

Jag skulle ha recenserat Dazed and Confused istället.
Gud vilken fantastisk film!

Betyg: 5/10

...fast den hade nåt ändå...

Betyg: 6/10

En recension av 50/50 - en komedi om cancer

Det låter inte som någon vidare idé, eller hur? En komedi om en kille som får cancer. Det finns massor av ämnen man kan behandla i en komedi som ligger närmare skratt än en av jordens lömskaste och dödligaste sjukdomar. I stort sett alla har någon erfarenhet av cancer. Antingen har man själv haft det eller så känner man någon, antingen nära eller på avstånd som haft det. Som klarat sig eller inte klarat sig. Det här orsakar problem om man försöker skriva en komedi om ämnet. Filmer som släpps 2011 visas för en publik som är mer cynisk och blasé än någonsin tidigare i historien. Vi tror oss ha sett allt redan. Vi vet precis när filmer försöker dra i hjärtesträngarna på ett uppenbart sätt och vi är väldigt perceptiva i att uppfatta scener som känns det minsta cheesy. En film som 50/50 måste alltså vara rolig, behandla ämnet med respekt och få oss att faktiskt bry oss om karaktärerna. Men samtidigt måste den vara väldigt noga med att undvika klyshor och se till att situationerna och människorna känns helt verkliga och om möjligt försöka fånga situationer som folk som varit i kontakt med sjukdomen kan känna igen sig i. Ingen dålig beställning.

50/50 lyckas med allt detta och mer. Den marknadsförs som en komedi, men lyckas samtidigt bära lika mycket (eller mer) dramatisk tyngd som det mest seriösa drama man kan tänka sig.

Friends don't let friends get the reverse mohawk

Joseph Gordon-Levitt spelar Adam, en vanlig kille i sena 20-årsåldern som jobbar med vad som verkar vara ljudredigering inom radiobranchen. Det finns inte mycket anmärkningsvärt med honom och han är en väldigt snäll kille som lever ett odramatiskt liv. Det vill säga odramatiskt fram till den dagen då han diagnostiseras med en sällsynt sorts ryggmärgscancer med en överlevnadssannolikhet på ungefär 50%, och hans tillvaro ställs på huvudet. Hans flickvän, spelad av Bryce Dallas Howard, tar på sig att agera stöd och hjälp till honom under sjukdomen, men det blir snart klart att ansvaret för detta tär på henne och att hon kanske egentligen inte är uppgiften mäktig. Hans bästa vän Kyle spelas av Seth Rogen som självklart gör ett bra jobb i den rollen (en recension jag läste påpekade att man skulle kunna sätta Seth Rogen bredvid en gråsten och han skulle lyckas med att få en att tro på att han var dess bästa vän). Man skulle nog kunna påstå att Kyle axlar rollen som filmens comic relief, ord som nog inte ofta behöver användas när man pratar om vad som enligt utsaga ska vara en komedi. Men som sagt, saker blir rätt tunga bitvis och Kyle känns oftast välkommen och välbehövlig när han dyker upp. Adam verkar ta nyheterna så bra som man kan vänta att någon kan tänkas ta dem, men går med på att börja gå till sjukhusets egen terapeut för att prata ut om det hela. Det visar sig att terapeuten är en ung kvinna och att Adam är en av hennes första patienter, så det blir snabbt ett fall av reciprokal hjälp att handskas med den lite märkliga situationen. Terapeuten Katherine spelas av Anna Kendrick och är en av filmens höjdpunkter. Hon är något avig och hennes samspel med Adam känns väldigt verkligt och mänskligt på något vis. Det är svårt för skådespelare att hitta en ton av social obekvämhet som upplevs riktig, men hon gör det nästan perfekt och jag skulle inte ha något emot om hon fick en oscarsnominering för bästa biroll för hennes insats i 50/50.

Strit och Katherine blev goda vänner

Lika mycket som filmen handlar om Adams reaktioner till vad han råkat ut för, handlar den också om hans omvärlds reaktioner på hans sjukdom, och till viss mån även hans reaktion på reaktionerna. Det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara att få en så bister diagnos, men 50/50 gör ett beundransvärt försök att försöka beskriva känslorna som kan vara inblandade. Oftast är det dock inte Adam själv som tar fokuset i scenerna, utan han reflekteras istället genom människorna omkring honom. Joseph Gordon-Levitt fyller rollen alldeles utmärkt. Han är rolig och charmig när det behövs, tystlåten när det behövs och viktigast av allt: han låter de färgstarkare karaktärerna fylla sina funktioner och reagerar alltid på sätt som är möjliga att identifiera sig i. Du ska dock inte tro att Adam bara är ett tomt kärl som alla andra karaktärer häller mening i. Han har en distinkt personlighet som etableras beundransvärt väl redan under de första två minuterna av filmen och man gillar honom och förstår honom hela vägen genom allt han är med om.

Det finns ingen direkt skurk i 50/50 förutom möjligen sjukdomen själv. Det är möjligt att förstå alla karaktärer, både under sina ljusaste och under sina mörkaste stunder och de är alla komplicerade och intressanta.

För min del var 50/50 en av de tio bästa filmerna 2011. Den tar sig an ett väldigt svårt ämne, behandlar det med respekt och lyckas samtidigt vara intressant, smart, rolig och dessutom inkludera några av dem tyngsta dramascenerna jag sett det senaste året.

Betyg: 9/10

Real Steel - En film om robotboxning med ett hjärta av guld

Varje gång jag sätter igång och ska recensera en film så är det rimligaste första steget jag tar att klura ut exakt vad det är som gör att filmen i fråga är bra eller dålig. Det finns människor som är helt otroliga på konsten att sätta fingret på en films storheter eller tillkortakommanden. Real Steel är ett bevis på att jag inte är en av dem ännu.

Real Steel utspelar sig i en nära framtid där den största åskådarsporten som finns är robotboxning. Hugh Jackman spelar en boxningspromotor och föredetta boxare som försöker klara sig inom sporten genom att köpa billiga robotar och coacha dem genom matcher för att tjäna snabba pengar. Saker blir mer komplicerade för honom när han får veta att hans son som han aldrig träffar har förlorat sin mamma och ska bo med honom under en tid. Det visar sig att sonen också är väldigt förtjust i robotboxning så de hittar en gammal utdaterad sparringrobot som heter Atom som är gjord för att ta emot en massa stryk, men inte nödvändigtvis dela ut så mycket. När de börjar tävla med den så visar det sig att Atom kan klara sig bättre i ringen än väntat i rätt händer. Så för att sammanfatta så är det alla sportfilmer, och i synnerhet boxningsfilmer som någonsin gjorts komprimerad till en enda 2-timmarsfilm. Det låter som ett skämt när man förklarar det och när jag såg en trailer för härligheten för länge sedan så trodde jag att den som bäst kunde bli en rolig hyllning till den sortens film med glimten i ögat. Knappast något att ta på allvar.
Ack så fel jag hade.

Hugh Jackman och hans robotkompis

Det finns egentligen ingen speciell anledning varför Real Steel skulle funka så bra som den faktiskt gör. Den har en löjlig premiss, den gör inget märkvärdigt som man lägger märke till direkt och den regisseras dessutom av killen som gjorde Night at the Museum 1& 2. Men likt förbaskat så fungerar varenda scen helt perfekt. Det är lätt att påstå att det är Hugh Jackman som lyfter det hela då han brukar vara bra i det mesta han är med i, men jag har svårt att tänka mig att det är så enkelt. Det kan till och med vara ungen som spelar Jackmans son som lyfter hela projektet. Killen är kanske lite väl lillgammal bitvis men till skillnad från barnskådespelare i de flesta fall så är han en av de bättre bitarna i filmen och hans samspel med Jackman känns på det stora hela väldigt trovärdigt eller åtmistone engagerande. Det kan också vara musiken i filmen som lägger till den där extra gnistan. På något plan känns den tjäna filmen bättre än musik brukar i den här sortens spektakel, men det brukar oftast mest vara glasyren som lägger till det där lilla extra och kan knappast förklara varför en hel film landar.

Den håller sig i mångt och mycket borta från de värsta klyschorna i genren det tar inte lång tid innan man sitter och hejar på Atom. När man ser trailern får man lätt intrycket att robotdesignen påminner om Transformersfilmerna där det många gånger kunde vara svårt att skilja robotarna ifrån varandra, men robotarna i Real Steel har väldigt distinkta utseenden och det är aldrig någon förvirring gällande vad som händer på skärmen. Actionscenerna är också väldigt väl sammansatta. Insatserna och målen är alltid tydliga och man bryr sig om karaktärerna och hur det ska gå för dem.

Atom gillar att robot-boxas

Vid första anblicken såg den ut som ett billigt försök att sälja robotleksaker till barn inför julklappssäsongen 2011, men i all sin enkelhet briljerar Real Steel och den känns som ett bra sätt att börja filmåret 2012.
Missa den inte.

Betyg: 8/10